Hur är den där verkligheten som alla pratar om egentligen beskaffad?

Häromdagen stötte jag på ett citat från Friedrich von Hayek:

Den objektiva fysiska världen skiljer sig från den vi varseblir med våra sinnen. (Från The Sensory Order.)

Och på vad sätt skiljer sig då dessa båda världar åt? Vi får väl ta det lite långsamt:

Den ”objektiva” (d.v.s. utanför oss liggande) fysiska verkligheten består av en massa saker som vi inte ser eller upplever med våra sinnen: molekyler, atomer, elementarpartiklar och Gud vet vad. (Gud måste förstås veta vad, eftersom han enligt alla de bästa auktoriteterna på området är den som har skapat den fysiska världen.)

Så vad är det vi ser och hör och luktar och smakar och känner? Tja, det är sådant som att himlen är blå, solen gul och gräset grönt; att trafikbullret ute på gatan låter annorlunda än musiken från radion eller skivspelaren; att rosen doftar bättre än surströmmingen; att entrecôten smakar bättre med vitlökssmör än med béarnaisesås; att vintern är kall men sommaren om inte varm så åtminstone ljummen.

Och vad beror då det på? Ja, det beror förstås på att Gud eller naturen har försett oss med sinnesorgan, med nervtrådar som förbinder öga, öra, näsa, tunga och hud med vår hjärna, och att hjärnan är det organ som hyser vad vi kallar medvetande.

Att det är just dessa sinnesorgan – öga, öra, näsa, tunga, hud – vi använder vet vi förstås utan att ens behöva reflektera över saken. Men det där med nervtrådarna, och att sinnesintrycken samlas i hjärnan, och att det är hjärnan vi tänker med – det vet vi ju lika lite som vi vet något om molekylerna, atomerna, elementarpartiklar och Gud vet vad vad mera. Inte från början, alltså: vi måste gå till skolan och senare till universitetet för att få reda på det.

Men varför skulle det här vara ett problem? Ett problem som filosofer måste stöta och blöta i all oändlighet?

Den värld vi upplever med våra sinnen är resultatet av en interaktion, en samverkan, mellan yttervärlden och våra sinnesorgan. De färger vi ser, och det tal, det buller och den musik vi hör, motsvaras i yttervärlden av olika våglängder, (Hur det är med de övriga sinnena vet jag inte.) Men innebär det att den värld vi upplever med sinnena är mindre verklig än yttervärlden? Visst inte; nervtrådarna som sinnesintrycken färdas genom och hjärnan där de samlas upp är ju också verkliga.

Det finns en filosofisk uppfattning som kallas ”naiv realism” och som går ut på att det inte alls finns någon skillnad mellan den värld vi upplever och den yttervärld den motsvarar. Himlen är m.a.o. blå, solen gul, gräset grönt, rosen mer väldoftande, vitlökssmöret mer välsmakande och vintern kallare, även om det inte funnes någon iakttagare av dessa ovedersägliga fakta. Men denna naiva realism kan inte förklara sådant som färgblindhet eller tondövhet – eller det besynnerliga faktum att det faktiskt finns sådana som står ut med surströmmingslukten eller föredrar béarnaisesås. Inte heller förklarar det skillnaden mellan olika levande arter, som t.ex. att hundens luktsinne är så mycket bättre utvecklat än vårt.

En mindre naiv realism säger oss däremot att sinnena faktiskt ger oss kunskap om världen utanför oss – även om denna kunskap är ofullständig och bara en begynnelse. Vi kan alltid lära oss mera, så länge det finns mer att lära sig.

Men stötts och blötts av filosoferna har det alltså gjorts filosofihistorien igenom. Först ut var Aristoteles, när han skrev att det som kommer först för oss är något annat än vad som kommer först i naturen. Vad som kommer först för oss är det som är närmast varseblivningen; det som kommer först i naturen är de bakomliggande orsakerna till det.[1]

Och så kom då långt senare Immanuel Kant och hävdade att vi inte kan veta det minsta om yttervärlden (utöver att den finns), för hur mycket vi än lär oss är det fortfarande bara framträdelser vi lär oss något om; det som framträder i dessa framträdelser är för alltid förborgat.

Vad är då skillnaden mellan Aristoteles och Kant? Den ene säger att vi alltid kan lära oss mer; den andre att jovisst kan vi det, men vad ska det tjäna till? Vi kommer ändå aldrig närmare någon yttersta sanning om yttervärlden.

Men allt Kant kan hävda med sitt tal om ”framträdelser” och ”ting som de är i sig själva” (när ingen tittar på dem eller lyssnar till dem, luktar och smakar och känner på dem) är att vi inte är allvetande om dem. Och somliga tror att om vi inte är allvetande, ja då vet vi ingenting alls.

