Ironisk fråga om en allvarlig sak

Jag har skickat detta till ett antal tidningar.

Det finns ju gott om glesbebyggda områden på Gazaremsan. Så när Hamas skickar raketer mot Israel i sitt försvar mot den sionistiska världskonspirationen, varför förlägger man inte avfyrningsramperna till dessa områden, där få, om ens några, civila skulle drabbas av israeliska vedergällningsaktioner? Varför förlägger man dem i stället till Gaza City? Och varför placerar man dem så nära sjukhus, skolor, hotell och moskéer som möjligt, där civilbefolkningen löper som allra mest risk att drabbas av israelisk vedergällning? Och varför är de skyddsrum som ändå finns i Gaza City reserverade för Hamas egen ledning, medan civilbefolkningen lämnas helt oskyddad?

Vi som blivit hjärntvättade av den massiva sionistiska, pro-israeliska propaganda som helt genomsyrar svenska media skulle gärna vilja ha en förklaring från er som undsluppit hjärntvätten och vet bättre.

För att säga att det beror på att Hamas inte bryr sig ett vitten om den egna befolkningen, ja rentav vill se så många civila dödsoffer som möjligt för att förmå omvärlden att hata Israel, det måste väl ändå vara en sionistisk propagandalögn?

Eller?

Som vanligt är det svårt för mig att bevaka alla tidningar, så meddela mig gärna, ifall ni skulle se det publicerat.

Uppdatering 26 juli 2014: Den här insändaren kom in i – hör och häpna – Aftonbladet!

Aftonbladet

Uppdatering 6 augusti 2014: Insändaren publicerade i Eskilstuna-Kuriren idag; tyvärr bakom en betalvägg, så att endast prenumeranter kan läsa den på nätet.

Vem är det som inte vill ha fred?

Hamas - IsraelFör en tid sedan skrev jag en bloggpost, Vad Hamas vill, som förklarar varför det aldrig någonsin kan bli någon förhandlingslösning eller tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och terrorgrupperna i Palestina: Både Hamas och Fatah har som sitt slutmål att helt utplåna staten Israel och göra hela området ”judenrein”. Att inbilla sig att man kan förhandla om formerna för ens egen utplåning (något som de israeliska ledarna tydligen inbillar sig, att döma av hur många gånger de gått tillbaka till förhandlingsbordet och hur många smärre eftergifter de gjort under årens lopp) är förstås rent önsketänkande; och definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Budskapet i min bloggpost har uppenbarligen inte gått hem; och Allah förbjude att svenska opinionsbildare någonsin skulle läsa min blogg; hemska straff väntar dem då efter döden.[1]

Sedan 2001 har det avfyrats mer än 15 200 raketer mot Israel, d.v.s. i genomsnitt tre om dagen. Och detta är alltså ett genomsnitt – vissa perioder har det varit lugnt, andra perioder har det kommit betydligt fler raketer. Någon siffra på antalet dödsoffer för dessa attacker har jag inte, men jag tror inte de är alltför många: Israel har byggt skyddsrum och har, i varje fall numera, ett effektivit anti-missilförsvar. (Däremot är det klarlagt att många barn i Israel lider av post-traumatisk stress p.g.a. beskjutningarna. Att barnen blir skrämda av att behöva springa ned i skyddsrum med jämna eller ojämna mellanrum är självklart, antingen man använder en fin psykiatrisk diagnos på det eller ej.)

Hursomhelst: Det händer att Israel får nog av det här och bestämmer sig för att ta itu med Hamas; och de gånger det händer kommer det som ett brev på posten – eller snarare: som ett Nigeriabrev med e-posten – anklagelser mot Israel för att bryta freden och omöjliggöra den där fredliga lösningen som alla tror kommer, bara Israel bestämmer sig för att glömma bort att Hamas och Fatah vill förinta staten Israel och göra området ”judenrein”.

Det första som händer när Israel denna gång agerar i självförsvar är att Dagens Nyheter publicerar en artikel av den israeliske ”fredsaktivisten” Gideon Levy under rubriken Israel vill inte ha fred. Ja, ni kan läsa artikeln och spana förgäves efter det minsta omnämnande av det faktum att både Fatah och Hamas har Israels utplånande på sitt program. Nej, det kan ju aldrig vara det som är problemet; problemet är att Israel inte gärna vill se sig självt utplånat.

Som man kan vänta sig publicerar också Aftonbladet en artikel på samma tema av Torsten Kälvemark. Inget om Fatahs och Hamas slutmål där heller, förstås. Men det slutar med ett intressant citat:

Det finns ett berömt uttalande av Chaim Weizman, Israels förste president: ”Jag är säker på att världen kommer att döma den judiska staten efter dess sätt att behandla araberna.”

Varför ska då inte arabvärlden dömas efter sitt sätt att behandla judarna?

