Tidspreferens och nettokonsumtion

Det här har jag saxat från årgång 6[1] av Nattväktaren. Jag skrev det, därför att det finns dumhuvuden här i världen: sådana som säger att George Reisman inte kan vara någon riktig ”österrikare”, eftersom han teori om tidspreferens inte är den gängse.

Först en kort ordförklaring: Med ”tidspreferens” menas benägenheten att (allt annat lika) föredra en behovstillfredsställelse nu eller i den nära framtiden framför samma behovstillfredsställelse längre fram i framtiden. (Se min tidigare bloggpost Kristendomen och tidspreferensen.) – Med ”nettokonsumtion” menas kapitalisternas och företagarnas konsumtion; se min bloggpost om nettokonsumtionsteorin.

Allt annat lika har fattiga människor högre tidspreferens (och därmed mindre framtidsorientering) än rika. Ta som exempel en person som lever på att plocka tombuteljer ur stadens papperskorgar: en sådan person är fullt upptagen av blotta överlevnaden för dagen och kan knappast planera för nästa vecka, än mindre då sätta pengar åt sidan för sin pension. En medel- eller höginkomsttagare kan göra både detta och spara ihop till en ny lägenhet, en ny bil, nästa års semester, sina barns skolutbildning, etc. Och i andra ändan av skalan har vi en mångmiljardär som Bill Gates eller George Soros: en sådan person har inga som helst bekymmer för hur han ska klara sig idag eller denna vecka eller detta år eller ens under hela sin livstid; han kan ha tillräckligt mycket pengar för att ens behöva bekymra sig om sina barnbarns eller barnbarnsbarns utkomst.

Givetvis finns det undantag. Även en mycket fattig människa kan gneta och spara för att få en chans att få det bättre i framtiden. Och även en mycket rik människa (t.ex. en oduglig arvtagare) kan leva för dagen och slösa bort sina ärvda rikedomar, för att plötsligt en dag finna sig på fattighuset eller gäldstugan. Men dessa undantag är försumbara vad gäller ekonomin som helhet.

En ändring i fattiga människors tidspreferens gör väldigt lite för ekonomin i dess helhet. Det lilla fåtalet slösaktiga rika gör det inte heller. Det är de välbeställdas och de flitiga rikas tidspreferens som betyder något. Så länge dessa människor har låg tidspreferens och (vilket är detsamma) en hög grad av framtidsorientering kommer de att investera, och det är deras investeringar som driver ekonomin framåt.

Enligt Reismans teori är profiten i ekonomin lika med kapitalisternas nettokonsumtion (jag lämnar nettoinvesteringarna åsido, för jag tror inte de påverkar mitt resonemang). Så länge kapitalisterna har låg tidpreferens, håller sig också nettokonsumtionen på samma låga nivå: merparten av deras rikedomar går till produktiva investeringar. Och ju rikare de blir, desto lägre blir deras tidspreferens, och desto mer blir investerat, desto mer blir producerat, desto fler människor blir satta i arbete, och till desto högre löner. Men anta att kapitalisternas tidspreferens skulle bli större (och deras framtidsorientering mindre); detta skulle kunna inträffa om det förelåg ett allvarligt hot att alla deras rikedomar skulle bli konfiskerade (eller om världens undergång vore nära förestående). Då skulle det motsatta inträffa: de skulle konsumera upp sina rikedomar i stället för att investera dem, produktionen skulle sjunka, arbetslösheten skulle stiga i höjden, och det skulle också den allmänna profitnivån och därmed räntorna.

Det är alltså därför som tidspreferensen inte är en direkt utan en indirekt orsak till räntenivån. Den verkar via kapitalisternas nettokonsumtion.

$ $ $

Uppdatering 26 december: George Reisman själv har påpekat för mig att det inte är alldeles sant att kapitalisterna fortsätter att spara och investera i all oändlighet. Så länge då bygger upp sin förmögenhet sparar de en stor del av sin inkomst och konsumerar i motsvarande grad mindre av den; men när förmögenheten är så stor att hela deras (och barnens och barnbarnens) framtid är tryggad, har de allt mindre anledning att fortsätta spara och kan till sist komma därhän att de inte sparar alls utan konsumerar hela sin inkomst. (Se härom Capitalism: A Treatise on Economics, s. 739–744.)

En reflektion jag själv har gjort är att detta förklarar varför så många av de verkliga storkapitalisterna skapat fonder för utbildning och andra former av välgörenhet (t.ex. Rockefeller och Carnegie och, i vår egen tid, Bill Gates och George Soros). Ur kapitalisterna egen synvinkel är detta en form av konsumtion: de gör det inte för att ytterligare förmera sitt kapital utan för att ge de pengar de inte längre själva behöver (ens för att säkra efterkommandes trygghet) en vettig och nyttig användning.

Doktrinhistoriskt tillägg (2015)

Äran att ha upptäckt tidspreferensens roll tillkommer Eugen von Böhm-Bawerk. Senare ”österrikare”, som Mises, har betraktat hans förklaring av orsakerna till tidspreferensen som bristfällig. Men den som slår huvudet på spiken här är återigen George Reisman:

The nature of human life implies time preference, because life cannot be interrupted. To be alive two years from now, one must be alive one year from now. To be alive tomorrow, one must be alive today. Whatever value or importance one attaches to being alive in the future, one must attach to being alive in the present, because being alive in the present is the indispensable precondition to being alive in the future. The value of life in the present thus carries with it whatever value one attaches to life in the future, plus whatever value one attaches to life in the present for its own sake. In the nature of being alive, it is thus more important to be alive now than at any other, succeeding time, and more important to be alive in each moment of the nearer future than in each moment of the more remote future. If, for example, a person can project being alive for the next thirty years, say, then the value he attaches to being alive in the coming years carries with it whatever value he attaches to being alive in the following twenty-nine years, plus whatever value he attaches in the coming year for its own sake. This is necessarily a greater value than he attaches to being alive in the year starting next year. Similarly, the value he attaches to being alive from next year on is greater than the value he attaches to being alive starting two years from now, for it subsumes the latter value and represents that of an additional year besides.

The greater importance of life in the nearer future is what underlies the greater importance of goods in the nearer future and the perspective-like diminution in the value we attach to goods available in successively more remote periods of the future. (Capitalism: A Treatise on Economics, p. 56.)