Så låt oss då med förtroende vända oss till Ayn Rand – eller till mannen som efter bästa förmåga nedtecknade de delar av hennes filosofi som hon inte själv satte på pränt. I Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, kap. 2. förklarar Leonard Peikoff att det inte spelar någon roll att vi inte är allvetande om hur yttervärlden eller materien ytterst är beskaffad. Låt oss anta att vi en dag blev allvetande om vilka som är materiens yttersta beståndsdelar. Det skulle fortfarande vara så att de ger upphov till just den tredimensionella värld vi upplever med våra sinnen. Om alla orsaker är verkliga, då är också alla verkningar verkliga.

Under allt detta stötande och blötande ställs ibland frågan om den verklighet vi upplever finns inom oss eller utanför oss – i vårt medvetande eller ute i yttervärlden. Också på denna djupt avgörande filosofiska fråga har Ayn Rand ett svar: Om två bilar kolliderar, skulle det aldrig falla någon in att fråga i vilken av de båda bilarna kollisionen finns; det är bara alltför uppenbart att det handlar om en interaktion mellan de båda bilarna. Och detsamma gäller alltså när vårt medvetande ”kolliderar”, d.v.s. interagerar eller samverkar, med yttervärlden.

Tillbaka till Hayek. Vad är det egentligen han försöker säga med det citat jag gav? Jag har inte läst The Sensory Order, men på nätet hittade jag en sammanfattande uppsats av Steven Horwitz, från vilken jag kan saxa:

Hayek har ofta pekat ut David Hume och Immanuel Kant på de båda främsta inflytanden han ärvt från den liberala traditionen. Från Hume kommer Hayeks betoning av spontan ordning och samhällets och moralens empiriska grund. Från Kant kommer Hayeks betoning av friheten och vikten av universella rättviseregler. […]

Enligt Hayek har medvetandet [”the mind”] ”kategorier” i kantiansk bemärkelse. Medvetandet är ett klassifikationssystem, där dessa klassificerare är en del av medvetandets struktur och inte av världen i sig själv. Det finns emellertid också en humeansk aspekt, eftersom Hayeks teori om medvetandet förnekar att dessa kantianska kategorier är en permanent del av medvetandets fysiska struktur. Kategorierna är snarare en produkt av att biologin interagerar/samverkar med den empiriska erfarenheten[2], d.v.s. de utvecklas allteftersom den mänskliga aktören växer och lär sig. Hayeks teori om medvetandet försöker ge en empirisk förklaring till dessa apriorikategoriers ursprung och fortlöpande utveckling.[3] På detta sätt försöker han överbrygga den kunskapsteoretiska klyftan mellan Hume och Kant. […]

Hayek hävdar att en av de viktigaste implikationerna av denna teori är att vi aldrig till fullo kan förklara våra egna medvetanden.

Ja, det talas om ”interaktion/samverkan” här också, om än inte i ”randiansk” bemärkelse.

Och hur Kants ”apriorikategorier” kan ges en ”empirisk” förklaring – när de enligt Kant själv kommer före och utgör en förutsättning för all erfarenhet – det kan jag inte förklara utan att ge mig ut utanför förnuftets råmärken.

Och i sann kantiansk anda utmynnar alltså det hela i att t.o.m. våra egna medvetanden i slutanalysen är obegripliga för oss.

Nog stött och nog blött för den här gången!

Se också Hayek och förnuftet.


[1] Se Analytica posteriora (ναλυτικ στερα), bok 1, kap. 2.

[2] Ja, så står det faktiskt – som om det också skulle kunna finnas en ”icke-empirisk” erfarenhet.

[3] Också Ludwig von Mises försökte sig på en liknande förklaring; se The Ultimate Foundation of Economic Science, s. 14–17.

Besynnerlig skattematematik

I Aftonbladet 18 april bemöter Åsa Linderborg den artikel av Lena Andersson jag citerade ur i min förra bloggpost. Så här skriver hon bl.a.:

Lena Andersson tror att alla hennes skattepengar går till att täcka andra människors behov, inte ett öre investeras i något hon själv har nytta av. Men låt säga att Andersson själv skulle betala hela kostnaden för att med tunnelbana ta sig från sitt hem till den offentlighet där hon ”samlar ihop sina pengar”. Den resan skulle kosta henne tusen spänn enkel biljett.

Det här fick mig att spärra upp ögonen. Tusen kronor per enkelbiljett betyder ju 2000 om dagen för den som pendlar kollektivt till och från jobbet. Med femdagarsvecka blir det 40 000 kronor i månaden och, med sex veckors semester, 420 000 per år. Men de pengarna betalar alltså pendlaren inte när han köper biljett utan gör det i stället över skattsedeln.

