Kriget mot kapitalismen fortsätter

När Sovjetimperiet föll sönder vid slutet av 80-talet sades det ofta att nu är marxismen död – utom vid våra västerländska universitet och bland den universitetsutbildade ”kultureliten”. Att den åtminstone lever och frodas vid Södertörns högskola och på Aftonbladets kultursida framgår, om inte annat, av en artikel med titeln Marx på marsch, med underrubriken ”Finanskris och klimathot öppnar för kommunism – utan förtryck och stalinism”, skriven av Håkan Blomqvist. Några smakprov:

Ändå är det som ett fängelse och formidabelt slakthus kommunismen blivit till mardrömsminne hos miljontals människor.

Hur blev det så?

Till strömmen av försök att förstå hör den pakistanske marxisten Tariq Alis kritiska betraktelse Vad var kommunismen?. Till skillnad från våra dagars vana att angripa den marxi­stiska roten – eller åtminstone den bolsjevikiska och leninistiska – utgår Tariq Ali från förhoppningarna som knöts till den ryska oktoberrevolutionen 1917.

Kommunismen ska m.a.o. inte bedömas efter vad den i verkligheten åstadkommit, utan efter de förhoppningar den har väckt.

Och sedan har vi det där med att det var Stalin som fick kommunismen att spåra ur:

Med Stalins seger i 1920-talets partistrider mot bland andra Trotskijs anhängare röjdes vägen för den snabbt byråkratiserade partistatens allmakt. Att denna utgång inte var på förhand avsedd eller given framgår, menar Tariq Ali, av att Stalins välde bara kunde säkras genom likvidering av den gamla kommunistiska kadern i den stora terrorn på 1930-talet. Med Stalindiktaturen i spetsen för den sovjetiska industrialiseringen och segern över Hitlertyskland kom den stalinistiska modellen att befästas i den världskommunistiska rörelsen. Alternativen raderades ut. Partistaten gjordes till norm, tvärtemot Marx vision om arbetarklassens frigörelse. Marxismen förvandlades från kritik till statsreligion.

Ja, bara Trotskij hade fått ta över efter Lenin, skulle allt ha blivit bra… Trotskij skulle bara upprepa Lenins illgärningar och inte hitta på egna, så som Stalin gjorde…

Tariq Ali påminner om ”de andra” kommunismerna och menar att det alltid fanns ett val, mellan självaktivitet och statligt kommando, mellan frigörelse och förtryck. Stalinismen och enpartistaten var aldrig den enda möjligheten, i vare sig Sovjet eller Kina.

Lärdomen för vår tid, menar han, är inte att ge upp kampen mot den kapitalism som förhärjar planeten.

Ett par hundra år efter den industriella revolutionen och nästan hundra år efter ryska revolutionen finns det alltså fortfarande de som tror att det är kapitalismen som förhärjar vår planet.

Att kommunismen skulle kunna implicera ett ”val mellan frigörelse och förtryck” är naturligtvis rent nonsens. Den erbjuder inget annat än ett val mellan förtryckare. Om inte annat, kan jag hänvisa till George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär, som bl.a. förklarar varför en socialistisk regim oundvikligen måste hamna i krig mot sina egna undersåtar och därför inte har annat val än att förtrycka dem så mycket det bara går.

Tillbaka till underrubriken. Ni som läser denna blogg vet säkert redan att roten till finanskrisen är centralbankssystemet – ett system som förordas av Marx och Engels i Kommunistiska manifestet. Utöver expropriering av jordegendom, starka progressiva skatter, arvsrättens avskaffande, m.m. rekommenderas

Kreditens centralisation i statens händer genom en nationalbank med statskapital och uteslutande monopol. (S. 45 i Axel Danielssons översättning, Tidens förlag 1977.)

Men inte ens Marx och Engels sjönk, vad jag vet, så djupt som till att förespråka pappersvaluta.

Och ett ”klimathot” har vi förvisso, om inte det som folk i allmänhet föreställer sig; läs gärna en annan av mina Reismanöversättningar, Miljörörelseförödelsens aritmetik.

