Högskattehyckleriet

Överklassen gör uppror mot lägre skatter för det arbetande folket – behåller sina egna pengar.

Sverige har numera bara det näst högsta skattetrycket i världen, med ynka 44,4% av BNP mot 51,5% när det var som högst år 2000. (Så högt var det också år 1987.) Alliansregeringen har onekligen tagit några stapplande steg på vägen mot att göra det arbetande folket en smula rikare på oss offentliganställdas bekostnad. (Som jämförelse kan nämnas att det var 32,6% år 1965, 24,7% år 1960, 19,2% år 1950, 11,4% år 1930 och dessförinnan ännu lite lägre. Det var hårda tider förr!)[1] – Att vi backat så mycket och att t.o.m. Danmark nu ligger före oss är förstås ett svårt slag mot den svenska modellen, och risken är stor att det välfärdssystem våra politiker med stor möda (dock utan att vara direkt underbetalda) byggt upp åt oss håller på att fullständigt raseras. Ja, så låter det i alla fall om man läser Aftonbladet.

På sistone har t.o.m. några av de rika tröttnat på att betala dessa otroligt låga skatter och krävt ett stopp för ytterligare skattesänkningar. Exempel på detta är Jonas Gardell, Alex Schulman, Jan Guillou, Henning Mankell, Dogge Doggelito och nu senast Claes de Faire. Det kallas för Medelklassupproret – som om dessa rika personer tillhörde medelklassen och inte överklassen – och startade såvitt jag vet med en debattartikel i Aftonbladet 17 september 2013 (dock ej undertecknad av någon av de ovannämnda). Senast har detta fenomen uppmärksammats i en ledare i Aftonbladet 26 november under rubriken Ångestvrål ur medelklassen.

Men om någon verkligen tycker att han/hon själv betalar alldeles för lite i skatt, finns det ju ett enkelt sätt att betala mera: man uppger helt enkelt en högre inkomst i sin självdeklaration än vad man faktiskt har. Att lägga till några extra tusenlappar eller ett par extra miljoner i deklarationen kan möjligen rubriceras som ”omvänt skattefusk” – men skulle Skattemyndigheten ingripa, ifall man ändå gjorde det?

Men det är värre än så, och framför allt mer hycklande än så. De här personerna har aktiebolag och plöjer ned det mesta av sina stora inkomster i dessa aktiebolag. Bolagsskatten är i Sverige betydligt lägre än inkomstskatten. Så vad dessa personer skulle kunna göra för att undgå att betala för lite i skatt är helt enkelt att ta ut sina vinster som löner i stället för att gömma dem i sina aktiebolag. Detta uppmärksammades för en tid sedan av bloggaren Lars Wilderäng på hans blogg Cornucopia? Han tar Jonas Gardell som exempel och visar att om Gardell tog ut lön i stället för att behålla pengarna i aktiebolaget, skulle han kunna bidra till det offentliga med hela 34 miljoner kronor (ja, t.om. 41 miljoner, om man räknar in obeskattade reserver). (Några siffror för de övriga personerna nämns inte, men jag skulle gissa att åtminstone Jan Guillou skulle kunna bidra med ännu mer än så.)

Att personer som på detta sätt kan undanhålla så mycket som 34 eller kanske rentav 41 miljoner i skatt skulle vara representanter för medelklassen är väl ändå alldeles befängt?

Nej, de här personerna talar inte i egen sak – de är inte ett dugg besvärade av att själva betala för låg skatt, för vore de det, skulle de förstås göra precis som jag föreslagit ovan: antingen uppge högre inkomster än de har, eller avstå från att plöja ned sina vinster i sina aktiebolag och i stället ta ut dem som lön. Nej, de talar för människor som inte i och för sig är direkt utfattiga men ändå betydligt fattigare än de själva. De talar för människor för vilka en liten skattehöjning verkligen betyder något – t.ex. för personer som ligger strax under brytpunkten för statlig skatt och som skulle få det betydligt sämre ifall denna brytpunkt blev lite lägre. De själva ska minsann inte behöva betala mer i skatt!

Ett av hyckleriets definierande kännetecken är att det inte vet några gränser.

(Bra om detta också av Stefan Karlsson och Fredrik Westerlund.)

$ $ $

Uppdatering 30 november: Jag länkade till denna bloggpost på Medelklassupprorets Facebooksida, och följande replikskifte utspann sig:

POS: Om ni verkligen tycker att ni betalar för lite i skatt, finns det ett enkelt sätt att rätta till detta: uppge högre inkomst i självdeklarationen än vad ni verkligen har. Skatteverket kommer säkert inte att lägga några hinder i vägen för detta.

Om ni inte gör på det sättet, kan det ju bara betyda att ni själva inte alls vill betala mer i skatt, bara att andra ska betala mer i skatt.

Medelklassupproret: Vad vi ser är att välfärden håller på att urholkas. Det kostar att ha ett jämlikt samhälle. Om vi vill ha ett fungerande välfärdssamhälle så behöver vi också bidra. Alla måste bidra, det räcker inte med några få.

POS: Men det var ju inget svar på vad jag skrev. Frågan är alltså: Kommer ni själva att betala mer skatt genom att ange en högre inkomst än ni egentligen har på era självdeklarationer? Och kommer Jonas Gardell att bidra med 34, eller möjligen 41, miljoner i skatt genom att ta ut lön i stället för att gömma sina inkomster i sitt aktiebolag? M.a.o.: menar ni allvar, eller hycklar ni bara?