Ska översätta det här till svenska när jag får tid …

Men för att uttrycka det utan den karaktäristiska reismanska omständligheten: Att vara vid liv idag och i år är en nödvändig förutsättning för att vara vid liv i morgon eller om femtio eller hundra år. Allt annat lika måste vi värdera livet idag högre än livet i framtiden, för om vi inte gör det kommer vi inte att ha något liv i framtiden heller. Alltså måste vi ha varor eller pengar nog för att överleva dagen, innan vi kan börja tänka på att spara för framtiden.

$ $ $

Uppdatering 24 november: Det finns nu också en engelsk version av denna bloggpost.

$ $ $

Uppdatering 25 november: På Facebook fick jag en invändning som gick ut på att det finns många ”framåtsträvande fattiga” i världen, och att deras låga tidspreferens påverkar den allmänna tidspreferensen i ekonomin som helhet. Som exempel nämndes migranter som skapar sig en framtid i sitt nya hemland.

Jovisst: en liten smula gör de det. Men multimiljardärernas tidspreferens gör det en mycket stor smula.

Här ovan tog jag bara upp ytterligheterna: å ena sidan buteljplockaren eller ”bag-ladyn” som lever ur hand i mun och nätt och jämnt kan planera för morgondagen eller veckan; å andra sidan multimiljardären som kan planera för hela sitt liv och rentav för kommande generationers liv.

Men i verkligheten finns det ett helt spektrum. Det finns en ”framåtsträvande fattig” som smäller upp ett enkelt korvstånd, lägger undan en slant och avancerar till att öppna en Sibyllabar. Det finns mängder av småföretagare med låg tidspreferens. Det finns de som öppnar ett litet möbelvaruhus (t.ex. i Älmhult) och går vidare till att skapa en kedja av sådana varuhus som sträcker sig över hela landet och senare till hela världen. Eller också öppnar han en klädaffär eller en matbutik och avancerar till en hel kedja av klädvaruhus eller en livsmedelskedja. Eller någon som börjar med en enkel ”bed-and-breakfast” och sedan bygger upp en världsomfattande hotellkedja. Det finns hur många varianter som helst av detta. Men det påverkar inte mitt (eller Reismans) resonemang. Det är ändå de rikas tidspreferens och framtidsorientering som gör mest för den genomsnittliga tidspreferensen i ekonomin som helhet.

Och om man tar det från andra hållet: arvingen till ett miljardimperium gör som Mandeville rekommenderar och förslösar sitt arv på storslagna fester, fala kvinnor, m.m. istället för att fortsätta plöja ned pengarna i nyinvesteringarna; eller arvingen till ett småföretag som tar till flaskan och super bort företaget. I båda dessa exempel påverkas den allmänna, genomsnittliga tidspreferensen, men den som ärvt ett småföretag gör det bara en lite smula; den som ärvt ett miljardimperium gör det en väldigt stor smula.


[1]) Vill ni läsa hela meningsutbytet, bläddra ner till underrubriken ”Debatt om Reisman”. Men det illustrerar bara att somliga begriper, andra inte.

Nettokonsumtionsteorin

Jag skrev sist att jag tänkte skriva ett par bloggposter som förberedelse för nästa översättning. Så jag ska göra ett försök att presentera Reismans vinstteori så kort och så gott jag kan.

Frågan här är vad som utgör vinst i ekonomin som helhet (”in the aggregate”, som man säger på engelska). Om ett enskilt framgångsrikt företag gör stor vinst så är det alltid på bekostnad av andra, mindre framgångsrika, företag som gör mindre vinst eller rentav går med förlust. Om en viss bransch går med stor vinst (idag t.ex. datorindustrin) är det alltid på bekostnad av att andra branscher gör mindre vinster eller börjar gå med förlust. Men vad förklarar att det blir vinst i ekonomin som helhet?

Reismans resonemang är i all korthet följande:

Företag lägger ut pengar på två saker: kapitalvaror och arbetskraft. De köper t.ex. nya maskiner eller bygger nya fabriker; och de betalar ut löner till arbetstagarna.

Först kapitalvaror: Varje gång ett företag köper en kapitalvara är detta en produktionskostnad för företaget men samtidigt en lika stor försäljningsintäkt för det företag som säljer kapitalvaran. I ekonomin som helhet jämnar produktionskostnader och försäljningsintäkter helt och hållet ut varandra. De är, för att använda Reismans egen metafor, som två trianglar med en gemensam sida.

Så lönerna: Med viss överförenkling kommer de löner som betalas ut alltid tillbaka till företagen (i ekonomin som helhet, nota bene) i form av att löntagarna använder lönerna till konsumtion. Också här jämnar de båda sakerna ut varandra och är som två trianglar med en gemensam sida..

Överförenklingen här består i att även löntagare sparar en del av sina pengar och sällan eller aldrig konsumerar upp hela lönen. Men i den mån de sparar, är också de kapitalister, låt vara i mycket blygsam skala.

Men även företagarna och kapitalisterna måste ju själva konsumera. Slutade de helt upp med att konsumera skulle de förstås helt enkelt svälta ihjäl.

Så det enda som inte jämnar ut sig i denna ekvation är företagarnas och kapitalisternas egen konsumtion – det som Reisman kallar nettokonsumtion. Det är nettokonsumtionen som utgör vinsten eller vinstkvoten i ekonomin som helhet.

Nu är nettokonsumtion inte den yttersta orsaken till vinsten. Alltsedan Böhm-Bawerks dagar vet vi att den yttersta orsaken är tidspreferensen – det faktum att vi, allt annat lika, värderar en behovstillfredsställse i nuet framför samma behovstillfredsställelse i framtiden. Reismans bidrag här är att visa att tidspreferensen verkar via företagarnas och kapitalisternas nettokonsumtion.

Skulle företagare och kapitalister ha en väldigt hög tidspreferens skulle det innebära att de lägger ned väldigt mycket pengar på konsumtion, och då skulle den allmänna vinstnivån i ekonomin som helhet vara väldigt hög. Men normalt har företagare och kapitalister rätt låg tidspreferens och hög framtidsorientering.

Fattiga människor har normalt hög tidspreferens. För att ta ett extremt exempel har en hemlös person eller ”bag lady” ingen möjlighet att planera för framtiden, än mindre då lägga undan pengar för framtiden. Men deras höga tidspreferens har ingen nämnvärd inverkan på ekonomin som helhet.

