Uppdatering om rökning

För ganska exakt tre månader sedan skrev jag två insändare om rökning, som jag också lade ut här på bloggen. Den första av dem blev ganska omgående publicerad i Eskilstuna-Kuriren. Min alternativa insändare blev till min stora förvåning publicerad idag. Dessutom fick jag en omedelbar reaktion på den på en annan blogg. Och Sara Johansson på Facebook kommenterade:

Reaktionen i ovan nämnda blogginlägg var om möjligt ännu mer underhållande än din insändare. 🙂

Annonser

Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt

Anders E. Borg har dammat av Mona Sahlins gamla slagord: ”Det är häftigt att betala skatt.” Detta slagord är lika hycklande när det uttalas av honom som det var när Mona Sahlin först kläckte ur sig det. Politiker betalar ingen skatt; de bara låtsas göra det. Låt mig utveckla:

Jag kan ta mig själv som exempel, eftersom jag var statsanställd innan jag tvingades gå i pension; jag arbetade på Kungliga bibliotekets filial i Strängnäs, Roggebiblioteket. Min lön de sista åren var i runda tal 21 000 kr, varav en tredjedel, 7 000 kr drogs i skatt, vilket lämnade mig med 14 000 att leva lyxliv för. Men dessa 7 000 kr existerade bara som en siffra på mitt lönebesked. Det skulle inte ha gjort den ringaste skillnad, ifall jag i stället fått 14 000 kr och inte betalat någon skatt alls.

Hade jag jobbat för samma lön inom den privata sektorn, hade dessa 7 000 kr utgjort en verklig skatt. Jag hade faktiskt tjänat ihop 21 000 kr, och stat och kommun hade tagit ifrån mig 7 000 kr för att bedriva sina egna verksamheter. Men eftersom jag var statsanställd, var skatten en ren fiktion.. Staten betalar mig 14 000, men låtsas att den betalar mig 21 000 och drar 7 000 i skatt.

Politiker är förstås i precis samma situation som jag här; den ”skatt” de betalar är en ren fiktion. Sedan finns det förstås några skillnader mellan mig och politikerna:

För det första har politikerna, även efter det att den fiktiva skatten dragits, betydligt högre lön än jag. De har också frikostiga pensionsavtal och behöver aldrig bli fattigpensionärer; och de har en hel del extraförmåner, som övernattningslägenhet i Stockholm och gratis tågresor med första klass. Den enda liknande förmån jag åtnjutit är att tjänsteresor i andraklasskupé till och från Stockholm har bekostats av arbetsgivaren, plus några kronor i traktamente.

För det andra har politikerna makt att ställa till betydligt mer elände än vad jag kunde göra på mitt jobb. Mitt jobb bestod huvudsakligen i att bringa ordning i och katalogisera Roggebibliotekets samlingar – inkunabler, ”koltålderstryck”, elzevierer och gamla böcker i största allmänhet. Vilken skada kan det göra? Det är kanske inte den allra mest samhällsnyttiga verksamhet man kan bedriva, men säkert kommer åtminstone någon forskare i framtiden att ha viss glädje av vad jag åstadkommit.

Politiker ställer allt till betydligt mer skada. (Men spaltutrymmet tillåter knappast att jag utvecklar detta.)

Och dessutom hycklar de, när de påstår att de betalar skatt, och dessutom finner det ”häftigt”. Det inte lika häftigt för alla dem som verkligen dignar under skattebördan.

(Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.)

Läs också Skattefrihet för offentliganställda.

Uppdatering 14 december 2012: Minsann! Inlägget kom in i Eskilstuna-Kuriren idag.

Uppdatering 7 november 2017: Länken till EK fungerar inte längre- Men bloggposten har ju blivit kusligt aktuell de senaste dagarna. De som ondgör sig över privatpersoners skatteplanering är ju huvudsakligen sådana som befinner sig i samma situation som jag själv och Mona Sahlin, d.v.s. betalar en alltigenom fiktiv skatt!