En sak kan jag ändå gå med på: Alla dessa åtgärder som föreslås för att ”rädda klimatet” och komma till rätta med växthuseffekten fordrar kommunism för att kunna genomföras. Så länge vårt samhälle är någorlunda fritt kommer människorna förr eller senare att säga ”Stopp och belägg!” till dessa åtgärder. För att tvinga oss att avstå från allt som kan påverka klimatet, från förbud mot att åka bil till att tvinga oss att avstå från kött, eftersom kreatursbajset släpper ut koldioxid i luften, fordras en totalitär diktatur.

Och hur ska man handskas med ”klimatskeptikerna”? Idag görs det genom att hänga spetälskebjällra på dem och försöka bunta ihop dem med förintelseförnekare, och genom att låtsas att det finns någon sorts ”konsensus” i klimatfrågan. I ett fritt samhälle med fritt meningsutbyte kan detta inte fortgå i all evighet. Men med kommunism blir det så mycket enklare: Man sätter skeptikerna i Gulag eller likviderar dem.

$ $ $

Så till en annan av våra ledande kulturpersonligheter, Nina Björk. I en artikel i Sydsvenskan 25 oktober under rubriken Mer av allt skriver hon bl.a.:

Vi lever i ett ekonomiskt system där jakten på vinst är det som bestämmer vad som tillverkas. Vinst uppstår när en vara, tjänst eller upplevelse säljs på en marknad. För att någonting ska kunna säljas måste det köpas. Och vem kan köpa? Den som har pengar. Alltså måste vi tillverka för den som har pengar. Alltså kan vi inte tillverka för den som faktiskt saknar någonting men inte har några pengar. Alltså öppnas ännu ett shoppingcentrum för den som ingenting saknar.

Klimatet får komma med här också:

Och allt detta som är bra för Sveriges ekonomi är förödande för klimatet. Vi måste välja. Och vi väljer det ekonomiska målet, tillväxten. Ett sådant vansinne har vi till och med döpt till ”rationalitet”.

Rationellare och mindre vansinnigt skulle det alltså vara att montera ned vår industricivilisation för att ”rädda klimatet”. Naturligtvis kommer denna nedmontering inte alls att ”rädda klimatet”; den kommer bara att göra oss maktlösa inför framtida klimatförändringar, och det alldeles oavsett om klimatet blir varmare eller kallare i framtiden.

Och till sist:

Vi är tillbaka i den ologiska kapitalistiska logiken.

Och där lär vi få stanna tills vi bestämmer oss för att bygga ett samhälle utan vinstmotiv som främsta drivkraft. Under tiden erbjuder Emporia oss att hänga in våra tunga kläder i garderoben.

Om man nu svarar som Ludwig von Mises, nämligen att …

… kapitalismen väsentligen är ett system av massproduktion för tillfredsställelse av massornas behov. Den häller ut ett ymnighetshorn över gemene man. Den har höjt den genomsnittliga levnadsstandarden till höjder man inte kunna drömma om i äldre tider. Den har gjort glädjeämnen som för några generationer sedan endast var inom räckhåll för en liten elit tillgängliga för miljontals människor …[1]

… då skulle Nina Björk förmodligen svara att det är just det som är felet! Det leder bara till vi konsumerar för mycket!

År Nina Björk marxist? Här är vad jag hittade på nätet, i en intervju publicerad i Dagens Nyheter 16 oktober 2012 (under den talande rubriken ”Jag kan inte leva som jag lär”):

Är du marxist?

– Ja, i alla fall tror jag precis som Karl Marx att ekonomin bestämmer ens tänkande. Vi simmar i vår kulturs bassäng från det vi föds. Vi drömmer i enlighet med hur vårt samhälle är organiserat. Och vårt samhälle domineras av varor och konsumtion.

Ja, det här var bara ett axplock från vad jag sett senaste veckan. Marxismen lever och frodas! Den socialistiska mardrömmen är långt ifrån över.