Alla pendlar förstås inte kollektivt, utan somliga tar sig till och från jobbet med bil eller cykel. Men de betalar ju också skatt precis som de som åker kollektivt, så de hjälper alltså till att subventionera kollektivåkandet. För bilister kommer detta ovanpå bensinskatten och alla andra avgifter som tas ut ur bilismen. Jag har inga siffror, men låt oss för enkelhetens skull anta att hälften pendlar kollektivt, vilket skulle minska kollektivpendlarens utgifter till cirka 210 000 och öka bilisternas och cyklisternas subventioner med samma summa. Är det bara tredjedelen, fjärdedelen eller tiondelen som åker kollektivt, blir det förstås ännu mer som subventioneras av bilister, cyklister och rentav fotgängare (de som bor i centrala Stockholm går förstås till och från sina välbetalda arbeten), och det skulle säkert ge upphov till en hel del skattekverulans.

Men det är väl ändå rätt få människor som faktiskt betalar 210 000 eller mer i skatt om året?[1]

Och så är det ju inte bara kollektivtrafiken som bekostas med skattemedel. Det ska betalas apanage till kungahuset också, liksom biståndspengar till Palestinska Myndigheten. Och så är det ju all vård-skola-omsorg. Några småsummor går också till statens nattväktarfunktioner (polis, försvar, rättsväsende). De 420 000 som går till kollektivtrafiken kan inte gärna vara mer än en droppe i ett stort hav.

Nej, det här går bara inte ihop.

Antagligen har Åsa Linderborg försökt räkna in alla de investeringar som gjorts i tunnelbanetrafik och annan kollektivtrafik under årens lopp, pengar som naturligtvis måste betalas tillbaka ifall de lånats ihop. Men gör det saken bättre? Om ett privat trafikbolag vore tvunget att ta ett par tusen om dagen i biljettavgift för att kunna betala för sina investeringar, skulle det inte få några passagerare och skulle tvingas lämna branschen och försöka sig på något annat, som t.ex. skoputsning. Det är bara det offentliga (stat, landsting, kommun), som har tillgång till våra skattepengar (och som i värsta fall kan be Riksbanken att trycka upp fler pengar), som kan bedriva kommersiell verksamhet på ett så fullständigt ansvarslöst sätt.

(Jag har skickat en nedbantad version – 1500 tecken inklusive mellanslag – till Aftonbladets debattsida.)


[1] Min egen (fiktiva) skatt för 2015 är cirka 35 000 kronor, vilket alltså skulle räcka för att subventionera en enda tunnelbanependlares biljetter för knappt en månad.

Vem äger våra pengar?

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp[1] (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha.[2] Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret.[3]

Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit (s. 506–512).

När Knapp skrev var det fortfarande i huvudsak ädelmetaller (guld och silver) som gällde som pengar.[4] Men det skulle alltså vara därför att staten bestämt att så skulle vara. Hade staten i stället bestämt att t.ex. järn (eller tenn eller zink eller nickel) skulle vara pengar, skulle järn ha varit pengar, och järnmyntens värde skulle ha dekreterats av staten.

Men så är det ju inte längre idag. De mynt och sedlar vi använder, och de sedlar som spottas ut när vi går till hålet i väggen och som ska finnas tillgängliga när vi handlar med bankkort, har inte längre den ringaste koppling till ädelmetaller. De är ”fiatpengar”, d.v.s. just pengar som skapats genom statliga dekret. Stat och centralbank bestämmer idag vad som ska vara pengar och hur mycket de ska vara värda.

Så vem äger dessa pengar? Eftersom det är stat och centralbank som ger oss pengarna, måste de ju också vara pengarnas egentliga ägare; det är inte vi som äger dem; vi har dem blott till låns.

Och lån ska ju betalas tillbaka. När staten kräver att få lånen betalda kallas det skatt.[5]

Det är förstås ett brott mot all avtalsrätt att försöka undandra sig skatt – t.ex. att flytta sina – förlåt, statens – pengar utomlands och utnyttja s.k. skatteparadis.[6]

Och att detta just nu är på den s.k. tapeten har säkert inte undgått er. Några typiska reaktioner:

”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflykt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper att betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i sitt förord till boken ”Gömda rikedomar”. (Karin Pettersson i Aftonbladet 4 oktober.)

Att staten äger våra pengar är alltså en del av vårt ”grundläggande sociala kontrakt”!


Människor som har det gott ställt och som egentligen skulle kunna bidra med mer ska inte kunna hålla på att smita undan skatt, säger [Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson]. (Aftonbladet 12 april.)


Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop, men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för att göra rätt för sig, och för att efter sin förmåga göra sin del för det vi kallar vårt. (Anna Kinberg Batra, citerad i Aftonbladet 16 mars.)