Medelklassupproret: Det du föreslår är en typ av välgörenhet och det är inte så vi vill lösa finansieringen av välfärden.

POS: Ja, men då var ju saken klar. Ni vill inte alls själva betala högre skatt, och ni vill att Jonas Gardell och andra rika knösar som stöder er ska behålla sina miljoner. De som ska betala högre skatt är sådana som faktiskt inte har råd med några skattehöjningar.

Fredrik Fridsten: Ni vill alltså tvinga låg- och medelinkomsttagare att avstå från de förbättringar och utökade valmöjligheter ett par hundralappar extra i månaden i plånboken innebär. Eller?

Medelklassupproret: Vi tvingar ingen. Demokrati handlar om att alla får säga sin åsikt och sen bestämmer man tillsammans hur man ska ha det. Vårt förslag är: höj skatten, särskilt för oss som tjänar bra, så att vi har råd med gemensam välfärd på en anständig nivå. Sedan får du och alla andra säga vad ni tycker om den idén. Är den bra eller dålig? Vi tycker att den är bra, men respekterar att det finns de som inte håller med. Det är nämligen så demokrati fungerar.

Fredrik Fridsten: Jo, det är ju det ni gör. Även om man inte instämmer i er åsikt, ska man tvingas finansiera den. Skulle man försöka säga upp sitt abonnemang hos Skatteverket, blir man ju ekonomiskt bestraffad och, om man fortfarande vägrar, frihetsberövad. Vad är det om inte tvång?
”Vi tycker att den är bra, men respekterar att det finns de som inte håller med.” Skitsnack! Ni vill att alla ska betala under tvång. Är det att respektera andra åsikter?

POS: Som Fredrik Fridsten mycket riktigt påpekar är detta kvalificerat struntprat. Demokrati är ett system där jag inte har det minsta att säga till om, så länge folkflertalet inte håller med mig. Men jag ska väl vara tacksam att jag åtminstone får ge uttryck för min uppfattning.

Medelklassupproret: Demokrati betyder att man bestämmer ihop (majoritetsbeslut normalt) och sen måste alla följa det som är beslutat. Alternativen är diktatur eller anarki.

Fredrik Fridsten: Alternativet är konstitutionell republik, eller nattväktarstat om man så vill, där statens uppgifter är att beskydda invånarna från våld på deras personer och egendom.
Demokrati är fyra vargar och ett får som röstar om vad de ska äta till middag.

POS: Fredrik Fridsten har återigen tagit orden ur munnen på mig. Alternativet är varken diktatur eller anarki utan ett system där individens rättigheter respekteras, antingen han tillhör folkflertalet eller står fullständigt ensam här i världen.

POS: Själv är jag lägre mellanpensionär och har cirka 12000 kronor att röra mig med varje månad. En skattesänkning på ett par hundra skulle betyda en del för mig. Eller räknas jag också till den medelklass vars skatter ska höjas för att bekosta er välfärd?

POS: Och om ni verkligen månade om de sämst ställda i vårt samhälle, då borde ni först och främst förespråka ett avskaffande, eller åtminstone en drastisk sänkning, av alla punktskatter. Det krävs ingen större intelligens för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem. Jonas Gardell, Jan Guillou och Henrik Mankell kan dricka dyra årgångsviner eller Napoleonkonjak utan att det gräver något egentligt hål i deras plånböcker; medan vi fattig- och lägre mellanpensionärer, liksom större delen av det arbetande folket, får hålla till godo med rödtjut och renat. De kan också tända en Havannacigarr, ifall de skulle bli röksugna, medan fattigpensionärer är hänvisade till att plocka fimpar på gatan (vilket de ändå kan göra endast när det är uppehållsväder). Bensin- och fordonsskatt drabbar inte dem som har råd med limousin, utan lågavlönade i glesbygden som är beroende av sina bilar. Ett avskaffande av dessa skatter skulle ha betydligt större effekt än några skattehöjningar för de relativt välbeställda.

Efter det var tydligen Medelklassupprorets floskelförråd uttömt, för det kom inga fler repliker.

$ $ $

Jag skickade också det här till Aftonbladets debattsida:

Sverige har inte längre världens högsta skattetryck, utan har passerats av Danmark. För att råda bot på detta missförhållande höjs nu röster (från folk som påstår sig representera medelklassen) om att skatterna ska höjas igen eller åtminstone att det ska bli stopp för ytterligare skattesänkningar.

Men om människor tycker att de betalar för lite i skatt är det mycket enkelt att rätta till. Man uppger helt enkelt högre inkomster än vad man faktiskt har i sin självdeklaration, så blir skatten genast högre. Att Skatteverket skulle lägga hinder i vägen för ett sådant förfarande håller jag inte för troligt.

Ännu enklare är det för somliga av dem som ställer sig bakom detta krav. Jonas Gardell, Henning Mankell och Jan Guillou, har t.ex. aktiebolag där de placerar större delen av sina inkomster. Bolagsskatten är i Sverige lägre än inkomstskatten. Bloggaren Cornucopia har räknat ut att om Jonas Gardell tog ut allt som lön i stället för att plöja tillbaka sina inkomster i sitt aktiebolag, skulle han kunna bidra med åtminstone 34 miljoner kronor i ökad skatt. Jag har inga siffror för Mankell och Guillou, men förmodligen är det i samma storleksordning.

Att de inte gör det visar ju bara att de inte alls är intresserade av några skattehöjningar eller stoppade skattesänkningar för egen del.