Vad är det som driver människor – från Marx och Engels till våra dagars Blomqvist och Björk (och många andra) att föra krig mot kapitalismen – det enda moraliska och praktiska samhällssystemet? Okunnighet? Dumhet? Ondska? Eller en kombination av alla tre? Er gissning är så god som min.

$ $ $

Uppdatering 6 oktober 2014: Ifall någon skulle tro att jag överdriver, när jag säger att ”klimatskeptiker” riskerar att sättas i Gulag:

Robert F. Kennedy jr menar att ”klimatskeptiker” ska sättas i fängelse och behandlas som krigsförbrytare och ställas inför domstolen i Haag, därför att de är att jämställa med krigsförbrytare. Han har t.o.m. gått så långt som att förespråka dödsstraff för ”skeptiker”. (Eller, för att vara exakt, motsvarigheten till dödsstraff för företag som sponsrar annat än klimatalarmism. Sådana företag ska inte få lov att existera i framtiden.)

Möjligen är sådana här drakoniska förslag ett tecken på att klimatalarmisterna börjar bli desperata och att detta förebådar alarmismens sista dödsryckningar. Hoppas kan man alltid.


[1]) Tyvärr vet jag inte varifrån citatet kommer, men det är ju något som Mises påpekat stup i kvarten. Citatet kom upp på Facebook, och jag översatte det till svenska.

Mises på svenska – nu som pdf

Min översättning av Ludwig von Mises Ekonomisk politik, som tidigare varit utlagd kapitel för kapitel på svenska Misesinstitutets sajt, finns nu också som pdf-fil.

Ett par smärre skönhetsfläckar:

Den som gjort omslaget är tydligen inte medveten om att man i modern svenska inte använder stora begynnelsebokstäver i rubriker och boktitlar, så som man gör på engelska.

I Bettina Bien Greaves inledning finns ett citat ur boken; och eftersom jag inte gärna kunde veta på vilken sida det citatet skulle hamna, skrev jag [Sidhänvisning] inom klammer. Det står fortfarande [Sidhänvisning] inom klammer. Citatet är från s. 6 i pdf-filen.

Bortsett från det är översättningen fortfarande hyfsat kompetent. 😉

Uppdatering 31 oktober: Båda dessa skönhetsfläckar är nu åtgärdade.

Senaste Reismanöversättningen

Att nazismen (nationalsocialismen) var en form av socialism visste ni säkert redan. Kanske också att socialismen till själva sin natur är totalitär och måste leda till ett totalitärt samhälle, om den tillämpas konsekvent. Men vill ni argumentera för detta, finner ni en hel del intellektuell ammunition i denna uppsats av George Reisman. En intressant identifikation är att socialism innebär skräckvälde inte bara för sina undersåtar utan också för sina härskare; lika väl som undersåtarna måste leva i skräck för staten, måste också staten/härskarna leva i skräck för undersåtarna; trycks inte undersåtarna ned ordentligt, skulle socialismen karaktäriseras av ständiga revolutioner och/eller inbördeskrig.

I slutet av uppsatsen varnas också för utvecklingen i dagens Förenta staterna och risken för att Förenta staterna ska vandra samma väg. Samt den för Reisman obligatoriska rekommendationen att studera två av 1900-talets främsta tänkare (ni får gissa vilka).

Arbetsvärdeläran

Arbetsvärdeläran var den dominerande värdeteorin inom nationalekonomin alltifrån Adam Smiths och David Ricardos dagar; den utgör också en grundbult i Karl Marx exploaterings- eller utsugningsteori. Den övergavs i samband med den ”marginella revolutionen”, den som inleddes av Carl Menger och fortsattes av Eugen von Böhm-Bawerk. Läran är egentligen en rätt elementär sammanblandning av orsak och verkan; mer om det senare.

Läran går ut på att värdet, och därmed priset,  av en vara bestäms av den mängd arbete som lagts ned på varan. Så här skriver David Ricardo i Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper:

Värdet av en vara, eller av den mängd av någon annan vara som den kan utbytas mot, beror på den relativa mängd arbete som är nödvändig för att producera den, och inte på den större eller mindre ersättning som betalas för detta arbete. (S. 25.)

