Återupptagna Kantstudier

Ja, det var ju ett par år sedan jag skrev en hel radda poster om Kants filosofi – och min förra bloggpost var en repris på något jag skrev för sisådär 25 år sedan. (Ja, och så skrev jag en post på engelska också alldeles nyligen.) Men jag har just läst om en bok som jag fyndade på antikvariat förr rätt länge sedan: Immanuel Kant av Gunnar Landtman.[1] (En förträfflig liten introduktion till Kants leverne och tänkande av en person som sympatiserar med honom.) Så jag ska kommentera en del ur den boken. (Det blir förmodligen en del upprepningar av saker jag skrivit förr – men repetition lär ju vara kunskapens moder.)

Jag börjar med vad Landtman skriver om analytiska och syntetiska utsagor:

Kants utgångspunkt vid hans undersökning av förnuftets kunskapsverksamhet utgöres av logikens skillnad mellan analytiska och syntetiska omdömen. Men ett analytiskt omdöme förstår man ett sådant, där predikatsbegreppet redan ingår i subjektsbegreppet och endast förtydligar detsamma utan att bringa något nytt.

Så om man säger att ”skalliga personer saknar huvudhår” har man alltså inte tillfört något nytt, eftersom ”skallig” innebär just avsaknad av huvudhår. Inte heller går man ut i erfarenheten för kolla sanningshalten av denna utsaga och letar rätt på skalliga personer för att se om de inte trots allt har lite hår på huvudet. (Ja, jag skämtar.) Så visst är utsagan analytisk. Men är den också ”a priori”, som Kant hävdar, d.v.s. oberoende av erfarenheten? Nej, det vill jag bestrida. För att alls kunna bilda begreppet ”skallig” (eller begripa detta begrepp, ifall man hört andra använda ordet och alltså måste ha lyckats bilda begreppet) måste man ju faktiskt ha iakttagit människor som saknar hår på huvudet. Satsen är i själva verket ”analytisk a posteriori”, om vi ska hålla oss till Kants terminologi utan att för den skull hålla med honom. (Jag har tagit upp det här i en gammal artikel under titeln Analytiska satser a posteriori.) – Men jag fortsätter citatet:

Ett syntetiskt omdöme åter är ett, där predikatsbegreppet till subjektsbegreppet fogar en ny bestämning och därigenom går utöver vår omedelbara kunskap om det senare. Enligt Kants exempel är omdömet ”alla kroppar äro utsträckta” analytiskt, enär man med ’kropp’ redan begreppsenligt förstår någonting utsträckt. Om man däremot säger, ”alla kroppar äga tyngd”, uttrycker predikatsbegreppet enligt Kant någonting annat än vad man i egentlig bemärkelse förstår med ’kropp’, och genom fogandet av ett sådant predikat till subjektsbegreppet bildas sålunda ett syntetiskt omdöme.

Men den här distinktionen är godtycklig. För hur vet vi att kroppar har utsträckning? Genom att titta på dem, förstås! (Ingen har någonsin lyckats få syn på en kropp som helt saknar utsträckning.) Och hur vet vi att de har tyngd? Genom att försöka lyfta dem, förstås! (Lyft en kropp, så finner du med en gång att den har en viss tyngd.)

Nu kan man ju säga att det finns kroppar som är så lätta att man inte ens märker deras tyngd – t.ex. en fjäder, en cigarettfimp eller en papperslapp. Det behövs goda mätredskap för att alls upptäcka att de trots allt har en viss tyngd. Men detsamma kan man ju säga om kroppars utsträckning också. Det finns kroppar som är så små att man inte kan se dem med blotta ögat. Dammkorn, t.ex. ser man normalt inte annat än när solljuset faller in. Ändå finns de, och med tillräckligt bra mätverktyg kan man konstatera att också de har en liten utsträckning.

Och när vi bildar begreppet ”kropp” (eller begriper hur andra har burit sig åt när de bildat det), inbegriper vi både ”utsträckning” och ”tyngd” i begreppet. Kant skulle precis lika gärna ha resonerat tvärtom: han kunde ha definierat kropp som ”något med tyngd” och kallat detta ”analytiskt”, för att sedan säga att ”kroppar är utsträckta” är något nytt som fogas till begreppet och alltså ett ”syntetiskt” omdöme.

Nog om det. Fler citat från Landtman nästa gång.

 $ $ $

[1]) Gunnar Landtman, Immanuel Kant, Helsingfors, Natur och kultur, 1952. (Citaten från s. 113.)

Gunnar Landtman (1878–1940) var en finländsk filosof och sociolog; lärjunge till och vän med den kanske mer kände Edvard Westermarck (1862–1939).

Om pliktmoral

Denna uppsats publicerades första gången som bilaga till Objektivistisk skriftserie nr 14. En omarbetad och något utökad version publicerades i ”pappersnattväktaren”, årg. 3, nr 1. I denna version har jag gjort ytterligare ett tillägg. [Tidigare publicerad som ”nätnattväktare”.]

Objektivismen hävdar som bekant att Immanuel Kant är den värste av alla filosofer, och i synnerhet att hans ”stränga pliktmoral” i själva verket är en negation av allt vad moral heter, att den, med Leonard Peikoffs ord, är en ondskans etik.[1]

Är detta en överdrift? Studera följande citat:

Man berättar för oss om en man som blivit kallsinnig mot hela människosläktet, därför att en kanalje, som han betraktat som sin hjärtevän, förfört hans kära hustru; därför att en annan utnyttjat hans beskedlighet till att bedra honom på hela hans förmögenhet; därför att en tredje baktalat honom hos hans furste och därmed berövat honom hans samhällsställning och drivit honom i landsflykt. Man säger oss att han alltsedan dess inte känner något medlidande och att hans hjärta blivit kallt och tillslutet för alla och envar. Denne man stöter på sin hustrus förförare i en skog, anfallen av två rövare, och känner igen honom; beväpnad med endast en käpp bispringer han honom och räddar honom ur dödsfaran. Han ger sig inte tillkänna; han drar sig undan utan att ens ta emot det ringaste tack. Kort sagt: framställer vi vår berättelse så att man inser att mannen endast handlade utifrån sin föreställning om plikten, så växer handlingarnas värde i våra ögon; för vi däremot in drifter och böjelser i spelet, förlorar handlingarna i värde. Säger vi t.ex. att han blivit led vid livet och trodde att han där skulle mista det, så finner vi genast handlingen mindre lovvärd.

Detta citat är inte från Kant, men de som studerat honom (eller läst The Ominous Parallells) känner säkert igen hans inflytande. Det är hämtat ur en bok av en av Kants tidigaste anhängare, J.G.C. Kiesewetter; boken heter Ueber den ersten Grundsatz der Moralphilosophie (Berlin 1790–91)[2], och dess syfte är att granska alla dittillsvarande moralsystems grundvalar och att visa att Kants är det enda som håller måttet.

För att visa att Kiesewetters exempel är absurt och ont räcker det med att göra en enda liten förändring: antag att denne olycklige man (allt annat lika) har en enda verklig, trogen vän; en som inte förfört hans hustru utan tvärtom försökt rädda hans äktenskap; inte ruinerat honom utan försökt förebygga ruinen; inte baktalat honom hos fursten utan tvärtom lagt ett gott ord för honom; och antag nu vidare att det var denne ende vän han räddade till livet genom sitt modiga ingripande i skogen. Hans handlande skulle fortfarande vara lovvärt, enligt Kiesewetter, men det skulle vara mindre lovvärt än i Kiesewetters eget exempel. Varför? Därför att hans handlande i mitt exempel inte skulle kunna vara grundat på pliktmedvetandet enbart; det skulle vara motiverat av en önskan att behålla sin egen ende verklige vän i livet; hans motivation skulle m.a.o. vara bemängd med ”drifter och böjelser”; handlandets maxim skulle vara ”lycksalighet” och ”egenkärlek”, snarare än ren plikt.

