Var krigen bättre förr?

(Gästskribent: Voltaire.)

Häromsistens bloggade jag på engelska om Hans-Hermann Hoppes bok Democracy: The God That Failed. Hoppe menar i den boken att äldre tiders monarkier i många avseenden var bättre än dagens demokratier. Orsaken till detta är att monarkierna var privatägda – kungen betraktar och behandlar hela statsapparaten som sin egen privategendom – medan dagens demokratier är offentligägda; och att det som är privatägt sköts bättre än det som är offentligägt, det vet vi ju.

Hoppe menar också att krigen var annorlunda under det monarkiska tidevarvet. Kungar går inte gärna i krig för rena struntsaker, om inte annat så för att krig kostar enorma mängder pengar. Men det resonemanget finner jag minst sagt besynnerligt, eftersom det monarkiska tidevarvet var långt ifrån fredligt; krig förefaller mig ha varit regel snarare än undantag.

Han menar också att civilbefolkningen drabbades mindre under dessa krig än vad de gör i dagens krig. OK, att civilbefolkningen drabbas i moderna krig är ju helt uppenbart: hela städer har bombats sönder och samman i dessa krig; och belägringen av Leningrad under Andra världskriget var en svältkatastrof; andra exempel att förglömma. Men var det verkligen så mycket bättre förr i det avseendet?

För att få lite kött på benen plockade jag fram Voltaires Karl XII ur bokhyllan och plöjde igenom den från pärm till pärm.

Ett vanligt sätt att finansiera krigen i äldre tider var att brandskatta intagna städer. Ett exempel från Voltaire:

Karl XII omringade staden [Lemberg i Polen] den 5 september [1704] och tog den med storm dagen därpå. […] Konungen lät med trumpetfanfarer kungöra att alla och envar som innehade egendom tillhörande konung August eller hans anhängare vid vite av dödsstraff måste utlämna den före soluppgången. Han hade vidtagit nödiga mått och steg, blott få personer vågade visa ohörsamhet. Man bar fram fyrahundra kistor rågade med myntat guld och silver, bordsserviser och dyrbarheter. (S. 81.)

OK, de flesta av Lembergs innevånare kom undan med livet; men alla som var anhängare till August den starke blev av med alla sina dyrbarheter.

Ett annat exempel:

Från sitt högkvarter i Altranstädt befallde han [Karl XII] Sachsens ständer att samlas och att utan dröjsmål tillsända honom kurfurstendömets räkenskaper. Så fort han fått dem i sina händer och blivit noggrant informerad om vad Sachsen kunde prestera, utskrev han en krigsskatt om sexhundratjugofem tusen riksdaler per månad. Utöver denna kontribution var sachsarna förpliktade att dagligen furnera varje svensk soldat två pund kött, två pund bröd, två stop öl och fyra sous, jämte furage [hästfoder] för rytteriet. (S. 93f.)

Och vem fick stå för detta, om inte civilbefolkningen?

Men det finns en annan händelse, där civilbefolkningen råkade betydligt värre ut, och det var när Magnus Stenbock intog Altona år1713:

När Stenbock hade kommit inom synhåll för Altona sände han fram en parlamentär för att meddela invånarna att de ofördröjligen måste lämna staden med de ägodelar de orkade bära. Altona skulle förstöras i grund.

Borgmästare och råd bönföll generalen om förskoning och erbjöd honom en brandskatt om hundratusen écuer. Stenbock krävde tvåhundratusen. Altonaborna bad att åtminstone få sända bud till sina handelsagenter i Hamburg. De försäkrade att de redan följande morgon skulle betala honom den äskade summan. Generalen svarade att brandskatten måste erläggas på stunden. I motsatt fall skulle Altona stickas i brand.

Svenskarna stod redan i förstäderna med brinnande facklor i händerna. En bräcklig träport och en igenrasad vallgrav var altonabornas enda värn. De olyckliga människorna blev tvungna att hals över huvud lämna sina hem mitt i natten. Det var den 9 januari, kölden var sträng och förvärrades av en häftig nordan som spred eldslågorna med rasande snabbhet och fördubblade de hemlösas lidanden under bar himmel. Män och kvinnor, dignande under bylten och möbler, flydde gråtande och skrikande till de snötäckta kullarna kring staden. Många unga människor bar lama åldringar på sina skuldror. Några kvinnor som nyss legat i barnsäng flydde med sina nyfödda och dog av köld medan de giriga lågorna i fjärran lade deras hem i aska. Alla invånare hade ännu inte lämnat staden då svenskarna stack den i brand. Altona brann från midnatt till tiotiden på morgonen. Nästan samtliga hus var av trä. De förstördes fullständigt. Dagen därpå kunde ingen se att en stad hade legat på detta ställe.