Ibland blir det helt absurt. I en kolumn i Aftonbladet skriver Elisabet Höglund att Israel redan 1948, direkt efter statens bildande, började krig mot arabvärlden. (Nu korrigerat i nätversionen, men i papperstidningen har det inte kommit in någon rättelse.) Vad ska vi höra härnäst? Att det var Polen som startade Andra världskriget? Eller rentav att det var de polska judarna som låg bakom kriget och att detta var orsaken till att Hitler var så avogt inställd mot judar och att gaskamararna i koncentrationslägren var en akt av självförsvar?

Men allt det här pratet om att Israel inte vill ha fred (medan Fatah och Hamas inget högre önskar än fred) borde väl ha vederlagts en gång för alla (förutom att det är självvederläggande) av den här incidenten: Den 15 juli kl. 9 på morgonen gjorde Israel eldupphör i stridigheterna. Hamas varade omedelbart på detta eldupphör med ett 50-tal raketangrepp mot Israel. Men fortfarande skulle det alltså vara Israel som inte vill ha fred, och Hamas som är berett att sätta sig vid förhandlingsbordet och göra slut på våldet. – Aftonbladet rapporterar om detta, men inte för att säga att Hamas brutit vapenvilan, utan för att säga att Israel gjort det.

Åter till raketbeskjutningarna: Israel anklagas rutinmässigt för att använda oproportionerligt våld, när det kommer till vedergällning. Men vad skulle ett proportionerligt våld vara? De få dagar då Hamas inte avfyrar några raketer, ska Israel inte heller göra det. Kommer det en eller två, ska Israel svara med en eller två; och de dagar det kommer 50 eller 100, då först ska Israel svara med 50 eller 100. Någon markinvasion kan det aldrig bli tal om, eftersom Hamas inte inleder någon markinvasion mot Israel.

Men även om Israel gjorde på det viset, skulle antalet dödssiffror i Gaza bli oproportionerligt stort. Israel har sina skyddsrum och sitt anti-robotförsvar. Vad finns det i Gaza? Jo, en del skyddsrum finns där också; men de är reserverade för Hamas egna ledare. Hamas är väldigt noga med att placera sina avfyrningsramper på tättbebyggt område. Israel är noga med att förvarna om sina attacker, via sms eller med flygblad, så att oskyldiga civila ska ha en möjlighet att förflytta sig därifrån; Hamas uppmanar tvärtom civila att stanna kvar. Israel försöker åtminstone hålla dödssiffrorna nere; Hamas har inte det ringaste intresse av att spara Gazas egen befolkning; de räknar kallt med att få omvärldens sympatier; och det får de också, eftersom ”världsopinionen” uppenbarligen har huvudet djupt nedborrat i sanden.

Och varför gör inte Hamas detsamma, när de avfyrar sina raketer mot Israel, d.v.s. meddelar i förväg när raketerna kommer, så att oskyldiga israeler kan sätta sig i säkerhet? Frågan är förstås retorisk; men det säger en hel del om opinionsläget att den överhuvudtaget ska behöva ställas.

Och en sak till: Det finns gott om glesbefolkade områden på Gazaremsan, dit Hamas skulle kunna förlägga sina avfyrningsramper, ifall Hamas brydde sig det ringaste om Gazas egen befolkning. I stället förlägger man dem alltså till Gaza City, och gärna i anslutning till skolor, sjukhus, hotell och t.o.m. moskéer, allt för att försäkra sig om så många civila dödsoffer som möjligt att visa upp för världen. Men detta är alltså något som ”världsopinionen” helt och hållet blundar för.

Och så det rutinmässiga påståendet att Hamas våld inget annat är än ett svar på Israels ockupation. Uppenbarligen glömmer man, eller väljer att blunda för, att ockupationen av Gaza upphörde år 2005 och att de israeliska bosättningarna på Gazaremsan i samband med detta utrymdes. Man skulle ju ha trott (och trodde det, naivt nog, också) att detta skulle leda till fred och att Gaza skulle resa sig ur sin misär. Ja, det skulle det också ha gjort – om det inte vore för Hamas.

Västbanken är fortfarande ockuperad, och bosättningarna där finns kvar. Så varför kommer våldet idag just från Gaza och inte från Västbanken? – Och varför ser vi inte något politiskt våld från den minoritet (ca 20%) araber som lever och bor inom Israels gränser?

(Sedan bortser man ju också från den historiska bakgrunden till ockupationen. Efter sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel inte bara Västbanken och Gaza, utan också Golanhöjderna och Sinai. Men Sinai lämnades snart tillbaka till Egypten, i utbyte mot fred. Och Israel har hela tiden varit villigt att också lämna tillbaka Golanhöjderna[2], Västbanken och Gaza – ”land för fred” – men det har inte kommit någon fred. Ändå kallas ockupationen ”illegal”.)