Detta blir ännu klarare om man föreställer sig en situation där både den trogne vännen och hustruförföraren råkar ut för ett rövarband, och där vår olycklige hjälte, med fara för sitt liv, kan rädda den ene av dem, men omöjligt båda. Det är helt klart att efter Kiesewetters (och Kants) premisser är mannens handlande mer lovvärt om han lämnar sin trogne vän i sticket och räddar den lede bedragaren.

Ett annat exempel: föreställ dig att du är ute med din skuta på havet, och låt oss (för att göra det mer dramatiskt) anta att skutan är skranglig och havet stormigt. Ett skepp har gått i kvav, och du kan urskilja två av de skeppsbrutna. Du känner igen den ene som den man som en gång räddat dig ur ett koncentrationsläger; du känner igen den andre som en av bödlarna från samma läger. Vilken av de båda ska du riskera ditt liv för att rädda?

Enligt Kiesewetter (och Kant) är din handling hundraprocentigt lovvärd, om du räddar bödeln (som du ju har all anledning att hata), för det bevisar att du har handlat av plikt enbart och utan minsta tanke på personlig vinning. Men om du räddar din räddare, är din handling genast mindre prisvärd – för hur kan Kant/Kiesewetter någonsin veta att du inte motiverats av någon annan bevekelsegrund än den rena plikten, såsom kärlek, beundran, tacksamhet eller önskan att se rättfärdiga människor omkring dig?

Detta är illvillig läsning, säger kanhända någon; jag har läst in mer i Kiesewetters resonemang än vad som faktiskt står där; på sin höjd kan jag anklaga honom för att inte ha tänkt sin egen tanke till slut, men inte för att medvetet ha upphöjt ondska till högsta moral.

Men så är det inte. Kiesewetter är explicit. Alldeles före detta exempel talar han om vad det är han vill exemplifiera med det. Jag citerar:

…när vi bedömer handlingars värde, skiljer vi mycket strängt på om de framflutit endast ur en föreställning om dess goda följder (ur böjelse) eller ur plikt; den lust de förorsakar tar vi överhuvudtaget inte med i beräkningen; ty även om vi skänker det goda vi tillfälligtvis erfar av dem vårt gillande, så får vi ändå inte betrakta det som handlingens bevekelsegrund, om vi ska finna den moralisk; vi uppskattar handlingen desto högre, ju mindre subjektet är bestämt av lustkänsla. Varför skattar vi annars den hårde krigarens välgärningar högre än den veka flickans? Och vem vill förneka att det är förtjänstfullare att rädda sin fiende med fara för sitt liv än att utsätta sig för dödsfara för att rädda sin broder? (Min kursivering.)

Det är med andra ord (för att knyta an till mitt eget exempel ovan) förtjänstfullare att rädda Adolf Eichmann ur en dödsfara än att rädda Raoul Wallenberg! Och ingen vill ens förneka det!

Varför har ingen förnekat det? kan man fråga sig. Varför ställde sig ingen människa upp år 1790 och deklarerade att det är förtjänstfullare att rädda sin broder än att rädda sin fiende? Hur kunde Kiesewetters monstruösa påstående accepteras som en okontroversiell självklarhet? Förklaringen står att söka i ett annat, betydligt äldre citat:

I haven hört, att det är sagt: ”Du skall älska din nästa och hata din ovän.” Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem, som förfölja eder, och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både goda och onda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om I älsken dem, som älska eder, vad lön kunnen I få därför? Göra icke publikanerna detsamma? Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma? Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig. (Matt. 5:43–48.)

Kants pliktmoral kunde aldrig ha fått det genomslag den fick, om inte marken sedan länge varit beredd, om han inte i själva verket dragit ut de yttersta konsekvenserna av de moralföreställningar som redan i århundraden varit förhärskande. Och vilka är dessa moralföreställningar? I korta drag: föreställningen att moral är en fråga om lydnad mot Guds bud (och den av Gud instiftade världsliga överhetens bud) – parad med föreställningen att samme Gud behandlar goda och onda, rättfärdiga och orättfärdiga, lika. Kants närmaste föregångare är Martin Luther – som hävdade att en människas faktiska gärningar varken gör till eller ifrån; allt som betyder något är tron, d.v.s. den totala underkastelsen.[3]


Det finns fler dramatiska och närmast övertydliga exempel hos Kiesewetter på den kantianska pliktmoralens ondska.

Enligt en rationell etik är det i de allra flesta sammanhang omoraliskt att ljuga[4]; men det finns sammanhang där det tvärtom skulle vara omoraliskt att tala sanning. Standardexemplet är detta: antag att du gömmer en judisk familj undan Gestapo (eller en ”statsfiende” undan KGB eller vad ni än kan tänka er i den kategorin). Om Gestapo knackar på dörren och frågar om det finns några judar i huset, vore det självfallet omoraliskt att tala sanning. (Principen är enkel: försök aldrig vinna eller förvärva ett värde genom att ljuga; ljug när du måste göra det för att försvara dina värden.)

Att alltid tala sanning är nu ett av Kants egna exempel på det kategoriska imperativet: en maxim som man måste önska upphöjd till allmän (d.v.s. undantagslös) lag, och en plikt som måste uppfyllas för pliktens egen skull, utan hänsyn till egna böjelser. (Det är därför mindre moraliskt att tala sanning när sanningen uppenbarligen gagnar en än att göra det när den kan skada en.) Men kanske Kant helt enkelt aldrig tänkte på situationer sådana som i exemplet ovan? Om han hade gjort det kanske han skulle ha formulerat sig annorlunda? Nåväl, Kiesewetter ger oss besked på den punkten:

Jag sitter i mitt rum, en av mina vänner kommer hastigt in och gömmer sig i rummet intill. En vilt rasande människa med laddad pistol förföljer honom och frågar mig om min vän har gömt sig i rummet intill. Svarar jag honom inte så tränger han sig in, och min vän kan bli dödad. Jag är för svag för att göra motstånd mot honom och hindra honom från att tränga sig in i rummet. Vad ska jag nu göra? Ska jag ljuga och säga att han inte finns i rummet, och är det tillåtet att ljuga här eller inte? Vid första anblicken förefaller det visserligen som om det vore tillåtet att ljuga här; man ser å ena sidan en uppenbar fara och å den andra bara en fras eller ett enda ord genom vilket faran kan avstyras; men om man undersöker saken närmare så finner man att man inte under några förhållanden kan säga att han inte finns i rummet, om han verkligen befinner sig där; men att det lika litet finns något som förbinder mig att säga att han verkligen gömt sig – jag måste av alla krafter försöka stilla människans raseri och sedan vänta på vad som kommer att ske.

Klart som korvspad, eller hur?

Tillämpat på Gestapoexemplet ovan betyder detta: försök inte ljuga och dölja att du håller en judisk familj dold på vinden; sätt dig i stället ned och försök ”stilla Gestapodrängarnas raseri” – försök förklara för dem hur fel det är med antisemitism i allmänhet och nazismens virulenta antisemitism i synnerhet; går det så går det; annars får det gå som det går.