Och lite senare:

Inte bara det arbete som direkt nedläggs på varor påverkar deras värde, utan också det arbete som utförs på den utrustning och de verktyg och byggnader som möjliggör och underlättar sådant arbete. (S. 34.)

Ta t.ex. värdet av, och därmed priset på, en limpa bröd. Det bestäms av det arbete bagaren lagt ned på att baka brödet. Det bestäms också av det arbete mjölnaren lagt ned på att mala mjölet. Mjölnaren använder en kvarn, så det arbete som lagts ned på att bygga kvarnen ingår också i den totala arbetsmängden. Och sedan har vi bonden och det arbete han lagt ned på att så och skörda spannmålet. Om vi antar ett primitivt samhälle där åkern plöjs med hjälp av ett årder, ingår arbetet på att tillverka årdret. Om bonden använder en träplog som dras av en häst eller ett par oxar, ingår arbetet på att bygga plogen, och också arbetet på att föda upp hästen eller oxarna. En modern bonde använder traktor och skördetröska, och då ingår arbetet på att producera traktorn och skördetröskan. Därtill kommer då arbetet på att producera stål till maskinerna och arbetet på att bryta den järnmalm som behövs för att tillverka stålet. Så ni ser att det är en förfärlig massa arbete som ligger bakom den här enkla brödlimpan.

Men vänta nu ett ögonblick… Med den här arbetsmängden borde väl limpan bli väldigt dyr? Och borde inte limpan ha varit betydligt billigare i äldre tider? Om mjölnaren inte hade tillgång till någon kvarn utan satt och malde för hand? Eller om bonden faktiskt bara hade ett årder att plöja med, inte en plog, än mindre då en traktor? Nåja, Ricardo var inte dummare än att han begrep detta:

Principen att den arbetsmängd som nedläggs på produktionen reglerar deras relativa värde modifieras avsevärt genom användningen av maskiner och annat fast och rörligt kapital. (S. 40.)

För vad som händer när maskiner börjar användas – när handkvarnen ersätts av en väderkvarn, när årdret ersätts av en träplog och senare en metallplog, när hästar och oxar ersätts av traktorer, etc., etc. – är förstås att betydligt mer kan produceras med betydligt mindre arbete, och då blir varorna billigare. Värdet och priset bestäms av tillgång och efterfrågan, inte av den totala arbetsmängden. Men Ricardo borde nog ha tänkt ett steg vidare och insett att detta visar på något grundläggande fel i arbetsvärdeläran.

Så finns det uppenbara undantag, där värde och pris inte har det ringaste att göra med den nedlagda arbetsmängden. Målningar av berömda konstnärer går för åtskilliga miljoner, när de kommer ut på auktion. Men det har förstås inte ett dugg att göra med hur mycket arbete konstnären lagd ned på målningen, än mindre då med den mängd arbete som lagts ned på att tillverka färgerna eller tavelduken. Ricardo är medveten om detta också:

Det finns några varor vars värde enbart avgörs av den knappa tillgången av dem. Inget arbete kan öka mängden av dessa varor, och därför kan deras värde inte minskas genom en ökad tillgång på dem. Vissa sällsynta statyer och målningar, rara böcker och sällsynta mynt, vin av särskild kvalitet, som bara kan tillverkas av druvor odlade i en viss jordmån, som bara finns i en mycket begränsad mängd, tillhör alla denna kategori. Deras värde är helt oberoende av den mängd arbete som ursprungligen krävs för att producera dem och varierar med det skiftande välståndet och den skiftande smaken hos dem som önskar äga dem. (S. 25f.)