Likaså anklagas Israel rutinmässigt för att ha en blockad mot Gaza, fastän det dagligen fraktas in förnödenheter från Israel till Gaza. Israel är väldigt noga med att se till att det inte smugglas in vapen till området. De som kallar detta ”blockad” måste ju då mena att vapen ska smugglas in och sättas i händerna på Hamas.

Ett ord om bosättningarna

En av de värsta illusioner som grasserar är att konflikten skulle bottna i Israels bosättningspolitik och att det skulle bli fred, bara Israel utrymmer bosättningarna.

För det första är det ren lögn att bosättningarna skulle vara stulna, bara för att de finns på ockuperad mark. Marken är köpt och betald. Att kalla det stöld är som att påstå att danskar och tyskar stjäl svensk mark, när de köper sommarstugor i Sverige.[3]

För det andra är detta blott och bart ett krav på att Västbanken (och tidigare även Gaza) ska hållas ”judenrein”. Men Hamas och Fatahs krav är att hela Israel ska bli ”judenrein”. Att utrymma bosättningarna skulle de bara se som en delseger och ett steg på vägen mot slutmålet. (Och utrymningen av bosättningarna på Gazaremsan ledde inte till fred. Men definitionen på vanvett är som bekant att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.)

Och sist men långtifrån minst är det muslimska judehatet inte någon färsk företeelse. I Hamas stadga citeras profeten Muhammed:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd.[4]

Profeten Muhammed levde på 600-talet, åtskilliga århundraden innan det fanns en enda bosättning på av Israel ockuperat område!

Antisemitisk ”kritikstorm”

Det går förstås inte att skriva om opinionsläget i den här frågan utan att ta upp Stefan Löfvens uttalande.

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvända till förhandlingsbordet.

Det här är ett intetsägande och till intet förpliktigande uttalande. Löfven skrev precis vad man kan förvänta sig av en ledande politiker som vill maximera antalet röster i det kommande valet och därför inte vill stöta sig med vare sig den ena sidan eller den andra – så han försöker fördela ansvaret jämnt mellan de stridande parterna och uppmanar båda att ”gå tillbaka till förhandlingsbordet”.[5]

Men denna mesiga och intetsägande halvmesyr till ställningstagande fick Aftonbladet att rapportera om en våldsam kritikstorm mot hans uttalande. Ni vet förmodligen redan vad den här kritikstormen gick ut på, men jag länkar ändå till en rapport med skärmdumpar från hans Facebooksida. Läs så mycket av det ni orkar utan att drabbas av spykänslor[6]. Och kom sedan och säg att motståndet mot Israel inte är antisemitiskt motiverat!

$ $ $

Sällan har Ayn Rands definition av ”evasion” varit mer tillämplig än i denna fråga:

… inte blindhet, utan vägran att se;
inte okunnighet, utan vägran att veta.

Eller, med några svenska synonymer: blunda för fakta, ha skygglappar för ögonen, vända bort blicken, slå dövörat till, sticka huvudet i sanden.

$ $ $

För att inte vara alltför negativ ska jag ge några länkar till artiklar med lite mer vett och sans och normal mänsklig anständighet.

Först Israels ambassadör, Isaac Bachman, som fick in en debattartikel i Expressen 16 juli under rubriken Hamas främsta offer är de som bor i Gaza.

Och till min oförställda häpnad fick Bachman också in ett inlägg i Aftonbladet under rubriken Hamas bär skulden för de palestinska offren.

Göran Fröjdh har bloggat under rubriken Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död.

Benjamin Katzeff Silberstein skrev i Svenska Dagbladet 15 juli under rubriken Palestiniernas främsta fiende.

Stefan Sturesson från Samfundet Sverige-Israel skriver i Vestmanlands Läns Tidning 17 juli under rubriken Grova anklagelser mot Israel.

Det absurda i Aftonbladets påhittade kritikstorm har förstås uppmärksammats av fler än mig:

Bitte Assarmo i Folkbladet.

Marika Formgren i Barometern.

Judehat är inte kritik (ledare i Sydsvenskan)

Åke Wredén i Eskilstuna-Kuriren.

Christian Dahlgren i Östgöta-Correspondenten.

PS: Upptäckte just att också Stefan Karlsson har bloggat om konflikten.

Och en blogg jag kan rekommendera är Sapere aude!

$ $ $

Och till sist nänns jag inte undanhålla er den här rapporten från Amerikas bästa och pålitligaste nyhetskälla, The Onion.

$ $ $

Här hittar ni tidigare bloggposter i detta ämne.


[1]) ”Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis.” (Koranen, sura 4, vers 49; citerat av mig i Koranstudier.)

[2]) Under förutsättning att Syrien erkänner Israels rätt att existera som stat, vilket Syrien vägrat. Se Wikipedia.

[3]) En poäng som jag plankat från Jacob Svoboda.

[4]) Detta är en hadith, d.v.s. ett uttalande av Muhammed som nedtecknats av hans anhängare under hans livstid eller kort efter hans död. I själva Koranen har jag inte hittat någon uppmaning att helt utrota judarna; däremot innehåller den ett flertal klagomål över att judarna inte lyssnat till sina egna profeter, vilka Muhammed ansåg sig begripa så mycket bättre än judarna själva.