Hur privatiseringsmotståndare tänker

På min insändare i Eskilstuna-Kuriren om AB Långt Liv och AB Snar Död fick jag följande kommentar från signaturen ”Stefan M.”:

Insändarskribenten ser som vanligt hos privatiseringsförespråkare allt från företagarens synpunkt. Den som erbjuder bra produkter slår ut den som säljer skräp även om han är dyrare, är teorin. Det kunde vara sant, om

A: Alla ”kunder” hade lika mycket pengar att betala med.
B: Inga ”kunder” hade några andra ekonomiska åtaganden/utgifter.
C. Alla ”kunder” hade total överblick, förmåga och ork att jämföra alternativ, och tillgång till alla fakta i förväg.

I verkligheten blir det så att ”kunder” köper skräpprodukterna/vanvården/den snara döden, för att de inbillar sig själva att det nog funkar, för att de går på reklam/telefonförsäljning/ljug, för att andra gör det, eller helt enkelt för att de inte har råd med något annat.

Ska vi säkerställa att alla gamla och sjuka får en anständig vård oavsett hur mycket de har i plånboken eller hur de mår, måste vi tillsammans ställa upp med det. Inte lämna det åt de som ytterst bara vill tjäna pengar på andras utsatthet.

Exakt hur många fel finns det i det här resonemanget? Låt mig ta det från början:

Om en patient söker sig till en privat läkare, eller en läkare på ett privat vårdbolag, skulle patient och läkare ha rakt motsatta intressen: Patienten är intresserad av att bli frisk, men läkaren är bara intresserad av att så fort som möjligt ta död på patienten. Hur realistiskt är det scenariot?

Och om jag bara får lov att vara lite cynisk, så är det ju just när sjukvården är offentlig, eller utlagd på entreprenad, som det kan uppstå en sådan intressekonflikt. Ju fler som dör i förtid, desto mindre blir det för det offentliga att betala ut i form av pensioner och sjukersättningar. Nog om den saken.

För det andra är det ju inte alls sant att alla måste ha exakt lika mycket pengar för att konkurrensutsatt sjukvård ska fungera. Andra konkurrensutsatta verksamheter fungerar alldeles utmärkt, fastän det råder inkomstskillnader. För att ta tre exempel ur högen: Varken snabbköp, frisersalonger eller pubar behöver förstatligas (eller först förstatligas och sedan läggas ut på entreprenad) för att även vi relativt fattiga ska råd att äta, klippa oss eller dricka öl.

Men det finns en sak till att säga om detta ”argument”. Alla behöver inte ha lika mycket pengar, men alla måste ju ha några pengar att betala den privata vården med. I dagens blandekonomiska värld har vi inte tillräckligt mycket pengar. Men i ett samhälle där var och en är fri att tjäna så mycket pengar han/hon förmår, och där dessutom skatterna är betydligt lägre än idag (eftersom de bara skulle gå till statens legitima nattväktarfunktioner), skulle alla ha råd med privat vård, och de skulle ha råd att ta de försäkringar som kan behövas den dag man blir sjuk och/eller gammal. Och det skulle också finnas pengar över till alla andra åtaganden och utgifter.

Punkt C ovan är kanske mest avslöjande för hur privatiseringsmotståndare tänker. Eftersom ingen människa är allvetande och inte har den där totala överblicken, så kan ingen heller ta hand om sig själv på ett adekvat sätt; alltså måste vi lämna över ansvaret för vårt eget liv på politiker och byråkrater, som alltså förväntas vara allvetande och ha den totala överblicken. Nog sagt om den saken också (utöver att fler borde läsa vad Ludwig von Mises och andra ”österrikare” har att säga om detta).

Och sedan skulle alltså patienter välja snar död framför långt liv, därför att de är fullständigt försvarslösa mot reklam och mot telefonförsäljare? Folk som kommer med ett sådant ”argument” borde prata för sig själva! Att de också är försvarslösa mot rent ljug faller av sig självt.

Som sagt: Nog sagt.

$ $ $

Uppdatering 21 juni 2014: Eskilstuna-Kuriren hade en riktigt vettig ledare om vinsterna i välfärden igår. Speciellt uppskattade jag den här karaktäristiken av Vänsterpartiets inställning:

I partiets tankevärld tjänar företagaren sina pengar genom att slimma produktionen till den grad att kvaliteten försämras. Kunderna är dock företagaren trogna, fortsätter köpa de undermåliga tjänsterna och kan bara räddas från katastrofen genom att staten förbjuder företagaren att tjäna pengar.