Antagligen kommer ingen att behöva skaka galler, inte i Sverige i varje fall. ­Skatteflyktingarna har en ogenomtränglig mur av advokater på sin sida och ­vänner på ledande befattningar som skyddar dem. Men det handlar faktiskt om grov organiserad brottslighet i en ­skala som är nästan ofattbar.

Skattesmitarnas offer är vanliga hederliga skattebetalare. De pengar som bland annat rika svenskar gömt undan kunde ha gått till bättre skola och sjukvård i ­Sverige. Enligt Skatteverket försvinner varje år 46 miljarder kronor på detta sätt. Och på global nivå handlar det om ­betydligt allvarligare effekter. (Anders Lindberg i Aftonbladet 7 april.)


Så när lårbenshalsarna börjar knäppa även i milt Medelhavsklimat lär [de skatteflyktande] pensionärerna skynda tillbaka till svensk vård och klaga på riskkapitalister som skickar skattepengar till skatteparadis. (Patrik Kronqvist i Expressen 8 mars 2013.)

Att skatteflyktingarna kommer tillbaka när de behöver vår svenska sjukvård är ett vanligt argument. Men här gäller det ju pensionärer som inte flytt skatten förrän de blev pensionerade och alltså betalt in för vår sjukvård under hela sitt yrkesverksamma liv!


Skatteintäkter är grunden för en gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning. Enorma summor som skulle ha kunnat investeras i hållbar utveckling försvinner i dag på grund av kapital- och skatteflykt. Att bekämpa olovlig kapital- och skatteflykt är därför en central fråga för utvecklingsfinansieringskonferensen i Addis Abeba. (Biståndsminister Isabella Lövin i Dagens Nyheter 13 juli 2015.)

Isabella Lövin vet det förstås inte, men grunden för välfärd och fattigdomsbekämpning stavas kapitalism och kapitalackumulation – och en stor del av det kapital som annars skulle ha ackumulerats försvinner i skatter.


Kostnaderna för det europeiska flyktingmottagandet är extremt små i jämförelse med vad som försvinner i icke-betalda skatter och avgifter varje år, säger [Lisa Pelling] och fortsätter:

– Skulle alla betala de skatter som vi demokratiskt har beslutat om behövs för att bidra till välfärden i Europa skulle det inte vara någon match för oss att ta emot flyktingar. Det finns pengar att omfördela, säger hon. (Dagens Arena 6 oktober 2015.)


De förmenta ”skatteparadisen” snedvrider kapitalmarknad och näringsliv. De skadar ett liberalt ekonomiskt system. […] Mot allt detta behövs stärkt internationellt samarbete – inte nationell inskränkthet och angrepp mot marknadsekonomi och handel. (Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren på ledarplats 11 april.)

Det är alltså inte de höga skatterna utan flykten från dem som snedvrider kapitalmarknad och näringsliv, enligt liberalsocialismen.

Så här skulle jag kunna fortsätta att plocka citat till döddagar eller till tidens ände, vilket som än kan tänkas inträffa först.

Vettigare röster har också hörts:

Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. [7] (Johan Norberg i Metro 13 april.)

Men det bästa svaret gavs av Lena Andersson i Dagens Nyheter 15 april. Några citat:

Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? […] I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras. […]

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. […]

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. […]

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. […]

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Men läs hela![8]

$ $ $

Så vad är lösningen?

För det första måste förstås de lagar vi redan har mot falskmynteri tillämpas konsekvent och gälla även för stat och riksbank – så att vi slipper alla dessa papperslappar och småmynt som inte har den ringaste täckning i ädelmetaller.[9]

För det andra måste all kapitalbeskattning avskaffas, så att pengarna odelat kan gå till investeringar och anställning av arbetskraft. Den lilla bråkdel av sina förmögenheter som storkapitalisterna lägger ned på personlig konsumtion beskattas lämpligen genom att alla skatter ersätts med en enhetlig moms, så som jag föreslår i bloggposten Anspråkslöst förslag till skattereform.

Men viktigast av allt är förstås att idén om staten som härskare ersätts av idén om staten som vår, medborgarnas, tjänare. Och alltså inte i teorin, utan i praktiken. Som det är idag försöker staten – ”välfärdsstaten” – och alla dess tillskyndare smäcka i oss att den tjänar oss när den roffar åt sig våra pengar. Den försöker också smäcka i oss att dess makt utgår från oss – folket – när den i själva verket, som all politisk makt, växer fram ur en gevärspipa. (Se om detta min gamla bloggpost All offentlig makt går ut över folket.)