[5]) Lika intetsägande och till intet förpliktigande är detta uttalande från socialdemokraternas utrikespolitisks talesman Urban Ahlin:

Upptrappningen av konflikten är mycket allvarlig. Våldet från bägge parter måste upphöra så att det finns förutsättningar för fredssamtal.

En hel värld fördömer morden på de tre israeliska tonåringarna och den palestinske pojken från Jerusalem. Vi fördömer också Hamas raketbeskjutning mot Israel och kräver att den upphör.

Men vi måste nu vara lika tydliga i reaktionen mot de Israeliska bombningarna av Gaza. Israels reaktion måste vara proportionerlig och i enlighet med folkrättens principer.

I det akuta skedet måste våldet, från båda parter, upphöra. På längre sikt har alla parter ett ansvar att återgå till förhandlingsbordet.

För att fred och en tvåstatslösning ska bli möjlig måste vi skapa goda förutsättningar. Det innebär att bosättningspolitiken och att handeln med varor från bosättningarna som ger indirekt stöd till Israels illegala ockupation upphör. Sverige bör därför införa märkning av produkter från bosättningarna.

Ja, om man nu bortser från sådana petitesser som att Ahlin går Hamas ärenden genom att kalla ockupationen illegal och kräva ursprungsmärkning av produkter från bosättningarna.

[6]) Några smakprov:

Utrota alla judar, de äckligaste människor som finns.

Börjar nästan önska att Hitler finns kvar.

Stefan, jävla jude, ska dricka ditt blod.

Dra åt helvete, din jude!

Din fegis, böjer dig för sionistlobbyn

Glöm inte att Israel styr den globala median idag.

Svensk media ägs av sionister, så Sverige är också under ockupation.

Judarna styr världspolitiken.

Varför pratar ingen om hur Rothschild skapade Israel med sina pengar och makt?

Du är en springpojke för Bilderberggruppen.

Israel ska skickas rakt ut i Medelhavet.

Bör väl räcka för att framkalla spykänslor?

Svar till Mattias Gardell

Mattias Gardell skrev på Aftonbladets kultursida igår (18 juli) under rubriken Inför övergrepp kan man inte vara neutral. Mitt svar:

Mattias Gardell har så rätt: Man kan inte anständigtvis förhålla sig neutral i konflikten mellan Israel och Hamas.

Gardell, liksom Aftonbladets kulturredaktion, vet lika väl som jag att Hamas och Fatah har Israels totala utplåning som sitt slutmål – det står i deras respektive partiprogram, och båda finns på nätet i svensk översättning, så det finns ingen ursäkt i världen att vara okunnig om det.[1]

I Hamas program citeras profeten Muhammed, som säger att judarna ska bekämpas och dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Detta kan bara betyda, inte bara att judarna ska jagas bort, utan att de ska utrotas.

Gardell, och Aftonbladets kulturredaktion, vet också lika väl som jag att Hamas fullt avsiktligt placerar sina avfyringsramper inom tättbebyggt område, gärna i närheten av skolor och sjukhus, så att de inte kan slås ut utan att det blir civila offer. De skyddsrum som finns i Gaza är reserverade för Hamas egen ledning. Hamas är överhuvudtaget inte intresserat av att skydda civilbefolkningen; tvärtom vill man se så många civila offer som möjligt, eftersom de kan användas i propagandasyfte.

Så hur kan neutralitet vara en möjlighet i denna konflikt?

Aftonbladet borde byta partibeteckning till ”oberoende nazistisk”.

(Partibeteckningen har jag plankat från en av mina Facebookkontakter, vilket jag hoppas han inte har något emot. – F.ö. var Aftonbladet oberoende nazistisk redan under krigsåren – åtminstone tills krigslyckan vände och det blev opportunt att vända kappan efter vinden.)

$ $ $

PS. På tal om Aftonbladets nazistiska/antisemitiska förflutna: Det följande stod att läsa i Aftonbadet 14 augusti 1941, i samband med en ”förflyttning” (d.v.s. fördrivning) av judar som ägde rum i Litauen:

Vi sågo judarna på gatorna. Där kommo de ute i körbanan, alla märkta med den gula stjärnan…. Det var icke uppbyggligt. Men vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. Såsom situationen var, låg det också i judarnas intresse att de samlades för sig. Ghettot fick de inte lämna utan tillstånd. Och ingen fick utan särskild tillåtelse besöka det. Det skulle betyda lugn och ordning i staden. Det skulle betyda att den inhemska befolkningen fick sin chans att skapa sitt eget liv. [Min kursivering.]

$ $ $

[1]) Här hittar ni Hamas stadga, och här hittar ni Fatahs (PLO:s) stadga.