I andra tankevärldar än Vänsterpartiets (och i verkliga livet) är det den offentliga vården som ”slimmar produktionen till den grad att kvaliteten försämras”. Och funnes det inga privata alternativ alls, skulle vi vara så illa tvungna att fortsätta köpa de undermåliga tjänsterna! Inget socialister bryr sig om, dock.

Vem göder vilket hat?

Ulf Nilson skrev en krönika i Expressen 15 november 2011, som handlade om Irans kärnvapenprogram och risken för att deras kärnvapen ska sättas in mot Israel. Han skrev bl.a.:

Iran leds av fanatiska, muslimska präster, främst Ali ­Khamenei och den lille binnegalne Mahmoud Ahmadinejad. Båda tillhör islams shia-sekt, som hyllar martyrskap och oförsonlig kamp mot de ”otrogna”, det vill säga vi.

Shiiterna anser att Israel måste förintas, alltså att varje judisk man, kvinna eller barn måste mördas. Ja, de tycker så – svårt att förstå för en svensk – men de tycker så. På allvar. De vill se ett berg av brinnande lik…

Och:

Vad händer om Iran låter Hizbollah eller Hamas få ett par laddningar, jämförelsevis lätta att smuggla in i Tel Aviv? En samtidig attack på ett par oljeländer skulle snabbt lamslå – och kanske tysta ner – västvärlden. Vad händer då?

Är det här osant eller ens överdrivet? Jag kan förstås inte veta om varenda shiamuslim i hela världen anser att Israel måste förintas; men att Ahmadinejad anser det är belagt: det har han sagt åtskilliga gånger. Och att hatet mot Israel göds i den muslimska världen, det är väl ställt utom rimligt tvivel?

Att Iran skulle ha ett kärnvapenprogram förnekas ihärdigt av samme Ahmadinejad; men varför skulle man ta honom på orden, när han säger att det rör sig om kärnkraft för fredliga syften, men tro att han bara skojar, när han säger att Israel ska utplånas från kartan? Och när t.o.m. IAEA uttrycker ”djup och ökande oro” över Irans kärnkraftsprogram, då finns det all anledning för oss andra att också vara oroliga.

Och att Irans kärnvapen skulle kunna användas av Hizbollah eller Hamas mot Israel är väl inte heller ett helt osannolikt scenario? Varför nöja sig med att beskjuta Israel med raketer eller skicka in självmordsbombare, när kärnvapen är så mycket effektivare?

Innan jag går vidare vill jag nämna att Ulf Nilson skrivit en del konstiga saker som jag inte alls håller med om; som t.ex. att det finns risk för att muslimerna så småningom kommer att ta över Sverige bara genom att föda fler barn än vi andra. Jag kan inte se den risken som särskilt överhängande. (Å andra sidan brukar jag hälla med honom, när han skriver om hur illa pensionärer behandlas i Sverige.)

Men den här gången handlar det alltså om risken för ännu mer terror mot Israel.

Alltnog. Reaktionerna på Ulf Nilsons krönika har inte låtit vänta på sig. Men har de handlat om faran för kärnvapenattacker mot Israel?  Nej, de har handlat om att Expressen göder hatet genom att publicera Ulf Nilsons krönikor. Det var i varje fall rubriken på en ledare i Eskilstuna-Kuriren 17 november 2011. Jag saxar:

Det var i en alarmistisk krönika om Iran som Expressens mångårige medarbetare i tisdags slog fast att Israel inte bara hotas av Irans diktatoriska och teokratiska ledarskikt. Samtliga shiiter, den grupp som är i majoritet i Iran, vill inget hellre än att se varenda jude död. Det framgår inte av krönikan om Nilson menar att shiiterna i till exempel Irak, Bahrain, Pakistan, Albanien, Kosovo, Indien och Libanon hyser samma blodtörst. Eller om det bara är just de iranska shiiterna som längtar efter att begå folkmord.