Men han är noga med att betona att detta är ett undantag:

Dessa varor utgör emellertid en mycket liten del av hela den mängd arbetsvaror som dagligen byts på marknaden. Den allra största delen av de varor som köparna önskar sig framställs genom arbete […] När vi då talar om varor, om deras bytesvärde och om de lagar som reglerar deras relativa pris, menar vi alltid bara sådana varor vars mängd kan ökas genom utövandet av mänsklig flit och som produceras under en konkurrens utan restriktioner. (S. 26.)

Nog med Ricardocitat och över till frågan vad det egentligen är för grundläggande fel med arbetsvärdeläran.

Det kan knappast förnekas att det råder ett intimt samband mellan en varas värde och det arbete man lägger ned på att tillverka varan. Om en brödlimpa vore helt värdelös, skulle förstås ingen bagare bry sig om att baka den, ingen mjölnare bry sig om att mala säd till mjöl, ingen bonde bry sig om att odla säden, och det skulle inte finnas något behov av vare sig kvarnar eller plogar eller traktorer. Eftersom brödlimpor faktiskt har ett värde är förstås detta resonemang alldeles orealistiskt; så ni får ta det som ett praxeologiskt tankeexperiment.

Men vilket är då sambandet? Ja, det tror jag att ni redan begriper, men jag säger det i alla fall, bara för att visa att jag själv begriper det:

Att man lägger ned arbete på att tillverka en vara beror på att man förväntar sig att denna vara ska ha ett värde och ett pris; m.a.o. på att man förväntar sig att kunna sälja den. Orsakssambandet är m.a.o. det exakt motsatta mot vad arbetsvärdeläran säger.

Om man lägger ned arbete på något totalt meningslöst, som t.ex. att gräva gropar i marken som man sedan fyller igen, så skapar man inget av värde, även om man skulle arbeta dagarna i ända, livet igenom på ett sådant arbete.

Här är ett roligt exempel som jag saxat från Slöseriombudsmannen; det är en Norgehistoria, men eftersom norrmän berättar samma sorts historier om oss svenskar, har jag gjort den nationsneutral:

En svensk/norsk turist är ute på promenad i Trondheim/Östersund, när han träffar två män längs gatan. Han blir stående, fascinerad av deras arbete.

Den första norrmannen/svensken gräver en grop medan den andra tittar på. Han lägger prydligt jorden i en hög bredvid. När gropen är klar tar den andra norrmannen/svensken över spaden, och fyller noggrant igen gropen igen.

Sedan flyttar de exakt tre meter nerför gatan, där de upprepar proceduren. Den första mannen gräver en grop, som den andre därefter fyller igen.

När norrmännen/svenskarna flyttat sig tre meter till, och den förste av dem börjat gräva en ny grop, kan svensken/norrmannen inte hålla sig längre.

– Ursäkta att jag stör i arbetet, men vad håller ni på med här egentligen?

– Vi planterar träd, svarar norrmännen/svenskarna glatt!

– Egentligen är det ett jobb för tre personer, men han som ska sätta ned trädplantan i gropen är hemma och sjukskriven idag. Men det stoppar inte oss, vi arbetar ändå!

Om vi tillämpar arbetsvärdeläran på den här historien, skulle det innebära att värdet av detta arbete är exakt 2/3 av värdet, ifall den tredje norrmannen/ svensken inte varit sjukskriven!

$ $ $

Ytterligare funderingar: När ekonomer talar om ”värde”, menar de ”ekonomiskt värde”, och det ekonomiska värdet av en vara är förstås detsamma som priset på varan. Men det finns gott om värden här i livet som inte alls är ekonomiska. Som jag skrivit någon gång förr, har det värde man sätter på sin äkta hälft inget alls att göra med det pris man skulle få för honom eller henne ifall man skulle ge sig ut på äktenskapsmarknaden och sälja den äkta hälften. Och värdet av en god bok ligger i läsupplevelsen, inte i det pris man skulle få för boken ifall man säljer den till ett antikvariat. Ja, ni kan fylla på med exempel.