$ $ $

Uppdatering 2 augusti 2014: Med anledning av Gardells senaste artikel i Aftonbladet har jag skickat följande svar:

Mattias Gardell är professor i religionsvetenskap och expert på islam. Det kan därför inte vara av okunnighet som han i sin artikel i dagens Aftonbladet (2 augusti) förtiger vad som faktiskt kommer att hända den dag Hamas, Fatah och/eller Islamiska jihad har ”befriat” Palestina: nämligen att hela området kommer att göras ”judenrein”, och att de judar som vågar stanna kvar – i enlighet med profetens egen uppmaning – kommer att dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Det är inte okunnighet; det är lögnaktighet.

Och Aftonbladet är fortfarande lika antisemitiskt som det var under krigsåren.

Det Palestina behöver befrias från är förstås just Hamas och de andra terrororganisationerna. Så någon borde skriva en glödande framtidsvision om den frihet som väntar både judar och araber i Palestina, ifall det någonsin skulle bli verklighet.

Kampen mot terrorismen och lagen om det uteslutna tredje

Repris (något nedkortad) av nätnattväktare från 1 maj 2002. Knappast mindre aktuell idag. – Om jag bara orkade, skulle jag blogga om vad som händer idag också. Men desinformationen och dubbelmoralen är så kompakt att jag helt enkelt inte orkar ta itu med den. Tills vidare hänvisar jag till bloggposten Vad Hamas vill från november 2012. Också Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna från december samma år.

Lagen om det uteslutna tredje, som är ett av identitetslagens korollarier, säger att ingenting kan vara och icke vara på samma gång och i samma avseende. Men kan inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Det kan inte blåsa samtidigt som det råder vindstilla. Och om en äkta man köper ett fång rosor till sin hustru må han vara god i det avseendet; men gör han det därför att han ångrar att han misshandlat henne kvällen innan är han (det är väl det minsta man kan säga?) inte god i alla avseenden.

Denna lag är speciellt tillämplig på mänskligt handlande, eftersom mänskligt handlande så ofta handlar om val mellan varandra uteslutande alternativ. Man kan t.ex. sitta på krogen och fundera över om man ska ta in en starköl till eller låta bli. Vad man än väljer måste man göra antingen det ena eller andra; man kan inte både beställa den extra ölen och låta bli. Eller låt oss säga att någon friar till dig. Det finns bara två möjliga svar på ett frieri: ja eller nej. (Man kan förstås säga: ”Det kom så överraskande; ge mig tid att tänka efter.” Men det skjuter ju bara beslutet på framtiden; ingen kan leva sitt liv med ett obesvarat frieri som grundpremiss. Och f.ö. är även detta ett exempel på det uteslutna tredje: den som väljer att besvara frieriet senare avstår från att besvara det med en gång, och vice versa.)

Vad har nu detta med det världspolitiska läget att göra? En sak är klar för var och en som inte har huvudet djupt nedborrat i sanden: att världen står inför ett terroristhot, och att det terroristhotet långt ifrån är obetydligt.

Och här står vi inför ett antingen–eller: antingen bekämpar vi terrorismen, eller så gör vi det inte. Låter vi bli att bekämpa den står vi inför ett annat antingen–eller: antingen gör vi ingenting alls utan sitter bara ner och väntar på nästa terrorattack, utan att bekymra oss alltför mycket över om det blir en liten pluttattack som den 11 september eller om det blir en atombomb nästa gång, eller en attack med kemiska eller biologiska stridsmedel. (”Än sen? Dö ska vi ju ändå förr eller senare.”) Eller också faller vi till föga för alla krav terroristerna ställer – låter dem diktera fredsvillkoren – monterar ner vår industriella, genomkommersialiserade och framför allt sekulariserade civilisation, och knäfaller med huvudet mot Mecka.

Eller också bestämmer vi oss för att det måste vara möjligt att besegra terrorismen – och nöjer oss inte bara med att säga det, på det vanliga och till intet förpliktigande politikermaneret, utan gör det också. Och vi nöjer oss inte bara med att jaga in bin Laden i en grotta (som om terrorismen bara berodde på en enskild persons elakhet) – vi förklarar krig mot alla de länder i Mellanöstern som utgör terroristhärdar, och ser till att vi vinner det kriget, snabbt och med så små förluster som möjligt. Vi ber inte heller terroristernas många sympatisörer inom världsopinionen och dess centrum – Förenta Nationerna – om lov innan vi gör det; vi låter inte terroristsympatisörerna diktera villkoren för hur kriget ska föras. Målet för kriget ska vara att fienden besegras, så att vi kan diktera fredsvillkoren; målet får inte vara att endast driva honom till ett förhandlingsbord där våra värden (frihet, sekularism, kapitalism) ska schackras bort i utbyte mot ett eller annat av fiendens värden (teokrati, religiös underkastelse, ekonomisk stagnation).