Och:

Runtom i Europa hotar islamofobin att skapa och förstärka hätska motsättningar mellan människor. Men på Expressen avlönas skribenter som framför grundlösa anklagelser mot miljontals människor och ger bränsle till hat och obefogad rädsla.

Min första reaktion på denna ledare var att EK ägnar sig åt att skjuta på budbäraren. Att ta upp frågan om hoten mot Israel var tydligen mindre viktigt än att hänga ut Ulf Nilson som invandrarfientlig och rentav rasistisk och eventuellt få Expressen att avskeda honom. Men vid närmare eftertanke tycker jag att EK har en liten poäng här:

Om det är alla shiamuslimer i hela världen, eller ens alla shiamuslimer i Iran, som anser att Israel måste förintas, det kan ju varken ledarskribenten eller jag eller Ulf Nilson veta. För att ta reda på det måste man väl åka runt och intervjua så många som möjligt om det. Att somliga shiamuslimer hatar Israel, och att den iranska regimen gör sitt bästa för att göda detta hat, tror jag säkert; men man ska väl inte övergeneralisera?

Men är detta verkligen relevant för frågan om Irans kärnvapenprogram utgör ett hot mot Israel? För det fordras det väl bara att president Ahmadinejad och det övriga toppskiktet i Iran anser att Israel måste förintas?

Och om nu Ulf Nilson göder främlingsfientlighet i Sverige, varför uppmärksammas det inte att regimerna i arabvärlden göder ett mycket värre hat mot judar?

Bara ett exempel: Här i Västerlandet är det väldigt få som alls bryr sig om vad som står i Sions vises protokoll, eftersom det är allmänt känt att denna skrift är ett falsarium. Men i arabvärlden är denna skrift en storsäljare. Och detsamma gäller ju faktiskt även Mein Kampf.

I jämförelse med det hat som göds mot judar i arabvärlden tycker jag allt att gödandet av hat mot muslimer här i Sverige förbleknar.

Och vad som än händer med Irans kärnvapen kommer svenska media att lägga skulden på Israel.

En berättelse om två vårdbolag

Låt oss för ett ögonblick föreställa oss att all sjuk- och äldrevård vore privatiserad, och låt oss, för enkelhetens skull, tänka oss att det bara finns två konkurrerande vårdbolag: AB Långt Liv och AB Snar Död.

Vården på Långt Liv är förhållandevis dyr, men å andra sidan är resultaten bra eller åtminstone halvhyfsade. Detta kan i sin tur bero på att Långt Liv lyckats attrahera de bästa läkarna och den kunnigaste och mest engagerade personalen i övrigt. Vården på Snar Död är betydligt billigare, men å andra sidan blir patienterna där bara sjukare och alltmer vanvårdade.

Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut vilket av dessa båda vårdbolag som blir långlivat och vilket som självt snart går en snar död till mötes. Långt Liv behöver inte pressa sina priser för att konkurrera ut Snar Död.

Att det bara skulle existera två vårdbolag är förstås en överförenkling. I verkliga livet skulle det även finnas t.ex. AB Ännu Längre Liv – som erbjuder ännu bättre och förmodligen ännu dyrare vård – och AB Långt Liv Till Billigt Pris ­– som erbjuder god eller åtminstone halvhyfsad vård men försöker konkurrera genom att pressa priserna. Och kanske även vårdbolaget AB Uppskjuten Död, som kan ta över spillrorna när Snar Död gått i konkurs.

Det är alltså så här det skulle se ut i ett fullt privatiserat samhälle. Men hur blir det, om man i stället ”privatiserar” med den metod som används idag, d.v.s. att den offentliga sjukvården lägger ut verksamheten på entreprenad till privata vårdbolag?

Det bolag som skulle lägga det lägsta anbudet och få entreprenaden blir då AB Snar Död, som ju definitivt är billigast i drift. Och ännu billigare för det offentliga blir det just genom att Snar Döds vårdtagare snabbar dör undan, så att det blir färre pensioner att betala ut. AB Snar Död kan gå ett långt liv till mötes, medan AB Långt Liv får kämpa i motvind och hoppas på att det finns tillräckligt många patienter med privata förmögenheter eller privata välgörare att ta hand om.