Kiesewetters motivering – hans tillämpning av Kants idé om ”upphöjande till allmän lag” – är följande:

För förutsatt att det i detta fall vore tillåtet att ljuga, så måste den som frågar om det också erkänna att detta vore tillåtet, och då skulle han inte först fråga mig utan omedelbart tränga sig in. Men redan i och med att han frågar mig visar han att han håller det för allmänt gällande att man inte under några förhållanden får ljuga; och jag som genom en lögn vill rädda min vän ger alltså tillkänna att jag håller det för otillåtet att under några förhållanden uttala en lögn, just därigenom att jag förutsätter att denne man kommer att tro mig, något som jag inte kan göra om jag inte antar att detta är en allmän lag: Du skall under inga förhållanden ljuga.

Innebörden av detta är att det är viktigare att lyda det kategoriska imperativet (”Du skall icke ljuga”) än att rädda sin väns liv. Man skulle väl annars tro att t.o.m. den mest konsekvente pliktetiker i varje fall skulle sätta plikten att rädda liv över plikten att tala sanning, ifall de båda plikterna kommer i konflikt. Men så är det inte, och skälet är detta:

Kiesewetter (och Kant) har förstås rätt i att en universell moralprincip (”maxim”) inte får leda till motsägelser. Så varför ser de inte att denna maxim, ”Du skall aldrig, under några förhållanden, ljuga” faktiskt leder till en motsägelse, till något uppenbart ont, nämligen att man måste offra ett stort värde, en vän, på denna plikts altare? Därför att deras yttersta värdemätare inte är ”människans liv”; deras yttersta värdemätare är ”plikt för pliktens egen skull”, ”lydnad för lydnadens egen skull”; om din vän får fortsätta leva eller om han dör är med denna värdemätare försumbart. En sådan värdemätare är ond. Den måste förkastas enligt principen ”reductio ad malevolentiam”[5].

Men enligt Kants värdemätare är det vår värdemätare som är ond. Vilket i klartext innebär att enligt Kants värdemätare är människans liv något ont. Kan det sägas klarare?


Tillägg 2007: I Arsenij Gulygas biografi Immanuel Kant (Daidalos 1988) kan man läsa följande (s. 170):

Hos Kant finns en kortare artikel med den retoriska titeln Ueber ein vermeintes Recht aus Menschenliebe zu lügen[6] (Om den förmenta rätten att ljuga av människokärlek). Vår filosof insisterar här på att man i alla livssituationer ska vara ärlig. Inte ens när en missdådare vill slå ihjäl din vän och frågar dig om hans offer är hemma, ska du ljuga.

Så Kiesewetters exempel, som jag citerade ovan, har alldeles uppenbart stöd hos Kant själv. Men vidare i texten, för Kants argumentation är ganska fantastisk:

Du har ju inga garantier för att din lögn slår väl ut. För det är ju möjligt, att offret – medan du ärligt besvarat illgärningsmannens fråga – gått ut och därmed undgår attentatet, så att illdådet ej fullbordas. Om du ljugit och sagt, att din vän inte är hemma – medan han (dig ovetandes) faktiskt gått – och mördaren sedan möter honom på gatan och fullbordar brottet, så finns det all anledning att hålla dig ansvarig för hans död. Men om du ärligt sade vad du visste, är det möjligt att mördaren skulle söka sin fiende i dennes hem och gripas av observanta grannar, och att mordet inte skulle fullbordas. Ärlighet är en plikt och minsta lilla avsteg från denna regel gör den samtidigt otillförlitlig och obrukbar. Moralens bud känner inga undantag.

Alf Ahlberg har ju skrivit (i inledningen till Religionen inom det blotta förnuftets gränser) att det utmärkande för Kant är hans ”djupa redlighet”. Vad finns det för redligt i resonemanget ovan? Det enda Kant har att komma med är en del vaga möjligheter att det här mordet skulle kunna undvikas, ifall man höll sig till sanningen. Men faktum är ju att det med till visshet gränsande sannolikhet kommer att leda till att ens vän blir ihjälslagen! Endast ren tur kan leda till motsatt resultat. (Och vem är ytterst ansvarig för mordet? Ja, vilken stor och aktad filosof är det som här ger mördaren ”fritt fram”?)

Lägg nu märke till en sak, och missförstå den inte: det är sant ”att man i alla livssituationer ska vara ärlig”, och det är sant att ”moralens bud inte känner några undantag”. Men att tala sanning i en situation sådan som den Kant beskriver här är inte ärlighet. Det är den djupaste form av oärlighet som gärna låter sig tänka: det är ett svek mot en vän.

Och lägg märke till att det är precis samma princip som när det gäller fysiskt tvång eller våld: det är alltid fel att initiera fysiskt tvång; men det är precis lika fel att avstå från fysiskt tvång, när det handlar om självförsvar. Samma med lögn: att ljuga för att försöka tillskansa sig ett värde är alltid fel (och kommer aldrig att fungera); men i fall som dessa handlar det om att ljuga för att försvara ett värde. Och att försvara ett värde kan aldrig vara fel.

Och att ljuga i självförsvar är inget man normalt ska behöva göra. Ta inte det här som ett fribrev att ljuga!


Slutkommentar: Ofta tvekar jag om vem som är värst, Kant eller Hume. Men låt mig sammanfatta min inställning så här: jag betraktar det som en helig plikt att motsätta mig Immanuel Kant. David Hume avfärdar jag på emotionella grunder: han inger mig en oangenäm känsla av moraliskt klander. (Och jag är inte alltigenom ironisk här: Humes moralfilosofi inger mig avsmak. Och om termen ”plikt” ska ges någon rationell innebörd – en skyldighet att ta tillvara sitt liv och sina värden – så är det just Kants pliktmoral man måste bekämpa.)


Fotnoter:

1) ”The Ethics of Evil”, kap. 4 i The Ominous Parallells.

2) Boken finns mig veterligen inte på svenska; för översättningarna av citaten står jag själv.

3) Luther menar till på köpet att en människa inte ens själv rår för om hon tror på Gud eller inte; det är Gud som själv bestämmer vilka som tror på honom eller inte. Se hans välkända bok Om den trälbundna viljan.

4) Jag litar på att ni alla har läst om hederlighetens dygd i Galts tal, så att jag inte behöver utbreda mig över varför det är så eller varför det inte är altruism att vara sanningsenlig.

5) ”Reduktion till illvilja”. Jag har hittat på det här uttrycket som en motsvarighet till ”reductio ad absurdum”, som innebär att en idé måste vara fel, om den leder till absurda konsekvenser. En moral som leder till ondskefulla konsekvenser måste vara fel.

6) Kants egen text (som bara är ett par sidor lång, men på tyska) kan ni läsa här.

Provisoriska sanningar och kunskapsteoretisk ödmjukhet?

Självuteslutning” är ett vanligt logiskt felslut, speciellt bland filosofer. De allbekanta standardexemplen är att allt ska betvivlas – utom just tesen att allt ska betvivlas, vilken betraktas som en fullständigt oomkullrunkelig sanning – eller att alla sanningar är subjektiva och växlar från person till person, alltefter hans/hennes tillfälliga sinnesstämning – utom just sanningen att alla sanningar är subjektiva, som är en fullständigt objektiv sanning, helt oberoende både av person och av tillfälliga sinnesstämningar.

Den store ”mästaren” på att begå detta felslut är Karl Popper. Enligt Popper består allt vårt ”vetande” bara av (mer eller mindre vilda) gissningar, och även om våra allra bästa gissningar kan vi med säkerhet bara veta en sak: att de än så länge undgått att motbevisas av erfarenheten eller ”falsifierats”. Det Popper säger är förstås då också en (mer eller mindre vild) gissning, som tursamt nog ännu inte blivit falsifierad.