Om staten betraktades som vår tjänare, inte som vår härskare – och om detta inte bara vore tomma ord – skulle beskattningen vara frivillig. Jag citerar Ayn Rand:

Principen om frivillig finansiering av staten vilar på följande premisser: att staten inte är ägare till med­borgarnas inkomster och därför inte kan inneha någon blankofullmakt på dessa inkomster – att de rättmätiga statliga tjänsternas natur måste vara definierade och begränsade i grundlagen och inte lämna staten någon makt att öka omfånget av sina tjänster efter eget godtyckligt gottfinnande. Principen om frivillig finansiering av sta­ten betraktar följaktligen staten som medborgarnas tjänare, inte som deras härskare – som ett ombud som måste få betalt för sina tjänster, inte som en välgörare vars tjänster är gratis, som ger ifrån sig något för intet. (”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.)

Men vi har en lång väg att vandra …


[1] Utförligare biografi på tyska Wikipedia.

[2] För er som kan tyska och är vana vid att läsa gotisk skrift finns boken som pdf-fil på nätet. Det finns också en engelsk översättning.

[3] Se hans Principles of Economics, s. 257–285. Det tyska originalet, Grundsätze der Volkwirthschaftslehre, kom ut 1871.

[4] ”I huvudsak”, eftersom det även förekom bråkdelsreserver, om än inte i samma omfattning som idag.

[5] Det finns förstås ytterligare ett sätt för staten att få sina pengar tillbaka, och det är att låna ut mer och mer pengar till oss så att pengarnas värde urholkas. Som ni säkert känner till kallas detta inflation.

[6] Det är däremot OK att undandra sig skatt genom att ta statlig anställning. De skatter som stats- eller andra offentliganställda betalar är fiktiva. Se härom Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

[7] Se om detta min gamla bloggpost Högskattehyckleriet.

[8] Jag hittade också en bra artikel om ”Panamadokumenten” av Michael D. Tanner på Catoinstitutets hemsida.

[9] Den svenska tiokronan består av 89% koppar, 5% aluminium, 5% zink och 1% tenn. Legeringen kallas ”nordiskt guld”, fastän guldinnehållet är 0% Den gula färgen på myntet är förmodligen avsedd att vilseleda oss att tro att det är ett guldmynt. Enkronan består av kopparnickel. Femkronan har en kärna av nickel och ytterskiktet består av kopparnickel. De nya en- och tvåkronorsmynten kommer att göras i kopparpläterat stål.

Till minnet av en ensamseglare

Den som bor långt in i land nås sent av
underrättelser för sjöfarande.

Stundom stoppar en motor och tystnaden färdas
länge innan den når adressaten,

en lanterna slocknar utan att man genast blir
varse punkten av mörker.

Det finns tomrum som inte kan fyllas.
Röster som aldrig återvänder.
Näbbklyvningar som aldrig får sin fortsättning.

Ord kan aldrig utplåna saknaden.
Den bris som mojnat lämnar efter sig en
vindstilla i hjärtat,
där minnets lättaste fjun blir tungt som bly.

Ordförklaringar och sakupplysningar

Ensamseglaren hette Paul Nilsson, men kallade sig Jaspar Morgonbris. Han avled hastigt av aortaruptur i mars 1986 vid bara 45 års ålder; men jag fick inte höra om detta förrän en eller ett par månader senare. ”Näbbklyning” var ett ord han gärna använde för ”munhuggning”. I sin ungdom drabbades han av en släng av polio (vilket endast märktes på att han var en aning puckelryggig), och vad jag hörde senare är aortaruptur något som lätt drabbar just poliosjuka.

Dikten publicerades i Eskilstuna-Kuriren 22 maj 1986.

Hägerström om äganderätten …

… och om rätt, rättvisa och rättfärdighet i allmänhet.

Eftersom Hägerström betraktade alla våra rättigheter som vidskepelser, betraktade han förstås också äganderätten som en vidskepelse. Men först en historisk tillbakablick:

Den förste (mig veterligen) som insåg att den ursprungliga äganderätten grundar sig på det arbete man lagt ned var John Locke: det man ”blandat sitt arbete med” blev man ägare till.[1] Sedan kan man byta ut sin arbetsprodukt mot andras arbetsprodukter, d.v.s. sälja den; man kan också skänka bort den eller lämna den i arv – allt som i svensk lag kallas ”laga fång”. Men det grundar sig alltid ytterst på det arbete den förste ägaren lagt ned. Och skulle man sälja något vidare (eller ens skänka bort det) som i själva verket är stulet, kallas det häleri och är lagstridigt.

Några enkla exempel: Går jag ut i skogen och plockar bär eller svamp, blir de mina i och med att jag lägger dem i bär- eller svampkorgen. Jagar jag, blir villebrådet mitt i och med att jag nedlägger det; och fiskar jag blir fisken min när den nappar (eller fastnar i fångstnätet).