Ja se, detta är skillnaden mellan verklig privatisering och det nuvarande systemet, som bara går ut på att låtsas privatisera.

Vad detta har med Caremaskandalen att göra får ni själva lista ut.

(Tillsänt Eskilstuna-Kurirens insändarredaktion.)

Bakgrund:

I gårdagens Eskilstuna-Kuriren publicerades en insändare, ur vilken jag saxar:

Nu börjar högerregeringens närmast sjukliga fixering av privatisering och konkurrensutsättning av snart sagt all verksamhet visa sin rätta natur.

Nu senast vårdbolaget Carema som gör mångmiljoner av skattepengar – som går rakt ner i fickan på (risk)kapitalister. Moderaternas kärnväljare? Allt medan åldringar vanvårdas.

Personalen är underbemannad och utnyttjada och många saknar adekvat utbildning. Och detta är förvisso inte enda exemplet inom den privatiserade vården, skolan, omsorgen. Daghem har ju sålts för en spottstyver och de nya ägarna har blivit stormrika på kort tid.

Sedan fortsatte det i samma stil med tågtrafiken och invandringspolitiken (som också påstods vara på väg att privatiseras). Ett par kommentarer från mig finns i den s.k. ”pissrännan” – ja, det är så journalister kallar kommentarsfälten.

Kärnpunkten här är ju att det inte kan kallas ”valfrihet” eller ens ”privatisering”, så länge det offentliga gör valen, inte vi medborgare själva. Ett par andra personer har skrivit insiktsfullt om detta. Först en socialdemokrat, Widar Andersson i Folkbladet:

Det mest effektiva är att se till att dem som använder tjänsterna på skattebetalarnas räkning ges rätten att själva välja var de vill få vård och omsorg. Den enskilde som väljer vård/omsorg för sig själv väljer inte en leverantör som man inte vill ha. Det är betydligt sannolikare att en upphandlande kommun köper bristfälliga vårdplatser av ett företag och/eller blundar för brister i den vård och omsorg man driver i egen regi.

Och:

Det är människor som behöver vård och omsorg som genom sina val ska bestämma vilka som ska få utföra tjänsterna. Alternativet till denna mer frihetliga hållning är att införa en svällande offentlig apparat av kontroller, dubbelkontroller, detaljerade reglementen för varje arbetsmoment och ännu fler kontroller av dem som har till uppgift att kontrollera.

 Och sedan Joakim Fagerström på Svenska Misesinstitutet:

Ett företag som Carema skulle bli ytterst kortlivat på en fri marknad. Någon vinstmaximering skulle aldrig ske då det inte skulle finnas några kunder kvar. De oförrätter som hade begåtts hade blivit mycket kostsamma för företaget och ägarna och skulle gå ut på att kompensera offret, inte staten.

Resten av denna bloggpost rekommenderas också till läsning.

PS. Min insändare publicerades i Eskilstuna-Kuriren 19 november 2011.

Se också Hur privatiseringsmotståndare tänker.

En Reismanöversättning till

Nämligen en pamflett som heter Frihet och som är ett utdrag ur Capitalism: A Treatise on Economics. Läs och lär!

Kan man lita på horoskopen?

(Ett lite lättsammare inlägg för omväxlings skull.)

Den frågan måste jag ställa mig, för i dagens horoskop för min sambo står det att det är lönlöst för henne att försöka ändra en viss persons planer. Eftersom hon normalt inte träffar någon annan än mig, måste ”en viss person” syfta på mig.

Men när jag sedan läser mitt eget horoskop, står det att mitt problem är att jag inte gör upp några planer. Hur går det ihop? Har stjärnbilderna råkat i olag, eller vad?

Från en välrenommerad tidning som Eskilstuna-Kuriren (med anor från J.A. Selander och det ena med det andra) väntar man sig väl relevanta horoskop?

(I vanliga fall glömmer jag horoskopen lika fort som jag läser dem. Men idag tyckte jag att jag borde ryta till.)

(Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.)

Uppdatering: Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 21 mars 2012!

Uppdatering 13 februari 2013: Idag stämmer mitt horoskop! Det säger att jag har svårt med motivationen och grubblar alldeles för mycket över mina problem.