Bara så att ni inte ska tro att jag attackerar halmgubbar ger jag ordet till Popper själv:

Det finns bara ett moment av rationalitet i våra försök att förstå världen; det är den kritiska granskningen av våra teorier. Dessa teorier är i sig själva gissningar. Vi vet inte, vi bara gissar. Om du frågar mig, ”Hur vet du det?” skulle jag svara, ”Det gör jag inte; jag framställer endast en gissning. Om du intresserar dig för mitt problem, är jag högst tacksam om du vill kritisera min gissning, och bjuder du mig motargument, kommer jag i min tur att kritisera dessa.” (Popper i urval, s. 32; min kursivering.)

Problemet med detta är att också den kritiska granskningen, och därmed hela meningsutbytet angående Poppers gissningar, också måste grunda sig på rena gissningar. All filosofi är därmed en enda kvicksand av (mer eller mindre vilda) gissningar. Detta är i varje fall vad jag själv kan gissa mig till utifrån denna filosofiska principförklaring.

Sådant här självvederläggande filosofiskt trams har jag egentligen tröttnat på – för hur ska man besvara det annat än med sarkasmer? Men nyligen fick jag ögonen på en artikel i (den numera nedlagda) nättidningen Captus, där man bl.a. kan läsa följande:

Både Hayek och Popper betonade att vår kunskap om oss själva är provisorisk och pågående. Den kunskapsteoretiska ödmjukheten är en fundamental byggsten i bådas kritik mot en omfattande social ingenjörskonst och utopisk planering.

(Tipstack till Henrik Sundholm, som länkade till denna artikel på Facebook med den spydiga kommentaren ”Sensmoral: även liberala idéer kan grundläggas i nonsens.”)

Hur självuteslutande och självvederläggande är inte detta?

Om all vår kunskap är provisorisk, är då inte denna kunskap också provisorisk? Eller finns det en enda sanning som är permanent, nämligen sanningen att all vår kunskap är provisorisk? Er Poppergissning är så god som min.

Och om den kunskapsteoretiska ödmjukheten är den fundamentala byggstenen, ska man inte då vara ordentligt ödmjuk också inför denna fundamentala byggsten? Eller ska ödmjukheten upphöra och ersättas av berättigad stolthet över en egen kunskapsteoretiska ödmjukhet? Er ödmjukhet är så god som min i detta fall.

Och vilka epokgörande gissningar följer då ur denna provisoriska ödmjukhet?

Postmodernismen komplicerar också förklaringssystemen, och dess vilja att diskutera ett studieobjekt från olika vinklar karikeras ibland som kulturrelativism av värsta sorten, men det missar hur det mänskliga sinnet faktiskt arbetar genom att just ständigt omvärdera sina intryck. Just detta erkännande av kunskapens gränser är en allierad i kampen mot ingenjörstänkandet i samhället.

Mitt första intryck är att detta är komplett obegripligt. Självfallet har jag förmågan att omvärdera mina intryck, men min bästa gissning är att omvärderingen kommer att leda till samma resultat.

Upplysningen handlade om att bekämpa tradition och vidskeplighet med förnuft och systematiska observationer […] Den värsta tendensen från Upplysningen, var att applicera förment ”vetenskapliga” principer på det mänskliga samhället. Under den attityden ligger antagandet att alla individer upplever världen på samma sätt och att slutgiltiga sanningar, både vetenskapliga och moraliska, är ovillkorliga och oföränderliga.

Jaha, då var vi där igen. Självuteslutning. Uttalar artikelförfattaren här en slutgiltig, ovillkorlig och oföränderlig sanning? Och är detta den enda slutgiltiga, ovillkorliga och oföränderliga sanningen i hela mänsklighetens idéhistoria? Eller är artikelförfattaren måhända kunskapsteoretiskt ödmjuk nog att erkänna att det kanske inte är så?

Äsch – det blev ju bara en ny hagelskur av sarkasmer.

$ $ $

Förr i världen kunde jag lägga ned oändlig möda på att bemöta den här sortens filosofiska trams.

För några år sedan hade jag t.ex. en lång diskussion om Karl Popper, som finns återgiven i årgång 7 av pdf-nattväktaren (bläddra fram till s. 35).

Och ännu några år tidigare diskuterade jag Popper (med anledning av att Ayn Rand kritiserades för att inte ha lyckats tillgodogöra sig alla Poppers ovedersägliga sanningar – f’låt, gissningar), och mina inlägg finns återgivna i Rand vs. Popper eller Om vådan av att spå i kaffesump.

En del om Popper finns också i min gamla uppsats Hume om kausalitet och induktion. (Humetrams och Poppertrams liknar varandra rätt mycket.)

Och om Hayeks idé att förnuftet måste tillämpas med försiktighet och ödmjukhet har jag skrivit i uppsatsen Hayek och förnuftet.

Men sensmoralen är ju ändå, som Henrik Sundholm skrev, att även (påstått) liberala idéer kan grundläggas i nonsens.

Låt inte mörkrets makter segra!

Varje år, i slutet av mars, stiger mörkrets makter fram och uppmanar oss alla att under en timmes tid släcka ned det elektriska lyset, för att visa att vi står på mörkrets makters sida. Alltför många människor lyder den uppmaningen.

Jovisst kan vi klara oss utan elektricitet under en timme. Vi kan nog göra det en hel dag också – även om det betyder att vi en dag får klara oss utan radio och TV och inte kan använda våra datorer, vilka som bekant drivs med elektricitet. Vi blir också tvungna att stänga av kyl och frys och får hoppas att matvarorna inte hinner ruttna. Det blir värre för våra sjukhus, om de ska vara utan el en hel dag, och all industri går självfallet i stå, om så bara för en dag.

Men förläng den här timmen till en vecka eller en månad, så blir det säkert klart för alla och envar vad elektriciteten verkligen betyder i våra liv. Det blir svårt att hindra maten att ruttna, om man inte har tillgång till en jordkällare eller har möjlighet att själv bygga en jordkällare. På sjukhusen kommer patienter att dö, när de livsuppehållande apparater som används inte längre kan användas. Industrin kommer inte bara att gå i stå, den kommer att upphöra helt.

Och det är också avsikten från mörkrets makters sida. Deras mål är att driva oss tillbaka till en tid då det inte fanns någon elektricitet – till de förhållanden som rådde före den industriella revolutionen eller ännu längre tillbaka – till de förhållanden som rådde i förhistorisk tid.

Det är inte bara några smärre bekvämligheter – som att kunna titta på TV, gå ut på nätet, spara matrester i frysen, eller ens läsa en bok utan att behöva överanstränga ögonen – som mörkrets makter vill få oss att avstå från. Det är hela den underbara civilisation vi åtnjuter idag som ska omintetgöras. Det är en agenda av ren och oförfalskad ondska.

Så släck inte ner lyset under ”Earth Hour”. Tänd alla lysen ni har, och gå gärna ut på stan och demonstrera ert avståndstagandet från mörkrets och ondskans makter genom att tända enorma strålkastare, ifall ni skulle ha några sådana. Låt oss visa att vi inte går med på att vår civilisation, till stor del grundad just på elektricitet, monteras ned.

$ $ $

Jag har skickat det här till ett antal tidningar; om ni skulle se den publicerad någonstans, så meddela mig gärna; jag kan inte bevaka varenda tidning i landet.

Ifjol skickade jag en cirkulärinsändare under rubriken Hyllning till elektriciteten, men den blev såvitt jag vet bara publicerad i en enda tidning. Likadant gjorde jag i förfjol, och då blev den publicerad i några fler tidningar. Den här gången har jag varierat mig en smula, även om budskapet är detsamma.

$ $ $

Några lästips:

När mörkrets apostlar står för dörren (bloggpost av Henrik Sundholm från 2010).