Åldringarna, de sjuka, de svaga värnlösa kvinnorna, som jagats ut i snön från sina brinnande hus, släpade sig till Hamburgs portar och bönföll väktarna på muren att låta upp och rädda deras liv. Men portvakten vägrade. Vissa smittosamma sjukdomar hade härjat i Altona, och hamburgarna ville inte utsätta staden för en farsot genom att härbärgera grannar som de sannerligen inte älskade. [Grannstäderna Hamburg och Altona befann sig på olika sidor i detta krig.] Så kom det sig att de flesta av dessa olyckliga dog av köld under Hamburgs vallar och nedkallade himlens förbannelse över de barbariska svenskarna och de lika omänskliga hamburgarna. (S. 208f.)

Var detta ett undantag och endast ett utslag av Magnus Stenbocks personliga grymhet? Stenbock själv svarade att han

”endast hade tillgripit ett så extremt förfarande för att lära sin herre konungens fiender att respektera folkrätten och inte längre föra krig som barbarer. De hade begått de vidrigaste  illdåd i Pommern, skövlat hela denna sköna provins och sålt mer än hundratusen invånare till turkarna. De facklor som lade Altona i aska var svaret på de glödgade kanonkulor som satte Stade i brand.” Så fruktansvärt var kriget mellan svenskarna och deras fiender. (S. 209.)

Alltså inget undantag. Svenskarna förde krig som barbarer därför att deras fiender förde krig som barbarer!

Nu har jag alltså valt ut några strödda episoder ur ett enda krig, det Stora Nordiska Kriget; så någon kan säkert invända att jag varit selektiv i mitt urval och endast tagit med sådant som stöder min egen tes (att krigen också i forna dagar drabbade civilbefolkningen och drabbade den hårt). Men tror någon att jag skulle komma fram till ett annat resultat, ifall jag breddade mina historiestudier?

Annonser

Vardagsbrott

I Veckans brott i våras tog Leif GW Persson upp vardagsbrotten eller miljonbrotten, brott där polisen oftast lägger ned förundersökningen med en gång. Det gäller sådant som inbrott, butiksstölder, cykelstölder, skadegörelse, ibland rentav misshandel och våldtäkt; och i åtminstone ett fall som togs upp handlade det om nätbedrägerier där den utsatte själv lyckades spåra bedragaren, men polisen ändå lade ned fallet.

Nu ska jag berätta att jag själv begick ett vardagsbrott någon gång på 80-talet. Jag cyklade från Skiftinge upp mot stan, och när jag kom till Eskilshemsplan blev jag stoppad av en bilburen polis som påpekade att jag ignorerat en stoppskylt och inte stannat cykeln innan jag passerat Carlavägen. (Till saken hör att det vid tillfället inte var någon trafik alls vid Eskilshem, bortsett då från polisbilen som låg och lurade.) Jag skulle få 300 kr i böter för förseelsen, och till yttermera visso skulle jag direkt skriva på ett erkännande. Det vägrade jag göra och begärde att saken togs till domstol i stället.

Sedan tyckte jag hela historien var för futtig att bråka om, så jag inställde mig inte ens i tingsrätten. (Kanske kan rubriceras som domstolstrots.) Och när jag sedan fick ett inbetalningskort på bötesbeloppet, betalade jag in 1 krona och lät kronofogden dra in de återstående 299.

Så vem påstår att polisen inte bryr sig om vardagsbrotten? Men i det här fallet rör det ju sig om ett vardagsbrott som polisen själv provocerat fram och som räknas med i statistiken över uppklarade brott.

Att polisen stannar bilar och kräver ut böter för minsta förseelse (och ibland också för påhittade förseelser) är något som förekommer i vissa korrupta länder. Men Sverige är ju ett land som skryter med att vara fritt från korruption.

Mitt förtroende för svensk polis for hursomhelst all världens väg.

Bloggtorka…

råder för närvarande på denna blogg; däremot är det lite aktivitet på min engelska blogg:

Ludwig von Mises on Egoism vs. altruism
On the Objectivity of Values
A Short Word on Hans-Hermann Hoppe

Att det inte är mer aktivitet beror på allmän håglöshet och orkeslöshet.