OK, det är inte de allra fattigaste som ska drabbas av skattehöjningarna eller de uteblivna skattesänkningarna. Men det är människor som ändå är betydligt mindre välbeställda än de själva.

Aftonbladet uppmanar sina läsare att skicka in debattartiklar, men de får inte vara längre an 1500 tecken inklusive mellanslag, och hur mycket debattartikel blir det av det?

$ $ $

Uppdatering 4 december: En bloggare vid namn Göran Fröjdh har också skrivit om detta. Om Claes de Faire skriver han:

För precis som så många andra i mediebranschen driver han ett privat aktiebolag vid sidan av sin anställning. Enligt uppgift delade de Faires bolag Claes de Faire AB ut 110.000 kr till honom själv i egenskap av ägare – pengar som alltså inte togs ut som lön utan redovisades som inkomst av kapital. Denna skattetekniska operation innebar att han kom undan med bara 20 procent i skatt, eller 22.000 kr.

Hade han istället plockat ut pengarna som lön, hade de Faire istället fått betala högsta marginalskatt, 57 procent, på pengarna. Claes de Faire tjänar alltså 40.000 på att välja den lägre kapitalbeskattningen, och ger sig samtidigt en skattesänkning på dryga 3.000 i månaden. Såklart att 600 kr känns ganska futtigt i sammanhanget!

Fröjdh påpekar också att det varken är olagligt eller ens omoraliskt att göra så här:

För faktum är att den som har en lön som ligger över den så kallade brytpunkten för statlig skatt (c:a 36.000 i månaden) inte får ut några förmåner alls från skatten som betalas på inkomster ovanför denna gräns. Sjukpenningen maxar vid en lön långt därunder, och inte heller ökar den allmänna pensionen av att man betalar in höga marginalskatter.

Vilket naturligtvis inte hindrar att det är hyckleri att begagna sig av detta ”kryphål”, samtidigt som man fordrar att alla andra ska avstå från välbehövliga skattesänkningar.

Och om Jonas Gardell skriver Fröjdh:

Gardell har tillgångar i sitt aktiebolag på 60 miljoner, pengar som man stillsamt kan fråga sig varför han samlar på hög. Det är ju inte precis så att han driver en tillverkningsindustri och behöver bygga upp stora investeringsfonder för att ha råd med ett nytt valsverk – det enda han behöver för att skriva böcker och pjäser är sannolikt en bärbar dator och en telefon.

Som George Reisman skriver i sitt öppna brev till Warren Buffet borde kapitalskatter helt avskaffas, eftersom det enda de leder till är färre återinvesteringar och färre nya arbetstillfällen. Men det är ju inte direkt tillämpligt på Jonas Gardell eller Claes de Faire eller alla de andra som protesterar mot skattesänkningar och samtidigt begagnar sig av detta kryphål.

$ $ $

Uppdatering 6 december: Jag lade också in länken till Fröjdhs bloggpost på Medelklassupprorets Facebooksida och fick följande svar:

Claes de Faire är inte någon hushjälte hos Medelklassupproret. Han är en vanlig människa som har uttryckt samma uppfattning som vi om skatter och den gemensamma välfärden. Hur han hanterar sin privatekonomi har varken vi eller någon annan med att göra, så länge han inte begår några brott.

Det stämmer att vi uppmärksammade hans krönika. Men det gör honom inte till någon hushjälte hos oss och det ger oss inte heller rätt att lägga oss i hur han sköter sin privatekonomi. Vi tycker att det är betydligt mer intressant att titta på hur de övergripande strukturerna i samhället ser ut än att göra det hela till en fråga om enskilda individer.

Begrunda gärna logiken i detta. Om Claes de Faire tvingas betala 600 kronor mindre i skatt per månad på grund av att det införs ett femte jobbskatteavdrag, då är han en del av de övergripande strukturerna i samhället och inte en enskild individ; men när han i stället full frivilligt avstår från att betala 3000 kronor i månaden genom att placera sina pengar i sitt aktiebolag, då förvandlas han helt plötsligt till en enskild individ utan ringaste samband med eller koppling till några övergripande samhällsstrukturer.

Märkligt hur somliga kan krångla till det för sig!

Och att världen är smockfull av enskilda individer har tydligen också gått Medelklassupprorets näsa förbi. Kanske rentav undertecknarna av detta uppror själva är enskilda individer – vad vet jag?

$ $ $

Uppdatering 14 september 2014: Sakine Madon skrev en riktigt bra artikel i gårdagens Expressen, ur vilken jag citerar:

… problemet för under- och arbetarklassen är knappast att de betalar för lite skatt. Vari ligger rättvisan i att staten först tar en stor del av vår lön, för att sedan låta oss fylla i bidragsblanketter när vi inte har kunnat spara undan själva? Det är just för dem med lägre inkomster en extra tusenlapp är guld värd och verkligen betyder något.

Medelklasskändisar, i ”Medelklassupproret” mot sänkt inkomstskatt, har skrivit debattartiklar om att de inte vill ha fler jobbskatteavdrag. Det är väl klart att man inte bryr sig om en tusenlapp hit eller dit när man har det så gott ställt. Men varför skulle politiken utgå från folk som är så välgödda att de lider av konsumtionsångest? Och hur kommer det sig att det saknas vänsterdebattörer som reagerar på att svenska låginkomsttagare är beskattade upp över öronen?

Och ”Medelklassupproret” borde döpas om till ”Rikemansupproret”.