Vilka är våra bundsförvanter i detta krig? Ja, inte är det Pakistan eller Saudi-Arabien eller Kommunist-Kina (länder som USA underhandlar med för att få lov att bekämpa al-Qaida). Om USA utsätts för terroristattacker är dess mest naturliga bundsförvant ett land som i många år varit hemsökt av liknande attacker från samma håll, nämligen den muslimska världen. Och vilket land är det? Gissa en gång.

USA:s kamp mot al-Qaida och Israels kamp mot PLO är så uppenbart delar av samma kamp att man kan förvånas över att någon alls kan missa det. Men USA:s regering är uppenbart fullt kapabel att missa det. Serien av självmordsattentat mot Israel kulminerade i påskas, och Israels regering tycktes inse att tiden för förhandlings”lösningar” med Arafat och PLO var ute. Och ett kort ögonblick tycktes också president Bush och USA:s regering ha drabbats av samma insikt, för deras första uttalanden talade om stöd för Israel. Men så kom den ylande världsopinionen till Arafats undsättning, och genast började Bush yla med. Med samma självrättfärdiga tonfall han tidigare använt mot Afghanistans talibaner och mot världens terrorister i allmänhet, fordrade han nu ett tillbakadragande – inte att PLO skulle dra sig tillbaka, utan att Israel skulle dra sig tillbaka och återuppta alla dessa ändlösa ”förhandlingar” med Arafat som aldrig tidigare lett till något annat än fler självmordsattacker. Som emissarie för att få till stånd dessa förhandlingar väljer han sedan Colin Powell – samme person som för tio år sedan övertalade pappa Bush att inte fullfölja kriget mot Saddam Hussein utan dra sig tillbaka; med det förutsägbara resultatet att Saddam – utöver att förfölja minoriteter i sitt eget land – kunnat fortsätta bygga upp fabriker för att framställa massförstörelsevapen avsedda att användas mot Israel och USA.[1]

Det sägs – ofta nog för att bygga upp ett permanent illamående – att USA bara tänker på sina egna intressen. Det enkla faktum är ju att USA här handlar stick i stäv mot sina intressen (som ligger i att terrorismen besegras, antingen den riktar sig mot USA direkt eller ej). Dessutom är det ett slag i ansiktet på terrorismens offer – som förväntas vända andra kinden till i det oändliga.

Observera nu ett kort ögonblick (och lägg det gärna på minnet, så att ögonblicket blir långt) vad jag inte har sagt ovan. Jag har inte sagt att Israels agerande varit perfekt. Och jag menar nu inte allt tjafs om att Israel skulle agera med överdriven brutalitet: det är omöjligt att föra ett krig, det må vara hur rättfärdigt som helst, utan brutalitet – och den brutaliteten bör läggas framför Arafats dörr, precis som Hiroshima och Dresden bör läggas framför axelmakternas dörr. Men den situation Israel idag befinner sig i har Israel självt dragit på sig.

Man får inte glömma eller blunda för att den rådande situationen i Israel och på Västbanken är ett direkt resultat av Osloavtalet 1993 – där Israel gav upp den relativa säkerhet man lyckats uppnå efter sexdagarskriget 1967 och fredsavtalen med Jordanien och Egypten och gav sin ärkefiende, Yasser Arafat, chansen att bygga upp sitt terrornätverk, inte i Libanon eller Tunis utan alldeles vid Israels egna gränser. Det var för den kapitulationen världsopinionen tilldelade två israeliska politiker – Rabin och Peres – ett delat nobelpris. Och med vem fick de dela det? Jag bara frågar. Det är för den kapitulationen Israel idag betalar priset – och de palestinier Arafat begagnar som kanonföda också, för den delen. (Läs gärna Benjamin Netanyahus Fighting Terrorism, speciellt kap. 5, ”The Gaza Syndrome”.)

Israel anklagas för att ”gå för hårt fram” idag. Men vad Israel borde kritiseras för är att inte gå tillräckligt hårt fram. T.ex. tänker Israel dra tillbaka sina trupper från Västbanken inom kort. Allt det kommer att leda till är att terrororganisationerna (Hamas, Islamiska Jihad, al-Aqsabrigaderna, Arafats egna ”Fatah-hökar”) får sin chans att samla sig till förnyade attacker. Vi får en ny våg av självmordsattentat, och så är vi tillbaka till ruta noll igen och får se samma gamla apspel upprepas än en gång.

Inte heller har Israel för avsikt att kröka ett hår på Yasser Arafats eget huvud. Men Arafat, om någon, måste oskadliggöras. Det bästa vore att ta honom i fängsligt förvar och sedan ge honom samma behandling Adolf Eichmann fick på sin tid: en rättegång där varenda en av hans illgärningar, från 1965 och framåt, läggs fram till beskådande. Sedan avrättning.

(Jag får ibland höra att Arafat, lika lite som Usama bin Laden, är den ende terroristen i världen, och att det därför inte skulle nytta mycket till att oskadliggöra just honom. Det är för all del sant att de inte är de enda; men de är centralfigurer, och deras undanröjande skulle betyda ett stort avbräck för terrorismen.)