Och det är inte heller så att det är den genomsnittliga tidspreferensen som är avgörande för vinstnivån eller vinstkvoten. Det är de rikaste kapitalisternas tidspreferens som betyder mest.

Nu skulle man ju kunna komma med invändningen att någon kapitalist skulle kunna höja vinstnivån helt enkelt genom att börja konsumera för glatta livet. Men om han, eller en grupp likasinnade kapitalister, skulle göra detta, skulle den enda effekten vara att de förslösar sina egna pengar, och pengarna skulle i stället gå till andra, sparsamma kapitalister.

Om alla företagare och kapitalister skulle få väldigt hög tidspreferens och börja konsumera för glatta livet i stället för att spara och återinvestera, skulle förstås vinsterna skjuta rejält i höjden. Men hur realistiskt är ett sådant scenario? Det enda jag kan tänka mig är att det kommer säkra underrättelser om jordens nära förestående undergång – i vilket fall det förstås blir meningslöst att alls planera för framtiden eller lägga undan sparpengar. Och det lär ju inte inträffa än på några miljoner år. Den dagen den sorgen!

Ett något mindre orealistiskt scenario skulle vara säkra underrättelser om ett nära förstående kommunistiskt maktövertagande. Då skulle möjligen de rika kapitalisterna välja att leva upp sina tillgångar i sus och dus, eftersom dessa tillgångar ändå snart kommer att bli konfiskerade.

Båda de här exemplen är förstås väldigt drastiska, och de är rena tankeexperiment från min sida. Men de saker som sker i verkliga livet, att kapitalet ständigt urholkas och skattas bort (minns mitt Reismancitat i förra bloggposten) har en liknande effekt – de uppmuntrar inte direkt till nyinvesteringar och nyanställningar och planering för framtiden; tvärtom.

En viktig implikation av nettokonsumtionsteorin är att den ekonomiska utvecklingen drivs framåt när företagare och kapitalister drar ner på sin konsumtion. Detta betyder att fler pengar går till inköp av kapitalvaror och arbetskraft – och det betyder fler produkter och högre reallöner. Och detta förklarar förstås varför – fastän höga vinster för ett visst företag eller en viss bransch är något positivt och en belöning för framgångsrikt arbete – en hög vinstkvot i ekonomin som helhet är något negativt; det visar att alltför lite går till nyinvesteringar, nyanställningar och löner.

Mycket av det här var mina egna reflexioner, även om de utgått från vad Reisman skriver.

Det finns ytterligare en komponent i den samlade vinsten i ekonomin som helhet, nämligen nettoinvestering. Den huvudsakliga källan till nettoinvesteringen är nya pengar som kommer in i ekonomin. Även under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) ökar penningmängden och därmed spenderingsvolymen en smula, och detta är ytterligare en vinstkälla. Ökning av mängden papperspengar (något som vi ju är väldigt vana vid idag) åstadkommer en artificiell ökning av den samlade vinsten i det ekonomiska systemet.

Reismans egen framställning – som naturligtvis är betydligt längre och utförligare än denna korta sammanfattning – hittar ni i Capitalism: A Treatise on Economics, kap. 16.

$ $ $

Det kan väl i förstone förefalla paradoxalt att en hög vinstnivå i ekonomin som helhet är något negativt, när höga vinster för ett visst företag eller en viss industri uppenbarligen är något positivt som visar att företaget eller industrin i fråga har lyckats väl. Men det följer ur principen om ”vinstens primat” – det faktum att i ”det ursprungliga och primitiva samhällsstadiet” all inkomst var vinst, och att det var först med ankomsten av företagare och kapitalister som det kom löner, och att löner därför är ett avdrag från vinsten. Det här har jag själv skrivit om i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?, och Reismans egen framställning finns i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, Vederläggning av Smith och Marx, och nämns också i flera andra av de artiklar jag översatt.

Arbetsvärdelärans absurditet

Marxismens bakvända värld

Arbetsvärdeläran – som utgör en grundbult i den marxistiska utsugningsteorin – säger att det ekonomiska värdet[1] av en vara eller tjänst helt och hållet bestäms av den mängd arbete, eller den arbetstid, som går åt för att producera varan eller tjänsten. Något som bara tar sex timmar att tillverka är värt oerhört mycket mindre än något som tar sex år att producera (man kan tänka på byggen av broar eller tunnlar eller vägar eller järnvägar). Om inte min miniräknare bedragit mig är den senare produkten värd drygt 13 000 gånger mer än den förra.[2]

david-ricardoJag har tidigare bloggat om arbetsvärdeläran, både på svenska och på engelska, efter det att jag läste David Ricardos Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper. Ricardo är förmodligen den vettigaste förespråkaren av denna lära; men att han är så vettig visas framför allt av att han måste förse den med åtskilliga undantag och förbehåll.[3] Här tänker jag skriva om den i ”ren” form, utan undantag eller förbehåll.

Det finns onekligen ett intimt samband mellan värdet av en vara eller tjänst och det arbete och den tid man lägger ned på att producera varan eller tjänsten. Men orsakssambandet är det rakt motsatta mot vad arbetsvärdeläran hävdar. Man lägger ned tid och arbete på att producera en vara, därför att man väntar sig att varan ska ha ett ekonomiskt värde och gå att sälja. Hur mycket tid och arbete man än lägger ned på en vara eller tjänst som visar sig olönsam, är den tiden bortkastad och det arbetet förspillt.

Föreställ dig t.ex. att ett arbetslag lägger ned en massa tid på att gräva hål eller diken i marken, och sedan lägger ned ännu mer tid och arbete på att fylla igen hålen. Hur hårt och hur länge de än jobbar med detta, blir det ingen säljbar produkt av det.

Nu invänder säkert någon att ingen människa någonsin skulle ägna sig åt något så meningslöst. Jovisst – man varför? Därför att de mycket väl inser att sådant arbete skulle vara förspilld möda! Människor som varken studerat Ricardo eller Marx förstår mycket väl det.