$ $ $

Uppdatering 16 september 2014: En av Rikemansupprorets frontfigurer, Jonas Gardell, intervjuas i gårdagens Aftonbladet. Så här står det:

Tack vare sin förmögenhet kan Jonas Gardell följa sitt hjärta.

– Naturligtvis behöver jag inte jobba för pengarna. Men det ställer högre krav att jag gör något som jag verkligen brinner för, säger han.

Och:

Jonas Gardell är sedan flera år tillbaka ekonomiskt oberoende, och har därför råd att satsa fullt ut på sina drömmar.

Förra året uppgick tillgångarna på hans bolags konto till 69 miljoner kronor, visade en genomgång av Nöjesbladet. Förutom att skänka pengar till välgörenhet har han också råd att satsa på egna projekt som han brinner för.

69 miljoner … Det blir rätt mycket som Jonas Gardell skulle kunna betala extra i skatt, ifall han redovisade de miljonerna som inkomst i stället för att stoppa dem i ett bolag.

Men alla de som faktiskt fortfarande behöver jobba för att få ihop pengar att leva för – och inte får något över att idka välgörenhet med – de ska minsann betala högre skatt!

(Börjar bli tjatigt, men jag kunde inte motstå det här.)

$ $ $

Uppdatering 12 november 2014: Aron Modig (kd) har lagt en motion i riksdagen om Frivillig kändis- och rikemannaskatt, ur vilken jag citerar:

Trots skattesänkningarnas många goda effekter har välkända och välbeställda människors protester mot de lägre skatterna varit ett återkommande inslag i samhällsdebatten de senaste åren. ”Jag vill inte ha ytterligare en skattelättnad” skrev exempelvis chefredaktören Claes de Faire i Resumé den 22 november 2013.

Rimligtvis går [det] att kombinera fortsatta skattesänkningar på arbete, utbildning och företagande men samtidigt erbjuda möjligheten för de människor som så vill att betala in extra pengar till det offentliga. Det bör utredas hur en sådan frivillig skatt kan införas så att kändisar och välbärgade människor enklare kan handla utifrån sina samveten.

Men vänta nu ett ögonblick … Ska det verkligen vara nödvändigt att lagstifta om detta? Har det månne hittills varit förbjudet att lämna frivilliga bidrag till statskassan?

Givetvis inte. Det här har aldrig handlat om att kändisar och rikemän själva skulle betala mer i skatt. Det har hela tiden handlat om att andra, som inte har det lika väl ställt, ska digna lite mer under skattebördan.

(Jag har också länkat till Modigs motion på Medelklassupprorets Facebooksida; inväntar med fasa spänning reaktionerna.)

PS. Tydligen har det varit förbjudet att betala frivillig extraskatt, hur absurt det än må låta. Det här är saxat från Svenska Dagbladet (21 juni 2011):

Omöjligt att betala mer i skatt – bättre skänka pengarna

Det går inte att betala mer i skatt än vad man är skyldig staten.

Det har en privatperson som försökt fått lära sig.

Skatteverket rekommenderade att skänka bort pengarna istället eftersom de ”gör mer nytta där än i regeringens skattkista”.

En privatperson skrev i sin deklaration att han ville betala extra skatt.

Motiveringen var att:

”Du och jag säljer, i likhet med andra svenskar, vapen för 1500 kronor per år. De intjänade pengarna lägger vi sen på att köpa sjukvård, utbildning och infrastruktur. Det är min övertygelse att vi kan klara att betala för allt att det utan att fläcka våra händer med blod. Jag anhåller därför att få betala 1500 kr mer i skatt”, skriver Svenska Freds på sin blogg.

Men det var kört.

I sitt svar, för ett par veckor sedan, skrev Skatteverket att myndigheten tyvärr inte kan tillmötesgå önskan.

”I våra skattelagar och regler ges inte möjlighet att betala in mer skatt än man är skyldig till. Även om ditt syfte är hedervärt och dina avsikter beundransvärda kan vi inte hjälpa dig.”

Dessutom lade handläggaren på Skatteverket till en personlig kommentar:

”Jag respekterar din åsikt men råder dig att istället skänka pengarna till en organisation som arbetar mot vapenindustrin, t ex Svenska Freds. Jag tror att de gör mer nytta där än i regeringens skattkista.”

Tipstack till Markus Berglund på Facebook.

$ $ $

Uppdatering 14 november 2014: Aron Modigs motion har uppmärksammats av Dagens Media. Jag saxar slutklämmen:

Dagens Media har sökt Claes de Faire för att fråga hur mycket han skulle kunna tänka sig att punga in till staten ifall Aron Modigs motion skulle vinna gehör i riksdagen.

– Jag har inga kommentarer till det där alls, säger Claes de Faire till Dagens Media.

Obetalbart.

Också Janerik Larsson har skrivit om detta i sin blogg på Svenska Dagbladet. Jag saxar:

För bara några veckor sedan delade Claes bolag Claes de Faire AB ut 110 000 kr till honom som ägare. Bara 22 000 kr i skatt!

Samtidigt ser vi att bolaget inte betalade ut en krona i lön på hela verksamhetsåret. Hade Claes tagit ut sina pengar som lön istället för utdelning hade skatten väl blivit 55 000 kr för honom på samma belopp?

Det blir alltså 2750 kr lägre skatt varje månad 2013 tack vare Claes val av utdelning istället för lön.

Ännu mera obetalbart! Hela 33 000 kronor är obetalbara för Claes de Faire.