Jag tänder upp under Earth Hour (Metrokolumn av Johan Norberg från 2010).

Min egen bloggpost Samvetslöst utnyttjande av barn.

Den giftiga miljörörelsen av George Reisman. Jag upprepar ett citat ur denna uppsats:

Jag vet inget värre någon kan göra än att, efter att ha blivit född in i världshistoriens mest storartade materiella civilisation, nu ta del i dess förstörelse genom att samarbeta med miljörörelsen och därmed göra sig medskyldig till outsäglig misär och död under kommande årtionden och för kommande släktled.

Av samma skäl finns det, om man blivit medveten om vad saken gäller, få saker man kan göra som är bättre än att ta ställning för de värden varav mänskligt liv och välbefinnande beror. Detta är tyvärr något som man i dagens värld får vara beredd att göra med få kamrater. Det stora flertalet av dem som borde kämpa för mänskliga värden – de professionella intellektuella – vet antingen inte tillräckligt mycket för att göra det, har blivit rädda för att göra det eller, än värre, har själva blivit fiender till mänskliga värden och arbetar aktivt på miljörörelsens sida.

Och i förfjol länkade jag också till en artikel av Ken Lockitch på ARI. Länken till den artikeln fungerar inte längre, men jag kan ju upprepa det jag citerade ur den:

We, in the West, take our abundant energy for granted. It is hard for us to imagine what life would actually be like under the sort of draconian restrictions on energy use that global warming activists are demanding. Earth Hour clouds the issue even more by making the renunciation of energy seem like a big party. People spend a fun hour in the dark, safe in the knowledge that the comforts and life-saving benefits of industrial civilization are just a light switch away.

What we really need to raise awareness about is just how indispensable carbon-based energy is to human life. Forget one measly hour with just the lights off. How about ”Earth Month,” without any form of fossil fuel energy? Let those who claim that we need to stop emitting carbon dioxide try spending a month shivering in the dark without heating, electricity, refrigeration; without power plants or factories, grocery stores or hospitals; without any of the labor-saving, time-saving, and therefore life-saving products that industrial energy makes possible.

$ $ $

Uppdatering 31 mars 2014: Jag har inte sett min insändare publicerad någonstans i år. (Men jag har som sagt inte möjlighet att bevaka alla tidningar jag skickade den till.) Så mörkrets och ondskans makter får väl sägas ha tagit en delseger i år igen. Inte att undra på, när alla offentliga megafoner tar deras parti.

Å andra sidan var segern knappast överväldigande. De allra flesta svenskar struntade i Earth Hour, enligt en notis i DN. Jag skulle bara önska att fler svenskar inte vore så likgiltiga inför det hot miljörörelsen och klimatalarmismen utgör, och hade rest sig i protest genom att tända alla ljus och helst satt ut starka strålkastare på balkongerna.

$ $ $

Uppdatering 27 mars 2015: I gårdagens Metro fanns en bra debattartikel om detta av Alexandra Ivanov (ordförande i Fria Moderata Studentförbundet).

Också en kort insändare i Eskilstuna-Kuriren (samma insändare stod också i Aftonbladet).

Höger och vänster

Säkert är det många med mig som – med en blandning av häpnad, vrede och vämjelse – reagerat mot att nationalsocialister konsekvent beskrivs som högerextremister – fastän nationalsocialismen, både till namnet och till gagnet, är en socialistisk ideologi, och alltså hör hemma på samma våldsbejakande vänsterkant som ”antifascisterna” i AFA och/eller Revolutionära Fronten.[1]

Om två maffiafamiljer eller två kriminella motorcykelgäng bekrigar varandra, är det ju ingen som tar detta till intäkt för att de skulle befinna sig i motsatta ändar av något ideologiskt spektrum; alla förstår att det rör sig om en territoriell maktkamp mellan grupper som delar samma våldsbejakande ideologi – en ideologi som går ut på att rofferi är att föredra framför produktion, m.a.o. en vänsterideologi.

Som alla som öppnat en historiebok vet har termerna ”höger” och ”vänster” sitt ursprung i begynnelsen av Franska revolutionen, där de som ville bevara den rådande samhällsordningen (l’ancien régime) satt till höger om talmansstolen i nationalförsamlingen, medan de som ville störta samhällsordningen satt till vänster. (De som velade och varken ville det ena eller det andra satt i mitten och fick heta ”centern” eller ibland ”träsket”.)

I linje med detta har man allt sedan dess kallat de samhällsbevarande eller konservativa krafterna för ”höger” och de samhällsomstörtande för ”vänster”, vare sig de velat omstörta samhället med våld eller på reformistisk väg.

Reaktionära krafter – alltså sådana som inte bara vill bevara den för tillfället bestående samhällsordningen, utan också vrida klockan tillbaka – har också traditionellt kallats ”höger”. Men då måste man ju fråga sig varför inte den moderna miljörörelsen – som är ute efter att föra oss tillbaka till förindustriell tid – aldrig betecknas som en reaktionär högerkraft.

Men det har skett en betydelseglidning. Gammaldags klassiska liberaler (idag ytterst oegentligt kallade ”nyliberaler”) betecknas idag som ”höger”. Den amerikanska tea-party-rörelsen, som vill återuppliva den på sin tid väldigt samhällsomstörtande amerikanska konstitutionen, betecknas regelmässigt som ”extremhöger”, som om just extrem frihet skulle befinna sig längst till höger på skalan.

Denna betydelseglidning leder till vad jag skulle vilja kalla en extrem hopbuntning (eller ”package deal”, som det heter på engelska): extrema frihetsvänner buntas ihop med den helt motsatta ytterligheten. Genuin, klassisk liberalism, i John Lockes och de amerikanska grundlagsfädernas efterföljd, buntas ihop med fascister och nazister. Och sådana extrema frihetsvänner blir misshandlade av AFA/Revolutionära Fronten, bara för att få det att se ut som om vi vore fascister eller nazister. – Ja, detta måste väcka häpnad, vrede och vämjelse hos alla som har en gnutta anständighet kvar i kroppen.

Visserligen påstår fransmännen att ”les extrèmes ses touchent”, att ytterligheterna berör varandra. Men de enda beröringspunkter jag kan se är de knytnävsslag som den ”autonoma” vänstern utdelar mot sanna frihetsvänner.

$ $ $

PS. När man påpekar det här för ”vanliga” (icke-nationella) socialister/kommunister, sticker de huvudet i sanden och visar upp rumpan.

$ $ $

Uppdatering 11 maj 2014: För en tid sedan skrev Craig Biddle, redaktör för The Objective Standard, en bloggpost, Political ”Left” and ”Right” Properly Defined. När jag först läste den tyckte jag att det mest var fråga om en ordstrid eller en terminologisk träta, och sådana brukar inte roa mig, eftersom jag menar att saken är viktigare än orden. Men efter det att jag skrivit detta inser jag att det är viktigare än så; det är ju, för att uttrycka det diplomatiskt, ytterst olyckligt att vi extrema frihetsförespråkare buntas ihop med nazister och fascister under rubriken ”högerextremister”. För att uttrycka det mindre diplomatiskt är det helt enkelt ett djävla sätt.

Ett par citat ur Biddles bloggpost:

… fascism, far from having anything in common with capitalism, is essentially the same atrocity as communism and socialism …

The proper purpose of government is to protect individual rights by banning the use of physical force from social relationships and by using force only in retaliation and only against those who initiate its use.

Capitalism—the social system of the political right—is the system of individual rights. It is the system that respects and protects individual rights—by banning physical force from social relationships—and thus enables people to live their lives, to act on their judgment, to keep and use their property, and to pursue personal happiness. This observation grounds the political right in the proper goal of politics: the protection of rights.