Något som däremot inträffat i verkliga livet är att människor tvingats att gräva diken, där de sedan lagts efter att ha blivit arkebuserade, varefter soldaterna skyfflat igen dikena. Två arbetsinsatser har gjorts; den första av offren för arkebuseringen, den senare av soldaterna. Men har denna massgrav då det allra minsta ekonomiska värde? (Den kan möjligen ha ett värde för framtida arkeologer och historiker, som kan skaffa information om den historiska epok då detta skedde; men det är ju inte något kommersiellt eller ekonomiskt värde.)

Men det finns andra problem med arbetsvärdeläran som inte är fullt så drastiska. Arbetsvärdeläran talar bara om arbetstid. Men arbetsmängd och arbetskvalitet sammanfaller inte med arbetstid. Även när det gäller de allra enklaste manuella arbeten är det ju så att vissa arbetare kan ha starkare armar och/eller flinkare händer än andra arbetare och därför för mer uträttat per arbetsperiod. De bidrar uppenbarligen mer än de andra till slutproduktens värde, men mäter man bara i arbetstid är varje arbetares insats exakt lika mycket värd som varje annan arbetares. – Och att hitta en mätmetod som också tar hänsyn till dessa faktorer är inte det lättaste.

När det gäller enkelt kroppsarbete, som dikesgrävning, gräsklippning eller gruvarbete, eller att tillverka enkla produkter som knappnålar, är kanske skillnaden mellan olika starka eller olika flinka arbetare inte så stor; och då är arbetstid inte ett exakt mått på arbetsmängd och arbetskvalitet, men åtminstone ett approximativt mått. Men somliga sysslor är mer kvalificerade än så och kan fordra viss utbildning för att utföras. Läkare, lärare, advokater och många andra yrken fordrar åratals utbildning. Inom industrier som producerar varor finns det arbetsledare och ingenjörer, vilkas arbete också ska räknas in i den arbetsmängd som ingår i slutprodukten. För att arbetsvärdeläran alls ska stämma måste då hela utbildningstiden räknas in  – och det går inte att göra, ens som en approximation. För att nu inte tala om uppfinnare. Hur lång tid en uppfinnare behöver för en viss uppfinning har inte det ringaste att göra med slutproduktens värde. En uppfinnare kan ha lagt ned ett årtionde på sin uppfinning, medan en annan kanske bara fått en plötslig snilleblixt. Men slutprodukten av snilleblixten blir inte därför ett dugg mindre värd än slutprodukten av det tioåriga uppfinningsarbetet.

Karl MarxLåt oss nu se hur Marx försöker slingra sig ur det här:

Det enkla genomsnittsarbetet självt växlar karaktär i olika länder och under olika kulturepoker men är dock i varje existerande samhälle något givet. Komplicerat arbete betecknar endast potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att denna reduktion ständigt försiggår, visar erfarenheten. Även om en vara är produkten av det mest komplicerade arbete, så är dock dess värde likvärdigt med produkten av enkelt arbete och representerar därför självt endast ett bestämt kvantum enkelt arbete. (Kapitalet i Ivan Bohmans översättning, s. 39.)

Det är m.a.o. bara att multiplicera! Och det lärde vi oss att göra i skolan!

Men vänta nu ett ögonblick… Med vilken siffra ska det komplicerade eller kvalificerade arbetet – det som kräver utbildning och mer skicklighet än det enkla – multipliceras för att reducera det till enkelt arbete? Det finns ingen möjlighet i världen att räkna ut vad den siffran skulle vara.

Jo, möjligen skulle man kunna räkna ut det, ifall man kunde räkna ut med exakt hur mycket mer det komplicerade eller kvalificerade arbetet bidrar till slutproduktens värde. Men då är vi ju tillbaka till att det är slutproduktens värde som bestämmer, både vilken tid som läggs ned på att producera den och vilken yrkesskicklighet som krävs för att producera den. M.a.o., att slutproduktens värde bestämmer arbetstidens värde och inte tvärtom.

Böhm-BawerkInte heller är det här någon ny eller originell kritik mot Marx. Så här kommenterar Eugen von Böhm-Bawerk det stycke i Kapitalet jag citerade ovan:

Good! We will let that pass for the moment and will only inquire a little more closely in what manner and by what means we are to determine the standard of this reduction, which, according to Marx, experience shows is constantly made. Here we stumble against the very natural, but for the Marxian theory the very compromising circumstance that the standard of reduction is determined solely by the actual exchange relations themselves. But in what proportions skilled is to be translated into terms of simple labor in the valuation of their products is not determined, nor can it be determined à priori by any property inherent in the skilled labor itself, but it is the actual result alone which decides the actual exchange relations. (Shorter classics of Böhm-Bawerk, p. 272; finns även separat under titeln Karl Marx and the Close of His System, p. 45; engelsk översättning Alice Macdonald.)[4]

Böhm-Bawerk är lite mångordigare än jag; men ni ser säkert att det är samma idé.

Nu för det vara nog om detta. Jag har inte suttit med tidtagarur och kollat exakt hur lång tid det tog mig att svarva ihop denna bloggpost; och att räkna ut hur mycket tid och ansträngning jag lagt ned på mina studier i nationalekonomi är ändå ogörligt. Något ekonomiskt värde har bloggposten inte heller, om inte någon blir så imponerad av den att han/hon donerar en större summa pengar till mig. Annars ligger dess värde mest i den tillfredsställelse jag och/eller mina läsare kan finna i den.


[1]) Det ekonomiska värdet, eftersom det finns värden som inte är ekonomiska. Det är inte för pengarnas skull som man värdesätter sina vänner – ifall man inte skulle ha någon överenskommelse med Stasi om att få betalt för att skvallra på dem. Detsamma gäller förstår ens äkta hälft och ens barn – man erbjuder inte sin äkta hälft på äktenskapsmarknaden, och man säljer inte sina barn som slavar, om man inte befinner sig i en fullständigt desperat ekonomisk situation. Få har så många barn som pappan i Monty Pythonsketchen som måste sälja dem alla till vetenskapliga experiment. Nog skämtat om detta.

[2]) Järnvägstunneln genom Hallandsåsen måste förstås vara ännu mer värd, eftersom arbetet påbörjades 1992 och inte beräknas bli färdig förrän 2015. Men då måste förstås också några år dras ifrån för den tid arbetet avstannat.