På samlar- och jägarstadiet var detta det enda sättet att förvärva egendom. Men så började människor bruka jorden, och då blev den som bröt åker ägare till åkern. Sedan började människor öppna gruvor och bryta malm; och så har det fortsatt tiderna igenom, så att vi idag har storföretag som (t.ex.) Microsoft och Apple, som grundar sig på det arbete Bill Gates och Steve Jobs ursprungligen lagt ned.

Nu var det väl under stenåldern sällan eller aldrig någon enskild person som plockade bär och frukt, jagade och fiskade, eller bröt åker, utan en större grupp, en familj eller en hel stam. Så äganderätten blev gemensam för hela gruppen och man kunde tala om egendomsgemenskap. Men det ändrar ju inte kärnan i Lockes teori.

Den viktigaste aspekten av Lockes teori är att det arbete man lägger ned förlänar föremålet ett värde som det inte tidigare hade. Så t.ex. är svampen värdelös for oss människor så länge den växer i skogen; jag förlänar den ett värde när jag plockar och sedan rensar den och gör svampstuvning av den. Och – för att ta exempel som George Reisman ofta använder – är järn eller kol eller olja, m.m. inte av ringaste värde för oss så länge de ligger slumrande i jorden; de får sitt värde först när de kan användas till att främja vårt liv och välbefinnande.

Ligger det då någon vidskepelse i allt detta? Frågan är förstås retorisk.

Hur ser då Hägerström på saken? Låt oss börja med det som Locke skrev om, alltså hur ett tidigare ägarlöst, eller, som Hägerström kallar det, herrelöst ting först får en ägare:

Låt oss först betrakta ockupationen av ett herrelöst ting såsom grundande rätten till detsamma. (S. 106.)

Ehuruväl Hägerströms språkbruk är något ålderdomligt (och hans sats- och meningsbyggnad esomoftast tyskinfluerad), måste man fråga sig varför han väljer termen ockupation här. Den idag oftast tillämpliga, rentav allenarådande, betydelsen är ju att ett land lägger under sig ett annat lands landområde. Och Svenska Akademiens ordbok ger följande som första och grundläggande betydelse:

handlingen att fysiskt bemäktiga sig ngt l. taga ngt i besittning l. lägga beslag på ngt

Men visst: ordet har andra betydelser också, och SAOB skriver också:

numera bl. jur. i fråga om besittningstagande av föremål som saknar ägare (”herrelöst gods”), t. ex. gm jakt l. fiske. ”Intagande eller Ockupation var det första och naturliga sättet at förvärfva sig EgandeRätt.” (Citatet är från Daniel Boëthius’ Utkast till föreläsningar i den naturliga sedoläran från 1782.)

Så det är förstås i denna bemärkelse Hägerström tar ordet. Så fortsätter han:

Om barn plocka lingon och en ibland dem hittar ett särskilt givande ställe, ropar man: pax för det här!

Jo, det är väl rätt och riktigt att den som upptäcker det särskilt givande lingonriset har första tjing på det. Men gör det honom till ägare av lingonriset i fråga? Är detta lingonris nu hans för evärdliga tider? Visst inte. Det är de lingon han plockar från riset som är hans – om inte för evärdliga tider, så tills lingonen är uppätna eller lingonsylten uppäten.

Vad det här är fråga om är faktiskt inmutningsrätt. Gruv- eller oljebolag kan t.ex. muta in ett område för prospektering. Men ägare blir de inte förrän det blir en gruva eller ett oljeborrtorn. Blir det ingenting av det upphör så småningom denna inmutningsrätt. Samma alltså med den lille gossen som mutat in ett lingonris.

Och ni minns säkert Rousseaus ryktbara (eller beryktade) ord:

Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga ”Detta är mitt!” och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare.

Men att bara inhägna ett markområde och sedan inte bruka det – odla upp det, bygga ett hus eller hotell, öppna en gruva eller börja borra efter olja på det, eller vad mer man kan bruka marken till – gör en inte till ägare. Detta är som allra mest just en inmutningsrätt, och en sådan måste förfalla så snart det blir klart att enda syftet med inmutningen var att hålla folk borta från markområdet. Och många är också ”nog enfaldiga” att tro att detta är vad som menas med äganderätt.

Nu var Hägerström socialist eller kanske snarare socialdemokrat, och den marxistiska bockfoten är fullt synlig:

De sociala striderna ha i nyare tid utkämpats i rättvisans tecken. Varje klass har gjort gällande sina intressen under hävdande av rättvisan däri. Därmed ha också de så kallade naturliga rättigheterna, de i människans natur liggande, kommit i förgrunden. […]

Men med denna gemensamma utgångspunkt kunna alldeles motsatta resultat utvinnas. Den liberalistiska åskådningen, sådan den framträder i de amerikanska och franska deklarationerna om människans rättigheter, hävdade friheten som den till människovärdet hörande grundrättigheten. (S. 97f.)