Men arbetsvärdeläran är lika felaktig om man försöker tillämpa den på icke-ekonomiska värden. Ta t.ex. det arbete jag dagligen lägger ned på att bädda min säng eller då och då på att dammsuga lägenheten. Värdet av en bäddad säng eller en välstädad lägenhet bestäms inte av det arbete jag lägger ned; tvärtom lägger jag ned det arbetet därför att jag ser ett värde i en bäddad säng eller en välstädad lägenhet.

Eller ta värdet av den smörgås jag bredde för en stund sedan. Eftersom jag inte har för avsikt att sälja smörgåsen, har den inget ekonomiskt värde, bara ett näringsvärde och ett njutningsvärde. Men detta värde bestäms ju inte alls av det arbete jag lagt ned på att bre den, utan jag lägger ned det arbetet för närings- och njutningsvärdets skull.

Allt detta är förhoppningsvis självklart.

$ $ $

Vill ni veta mer om Ricardo är det förstås bara att köpa eller låna hem hans bok; men jag kan också rekommendera kap. 11, del C (s. 473–498)  i Capitalism: A Treatise on Economics, där George Reisman sållar agnarna från vetet i Smiths och Ricardos teorier.

$ $ $

Post scriptum: Jag kanske borde säga ett ord om hur arbetsvärdeläran kom att överges. Det skedde i och med Carl Mengers distinktion mellan ”varor av första ordningen” och ”varor av högre ordning”, eller, enklare uttryckt, ”konsumtionsvaror” och ”produktionsvaror” eller ”produktionsfaktorer”. Ett exempel på en ”vara av första ordningen” skulle vara brödlimpan i mitt exempel ovan, och ”varor av högre ordning” skulle vara mjölet och kvarnen och säden och plogen. Och vad Menger kom underfund med var att värdet av varorna av högre ordning bestäms av värdet av varorna av den första ordningen. Mitt ”praxeologiska tankeexperiment” ovan är tillämpligt här: Om människor av någon anledning skulle upphöra att äta smörgåsar, kanelbullar, semlor… – om de skulle sluta konsumera allt som görs av mjöl – då skulle allt mjöl förlora sitt värde, och det skulle inte längre vara någon vits att bygga kvarnar. Säd skulle fortfarande kunna odlas, ifall det fortfarande finns efterfrågan på sädesbrännvin, men det skulle vara meningslöst att mala den till mjöl. – Allt detta är egentligen mycket enkelt, och det är lite besynnerligt att det skulle behövas en Carl Menger för att komma på det.

$ $ $

Post scriptum 2: Jag har också bloggat om detta på engelska. I stort sett samma innehåll, men presenterat i något annan ordning.

$ $ $

Uppdatering 10 november 2012: Jag vill påminna om mina kommentarsregler. Jag accepterar inte anonyma kommentarer, och detta inbegriper kommentarer som bara är undertecknade med förnamn. Dessutom är denna blogg inte något debattforum, och jag har varken lust eller ork att förklara mig en gång till, ifall någon skulle ha råkat missförstå det jag skrev första gången. Livet är för kort för det, och dessutom har jag vardagsbestyr också. Om någon menar att jag har fått allt om bakfoten, är det inte mycket jag kan göra åt den saken. Och jag kan förstås inte hindra någon från att polemisera mot mig på sin egen blogg, men den behöver jag ju inte heller nödvändigtvis läsa.

Egoister tar ansvar för sitt eget liv

En gång i tiden bodde jag granne med en person som sade sig alltid ha röstat på vänsterpartiet därför att han ”var emot varje form av egoism”. Samme person hade för vana att ställa ut sina sopor utanför dörren och låta dem stå kvar dagar i ända, hellre än att masa sig nedför trappan och över gården till soptunnan. Eftersom soporna luktade illa tog jag dem i stället till soptunnan. Efter att detta hade upprepats några gånger tröttnade jag på det och klistrade upp en lapp på min egen dörr med texten ”Egoister håller rent framför egen dörr”. Inte för att det hade någon effekt, och sedan flyttade jag till Strängnäs och har inte träffat den här killen sedan dess. Men det är alltså det som menas med att ”vara emot varje form av egoism”; det betyder helt enkelt att avsvära sig ansvaret för sina egna sopor.