[3]) Som Böhm-Bawerk skriver:

… Ricardo places such restrictions on the field in which it [the labor theory of value] has validity, and so interlards his comments with exceptions to this principle that one is hardly justified in maintaining that he held forth labor as the general and exclusive factor on which the value of goods is placed. (Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest, i översättning av George D. Huncke och Hans F. Sennholtz, vol. I, s. 287.)

Böhm-Bawerk påpekar också att varken Smith eller Ricardo någonsin ens försökte bevisa arbetsvärdeläran:

Smith and Ricardo did not furnish any proof of the principle at all, but merely stated its validity as something quite self-evident. (S. 287)

[4]) Det tyska originalet. Zum Abschluβ des Marxschen Systems, finns också tillgängligt på nätet, märkligt nog på en marxistisk nätsida.

Kristendomen och tidspreferensen

Jag förmodar att ni vet vad som menas med ”tidspreferens” – men om inte, är den det faktum att en behovstillfredsställelse i nuet väger tyngre och värderas högre än samma eller liknande behovstillfredsställelse i framtiden. Ett äpple idag – eller en glass eller en varm korv eller vad som helst som kan tillfredsställa ett behov – är värt mer än ett likadant äpple om en vecka eller ett år eller den dag man går i pension. Ändå skjuter vi ofta behovstillfredsställelser på framtiden – vi slösar t.ex. inte bort hela vår månadslön på mat och dryck och fala fruntimmer samma dag den kommer in på kontot; vi lägger undan en del av den för framtida behovstillfredsställelser.

Hög tidspreferens betyder låg framförhållning eller framtidsorientering, och omvänt: hög framförhållning eller framtidsorientering betyder låg tidspreferens. Människor som lever ur hand i mun har hög tidspreferens; människor som planerar sitt liv långsiktigt har låg tidspreferens.

Fattiga människor har som regel högre tidspreferens än rika: en uteliggare kan inte gärna planera annat än för nästa dag eller de närmaste dagarna; medan en rik person inte behöver bekymra sig om mat för dagen utan kan fundera över hur han bäst ska kunna investera sin förmögenhet och över var den kan göra bäst nytta. Och vi andra befinner oss någonstans emellan dessa båda ytterligheter.

Naturligtvis finns otaliga variationer. En fattig människa som arbetar hårt på att ta sig ur fattigdomen och uppnå framgång i livet har relativt låg tidspreferens. I andra ändan har vi den rike men oduglige arvingen som mest sysslar med att slösa bort sitt arv: ett exempel på hög tidspreferens.

Tidspreferensen kan också variera med åldern: mycket små barn har hög tidspreferens och är väldigt lite framtidsorienterade, helt enkelt därför att de ännu inte har kunnat göra sig en föreställning om något sådant som ”framtid” (det dröjer några år innan barnet ställer sig frågan: ”Vad ska jag bli när jag blir stor?)[1]. Åldringar kan ha hög tidspreferens, eftersom de inte har mycket framtid kvar att planera för; men deras tidspreferens kan modifieras ifall de har barn och barnbarn och bekymrar sig om deras framtid.[2]

Skälet till att vi alls har tidspreferens – och därför värderar behovstillfredsställelser i nuet högre än behovstillfredsställelser i framtiden – är skäligen enkelt: att vara vid liv idag är en förutsättning för att vara vid liv i morgon. Att uppskjuta ett mål mat till nästa vecka, än mindre då till nästa månad, gör att man riskerar att dö av svält innan man kan avnjuta detta mål mat. Det är först när sådana elementära behov som mat och husrum och kläder på kroppen är tillfredsställda som man kan börja tänka på att skjuta andra behovstillfredsställser på framtiden.

Tidspreferens är också ett centralt begrepp inom nationalekonomin och har varit det alltsedan Eugen von Böhm-Bawerks dagar. Vad Böhm-Bawerk kom underfund med är att det är tidspreferensen som i en fri ekonomi ytterst bestämmer den allmänna räntenivån. Årsräntan är skillnaden mellan varors eller tjänsters värde idag och deras värde om ett år; månadsräntan skillnaden mellan deras värde idag och om en månad: och likadant för andra tidsperioder. Den allmänna räntenivån speglar den genomsnittliga tidspreferensen i samhället. Har människor i allmänhet hög tidspreferens, blir räntan hög; är de i stället i allmänhet framtidsorienterade, blir räntan låg.[3]

Vad har då allt detta med kristendomen att göra?

Jo, det är väl rätt uppenbart att ju lägre tidspreferens människor i allmänhet har – ju mer framtidsorienterade de är, ju mer de planerar för framtiden, ju mindre de konsumerar i nuet och ju mer de sparar för alla framtidens regniga dagar – desto bättre blir tillvaron för oss alla.

Men det är inte vad Jesus rekommenderar. Här är några välkända rader ur Bergspredikan:

Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. […] Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. […] Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer.  Var dag har nog av sin egen plåga. (Matteus 6: 26–34, 1917 års Bibelöversättning.)

Största möjliga tidspreferens! Minsta möjliga framförhållning och framtidsorientering! Låt bli att leva långsiktigt! Låt bli att planera för framtiden – den har nog av sin egen plåga!

Det är säkert få, om ens några, kristna som tar dessa Jesusord på allvar och verkligen lever ”som liljorna på marken” och varken sår eller skördar eller spinner utan litar till att Gud ska sörja för deras morgondag. Icke desto mindre är det ju faktiskt det som Jesus menar att vi ska göra!

Som kontrast till dessa Jesusord kan man ju ta en berättelse ur Gamla testamentet, den om de sju feta och de sju magra åren. Det uppenbaras för Josef i en dröm att Egypten ska genomgå en ”boom-bust”-cykel: först sju feta år och sedan sju magra. Och budskapet är inte att man ska konsumera upp överflödet under de feta åren, utan just att överproduktionen ska samlas i ladorna, så att man senare kan överleva också de sju magra åren.

Jag tror vi klarar oss bättre om vi följer Josefs rekommendation snarare än Jesus.


[1]) Vad jag minns var jag själv i femårsåldern när jag först ställde mig denna fråga. Då ville jag bli taxichaufför. Jag var väldigt social på den tiden och gillade att stifta nya bekantskaper och prata med främmande människor. Annat är det nu. Och hur lite det blev av denna framtidsplan visas av att jag inte ens har tagit körkort.

