Kort notis om Fichte

[Kants] argument löd väsentligen som följer: människan är begränsad till ett medvetande av specifik natur, som varseblir med specifika medel och inga andra, och därför är hennes medvetande inte giltigt; människan är blind därför att hon har ögon – döv därför att hon har öron – vilseledd därför att hon har ett intellekt – och de ting hon varseblir existerar inte, därför att hon varseblir dem. (Ayn Rand i För den nye intellektuelle.)

Jag har länge trott att Kant aldrig tänkt eller menat något sådant, och att det här bara är en elak karikatyr av hans filosofi från Ayn Rands sida. Men idag satt jag och läste Kants närmaste efterföljare i filosofihistorien, Johann Gottlieb Fichte, och hittade följande:

Det första, lägsta, ytligaste och virrigaste sätt att uppfatta världen är att hålla det som tillhör de yttre sinnena för världen och det verkligt tillvarande, för den högsta, den sanna och bestående verkligheten. […] Om emellertid någon vidhåller den nämnda åsikten som sin mening och fortfar att säga: men dessa ting äro ju uppenbarligen till i verkligheten, ty jag ser dem ju och hör dem o.s.v., så må han veta, att vi icke låta vilseleda oss av hans dristiga försäkran och hans fasta tro utan att saken en gång för alla är avgjord med vårt kategoriska, oförställda och alldeles efter orden menade: Nej, dessa ting äro icke, just därför, att de äro synliga och hörbara; och att vi icke vidare kunna tala med en sådan såsom oförmögen att göra sig förstådd och mottaga upplysning. (Vägen till ett saligt liv, s. 116f; min kursivering.)

Svart på vitt på att Ayn Rand hade rätt – visserligen inte från Kant själv, men från någon som själv menade sig vara den ende som verkligen förstått Kant.

Uppdatering oktober 2013: Kant själv skulle ha opponerat sig mot denna tolkning. Se min senare bloggpost Är sinnevärlden blott ett brokigt sken?

Den så kallade arbetslinjen

När livet var som bäst, var det arbete och möda.
– Salomos Predikare

Det plumpaste argumentet för höjda skatter på tobak och alkoholvaror är det som nyligen framförts av Anders Borg: att människor ska förmås att arbeta i stället för att tillbringa sina dagar med att röka och supa. Innebörden av detta är att vi som inte har något arbete låter bli att arbeta, därför att vi hellre röker och super. Får vi betala mer för att röka och supa, kommer vi att sluta upp med det och i stället ge oss ut och söka jobb.

OK, jag röker. Och jag röker säkert mer än vad som är nyttigt för min ekonomi. Sedan många år röker jag handrullade cigaretter, därför att jag tjänar några ynka kronor, jämfört med att röka fabriksrullade cigaretter. Åtminstone var det så förr: för ett par år sedan upptäckte statsmakterna att detta var en form av skatteflykt, så man chockhöjde skatten på handrullat för att stävja detta skattefusk.

OK, jag super också, D.v.s. jag tar en öl när jag är nere på stan, samtidigt som jag bläddrar igenom kvällstidningarna för att hålla mig à jour med politikernas senaste dumheter. Och jag tar ett par glas rödvin (eller kanske tre eller fyra) fram mot natten, innan jag går och lägger mig. Jag dricker också bäsk vid högtidliga tillfällen (jul, påsk, midsommar), och också lite likör. På grund av de höga likörpriserna håller jag mig till märken jag redan vet smakar gott; jag har inte råd att experimentera med likörer jag aldrig förr smakat. OK, jag super nog mer än vad som är nyttigt för min ekonomi.

Och allt detta skulle jag alltså göra för att slippa arbeta, och för att slippa ställa mig till arbetsmarknadens förfogande, som det så fint heter?

Låt mig nu ta det här lite långsamt.

När jag fyllde 65 år 2007, fick jag i nåder (och efter några om och men) tillåtelse att arbeta vidare till 67.  Men efter 67 är det stopp. Jag arbetar inte, därför att lagen förbjuder mig att arbeta. Vad har det med rökning eller alkoholförtäring att göra?