Men läs hela.

$ $ $

Uppdatering 13 juli 2014: Häromdagen länkade jag till denna bloggpost i en kommentar till en artikel av Ivar Arpi i Samhällsmagasinet Neo (en artikel som jag f.ö. rekommenderar; den handlar om den autonoma vänsterns våld). Det gav resultat! Samma dag hade jag 281 visningar på posten, dagen efter 575 och igår 170. (Idag hittills bara 50.) Många fler besök på bloggen än vanligt, men fortfarande långt från bloggrekordet från januari 2012.

Ett smärre tillägg också: Jag har aldrig gillat höger-vänster-skalan, eftersom den egentligen inte säger ett dyft. Om man går efter ordens politiska ursprungsbetydelse – d.v.s. att man är ”höger” om man vill bevara den rådande samhällsordningen och ”vänster” om man på något vis vill förändra den – då står förstås också liberalismen till vänster om konservatismen. Men nu envisas människor med att använda denna terminologi och till att bunta ihop liberaler med socialister, så länge socialismen inte är nationell, och att bunta ihop liberaler med nazister, ifall socialismen är nationell. Och det alltså detta som är ett djävla sätt.


[1]) Att den är socialistisk också till gagnet bör framgå av de tyska nationalsocialisterna eget partiprogram från 1921. Några punkter ur programmet:

  • Det enskilda intresset får icke stå tillbaka för allmänintresset, utan måste hållas inom ramen för en helhet och till allas gagn. Därför kräver vi:
  • Avskaffande av arbetsfria inkomster. Brytande av ränteslaveriet.
  • Vi kräver förstatligandet av alla (hittills) bolagiserade företag.
  • Vi kräver vinstdelning i storföretagen.
  • Vi kräver en storskalig utbyggnad av åldringsvården.
  • Vi kräver kompromisslös kamp mot envar, som genom sin verksamhet skadar allmänintresset.
  • Samhällsandan måste inympas redan i skolan …
  • Staten ska ansvara för ett höjande av folkhälsan genom att sörja för mor och barn, genom förbud mot barnarbete, för bättre folkhälsa genom lagstadgad gymnastik- och sportplikt och genom det starkaste understöd av föreningar som sysslar med idrottsverksamhet för ungdomar.

Och utöver Reismans uppsats, som jag länkade till, kan jag rekommendera en lång, faktaspäckad artikel av Torbjörn Kvist, Kapten Röhm, militarismen och den nazistiska vänstern.

Samvetslöst utnyttjande av barn

Svar på insändare i Expressen 8 mars; insändarna finns inte med i tidningens nätupplaga, så jag kan inte länka till den.

Somliga människor – politiker, journalister och andra – försöker använda det påstådda klimathotet som en förevändning för att förmå oss att sluta använda både elektricitet och andra energikällor. Gör vi det inte frivilligt, är de fullt beredda att använda statligt tvång för att få igenom sin agenda.[1] Skulle de lyckas, skulle det driva oss tillbaka till tiden före den industriella revolutionen, kanske ännu längre tillbaka, med allt det mänskliga lidande det skulle innebära. Och så påstår de att de gör det av omsorg för kommande generationer, d.v.s. just de generationer som kommer att drabbas. Detta är fullkomligt samvetslöst och måste betraktas som ett planerat massmord.

Men som om det inte vore nog, har de nu lyckats få ett par ungdomar som inte ens kommit upp i tonåren att skriva insändare till förmån för denna destruktiva agenda (se Expressens insändarsida 8 mars).

Att man i den åldern inte har haft en chans att sätta sig in i ämnet faller väl av sig självt? Dessa barn är värnlösa offer för föräldrars och/eller lärares indoktrinering. Och skulle agendan bli verklighet, kommer de att få betala dyrt längre fram i livet.

Samvetslöshet på samvetslöshet, med andra ord.

$ $ $

Uppdatering 19 mars 2014: Ytterligare en insändare jag har skickat till Expressen:

Tommy Hammarström skriver i Expressen 17 mars att den fossila elden helst ska vara släckt till år 2050, d.v.s. att all användning av fossila bränslen ska upphöra det året. Hammarström själv kommer att vara 104 år det året, ifall han får leva så länge, och behöver därför inte personligen bekymra sig över konsekvenserna av avvecklingen av fossila bränslen. Men nog borde han ägna en liten tanke åt kommande generationer? Om det här blir verklighet, kommer de att drivas tillbaka till förindustriella förhållanden, med allt det kommer att innebära av misär, svält och förtida död. Men det är väl inget som vi som lever idag behöver bekymra oss om. Eller?

(Hammarström skriver också att det är skillnad på ”väder” och ”klimat” och att det är idiotiskt att ta en barmarksvinter i Sverige eller extremkyla i Nordamerika till intäkt vare sig för klimatförändring eller avsaknad av klimatförändring. Men det hindrar ju honom inte från att ställa sig på ”alarmisternas” sida och förespråka avveckling av industricivilisationen.)

Och f.ö. har Expressen redan tackat nej till mitt debattinlägg Låt inte mörkrets makter segra! Är det någon som är förvånad?

$ $ $

Uppdatering 22 mars 2014: Miljörörelsen fortsätter att skicka ut barnsoldater i kriget mot industricivilisation; se denna insändare i dagens Eskilstuna-Kuriren.

$ $ $

Uppdatering 25 mars 2014: Göran Fröjdh har skrivit en utmärkt bloggpost om hur Världsnaturfonden gör förskolebarn till barnsoldater i detta krig.


[1]) ”Und bist du nicht willig, so brauch‘ ich Gewalt!“ – Goethe, Der Erlkönig.

Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

Eller: I huvudet på Åsa Linderborg

När jag gick i realskolan på 50-talet fick jag lära mig att det strax före Andra världskrigets utbrott ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland  och Sovjetunionen, kallad Molotov-Ribbentrop-pakten. Ja, så stod det i läroboken; och min historielärare, som var aktiv inom Vänsterpartiets föregångare, Sveriges Kommunistiska Parti, sade inte heller något annat. Så ni får ursäkta mig om jag tror att den här pakten faktiskt ingicks och att den hade en viss betydelse för hur krigets inledande år gestaltade sig – som t.ex. att Sovjet inte på minsta vis opponerade sig mot den invasion av Polen som inledde själva kriget, eller att Nazityskland inte heller opponerade sig mot att Sovjet angrep Finland 1939, mycket annat att förglömma.

Sedermera har det ju också framkommit att pakten innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll, där Nazityskland och Sovjetunionen kom överens om att de, om bara krigslyckan stod dem bi, skulle dela upp Östeuropa sinsemellan; bl.a. då att Sovjet skulle få annektera Balticum.

Men var det verkligen så? Inte om man får tro Åsa Linderborg, som i en debattartikel i Aftonbladet 3 mars 2014 skriver så här:

[Timothy] Snyder […] är känd för att driva den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget […] [Min kursivering.]

Så allt jag fått lära mig i skolan, rentutav av en lärare som själv var sovjettrogen kommunist, och allt jag läst mig till på Wikipedia innan jag skrev det här, är alltså åt pepparn fel? Tesen att Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans startade Andra världskriget är så pass originell att den endast kan framföras av västerländska konspirationsteoretiker med en antikommunistisk agenda?

Molotov-Ribbentrop-pakten ingicks 23 augusti 1939, och Nazitysklands invasion av Polen ägde rum en vecka senare, 1 september 1939. Finska vinterkriget inleddes inte förrän 30 november samma år. Detta tidsintervall på ca två månader skulle alltså vara bevis nog på att Sovjetunionen inte var med om att inleda Andra världskriget?