$ $ $

Uppdatering 1 augusti 2015: Till högskattehycklarna sällar sig nu Jason Diakité (Timbuktu). Läs Lars Wilderängs bloggpost om saken. Också en lång genomgång av Rebecca Weidmo Uvell.

$ $ $

Uppdatering 2 augusti 2015: Göran Fröjdh återkommer till detta ämne i sin senaste bloggpost. Han menar att högskattehycklarna kanske inte ens är medvetna om sitt eget hyckleri. De använder sig av revisorer, och revisorerna gör förstås vad de kan för att hålla skatten nere. Eller också använder de sig av dataprogram som är inställda på att hålla skatten nere. De har m.a.o. ingen riktig verklighetskontakt; den överlåter de åt sina revisorer.

Viktigare är vad han skriver om egenföretagare som ännu inte nått de stora framgångarna och blivit stormrika. De har det svårare än vanliga anställda. De har sällan råd att ta semester eller ens sjukskriva sig; och någon vidare pension lär de inte få när de blivit gamla. Utan skatteplanering skulle de helt enkelt duka under.

Så långt har förstås inte högskattehycklarna tänkt. Eller också menar de att just de stormrika egenföretagarna ska betala mer i skatt. Men varför betraktar de då sig själva som liggande under gränsen för stormrikedom?

Så hyckleri är det fortfarande.

PS. Jag menar förstås inte att det är fel att också de stormrika skatteplanerar. Se om detta t.ex. min bloggpost Vi behöver våra miljardärer! eller George Reismans uppsats De ytterst välförtjänt superrika, liksom flera andra av de uppsatser jag har översatt.

$ $ $

Uppdatering 5 augusti 2016: En annan högskattehycklare är skådespelerskan Lena Endre, som ondgör sig över att privat välfärd tillåts gå med vinst och betraktar det som kriminellt – samtidigt som hon stoppar undan egna inkomster i ett aktiebolag som betalar betydligt mindre i skatt. Läs vad Rebecca Weidmo Uvell skriver om detta. – Nämns också i en debattartikel av Martin Lernfelt i Expressen 2 augusti.

$ $ $

Uppdatering 28 november 2016: Somliga menar att välfärden måste gå med förlust; antagligen för att det motiverar ytterligare skattehöjningar för att täppa till hålen. En av dem är Per Kornhall, flitigt anlitad för att debattera mot vinster i välfärden. Men kan ni tro! de skattepengar han får för besväret stoppar han undan i ett aktiebolag och tar inte ut dem som kraftigt beskattad lön. Också detta har uppmärksammats av förra slöseriombudskvinnan Rebecca Weidmo Uvell.

$ $ $

Uppdatering 5 december 2016: Det dyker ständigt upp fler och fler exempel. Med anledning av Fidel Castros död skrev Mikael Wiehe vad som måste vara det värsta stycke rövslickeri som någonsin publicerats i svensk press (på Aftonbladets tortyrsida kultursida – var annars?). Men själv gör han precis som alla andra som tjänar pengar på att kritisera kapitalismen: han placerar dem i ett aktiebolag och tar ut så lite han någonsin kan i kraftigt beskattad lön. (Återigen med tipstack till Rebecca Weidmo Uvell.) Och det rör sig inte om småpengar: han tar upp till 60 000 kronor i gage för sina spelningar. (Som jämförelse kan nämnas att det är ungefär så mycket som jag får i pension under ett halvår.)

Fidel Castros egen förmögenhet råder det delade meningar om. Själv hävdade han att han inte hade någon förmögenhet alls, medan Forbes uppskattade den till 6,5 miljoner kronor. Men då räknade Forbes in de statligt ägda pengar han hade kontrollen över. Vare därmed hur som helst: han var diktator, och de diktatorer som sitter tillräckligt länge brukar roffa åt sig allt de kan komma över. Dessutom var Fidels far storgodsägare, så någon privat förmögenhet måste han ha ärvt. Och hans tidigare livvakt har avslöjat en del om hur han levde. Han vältrade sig onekligen i roffade rikedomar i tryggheten bakom sina vakter och alla propagandister som finpolerat hans ändalykt med sin ljuva tungor.


[1]) Statistiken har jag hämtat från Ekonomifakta.

Liberala Partiets skatteprogram

Liberala Partiet har kallat till extrakongress 17 november för att diskutera det senaste förslaget till partiprogram. Jag har inte hunnit läsa igenom alltihop, men jag har synpunkter på skattepolitiken.

1. Kapitalskatten

Så här står det i programförslaget:

På kort sikt vill Liberala Partiet […] införa en enhetlig kapitalskatt på 25%. [Idag är den 30%.]

Och:

På medellång sikt vill Liberala Partiet […] införa ett sparskatteavdrag som skulle göra alla privatpersoners kapitalinkomster upp till 50 000 SEK skattefria. Det skulle skattebefria sparande för flertalet svenskar och därmed göra sparande mer attraktivt än det är idag.

Men på sikt är just kapitalskatten den mest destruktiva av alla skatter och borde därför avskaffas, och det med en gång.

Till att börja med är det teoretiska underlaget för denna skatt ingenting annat än Karl Marx utsugningsteori, som säger att alla kapitalvinster sugits ut ur arbetarna och därför rätteligen borde tas ifrån kapitalisterna och återföras till arbetarna. Om den teorin är riktig, borde kapitalskatten vara 100%. Att ge tillbaka en ynka fjärdedel till de utsugna arbetarna vore i så fall en eländig halvmesyr.