Nähä, invänder nu någon, det är inte alls så att lagen förbjuder dig att arbeta efter 67: det är en sak mellan dig och din arbetsgivare. Är du egenföretagare och alltså din egen arbetsgivare, arbetar du så länge du har ork och lust. Är du arbetstagare och din arbetsgivare menar att du är oumbärlig på jobbet, eller åtminstone att du fortfarande är kapabel att sköta ditt jobb till belåtenhet, så ligger det i arbetsgivarens intresse, lika väl som i ditt, att låta dig fortsätta jobba, så länge lusten och orken finns kvar. Lagen ger dig rätt att gå i pension när som helst mellan 61 och 67 års ålder, men den tvingar dig inte till det.

Jo, det är ju sant; och så funkar det säkert också inom det privata näringslivet. Och så funkar det nog också inom politikerskrået, med tanke på alla som har suttit kvar som statsöverhuvud långt in på ålderns höst.

Men jag är inte politiker, och jag jobbade heller inte inom det privata näringslivet; jag var statsanställd. Jag arbetade, först som biblioteksassistent och senare som bibliotekarie, vid Roggebiblioteket i Strängnäs, en filial till Kungliga biblioteket. Min lön kom från skattebetalarna.

(Parentetiskt: Jag söp inte på arbetstid. Faktum är att jag de sista åren också väldigt sällan rökte på arbetstid; jag lämnade rulltobaken hemma när jag gick till jobbet.)

Så var det så att min arbetsgivare (Kungliga biblioteket och ytterst svenska staten och alla skattebetalare) när jag fyllde 67 menade att jag inte längre var oumbärlig och inte länge kapabel att sköta mitt jobb till belåtenhet? Det var ingen som sade så till mig i alla fall. Och det finns fakta som talar emot antagandet.

Så t.ex. hände det flera gånger under slutet av mitt arbetsliv att jag fick lönelyft utöver det normala, ett tydligt tecken på att mitt arbete uppskattades av mina överordnade. (Jag fick t.o.m. på omvägar höra att en av mina överordnade på KB, när hon tillfrågades hur hög lön jag borde ha, svarade: ”Hur hög som helst.”)

Fick jag någonsin klagomål om att jag inte skötte mitt jobb? Inte vad jag kan minnas. Däremot hände det faktiskt en gång att jag fick klagomål om att jag arbetade för mycket. (Jag ska inte försöka reda ut hur det här kom sig, för det är förmodligen obegripligt för andra än de närmast inblandade.)

Alltnog: Någon gång på försommaren 2009 blev jag vederbörligen avtackad – med smörgåstårta, en hel del berömmande ord och en fin klocka för ”nit och redlighet i rikets tjänst”. (Vad ska jag med den klockan till, när jag redan har en utmärkt fungerande klocka? Jag kanske kan pantsätta den och köpa rulltobak eller rödvin för pengarna.)

Uppskattande ord uppskattas förstås alltid; men att tvingas ut i arbetslöshet bara för att man råkat fylla 67 är ett klart fall av åldersdiskriminering. Jag anmälde också arbetsgivaren till Diskrimineringsombudsmannen; men inte hjälpte det. Åldersdiskrimineringen är i detta fall lagstadgad; KB har bara följt gällande regler och förordningar. Dessa gällande regler och förordningar kommer från min arbetsgivare, staten.

Men om det nu är så viktigt med arbetslinjen, att få folk i arbete och att stanna kvar i sitt arbete, varför har ingenting gjorts för att göra pensionsåldern flexibel uppåt? Jo, jag vet: Det finns ett förslag att höja den övre gränsen till 69 och den lägre gränsen till 63. Men det har ju jag ingen glädje av; jag fyller 69 på sensommaren i år, och till dess har inte lagförslaget gått igenom. Om gränsen i nästa vända höjs till 71, så är jag säkert 75 eller äldre, när det går igenom.

Det blev mycket prat om mig själv här, men var och en är ju sig själv närmast (och jag tror det gäller för finansministrar också). Jag kan mycket väl bli avfärdad som gnällspik eller kuf, eller ombedd att söka psykiatrisk hjälp mot arbetsnarkomani.

Men låt mig återgå till punktskatterna på tobak och alkohol, för de angår fler än bara mig.