Man kan bara spekulera om hur Åsa Linderborg har tänkt här. Några alternativ:

  • Någon sådan icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen har aldrig ingåtts – än mindre då något hemligt tilläggsprotokoll. Den här pakten är bara en fråga om desinformation från västmakterna sida. I själva verket stod Nazityskland och Sovjetunionen hela tiden mot varandra, och Finland var helt enkelt en nazitysk lydstat, som angreps av Sovjet i rent, preventivt självförsvar. – Men i så fall förblir det ett mysterium att min kommunistiske historielärare inte kände till detta och inte kunde ta tillfället i akt att korrigera läroboken på den punkten.
  • Nazitysklands invasion av Polen var en del av Andra världskriget, men Sovjetunionens angrepp på Finland var inte en del av Andra världskriget, utan en hel annan sak, utan samband med övriga världshändelser vid den tiden.
  • Andra världskriget inleddes i själva verket först 22 juni 1941, med Operation Barbarossa, Nazitysklands invasion av Sovjetunionen. Allt som skedde dessförinnan var bara smärre skärmytslingar.

Ja, så kan man spekulera, om man vill vara sarkastisk.

Nåväl, att Åsa Linderborg är intellektuellt ohederlig är ju inte precis någon nyhet. Men att hon kommer med en så genomskinlig lögn, det är näst intill obegripligt.

$ $ $

Uppdatering 11 mars: Jag missade ett par väsentliga fakta i historieskrivningen ovan. Först att också Sovjetunionen invaderade Polen (17 september 1939); och sedan att Sovjet annekterade de baltiska staterna 3 oktober samma år. Båda dessa saker inträffade alltså före inledningen av Finska vinterkriget.

Och i sovjetisk historieskrivning inleddes ”Det stora fosterländska kriget” först med Tysklands invasion av Sovjet i juni 1941. Så man får väl anta att Åsa Linderborg lutar sig mot denna sovjetiska historieskrivning, när hon försöker förneka att Tyskland och Sovjet tillsammans satte igång Andra världskriget.

Jag kollade upp detta på Wikipedia efter att ha läst Bo Hugemarks kommentar nedan.

Bo Hugemark är (ifall ni inte redan visste det) en känd debattör och militärhistoriker och bl.a. medförfattare till Operation Garbo. (Men den boken har jag, skam till sägandes, inte läst.)

$ $ $

Uppdatering 12 mars: Aftonbladet påstår sig välkomna debattartiklar från läsekretsen, men de får inte vara längre än 1500 tecken, inklusive mellanslag, och hur mycket till debattartikel kan man åstadkomma på det utrymmet?

Hur som helst, och skam den som ger sig, har jag skickat en komprimerad version (betydligt mindre än 1500 tecken) till Aftonbladet:

Den 23 augusti 1939 ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen (Molotov-Ribbentrop-pakten). Den 1 september invaderade Nazityskland Polen. Den 17 september invaderade också Sovjetunionen Polen. Den 3 oktober annekterade Sovjet de baltiska staterna, och den 30 november angrep Sovjet också Finland.

Ändå påstår Åsa Lindeborg i Aftonbladet 3 mars 2014 att det är en myt (”en originell tes”) att det var Tyskland och Sovjet som tillsammans startade Andra världskriget.

Jo, det är ju möjligt att Åsa Lindeborg följer den officiella sovjetiska historieskrivningen, som menar att kriget (”det stora fosterländska kriget”) i själva verket inte inleddes förrän 22 juni 1941, i och med Tysklands invasion av Sovjet, och att allt som skett dessförinnan bara var obetydliga inledande skärmytslingar.

Men om det inte är det hon menar, varför försöker hon då servera oss en så genomskinlig lögn?

Chanserna för att Aftonbladet tar in detta är förstås minimala, och tar de in den, kommer säkert något idiotsvar från Åsa Linderborg.

$ $ $

Uppdatering 3 februari 2015: I gårdagens Aftonbladet skriver Åsa Linderborg under rubriken Tacka Sovjetunionen för befrielsen [av Auschwitz] – ja, så stod det i papperstidningen, men i nätversionen har rubriken ändrats. Där läser man bland annat:

I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia [genom att hitta på sådana saker som att Nazityskland och Sovjetunionen skulle ha stått på samma sida under de inledande krigsåren], och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigs­insats är helt mörklagd. Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn. [Min kursivering.]

Mörklagd? Hur kommer det sig då att vi ens vet om att det var Röda armén som kom först till Auschwitz? Eller att vi hört talas om slaget vid Stalingrad? Eller belägringen av Leningrad?

Och hur kom det sig att just Röda armén var först till Auschwitz och inte de allierades trupper? Är det meningen att vi ska tro att de allierade inte brydde sig ett dyft om koncentrationslägerfångarna och därför bara stod och tittade på utan att själva göra någonting? För det kan väl aldrig ha varit så att de var upptagna på annat håll?

Men det blir värre än så:

Man vågar dock inte helt dra ­konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att väst­makterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler …

Men det enkla och ovedersägliga faktum är ju att västmakterna inte allierade sig med Hitler – vilket däremot var just vad Sovjetunionen gjorde under åren 1939–1941. Ändå har Åsa Linderborg mage att påstå att det är andra än hon själv som försöker skriva om Andra världskrigets historia! Att Hitler faktiskt var allierad med Stalin under dessa år väger uppenbarligen oändligt lätt mot att han i stället kunde ha varit allierad med västmakterna, om inte i verkligheten, så åtminstone i Åsa Linderborgs drömvärld.

Vidare:

Isaac Deutscher, judisk marxist och Stalins antagonist, skriver i boken Den ojudiske juden att mellan 2,5 och 3 miljoner ryska judar på ­Stalins order evakuerades från de ­delar av Sovjet som invaderats av Tyskland. Så räddades de undan gaskamrarna.

Nytt för mig – och det vederlägger förstås slutgiltigt idén att Stalin skulle ha varit antisemit, vilket man annars lätt kan förledas att tro efter historien om den judiska läkarkonspirationen.

Men också detta är historieförfalskning. Adam Cwejman svarar på sin blogg:

Det är en ofta upprepad lögn att Stalin specifikt skulle gett order om att judar skulle räddas österut. De som skickades österut var de som likt min farfar och hans syster arbetade direkt med Röda armén eller på något sätt tillhörde den industri som flyttades österut en bra bit in på operation Barbarossa. Det fanns tvärtemot vad Linderborg påstår flera dekret från Stalin som gjorde gällande att civila inte skulle evakueras eftersom det var ett tecken på defaitism. På samma sätt som Röda Armén gång på gång förvägrades att göra taktiska reträtter vilket ledde till enorma inringningar som kostade mängder av människoliv.  Linderborg går på en klassisk lögn att Stalin överhuvudtaget brydde sig om att specifikt rädda judar undan den tyska invasionen. Någon sådan avsikt fanns inte och de som räddade sig österut gjorde det trots regimens motstånd. Judar lyckades likt många andra civila, militärer, specialister och partiaktiva ta sig österut men det var av ren tur eller för att de tillhörde centrala industrier.

Läs gärna hela bloggposten.

Och till sist har Linderborg mage att lägga ord i munnen på de överlevande från Auschwitz:

De över­levande i Auschwitz delade knappast den i dag så populära uppfattningen om ”diktatorernas krig”. De ansåg nog att ryssarna befriade dem och att Stalin var bra mycket bättre än Hitler.

Har hon brytt sig om att fråga någon av dem?