[2]) Själv har jag varken barn eller barnbarn; och mins syskonbarn och syskonbarnbarn har jag väldigt lite kontakt med. Men min förmögenhet är inte heller så stor att jag kan leva upp den i sus och dus, och jag har inte råd med att ha alltför hög tidspreferens.

[3]) Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest (i original Kapital und Kapitalzins), vol. 2, bok 4. – En modifikation av Böhm-Bawerks teori (som jag lärt mig genom att studera George Reisman) är att ”de rikas” (affärsmännens och kapitlisternas) tidspreferens betyder mer än de fattigas eller vanliga människors; mer om det en annan gång.

Arbetsvärdeläran

Arbetsvärdeläran var den dominerande värdeteorin inom nationalekonomin alltifrån Adam Smiths och David Ricardos dagar; den utgör också en grundbult i Karl Marx exploaterings- eller utsugningsteori. Den övergavs i samband med den ”marginella revolutionen”, den som inleddes av Carl Menger och fortsattes av Eugen von Böhm-Bawerk. Läran är egentligen en rätt elementär sammanblandning av orsak och verkan; mer om det senare.

Läran går ut på att värdet, och därmed priset,  av en vara bestäms av den mängd arbete som lagts ned på varan. Så här skriver David Ricardo i Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper:

Värdet av en vara, eller av den mängd av någon annan vara som den kan utbytas mot, beror på den relativa mängd arbete som är nödvändig för att producera den, och inte på den större eller mindre ersättning som betalas för detta arbete. (S. 25.)

Och lite senare:

Inte bara det arbete som direkt nedläggs på varor påverkar deras värde, utan också det arbete som utförs på den utrustning och de verktyg och byggnader som möjliggör och underlättar sådant arbete. (S. 34.)

Ta t.ex. värdet av, och därmed priset på, en limpa bröd. Det bestäms av det arbete bagaren lagt ned på att baka brödet. Det bestäms också av det arbete mjölnaren lagt ned på att mala mjölet. Mjölnaren använder en kvarn, så det arbete som lagts ned på att bygga kvarnen ingår också i den totala arbetsmängden. Och sedan har vi bonden och det arbete han lagt ned på att så och skörda spannmålet. Om vi antar ett primitivt samhälle där åkern plöjs med hjälp av ett årder, ingår arbetet på att tillverka årdret. Om bonden använder en träplog som dras av en häst eller ett par oxar, ingår arbetet på att bygga plogen, och också arbetet på att föda upp hästen eller oxarna. En modern bonde använder traktor och skördetröska, och då ingår arbetet på att producera traktorn och skördetröskan. Därtill kommer då arbetet på att producera stål till maskinerna och arbetet på att bryta den järnmalm som behövs för att tillverka stålet. Så ni ser att det är en förfärlig massa arbete som ligger bakom den här enkla brödlimpan.

Men vänta nu ett ögonblick… Med den här arbetsmängden borde väl limpan bli väldigt dyr? Och borde inte limpan ha varit betydligt billigare i äldre tider? Om mjölnaren inte hade tillgång till någon kvarn utan satt och malde för hand? Eller om bonden faktiskt bara hade ett årder att plöja med, inte en plog, än mindre då en traktor? Nåja, Ricardo var inte dummare än att han begrep detta:

Principen att den arbetsmängd som nedläggs på produktionen reglerar deras relativa värde modifieras avsevärt genom användningen av maskiner och annat fast och rörligt kapital. (S. 40.)

För vad som händer när maskiner börjar användas – när handkvarnen ersätts av en väderkvarn, när årdret ersätts av en träplog och senare en metallplog, när hästar och oxar ersätts av traktorer, etc., etc. – är förstås att betydligt mer kan produceras med betydligt mindre arbete, och då blir varorna billigare. Värdet och priset bestäms av tillgång och efterfrågan, inte av den totala arbetsmängden. Men Ricardo borde nog ha tänkt ett steg vidare och insett att detta visar på något grundläggande fel i arbetsvärdeläran.

Så finns det uppenbara undantag, där värde och pris inte har det ringaste att göra med den nedlagda arbetsmängden. Målningar av berömda konstnärer går för åtskilliga miljoner, när de kommer ut på auktion. Men det har förstås inte ett dugg att göra med hur mycket arbete konstnären lagd ned på målningen, än mindre då med den mängd arbete som lagts ned på att tillverka färgerna eller tavelduken. Ricardo är medveten om detta också:

Det finns några varor vars värde enbart avgörs av den knappa tillgången av dem. Inget arbete kan öka mängden av dessa varor, och därför kan deras värde inte minskas genom en ökad tillgång på dem. Vissa sällsynta statyer och målningar, rara böcker och sällsynta mynt, vin av särskild kvalitet, som bara kan tillverkas av druvor odlade i en viss jordmån, som bara finns i en mycket begränsad mängd, tillhör alla denna kategori. Deras värde är helt oberoende av den mängd arbete som ursprungligen krävs för att producera dem och varierar med det skiftande välståndet och den skiftande smaken hos dem som önskar äga dem. (S. 25f.)

Men han är noga med att betona att detta är ett undantag:

Dessa varor utgör emellertid en mycket liten del av hela den mängd arbetsvaror som dagligen byts på marknaden. Den allra största delen av de varor som köparna önskar sig framställs genom arbete […] När vi då talar om varor, om deras bytesvärde och om de lagar som reglerar deras relativa pris, menar vi alltid bara sådana varor vars mängd kan ökas genom utövandet av mänsklig flit och som produceras under en konkurrens utan restriktioner. (S. 26.)

Nog med Ricardocitat och över till frågan vad det egentligen är för grundläggande fel med arbetsvärdeläran.

Det kan knappast förnekas att det råder ett intimt samband mellan en varas värde och det arbete man lägger ned på att tillverka varan. Om en brödlimpa vore helt värdelös, skulle förstås ingen bagare bry sig om att baka den, ingen mjölnare bry sig om att mala säd till mjöl, ingen bonde bry sig om att odla säden, och det skulle inte finnas något behov av vare sig kvarnar eller plogar eller traktorer. Eftersom brödlimpor faktiskt har ett värde är förstås detta resonemang alldeles orealistiskt; så ni får ta det som ett praxeologiskt tankeexperiment.