Inte för att Ariel Sharon eller någon annan israelisk politiker lyssnar på mig, men detta är vad jag skulle föreslå dem:

Israel borde omedelbart utträda ur Förenta Nationerna. FN har aldrig gjort annat än antagit resolutioner som fördömt Israel varje gång Israel försvarat sig; Israel borde betrakta FN som Arafats bundsförvant och sin egen fiende.

Israel borde omedelbart avbryta alla diplomatiska förbindelser med USA. Bushs agerande i den senaste konflikten är skamlöst nog för att rättfärdiga ett sådant steg. Och om USA överger sin enda naturliga bundsförvant i Mellanöstern, borde USA också få dra konsekvenserna. Nästa gång självmordsbombare slår till i USA i stället för i Israel, har Israel all rätt att säga: ”Rätt åt er!” (Ett sådant steg skulle också möjligtvis kunna väcka USA:s regering ur dess pragmatiska slummer. Skulle det ske, går det bra att återuppta de diplomatiska förbindelserna igen.)

De ockuperade områdena (Västbanken och Gaza) ska inte alls förbli ockuperade. De ska införlivas med Israel. Israel tog dessa områden i sexdagarskriget och har alltsedan dess varit berett att lämna tillbaka dem i utbyte mot varaktig fred. Det här var för 35 år sedan, och Israel har fortfarande ingen varaktig fred. Det är hög tid att ta tillbaka erbjudandet. Områdena ska i varje fall inte upplåtas åt en organisation vars uttalade syfte är att utplåna Israel. (Palestinier som inte delar PLO:s mål bör erbjudas bli israeliska medborgare med rösträtt till Knesset, precis som araber bosatta inom själva Israel idag har. Det finns ingen möjlighet att kalkylera hur många sådana palestinier det idag finns – de som inte sympatiserar med PLO håller tyst med det; talar de ut riskerar de att bli mördade.)

I samband med detta senaste: det hävdas ofta att det är fel av Israel att tillåta och uppmuntra bosättningar på ockuperat område. Jag kan hålla med om att detta är en grav motsägelse. Om avsikten är att någon gång lämna tillbaka de ockuperade områdena till fienden, då borde bosättningar inte tillåtas. Och om bosättningspolitiken betyder att Israel inte har en tanke på att lämna tillbaka de ockuperade områdena, då borde Israel klart och tydligt säga detta. Min lösning är att Israel säger det klart och tydligt. Och fredliga palestinier har ingenting att frukta av bosättare; Arafat och hans mördargäng har det. Men inte heller Israels politiker förefaller bekanta med lagen om det uteslutna tredje eller dess implikationer för mänskligt handlande.

Nu finns det naturligtvis ett alternativ till denna lösning. Men alternativet är inte fortsatta förhandlingar och fortsatta kompromisser. Alternativet är att öppet ta PLO:s sida och fordra att Israel ”drivs ut i havet”. Anhängarna av detta alternativ kan förvisso anföra argument för det. Sättet staten Israel först bildades är knappast det ideala. Israel kom till genom en FN-resolution som landets araber uppenbarligen inte var helt nöjda med (de gick i krig mot den nya staten med en enda gång). Israel är en stat grundad på religiös gemenskap, och en stat ska inte vara det; en statsmakt ska vara religiöst neutral. Det finns religiös fanatism inom Israel, likaväl som det finns inom arabvärlden. Varför ska en religiös stat stödjas, en annan motarbetas? Israel har också haft sina terrorister (Sternligan, som låg bakom mordet på Folke Bernadotte, är det mest kända exemplet). Det var inte nödvändigt för judar att efter Andra världskriget emigrera just till Israel; de kunde ha emigrerat till USA (där så många av deras trosfränder redan finns) i stället. Sionism är en form av nationalism och fullt jämförbar med andra former av nationalism. Pro-semitism är avigan av antisemitismens falska mynt. Israels rätt till landet är inte mer gudomlig än någon annans rätt. Det går säkert att lägga fram hur många argument som helst, somliga av dem rentav en smula plausibla.

Men nu är det här en fråga om det uteslutna tredje. Försvarar man inte Israels rätt mot PLO och arabvärlden och den där förbannade ”världsopinionen”, då får man allt dra konsekvenserna och fordra att Israel utplånas från jordens yta. Antingen har Israel rätt att existera, eller också har Israel inte rätt att existera. Något tredje gives icke.

Och sedan får man i konsekvensens namn också fordra att USA töms på alla sina invandrarättlingar och att landet lämnas tillbaka till indianerna.

$ $ $

[1]) Nej, några massförstörelsevapen hittade man faktiskt inte, när USA så småningom invaderade Irak. Däremot hittade man en del massgravar. Kommentar från Cox & Forkum:

Cox&Forkum

 När jag skrev det här år 2002, tog jag för givet att Saddam Hussein faktiskt försökte framställa massförstörelsevapen som inte bara skulle användas mot kurder.