Eftersom vi bodde i en liten bostadsrättsförening turades vi också om med sådana sysslor som att rensa ogräs och kratta gruset på gårdsplanen. Men somliga skolkade gärna från dessa gårdsturer, och de som skolkade mest var vänsterpartister. Detta är uppenbarligen vänsterns tolkning av honnörsbegreppet ”solidaritet”: att vi andra – vi egoister och vi som inte röstar på vänstern – solidariskt ska göra deras gårdsturer också.

Men vad är det folk i allmänhet menar, när de klankar på sina medmänniskor och beskyller dem för ”egoism”? Oftast just att de struntar i att ta hand om sina egna sopor och annat de borde ta hand om och låter andra ta smällen för deras bristande ansvar. Det är den typ av ”egoism” de oftast råkar ut för, och om vi egoister verkligen vore sådana, är det inte konstigt att egoismen får dåligt rykte. Men nu var ju min granne emot varje form av egoism, så det kan ju inte gärna ha varit vad han menade med ”egoism”.

Nåja, ämnet ”egoism” och skillnaden mellan rationell egoism och den konventionella uppfattningen av egoismen som att leva på andras bekostnad har ju ältats/tröskats/tragglats igenom till leda förr. Men jag kom att tänka på det när jag läste en något besynnerlig insändare i Eskilstuna-Kuriren (1 oktober), där man bl.a. kunde läsa:

Varför beter vi oss egoistiskt? Jo, kanske det känns bättre för stunden då.

Känns bättre bara för stunden? Min replik:

Jag beter mig egoistiskt, därför att jag inser att det är jag som bär ansvaret för mitt eget liv och inte kan vältra över det på andra. Men så finns det de som bara tar detta ansvar stundtals och i alla andra stunder vältrar över ansvaret på någon annan. Och när andra inte tar detta ansvar, som de själva skulle tagit, sätter de igång och klankar på att andra är egoistiska.

Det finns förstås en dold premiss i uttalandet jag citerade – nämligen att egoism innebär att tänka kortsiktigt. En egoist skulle m.a.o. inte vara i stånd att t.ex. planera en karriär eller att lägga undan pengar så att han har något att leva av på ålderns höst, när karriären är över. Men att nämna den premissen explicit är förstås också att inse dess absurditet.

Men om vi egoister nu verkligen vore så kortsiktiga? Ja, då faller det av sig självt att den långa sikten måste lämnas över till de icke-egoister som kan tänka långsiktigt. Ansvaret för den långa sikten måste lämnas över. Och vem ska då ta det ansvaret? Rimligen de som bestämmer här i världen, nämligen politikerna och staten med dess tvångsapparat. Karriärer och pensioner måste då tvingas på oss, eftersom vi inte klarar av det själva.

Men varför skulle då just politikerna kunna tänka långsiktigt och ta över ansvaret för våra liv? Politikernas egen långsiktighet begränsas av att de måste tänka på nästa val och försöka planera att bli omvalda; så vad har de för tidshorisont? En väldigt snäv tidshorisont, betydligt snävare än vad en vanlig medborgare har som, om inte annat, måste tänka på hur han ska klara sig i framtiden oavsett vilket parti eller vilken koalition som sitter vid makten.

För att nu inte tala om att politikerna måste avlönas och att de där långsiktiga programmen måste finansieras (liksom också deras valkampanjer). Skattetrycket blir snart olidligt, och man måste till råga på allt annat skatteplanera (och helst göra det inom lagens råmärken för att slippa råka ut för någon skattesmäll). – Eller om det finns risk för att staten blir totalitär; då bör man i god tid förbereda en utlandsflytt.

Detta får vara nog för den här gången; att älta/tröska/traggla igenom detta till leda ligger varken i mitt kortsiktiga eller långsiktiga egenintresse. De som vill studera mina tidigare tankar i detta ämne kan läsa min gamla uppsats Anti-egoismens historiska rötter.