Det är inte särskilt svårt att inse – ”hardly rocket science”, som man säger på engelska – att punktskatter drabbar de fattiga mycket mer än de rika. När chockhöjningen på rulltobak kom för ett par år sedan, gjorde jag en snabbkalkyl och kom fram till att jag själv får lägga ut cirka 17,5% av min pension på rulltobak, medan ett statsråd bara behöver lägga ut 3 promille på att fortsätta rulla sina cigaretter och en riksdagsman 6 promille. Nu finns det säkert inget statsråd och på sin höjd ett fåtal riksdagsmän som röker handrullat (de har råd med kubanska cigarrer i stället), men det ändrar ju inte aritmetiken.

Liknande beräkningar kan göras på alkoholskatten: statsråd, riksdagsmän, landshövdingar och även höjdare inom det privata näringslivet kan prova sig igenom Systemets hela sortiment av likörer och årgångsviner utan att det gräver alltför djupa hål i deras fickor; jag kan det inte, och pensionärer som har det sämre ställt än jag kan det definitivt inte.

Men – invänder ni kanske – dessa punktskatter är bara ett led i den vällovliga strävan att få människor att sluta röka och dricka. Det räcker ju uppenbarligen inte med de braskande varningstexter tobaksindustrin tvingas ha på tobakspaketen för att alls få lov att sälja tobak. Och det räcker uppenbarligen inte att driva ut rökarna i vinterkylan, om de vill röka mellan rätterna på krogen. Och det finns ju tyvärr en årstid som kallas sommar, och ni har fortfarande inte lyckats förbjuda rökning på uteserveringar.

Men om så är, varför inte löpa linan ut och totalförbjuda rökning? I stället för straffsatser kan ni ju utmäta dryga böter för all tjuvrökning. Eftersom dagsböters storlek beror av den straffades inkomst, skulle ju sådana böter drabba rik såväl som fattig, och inte, som idag, endast de fattiga.

Nej, det förhåller sig nog som så att om all rökning förbjöds, skulle staten gå miste om en viktig inkomstkälla. Och staten behöver alla inkomster den kan få. Hur skulle annars framtidens politikerpensioner kunna värdesäkras?

Ja, ja, Anders Borg: du har aviserat en smärre skattesänkning på våra pensioner. Men vad är den skattesänkningen värd, om den äts upp av högre skatter på de få glädjeämnen som står oss till buds? Vi som nått de aftonsvala höjder där människan enligt Heidenstam blir vis, får inte längre arbeta, trots att livet, när det är som bäst, är arbete och möda. Men inte heller har vi lov att förjaga den oundvikliga tristess som sysslolösheten för med sig.

Det finns ett ord i svenska språket som tyvärr alltför ofta behöver användas. Ordet är hyckleri.

PS. Jag hade först tänkt mig det här som ett ”Öppet brev vill Anders Borg”, men för det fick jag svidande kritik från livsledsagarinnan. Det här, menade hon, handlar ju inte alls så mycket om hur dum Anders Borg är, utan fastmer om hur synd det är om mig.

Nu är det säkert inte mer synd om mig än om någon annan, och säkert mindre synd om mig än om många andra (jag bor ju t.ex. i Sverige och inte i Darfur). Jag måste ändå böja mig för berättigad kritik. Själv vet jag mycket väl var min sko klämmer, men varför skulle Anders Borg ha det ringaste intresse av det? Hans sko klämmer säkert någon annanstans. Andras rök- och dryckesvanor är säkert det viktigaste i hans liv.

Egoismen förintades redan 1807!

Jo, så är det – åtminstone om vi ska tro Johann Gottlieb Fichte i hans Tal till tyska nationen, som hölls i Berlin vintern 1807–08. Följande citat är inte helt lättbegripliga, men de kan ha ett visst underhållningsvärde:

Jag visade i [tidigare] föreläsningar, att vår tid befinner sig uti tredje huvudavsnittet av hela världstiden, vilket avsnitt till sporre för alla sina levande impulser och rörelser har den blotta sinnliga egennyttan; att denna tid också fullkomligt förstår och begriper sig i den enda möjligheten av nämnda sporre och att den med denna klara insikt i sitt väsen blir djupt grundad och orubbligt befästad i detta sitt levande väsen.