Men att denna teori är fullständigt felaktig och bakvänd, det har ju George Reisman visat i sin uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, som jag själv har gjort mig besväret att översätta till svenska, så att ingen svensk längre kan ignorera eller evadera den. Låt mig rekapitulera huvudpunkterna:

  • Vinster är inget avdrag från löner; tvärtom är löner ett avdrag från vinster.
  • Innan det fanns kapitalister och företagare i världen var människor hänvisade till att hanka sig fram på de ytterligt små vinster de kunde göra genom att sälja sina egna produkter – vinster som de ofta inte ens kunde överleva på.
  • Sedan kom kapitalister och företagare och skapade lönearbete, vilket gjorde det möjligt att i stället överleva som löntagare.
  • I och med att kapitalister ackumulerade mer och mer kapital, kunde allt fler ta lönearbete.
  • Samtidigt ledde detta till att produktionskapaciteten stadigt ökades, så att det fanns fler och fler varor till allt billigare priser, vilket innebar att löntagarnas reallöner stadigt blev högre och högre.
  • Kapitalackumulationen ledde också till att allt mer kunde investeras i kapitalvaror, som maskiner, vilket i sin tur ledde till ännu mer produktion av konsumtionsvaror, vilket ledde till att reallönerna ökade ännu mer. Dessutom ledde den till att mer och mer kunde investeras i kapitalvaror för att tillverka ännu fler kapitalvaror, vilket givetvis hade samma effekt.

Det borde vara uppenbart att kapitalskatter inte åstadkommer något annat än en minskning av dessa välgörande effekter. Det blir färre arbetstillfällen, och det blir färre konsumtionsvaror, och höjningen av reallönerna hämmas. Om kapitalskatten vore 100%, så som impliceras av utsugningsteorin, skulle det förstås innebära katastrof; människorna skulle drivas tillbaka till de förkapitalistiska förhållanden där de nätt och jämt kunde överleva, om ens det. En kapitalskatt på 25% är förstås bara fjärdedelen så illa – men är inte det illa nog?

Samma invändning måste riktas på förslaget att ”på medellång sikt” införa ett skatteavdrag på kapitalinkomster upp till 50 000 SEK. Bra för många sparare, givetvis – men det är ju ändå så att de som sparar och återinvesterar mest är de som också mest driver den ekonomiska utvecklingen framåt; så varför sätta någon gräns alls? Eller om det är alltför svårt att vinna gehör för i dagens förtvivlade läge, varför inte sätta gränsen vid 500 000 SEK, eller 5 miljoner?

Så om Liberala Partiet vill vara ett laissez-faire-liberalt parti och inte bara ytterligare ett marxistparti bland alla andra, borde partiet förespråka en enhetlig kapitalskatt på exakt 0%. Går detta inte att genomföra i dagens förtvivlade läge (där ingen människa begriper vad det är för fel på utsugningsteorin), så ha åtminstone ett program för stadig minskning av kapitalskatten, till den landar på dessa 0%.

Den invändning partiet säkert kommer att möta (som en ren ryggmärgsreaktion) är att ett sådant förslag bara skulle ”gagna de rika”. Men har man förstått vad Reisman skriver (eller min kortfattade sammanfattning ovan), då förstår man också att de fattiga gagnas ännu mer än de rika av att företagare och kapitalister får verka fritt och inte straffbeskattas för det goda de åstadkommer.

2. Punktskatter

Det skulle ta lite tid innan det blir märkbart att avskaffandet av kapitalskatten gagnar de fattiga. En reform som direkt skulle gagna de fattiga vore att avskaffa alla punktskatter.

Det kan ju inte vara svårt att förstå att punktskatterna på alkohol och tobak mest drabbar dem som minst har råd att betala dem. De rika (antingen de blivit rika på hederligt företagande eller genom att ge sig in i politiken) kan köpa dyra årgångsviner och röka Havannacigarrer utan att det egentligen märks i deras plånböcker; fattig- och lägre mellanpensionärer (och merparten av det arbetande folket) är hänvisade till att dricka rödtjut; och somliga fattigpensionärer är rentav hänvisade till att plocka fimpar på gatan (vilket de ju också bara kan göra när det är uppehållsväder).

Samma sak gäller naturligtvis energiskatter, d.v.s. skatter på sådant som elektricitet, bensin och andra bränslen. De rika (återigen oavsett om de blivit rika genom hederligt företagande eller som politiker) kan förbruka hur mycket el som helst och åka runt i bränsleslukande bilar eller jetplan, utan att det märks så där väldigt mycket i deras plånböcker; det är de fattiga som måste snåla och hushålla och se till att de inte bosätter sig ute i glesbygden, där de är beroende av sina bilar (som ju dessutom är fordonsbeskattade).

Men att avskaffa eller ens sänka dessa punktskatter finns inte på något politiskt partis agenda. Tvärtom föreslås nya punktskatter – köttskatt, för att få oss att bli vegetarianer eller veganer, och fetskatt för att få oss att hålla vikten. (Säkert som amen i kyrkan kommer man så småningom också att föreslå skatt på kolhydrater, eftersom man numera kommit fram till att kolhydrater är en värre bov än fett, när det gäller övervikt.)

Och att förklara för de fattiga att punktskatterna drabbar just dem är enklare än att förklara att avskaffande av kapitalskatter på lite sikt gagnar också dem.