Men vilket är då sambandet? Ja, det tror jag att ni redan begriper, men jag säger det i alla fall, bara för att visa att jag själv begriper det:

Att man lägger ned arbete på att tillverka en vara beror på att man förväntar sig att denna vara ska ha ett värde och ett pris; m.a.o. på att man förväntar sig att kunna sälja den. Orsakssambandet är m.a.o. det exakt motsatta mot vad arbetsvärdeläran säger.

Om man lägger ned arbete på något totalt meningslöst, som t.ex. att gräva gropar i marken som man sedan fyller igen, så skapar man inget av värde, även om man skulle arbeta dagarna i ända, livet igenom på ett sådant arbete.

Här är ett roligt exempel som jag saxat från Slöseriombudsmannen; det är en Norgehistoria, men eftersom norrmän berättar samma sorts historier om oss svenskar, har jag gjort den nationsneutral:

En svensk/norsk turist är ute på promenad i Trondheim/Östersund, när han träffar två män längs gatan. Han blir stående, fascinerad av deras arbete.

Den första norrmannen/svensken gräver en grop medan den andra tittar på. Han lägger prydligt jorden i en hög bredvid. När gropen är klar tar den andra norrmannen/svensken över spaden, och fyller noggrant igen gropen igen.

Sedan flyttar de exakt tre meter nerför gatan, där de upprepar proceduren. Den första mannen gräver en grop, som den andre därefter fyller igen.

När norrmännen/svenskarna flyttat sig tre meter till, och den förste av dem börjat gräva en ny grop, kan svensken/norrmannen inte hålla sig längre.

– Ursäkta att jag stör i arbetet, men vad håller ni på med här egentligen?

– Vi planterar träd, svarar norrmännen/svenskarna glatt!

– Egentligen är det ett jobb för tre personer, men han som ska sätta ned trädplantan i gropen är hemma och sjukskriven idag. Men det stoppar inte oss, vi arbetar ändå!

Om vi tillämpar arbetsvärdeläran på den här historien, skulle det innebära att värdet av detta arbete är exakt 2/3 av värdet, ifall den tredje norrmannen/ svensken inte varit sjukskriven!

$ $ $

Ytterligare funderingar: När ekonomer talar om ”värde”, menar de ”ekonomiskt värde”, och det ekonomiska värdet av en vara är förstås detsamma som priset på varan. Men det finns gott om värden här i livet som inte alls är ekonomiska. Som jag skrivit någon gång förr, har det värde man sätter på sin äkta hälft inget alls att göra med det pris man skulle få för honom eller henne ifall man skulle ge sig ut på äktenskapsmarknaden och sälja den äkta hälften. Och värdet av en god bok ligger i läsupplevelsen, inte i det pris man skulle få för boken ifall man säljer den till ett antikvariat. Ja, ni kan fylla på med exempel.

Men arbetsvärdeläran är lika felaktig om man försöker tillämpa den på icke-ekonomiska värden. Ta t.ex. det arbete jag dagligen lägger ned på att bädda min säng eller då och då på att dammsuga lägenheten. Värdet av en bäddad säng eller en välstädad lägenhet bestäms inte av det arbete jag lägger ned; tvärtom lägger jag ned det arbetet därför att jag ser ett värde i en bäddad säng eller en välstädad lägenhet.

Eller ta värdet av den smörgås jag bredde för en stund sedan. Eftersom jag inte har för avsikt att sälja smörgåsen, har den inget ekonomiskt värde, bara ett näringsvärde och ett njutningsvärde. Men detta värde bestäms ju inte alls av det arbete jag lagt ned på att bre den, utan jag lägger ned det arbetet för närings- och njutningsvärdets skull.

Allt detta är förhoppningsvis självklart.

$ $ $

Vill ni veta mer om Ricardo är det förstås bara att köpa eller låna hem hans bok; men jag kan också rekommendera kap. 11, del C (s. 473–498)  i Capitalism: A Treatise on Economics, där George Reisman sållar agnarna från vetet i Smiths och Ricardos teorier.

$ $ $

Post scriptum: Jag kanske borde säga ett ord om hur arbetsvärdeläran kom att överges. Det skedde i och med Carl Mengers distinktion mellan ”varor av första ordningen” och ”varor av högre ordning”, eller, enklare uttryckt, ”konsumtionsvaror” och ”produktionsvaror” eller ”produktionsfaktorer”. Ett exempel på en ”vara av första ordningen” skulle vara brödlimpan i mitt exempel ovan, och ”varor av högre ordning” skulle vara mjölet och kvarnen och säden och plogen. Och vad Menger kom underfund med var att värdet av varorna av högre ordning bestäms av värdet av varorna av den första ordningen. Mitt ”praxeologiska tankeexperiment” ovan är tillämpligt här: Om människor av någon anledning skulle upphöra att äta smörgåsar, kanelbullar, semlor… – om de skulle sluta konsumera allt som görs av mjöl – då skulle allt mjöl förlora sitt värde, och det skulle inte längre vara någon vits att bygga kvarnar. Säd skulle fortfarande kunna odlas, ifall det fortfarande finns efterfrågan på sädesbrännvin, men det skulle vara meningslöst att mala den till mjöl. – Allt detta är egentligen mycket enkelt, och det är lite besynnerligt att det skulle behövas en Carl Menger för att komma på det.

$ $ $

Post scriptum 2: Jag har också bloggat om detta på engelska. I stort sett samma innehåll, men presenterat i något annan ordning.

$ $ $

Uppdatering 10 november 2012: Jag vill påminna om mina kommentarsregler. Jag accepterar inte anonyma kommentarer, och detta inbegriper kommentarer som bara är undertecknade med förnamn. Dessutom är denna blogg inte något debattforum, och jag har varken lust eller ork att förklara mig en gång till, ifall någon skulle ha råkat missförstå det jag skrev första gången. Livet är för kort för det, och dessutom har jag vardagsbestyr också. Om någon menar att jag har fått allt om bakfoten, är det inte mycket jag kan göra åt den saken. Och jag kan förstås inte hindra någon från att polemisera mot mig på sin egen blogg, men den behöver jag ju inte heller nödvändigtvis läsa.

Hur tänker socialister?