(Andra som gett Linderborg bra svar är Fredrik Antonsson och Fredrik Segerfeldt.)

$ $ $

Uppdatering 4 februari 2015: Åsa Linderborg får svar på tal av Stefan Ingvarsson i dagens Expressen. Citat:

Det som verkar störa henne är snarare att man samtidigt börjar korrigera efterkrigstidens Moskvastyrda historieförfalskning och tala öppet om att andra världskriget började med att Nazityskland och Sovjet som allierade styckade upp Polen och Baltikum mellan sig, att den tyska ockupationen slutade 1945, men att de sista postsovjetiska trupperna lämnade Polen och Litauen 1993 och Estland och Lettland året därpå. Då först sattes punkt för den kolonisering, terror och rovdrift av grannländerna som Hitler och Stalin inledde gemensamt.

Mytologin kring den heroiska kampen mot ”fascismen” är det sista halmstrå som det postsovjetiska samhället greppar efter i en vilja att hitta något vackert och meningsfullt i sitt blodsdränkta förflutna som en av historiens grymmaste kolonialmakter.

Kudos!

$ $ $

Uppdatering 8 februari 2015: Senaste nytt från Åsa Linderborg är att det var västmakterna, inte Sovjetunionen, som ingick en pakt med Hitler och därmed startade Andra världskriget. Denna pakt ingicks i München 30 september 1938. I det stora skeendet var Molotov-Ribbentrop-pakten bara en parentes. Så här skriver hon:

Sovjet försökte bygga en front mot Tyskland med bland andra England, Frankrike och Polen. Polen sa nej, eftersom man inte kunde tänka sig att ryssarna skulle få marschera genom landet. I stället ingicks i september 1938 den så kallade Münchenöverenskommelsen mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Sovjet var inte inbjudet, vilket stärkte Moskva i uppfattningen att de andra håller på att bussa Hitler på oss.

Chamberlain beskrev avtalet som ”peace in our time”, men Sovjet menade att Hitler uppmuntrats att expandera österut. Det visade sig snabbt stämma, när tyskarna inte bara tog Sudetlandet (som avtalat) utan hela Tjeckoslovakien. Samtidigt tilläts Polen och Ungern ockupera delar av Slovakien.

Det är inte utan att man baxnar. Münchenöverenskommelsen är ju det klassiska exemplet på all eftergiftspolitiks futilitet. Och att den eftergiftspolitik mot Nazityskland som kulminerade i München 1938 var en avgörande faktor bakom Andra världskriget, det är det väl ändå ingen vettig människa som förnekar. Att någon skulle förtiga det – så som Lindeborg förtiger eller lägger dimridåer över vad Molotov-Ribbentrop-pakten betydde – är förstås rentav löjeväckande.

Vad som hände var ju i all enkelhet att man trodde att om Hitler bara fick Sudet skulle han låta sig nöja och lämna resten av världen i fred – åtminstone ”i vår tid”. Sedan bröt Hitler nästan omgående (i januari 1939) överenskommelsen och annekterade inte bara Sudet utan hela Tjeckoslovakien. Det blev i varje fall en liten väckarklocka för västmakterna.

Men se, så var det tydligen inte enligt Linderborg. Annekteringen av Tjeckoslovakien var tydligen i själva verket en del av överenskommelsen! Man får väl förmoda att det fanns ett hemligt tilläggsprotokoll också till Münchenöverenskommelsen, ett tilläggsprotokoll som Linderborg känner till men som alla andra förtiger.

Att sånt här ens ska behöva bemötas …

$ $ $

Sedan fortsätter Linderborg att orda om den tacksamhet vi ska känna mot Sovjetunionen; den som inte accepterar hennes historiesyn önskar i själva verket att Tyskland skulle ha vunnit Andra världskriget:

Stefan Ingvarsson tycker inte att vi ska vara ”tacksamma över att Sovjetunionen vann kriget”. De som resonerar så måste dra ut konsekvenserna av sin ståndpunkt: Hade det varit lika bra om Hitler vunnit kriget? Borde Churchill och Roosevelt ha allierat sig med Hitler mot Stalin i stället? Det är fegt att inte svara på den frågan.

Klart att vi ska vara tacksamma att Tyskland inte vann kriget. Men hur långt ska den tacksamheten behöva sträcka sig? Ska Östeuropas folk känna tacksamhet över att i flera decennier ha levt under sovjetiskt förtryck snarare än under nazistiskt förtryck? Över t.ex. att Ungernrevolten 1956 slogs ned och att Pragvåren 1968 kvävdes i sin linda? Fegt att inte svara på den frågan.

Vilket inte hindrar henne från att slänga åt sin meningsmotståndare ett litet köttben:

Att ta upp den brunskjortade nationalismen i dagens östeuropa är inte att blunda för de övergrepp som Röda armén begick. Ett exempel är Katynmorden, 20 000 avrättade polska officerare, som Ingvarsson gott hade kunnat nämna som ammunition för sin tes. Röda arméns omfattande våldtäkter i Tyskland och Baltikum är ett annat exempel. [Min kursivering.]

Felet med Ingvarssons artikel var tydligen att han inte tog upp allt som gick att ta upp …

$ $ $

Lite egendomligt psykologiserande hittar vi också:

Ofrånkomligt formas också historieskrivningen av blytunga privata erfarenheter, och det är nog delvis ur dem som Stefan Ingvarsson med sin polska bakgrund skriver.

Varefter Linderborg övergår till att skriva om sina egna blytunga erfarenheter.

$ $ $

Och på tal om blytunga erfarenheter – vad för erfarenheter ligger bakom Linderborgs egna resonemang?

Det kan man förstås inte veta, om man inte har telepatiska gåvor. Men en ledtråd ges i en artikel hon publicerade i Aftonbladet på 20-årsdagen av murens fall. Citat:

Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman. [Min kursivering.]

Ja, varje gång kommunismen misslyckas så kapitalt att det inte är möjligt att blunda för det, hur mycket man än försöker, rasar kommunisternas världsbild samman. Sedan lägger de ned oändliga ansträngningar på att bygga upp världsbilden igen.

$ $ $

Den här följetongen kommer säkert att fortsätta – säkert kommer i varje fall Stefan Ingvarsson att återkomma med en replik. Mycket har säkert sagts i pressen som jag har missat. Men jag hittade i varje fall det här i en ledarartikel av Mattias Olsson i Norrköpings Tidningar:

Linderborgs artikel är hopplös. Hur en disputerad historiker kan ge sig in i en diskussion om utvecklingen på östfronten innan, under och efter andra världskriget utan att med ett ord nämna Molotov-Ribbentrop-pakten och Järnridån är häpnadsväckande och intressant nog helt i linje med den historieförfalskning som numera orkestreras från Kreml. Stalin gjorde inte upp med Hitler och det var Finland som anföll Sovjet! Således är det symptomatiskt att ryska ambassaden i Stockholm glatt twittrade ut Linderborgs historiska haveri till artikel.

Det kan m.a.o. hända att fortsättning följer.

$ $ $

PS. En bra och saklig genomgång av hela historien runt Molotov-Ribbentrop-pakten hittar ni på Populär Historia (skrivet av Niclas Sennerteg).

$ $ $

Uppdatering 18 april 2015: Om ni läser Aftonblaskan har ni säkert sett att Åsa Linderborg traskar vidare i samma gamla ullstrumpor. Att kommentera vad hon skriver skulle bara bli upprepningar. Men det har kommit några nya bra svar som jag gärna vill länka till:

Kristian Gerner i Expressen 10 april.

Artur Szulc i Göteborgs-Posten 15 april.

Och till sist en bloggpost av Leo Kramár.