3. Skattefrihet för offentliganställda

Den skatt som offentliganställda (inklusive då politikerna, om vi undantar fritidspolitiker) påstås betala är en ren fiktion; den finns bara som en siffra på löne- eller pensionsbeskedet men har ingen som helst reell existens. (Jag har visat detta i min uppsats Skattefrihet för offentliganställda och i min bloggpost Politikerna tycker det är häftig att låtsas betala skatt.) Om de här fiktiva skatterna togs bort skulle det inte göra någon annan skillnad än att människor skulle bli medvetna om det faktum att politiker och andra offentliganställda utgör ett skattefrälse – och då skulle de börja fundera på allvar om de anser att de offentliganställda verkligen är värda sin skattefria lön. Det kanske kan ge upphov till en skatterevolt.

Min motion:

Jag föreslår alltså

  • att Liberala Partiet, i stället för en enhetlig kapitalskatt på 25% (punkt 2-3-1 i partiprogrammet) förespråkar en enhetlig kapitalskatt på 0%.
  • att Liberala Partiet förespråkar avskaffande av alla punktskatter.
  • att Liberala Partiet förespråkar avskaffande av de fiktiva skatter som idag påstås betalas av offentliganställda.

Uppdatering 4 december: Ursprungligen föreslog jag också att partiet på lång sikt skulle verka för frivillig beskattning i enlighet med Ayn Rands förslag i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd; men jag upptäckte att det redan finns med i partiprogrammet:

Det långsiktiga målet för Liberala partiet är att få ner skattesatsen till noll procent. Statens kärnverksamhet ska istället finansieras på frivillig väg. Denna förändring kan dock inte ske över en natt, utan kommer att ta tid att genomföra.

Min motion blev förresten avslagen. Det är bara att ta nya tag och se till att mina förslag kommer in i partiprogrammet i god tid innan LP passerar 4%-spärren!

Utsugningsteorin suger vidare

Tydligen har Aftonbladets kulturredaktion inte lyckats läsa och tillgodogöra sig min förra bloggpost – än mindre då den uppsats av George Reisman jag hänvisar till – för den 31 oktober publicerades en hyllningsartikel till Friedrich Engels, skriven av Åsa Linderborg, med anledning av en nyutkommen biografi. Ett litet smakprov:

Mycket i Kapitalet är knas eller överdrifter, men mycket är närmast profetiskt glasklart. Mervärdesläran är en av de största samhällsvetenskapliga upptäckterna. Tesen om klassamhällets inneboende motsättningar är svår att bestrida. [Min kursivering.]

Om något är glasklart, och borde vara det även för Åsa Linderborg, ifall hon gjort sig besväret att läsa Reismans uppsats, så är det att mervärdesteorin i Marx tappning är den allra mest bakvända teori som någonsin sett ljuset inom samhällsvetenskaperna. Mervärde är inte något som kapitalister och företagare pressar ur sina arbetare; mervärde är vad kapitalisterna själva skapar och som kommer löntagare till godo i form av högre reallöner och allt fler, allt bättre och allt billigare varor. Sanningen är helt enkelt den rakt motsatta mot vad mervärdesteorin säger.

Låt mig konkretisera. Idag har t.o.m. vi som är relativt fattiga tillgång till, bland mycket annat: datorer med e-post och internet, mobiltelefoner, av vilka de mest avancerade fungerar som datorer, radio- och TV-appartaer, elektriskt lyse, kyl och frys, luftkonditionering, bilar (och bussar eller tåg, ifall vi föredrar att resa kollektivt). Före mobilernas tid hade vi telefoner med sladdar, med vilka det gick alldeles utmärkt att föra samtal på stora avstånd; och före ordbehandlarnas tid hade vi skrivmaskiner; före e-postens tid hade vi faxar och dessförinnan teleprintrar och telegraf. Innan elkraft och kraft från fossila bränslen kom i bruk, hade vi ångmaskiner och ångbåtar. För transporter till lands var det dessförinnan hästskjutsar som erbjöds. Och vi har dammsugare, så att vi slipper sopa med kvast; och hur mycket lättare blir det inte att tvätta idag än förr, när vi har både tvättmaskiner och torktumlare.

Inget av allt detta existerade i förkapitalistisk tid; ville man t.ex. kommunicera över större avstånd, fick man nöja sig med att skriva brev eller sända röksignaler. Och ville man lyssna till förstklassig barockmusik, fick man allt pallra sig iväg till Thomaskyrkan i Leipzig; det fanns varken grammofon eller CD eller DVD[1]. Detta är det mervärde som företagare och kapitalister har skapat åt oss alla, t.o.m. åt oss lägre mellanpensionärer.

I gångna tider hade inte ens de allra rikaste tillgång till detta. Inte ens Salomo i all sin prakt hade en mobil eller ens en gammaldags telefon med sladd, ifall han ville växla några ord med drottningen av Saba – eller något annat av det jag räknat upp ovan. Det allra mesta av det var främmande t.o.m. för drottning Victoria och samtida monarker runt förra sekelskiftet.

Och allt detta är ju empiriskt belagt – jag behöver ju t.ex. bara se mig om i min lägenhet för att upptäcka att jag har både TV och radio (med inbyggd grammofon och CD- och kassettfack) och dator (med inbyggd nätradio) och mobil och dammsugare; och jag behöver bara gå ner i källaren för att se att tvättmaskinen och tumlaren finns där. Så hur kan någon idag ta idén att kapitalismen utarmat oss på allvar? Att den kapitalism som gett oss allt detta i själva verket har sugit ut oss, och att vi alla, utan att ens märka det, befinner oss på svältgränsen, utan några glädjeämnen att lysa upp vår tillvaro? Att det bara är kapitalisterna själva som kommer i åtnjutande av allt detta – att det bara är de som har kyl och frys och luftkonditionering och datorer, etc., etc., medan alla vi andra fortfarande krälar runt i undermänsklig misär? – Nej, marxismen får uppenbarligen sina adepter (inklusive dem som skriver på Aftonbladets kultursida) att se världen i någon sorts omvänd kikare.