Det följande är ett meningsutbyte med anledning av en artikel av Kjartan Fløgstad, ”Marxofobins fula ansikte”, som publicerades i Aftonbladet 15.6.2011:

POS: Alla vi som på goda grunder ogillar Karl Marx ska tydligen buntas ihop med Anders Behring Breivik; vi ingår uppenbarligen i ”samma idétradition”. Dags att överge alla sina antimarxistiska övertygelser för att slippa bli utfulad i Aftonbladet?

Jag borde ha hoppat över orden ”på goda grunder” – för nu hamnade bevisbördan plötsligt på mig, inte på dem som menar att alla anti-marxister ska fulas ut:

Socialist: Om man inte tydligare än så motiverar vilka ”goda grunder” som man ogillar Karl Marx på så får man nog finna sig i det ja.

POS: Menar du att man ska behöva skriva en hel avhandling om vad som är fel med Marx i en kommentar på Aftonbladets kultursida? Och att, om man inte får plats med hela avhandlingen, man får finna sig i att utsättas för den tämligen ruttna debattmetod som kallas ”Guilt by association”?

Socialist: Nä inte en hel avhandling, men några korta meningar är väl inte så mycket begärt?

POS: I så fall vill jag först av allt ha några korta meningar om varför det är OK att bunta ihop alla kritiker av Karl Marx och kommunismen i allmänhet med Anders Behring Breivik.

Annars kan jag ju alltid ge ett par lästips: Socialism av Ludwig von Mises och Karl Marx and the Close of his System av Eugen von Böhm-Bawerk.

Ja, jag gjorde det lätt för mig genom att bara slänga ur mig namnen på ett par auktoriteter. Men det svar jag fick är – äh, hmm… – intressant:

Socialist: Enligt Wikipedia menar Ludwig von Mises att socialism är omöjligt eftersom det kollektiva ägandet omöjliggör att sätta priser på produktionsmedel? 4 realz? Är detta seriös kritik? Om man inte kan förstå värde om det inte rumlas runt med under marknaden så kanske man inte förstått så mycket alls. Och – den största frågan – om du vet vad han står för, varför kunde du inte skriva det?

Wikipedia om Eugen von Böhm-Bawerk: ”Utan kapitalister skulle ingen produktion som tar någon längre tid ske, eftersom arbetarna inte skulle vilja vänta på sin inkomst. Detta problem löses genom att en kapitalist betalar löner i förskott.” Så det är bara rika som förmår planera samhällen? Alltså jag vet inte om jag ens orkar kommentera det. Vi får se om Per-Olof vill utveckla det resonemanget. Det kan ju också vara så att Wiki har fel. Hoppas det.

Så Mises och Böhm-Bawerk avfärdas med några hånfulla gliringar, det är allt. Vad svarar man på det? Med samma mynt? Jovisst, det kan man göra, men det leder ju ingenstans. Så jag backade helt enkelt ur debatten här; pajkastning är inget jag har lust med.

Men om vi nu ska vara seriösa: Vad Mises påvisade i sin bok var att en socialistisk ekonomi inte kan fungera alls utan måste bli till ett kaos, därför att det inte finns någon prismekanism i en sådan ekonomi. En central myndighet som försöker centralt bestämma priserna och lönerna i ekonomin famlar helt och hållet i blindo. Så länge en socialistisk ekonomi omges av en kapitalistisk (eller åtminstone blandekonomisk) omvärld, kan den centrala myndigheten kringgå problemet genom att helt enkelt imitera de priser och löner som existerar utomlands; men skulle socialismen bli världsomfattande skulle detta inte längre vara möjligt. (Detta är ett av de sätt på vilka socialismen parasiterar på kapitalismen.)

Mises presenterade sitt bevis redan 1920 i en uppsats med titeln “Die Wirtschaftsrechnung im sozialistischen Gemeinwesen”; den engelska översättningen, ” Economic Calculation In The Socialist Commonwealth”, finns tillgänglig i pdf-format.

Socialistiska ekonomer har, med något enstaka undantag, valt att ignorera Mises. Undantaget är den polske ekonomen Oskar Lange, som menade att det borde resas statyer över Mises i alla socialistiska huvudstäder bara därför att han pekat ut kalkylproblemet. Langes egen ”lösning” var att de socialistiska ekonomierna skulle försöka imitera marknadsekonomin, att låtsas som att det funnes en marknad. Jag gitter inte analysera vad som är fel med den idén.

Avfärdandet av Böhm-Bawerk är inte bättre det. En hel del produktion är tidsödande och ett projekt kan ta flera år i anspråk (Böhm-Bawerk använde själv termen ”kringgående produktionsmetoder”). Ta t.ex. att bygga ett hus, att anlägga en ny väg eller järnväg (tänk Svealandsbanan), att bygga en bro (tänk Öresundsbron), att borra en järnvägstunnel (tänk tunneln under Engelska kanalen). Om arbetarna inte ska få sin lön förrän projektet är klart, kommer förstås projektet inte ens igång. Alltså måste de få sin lön i förskott, och vem ska betala ut det förskottet om inte kapitalisterna? – Ja, naturligtvis betyder detta att det är ”de rika” som planerar samhället, precis som min meningsmotståndare skrev. Felet är att se något fel i detta!

OK, de projekt jag nämnde som exempel ovan har helt eller delvis bekostats med offentliga medel. Men vad betyder detta annat än att staten har snott kapitalisternas pengar och sedan själv agerar kapitalist? Det kan gå till en tid, men det kan inte gå i all evighet. Som Margaret Thatcher sade: ”Problemet med socialismen är att man så småningom får slut på andras pengar”. Och det är värre i rent socialistiska ekonomier än i blandekonomier (där det fortfarande finns ett element av kapitalism kvar, där inte allt kapital har hunnit konfiskeras). Tänk på tvångsindustrialiseringen i Sovjet under Stalin, eller den allmänna villervalla som rådde i ekonomi under hela Sovjetepoken.

(Jag kan nämna att jag själv nämner Böhm-Bawerks ”förskottsidé” i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?)

Så varför tänker då socialister som den här socialisten tänker? Inget jag vill grubbla mig fördärvad över; men har man en gång fastnat i en ideologi är det inte så lätt att komma loss från den.

Dixi et salvavi animan meam. (”Jag har talat och räddat min själ”.) Nu kan jag med gott samvete ägna mig åt vardagssysslor, som att dammsuga och putsa fönster, och vardagsnöjen, som att studera Magnus Gabriel De la Gardies talekonst och titta på EM i fotboll.