Med oss tar tiden jättesteg mer än med någon tidsålder alltsedan det funnits en världshistoria. Inom de tre år, vilka förflutit sedan min uttydning av det löpande tidsavsnittet, har någonstädes detta avsnitt avlupit och ändats. Någonstädes har egoismen (die Selbstsucht) förintat sig själv med sin fullständiga utveckling, då den därunder förlorat sitt Själv och dess självständighet och blivit, eftersom den ej godvilligt ville sätta sig något annat mål än sig själv, genom yttre makt påtvingad ett dylikt annat och främmande mål. (S. 5.)

Och ett par sidor längre fram:

På något ställe, sade jag i början av mitt tal, har egoismen förlorat sig själv genom sin fullständiga utveckling, då den därunder förlorat sitt Själv och förmågan att självständigt sätta sig sina mål. Denna egoismens förintelse var den av mig angivna fortgången av tiden och den absolut nya tilldragelsen i densamma, vilken enligt mig gjorde en fortsättning av min första skildring av tiden lika möjlig som nödvändig. Denna förintelse skulle således vara vår egentliga närvarande tid, till vilken vårt nya liv i en ny värld, vars tillvaro jag likaledes hävdade, direkt måste anknyta. Den är därför också den egentliga utgångspunkten för mina tal. Och jag skall framför allt ha att visa hur och varför en sådan förintelse av egoismen med nödvändighet följer av dess högsta utveckling.

Utvecklad till sin högsta grad är egoismen när den, efter att först med få undantag har gripit alla styrda, utgående från dem bemäktigar sig även de styrande och blir deras enda livsdrift (Lebenstrieb). För en dylik regering uppkommer det till att börja med utåt ett försummande av alla de band, med vilka dess egen säkerhet är knuten till andra staters säkerhet, uppgivandet av det hela varav det är en del, helt enkelt därför att den ej får störas i sin tröga ro, och den egoismens sorgliga illusion, att den har fred så länge bara de egna gränserna ej angripits. Och vidare inåt detta vekliga förande av statens tyglar, som med utländska ord kallar sig humanitet, liberalitet och popularitet, men som riktigare på tyskt språk bör kallas slapphet och ett uppförande utan värdighet.

När den också bemäktigar sig de styrande, sade jag. Ett folk kan vara helt igenom fördärvat, d.v.s. egoistiskt, ty egoismen är roten till allt annat förfall (Verderbtheit) – och det oaktat ej blott bestå, utan till och med utföra till det yttre glänsande dåd, om blott dess regering ej blir lika fördärvad; ja den kan till och med även handla trolöst och plikt- och äreförgätet utåt, om den blott inåt har modet att med stram hand hålla styrelsetömmarna och att åt sig tillvinna den största fruktan. Men där allt det sagda förenas, där går det gemensamma väsendet under vid det första allvarliga angrepp som riktas mot detsamma, och på samma sätt som det själv trolöst lösgjorde sig från kroppen varav det var en lem, så lösgöra sig nu med samma trolöshet dess lemmar, vilka ej hållas tillbaka av någon fruktan för det främmande, från det och gå var och en till sig. […] På så sätt sker det, att egoismen förintas i och med sin högsta utveckling och att de som ej godvilligt ville sätta något annat mål för sig än sig själva, av främmande makt påtvingades ett dylikt annat mål. (S. 11ff.)

Och i samma stil fortsätter Fichte, sida ut och sida in. Boken handlar förstås inte bara om egoismens fördärvlighet; huvudtanken är att åstadkomma ett uppfostringssystem som gör att tyskar tänker, talar och handlar som just tyskar. Att gå in på alla dessa aspekter skulle ta för lång tid.

Jag får väl försöka mig på en kort sammanfattning av Fichtes resonemang:

1. Egoismen är roten till allt fördärv.

2. De styrandes uppgift är att stävja de styrdas egoism och hålla den inom snäva gränser.

3. Men om även de styrande blir egoistiska går allt åt pepparn och egoismen förintar sig själv.

Djupare än så orkar jag just nu inte gräva i Fichtes filosofi. Jag ska ägna mig åt min blotta sinnliga egennytta och ta en promenad i det vackra vårvädret i stället.

Vad får man för en femtioöring?

Saxat ur dagens Eskilstuna-Kuriren:

1555 tjänade en piga som mjölkade kor cirka 50 öre per år.

1880 gick det att beställa varmrätt och dryck på en restaurang i Stockholm för 50 öre.

1930 fick man 2 liter bensin för 50 öre.

Kan vara bra att veta…