Hur ställde sig då Engels själv till allt detta? Engels själv var fabriksägare och tillhörde därför den klass av kapitalistiska utsugare han själv och Marx fördömde; och man bör komma ihåg att han levde under en tid då den industriella revolutionen ännu var relativt ny och då den förindustriella och förkapitalistiska fattigdomen ännu var långt ifrån övervunnen. Så här skriver Lindeborg:

I Manchester skapas den paradox som Engels ska brottas med livet ut: han är både kapitalist och kommunist. Hans anställda har det bättre än andra, men ändå – han pressar mervärde ur dem, profit som finansierar Marx teoribygge om arbetarklassens frigörelse.

Om arbetarna i Engels fabrik verkligen hade det bättre än andra arbetare i Manchester (eller andra industriorter) har jag ingen aning om – men berodde det i så fall på att Engels pressade lite mindre mervärde ur just sina arbetare än vad andra fabriksägare gjorde med sina? Och i så fall: vad hindrade Engels från att helt upphöra att pressa mervärde ur dem genom att helt enkelt lägga ner sin fabrik? Fast då skulle han förstås inte ha några urpressade mervärdespengar kvar för att finansiera Marx teoribygge. Det skulle inte ha gagnat hans arbetare, som bara hade varit tvungna att hitta andra arbetsgivare att låta sig utsugas av; men det skulle ha besparat oss allt elände som blev resultatet av Marx teoribygge.

Sådana ironier åsido måste man ändå fråga sig hur Engels, ens på detta tidiga stadium av utvecklingen, kunde undgå att se att industrialismen och kapitalismen gjorde det möjligt för människor som i äldre tid inte ens skulle ha överlevt till vuxen ålder att nu kunna överleva genom att ta lönearbete i industrierna. Men faktum är ju att han inte ens undgick att se det! Det framgår ju av det citat ur Kommunistiska manifestet jag gav i min förra bloggpost: att ”bourgeoisien” (m.a.o. just de kapitalistiska ”utsugarna”) skapat ”hela, ur marken framstampade befolkningar” (och detta utöver allt annat den åstadkommit enligt detta citat). Detta är ett annat mervärde som just företagarna och kapitalisterna skapat och som sannerligen inte pressades ut av de människor de bokstavligen räddade till livet.

Så en sak till jag måste kommentera. Lindeborg uppmanar oss (eller kanske bara sina egna marxistiska vänner):

Lägg ner de meningslösa försöken att hitta stöd för profitkvotens fallande tendens …

Men en sak är fullständigt sann, och det är att profitkvoten har en fallande tendens! Med ”profitkvot” menas förhållandet mellan vinster och löner; om vinsterna blir procentuellt mindre i förhållande till lönerna, innebär det att profitkvoten sjunker. Men, som vi lärt oss av Reisman (ifall vi gjort oss besväret att läsa hans uppsats), var profitkvoten en gång i den grå forntiden (innan det fanns en enda kapitalist i världen som betalade ut löner) 100%; hur liten vinsten än var, var den helt och hållet vinst, och några löner existerade överhuvudtaget inte. Allteftersom samhället sedan blev alltmer ekonomiskt kapitalistiskt – allteftersom det tillkom fler och fler kapitalister som betalade ut löner och därmed också allt fler löntagare som arbetade för löner – minskade vinsten i procent räknat och lönerna ökade i procent räknat. (Räknar man inte i procent utan i absoluta tal, ökade både vinsterna och lönerna; en distinktion som marxisterna förstås inte fattar; knappast någon gör det.) – Att marxisterna sedan ser detta som ett ”problem” för kapitalismen, ett problem som kapitalisterna måste ”lösa” genom att suga ut arbetarna allt mer, visar ju bara återigen hur fullkomligt bakvänd utsugnings- och mervärdesteorin är. (Mer om detta i min egen artikel Varför behöver vi George Reisman?)

Vi ska inte heller glömma att allt vad kapitalismen åstadkommit, både vad gäller den allmänna höjda levnadsstandarden och vad gäller de fantastiska nya innovationer den gjort möjliga, har åstadkommits trots alla marxistiskt inspirerade försök att tygla och stävja den. Hur bra vi skulle ha det materiellt om det inte vore för att Marx idéer togs för en beskrivning av verkligheten, det vet vi helt enkelt inte.

Så utöver all blodspillan och alla tvångsarbetsläger marxismen lett till i de länder där den blivit statsreligion har den allvarligt hämmat den ekonomiska utvecklingen även i länder där den inte blivit statsreligion. Marxismen hör endast hemma på idéhistoriens skräphög på Aftonbladets kultursida.


[1]) Farbrorn som var organist i Leipzig fotvandrade i sin ungdom från Armstadt till Lübeck (hela 46 mil), bara för att få höra Dietrich Buxtehude spela orgel. Idag skulle han bara ha behövt gå in i närmsta skivaffär eller på ett varuhus och köpt en CD; med lite tur hade han kunnat hitta en LP till vrakpris i någon second-hand-butik. Men OK, han fick motion, och det var säkert nyttigt. Och Buxtehude gav honom kanske några goda råd som han hade nytta av i sitt eget orgelspelande.