Alla ska med! Ingen kommer undan!

Jimmy Jansson (s), kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, skrev ett debattinlägg i Eskilstuna-Kuriren 8 juli 2014 under rubriken ”Samarbete är bättre än konflikt”. Inlägget ligger bakom en betalvägg, så det är ingen mening med att länka till det; men jag saxar en del typiskt politikersnack:

En stad är dess medborgare, företag och föreningar. Det är där stor makt och förmåga att förändra ligger. Politiken kan underlätta, samordna och styra resurser. Det handlar om samarbete mellan alla som på olika vis har ett ansvar.

En stad med många medborgare innebär olika uppfattningar. Vad är bra och vad är dåligt? Vad är det bästa för att möta en förändring? Samarbete eller konkurrens? Jag eller vi? För att nå framgång i att förändra en stad till det bättre är det klokt att hitta några minsta gemensamma nämnare där åtminstone de flesta kan enas. Konflikt kan ge energi men även vara skadlig. Det är en balansgång.

Att utveckla en kommun är komplext. Det krävs samarbete och att kunna pröva nya idéer. Samtidigt är det viktigt att vara målmedveten om den utstakade vägen och få så många som möjligt att hjälpas åt.

Att vi tar ett gemensamt ansvar för att var och en kan växa som individ, ung som gammal. Ekonomiska och sociala klyftor tynger alla. Vi måste bygga på de framgångar och de resurser som skapas. Utan dem har vi inget att fördela. Klyftor bryter sönder den gemenskap och värdegrund vi behöver ha att stå på.

Ansvar, gemensamt och eget, samarbete och hårt arbete är det som bär. Vi är på väg. Eskilstuna är en stad som byggt sin historia på kraft och vilja. Men ingen kan avstå från att dra sitt strå. Alla vi som bor i vår kommun måste få och förväntas vara delaktiga utifrån där vi står. Kommuninvånare, företag, föreningar och folkvalda. Tillsammans och var och en för sig. Då lyckas vi.

Ja, så snackar en typisk kommunpolitiker. Mitt svar, som jag skickat till Eskilstuna-Kurirens insändarsida:

”Alla ska med! Ingen kommer undan!” är en välkänd socialdemokratisk valslogan, som jag (tämligen osökt) kommer att tänka på, när jag läser Jimmy Janssons inlägg i dagens Eskilstuna-Kuriren (8 juli).

Kort sammanfattning av budskapet: Hela kommunen måste ställa sig bakom Jimmy Jansson; annars klarar han inte av sitt jobb.

(”Ingen kommer undan!” är förstås vad filosoferna brukar kalla ett korollarium, d.v.s. en nödvändig följdsats.)

Vi får väl se om det kommer in; och om det i så fall också hamnar bakom en betalvägg.

PS. Insändaren kom in idag (10 juli), men bakom en betalvägg.

George Reisman svarar Thomas Piketty

Ingen har väl, i de yttersta av dessa dagar, kunnat undgå att höra talas om Thomas Piketty och hans bok Capital in the Twenty-First Century. Piketty menar att kapitalisterna gör alldeles för stora vinster och vill åtgärda detta med närmast konfiskatorisk beskattning av kapitalvinsterna. Vänstern är förstås överförtjust över detta; men läsare av min Reismanblogg förstår säkert att detta skulle vara fullständigt förödande för ekonomin.

Alltnog: Reisman har skrivit ett par korta bloggposter om Piketty, och dem har jag passat på att översätta till svenska. Inget nytt för er som läst Reisman; men det är saker som förtjänar att upprepas om och om igen, tills de slutligen går hem hos den breda allmänheten.

Reisman har sagt mig att han också planerar en utförligare kritik av Piketty; så håll ögonen på hans blogg.

(Och håll ögonen på min egen blogg också, för snart kommer en något omarbetad version av min gamla uppsats John Maynard Keynes var en charlatan.)

Uppdatering 24 juli 2014: Den utförligare kritiken mot Piketty (ca 20 000 ord) är nu tillgänglig i Kindleformat till det facila priset av $1.24.

Tyvärr gör Kindleformatet det svårt för mig att göra en översättning, eftersom det inte går att skriva ut på papper, och därför skulle inte jag och tantvännen kunna gå igenom och finslipa översättningen, så som vi alltid annars gör.

Uppdatering 31 juli 2014: Nu finns uppsatsen också att läsa på Reismans blogg. (Hur det blir med översättningen får vi se; uppsatsen är både lång och säkert jobbig att översätta.)

Uppdatering 24 september 2014: Det finns nu också en Reismaninspirerad artikel på svenska Misesinstitutets nätsida under rubriken Varför de fattiga lider mest av progressiv beskattning. Skriven av Julian Darby, ett för mig nytt namn.