Om man ska vara petnoga (och det bör man vara här) var det rätten till liv som var grundrättigheten, och rätten till frihet kom in därför att frihet är en livsnödvändighet för att vi ska kunna leva lyckliga och framgångsrika liv här på jorden. – Men vidare i texten:

Däri låg nu emellertid icke blott kravet på borttagande av alla sådana skrankor för handlingsfriheten, som fordrades av hänsyn till andras lika handlingsfrihet, utan också något positivt. I frihetsrätten låg nämligen innesluten makten att fritt ingå överenskommelser med andra på sådant sätt, att man genom överenskommelse förvärvade rätten att kräva uppfyllelse. Detta var innebörden i den så kallade handels- och näringsfriheten, särskilt friheten att köpa och sälja varan mänsklig arbetskraft. […] Ytterst måste man komma därtill, att äganderätten primärt grundar sig på rätten till det en gång ockuperade, såvitt icke annans ockupation gått förut, eller på den förste ockupantens rätt.

Så länge vi översätter ”ockupation” med ”besittningstagande” finns det inga invändningar att komma med här. Men så kommer det:

Men genomförandet av den ifrågavarande rättsidén ledde till förtryck och utsugning, till uppkomsten av ett industriellt proletariat, vars svåra läge i England under förra hälften av adertonhundratalet Marx med starka färger framhävt.

Man kan bara sucka och jämra sig när man läser detta. Efter allt som sagts och skrivits av Rand, Mises, Reisman och många, många fler ska man alltså behöva bemöta Marx’ alla vidskepligheter! Jovisst var läget svårt för de arbetande massorna i 1800-talets England; men man bortser ju då från att det var oändligt mycket svårare före den industriella revolutionen. På den tiden var det bara de besittande klasserna – adel, präster, filosofiprofessorer och andra akademiker – som hade det ens någotsånär drägligt. Andra fick slita på sina torvor för blotta brödfödan och hoppas på vädrets makter: var de inte gunstiga kunde skörden slå fel och det blev hungersnöd. Och hur var det med medellivslängd och barnadödlighet under dessa tider? Och hur var det med folkmängden? Minskade den månne kraftigt i och med den industriella revolutionen? Vi vet att det var precis tvärtom. Den industriella revolutionen ledde till att människor som tidigare helt enkelt skulle ha dukat under nu åtminstone fick en chans att överleva.

Men nu handlade det alltså om handels- och näringsfrihet och dessa friheters samband med äganderätten.

Därmed frammanades den nutida sociala klassrörelsen, i vilken det gemensamma grundlaget – idén om människovärdet – fick alldeles motsatta konsekvenser. Människans grundrätt var icke friheten, utan rätten att existera, som åter blev ett krav på lika andel i det genom samhälleligt arbete förvärvade […] Emellertid korsades denna rättsidé från kommunistiskt håll av en annan, idén om rätten till arbetsproduktens fulla värde. Detta värde ansågs arbetaren berövad, därför att varan arbetskraft i den fria konkurrensen betingade blott så mycket i pris, som krävdes för uppehållandet av densamma. Marx’ sociala indignation är påverkad av denna rättsidé. (S. 98f.)

Här hänvisar jag helt enkelt till George Reismans uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin – eller (om ni inte orkar läsa en så lång text) Vederläggning av Smith och Marx – eller också Kapitalismens välvilliga natur. Idén att kapitalisterna pressar ut ett mervärde ur arbetarna är helt enkelt fel; om något skapar kapitalisterna ett mervärde, som vi alla, så länge marknaden är fri eller åtminstone halvfri, får del av.

Därefter följer i Hägerströms uppsats de långa och vindlande resonemang om ”krafter” och ”kraftkänslor” som jag tog upp i min förra bloggpost. Att försöka förklara äganderätten eller våra rättigheter överhuvud med hänvisning till våra känslor är förstås att psykologisera. Men om man som Hägerström anser att rättigheter är vidskepelser och att värden är förtäckta känsloutbrott – och att våra känslor är ”oreducerbara och primära” – ja, då finns det förstås inget annat att göra, ingen annan förklaring att ge annat än en psykologisk. Så låt oss se vad han säger:

Vad vidare angår de rättigheter, som anses uppstå på grund av fri överenskommelse, ha dessa sin psykologiska förklaring däri, att den som lovar något anses lämna ifrån sig en del av sin vilja. Men var och en har rätten att bestämma över sitt viljande, därför att viljandet är just det, vari den egna kraften primärt träder fram. Denna rätt anses man delvis kunna lämna ifrån sig. Särskilt uppenbar är saken, såvitt man genom fri överenskommelse lämnar ifrån sig sina rättigheter över ting. Dessa rättigheter äro ju inre krafter, varigenom man härskar över tinget. Naturligtvis kan jag själv förfoga över dessa krafter och lämna dem ifrån mig genom att låta andra taga tinget i besittning under förklaring, att de övertaga det såsom sin egendom. När jag inte vill utöva någon makt över tingen, försvinner för föreställningen min inre kraft såsom speciellt knuten vid detta ting. Men mottagaren synes härska på andligt sätt över detsamma, i det han tager saken i sin besittning under förklaring att han vill behålla den för sig och jag härtill lämnar mitt medgivande. (S. 107.)

Blev ni ett dugg klokare av den förklaringen? Nej, inte jag heller.

I själva verket är ju detta bara ett osedvanligt långrandigt sätt att säga att man kan ge bort en ägodel – eventuellt i utbyte mot en annans ägodel eller i utbyte mot pengar. Men vad man ger bort är ägodelen, och vad man fortsättningsvis avstår från att förfoga över är ägodelen. Det finns ingen som helst anledning att blanda in några krafter i det här resonemanget, eller någon vilja som man delvis avstår från att själv bestämma över. Den tekniska benämningen på den här sortens resonemang är ”mumbo-jumbo”.

$ $ $

Hägerström kommer nu in på saker som inte direkt har med äganderätten att göra, men som jag ändå tycker är värda att citera och kommentera.

Vad nu vidare den allmänna rätten till jämlik behandling på grund av människovärdet angår, knyter sig denna rätt såsom förut är sagt historiskt till idén om något gudomligt i människan, som höjer henne över djuren. Och det så kallade människovärdet har alltid såsom något som ovillkorligt är att respektera hos sig referensen till något absolut. Men att det gudomliga såsom sådant utmärkes av en inre makt att härska över världen är uppenbart. Då nu alla människor i lika mått är gudomliga, så ha de likmätig rätt att draga till sig av det goda, som blir till genom den samfällda samhälleliga verksamheten. Och så har vi där den så betydelsefulla rätten att existera såsom lika med vars och ens annans rätt. (S. 107.)

Ja, så blir det förstås, om man försöker härleda vårt värde och våra rättigheter ur något övernaturligt, något gudomligt. Och det leder till fanatism:

Alla dessa idéer äro nu ingenting annat än fullkomligt realitetslösa föreställningar, som uppstå genom känslornas inflytande på vår uppfattning av verkligheten och sammanhänga med primitiva föreställningssätt. Men de ha den betydelsen, att de göra den i sig naturliga klasstriden till en fanatisk kamp av samma natur som ett religionskrig. […] [Det var] fanatism, som vid hävdandet av människans rättigheter höljde marken med blod under skräckväldet i Frankrike. Naturligtvis kämpade den så kallade bourgeoisien för reella värden, för sin egen frigörelse gentemot feodalherrarna. Men […] striden utkämpades i rättens tecken och [erhöll därmed] fanatisk karaktär. (S. 108.)

Och några rader senare:

”Friheten” leder till förtryck av de från begynnelsen handikappade, jämlikheten såsom utrerad [d.v.s. till sin spets driven] kommunism till allmänt förtryck. (S. 109.)

Att friheten skulle leda till förtryck är förstås bara ett uttryck för den marxistiska utsugningsteorin.

Därför leder en social klassrörelse till en verklig höjning av det allmänna välståndet i samma mån, som man oförvillad av hetsande religion skaffar sig kunskap om verkligheten, särskilt de nationalekonomiska och de allmänna socialpsykologiska sammanhangen och målmedvetet kämpar för sina intressen.

Man skulle bara önska att Hägerström inhämtat sina nationalekonomiska kunskaper från andra än Marx, förslagsvis då Menger, Böhm-Bawerk och Mises.[2]

Så vad anvisar Hägerström då för alternativ till den primitiva religiösa vidskepelsen?

Men hur skall det vara möjligt för ett klassparti att få den nödiga entusiasmen i sin kamp, om det icke tror på rättvisan av densamma? Kan man bli upprörd över det närvarande tillståndet, om man ej tror på dess orättfärdighet?

Nej, det kan det förstås inte. Ser man inte det nuvarande tillståndet som orättfärdigt, då kan man förstås inte ilskna till över det. Så säger objektivismen, och så säger sunda förnuftet. Men Hägerström, han säger tvärtom:

I själva verket står saken så, att man icke skulle uppfatta ett tillstånd som orättfärdigt, om man icke från begynnelsen vore upprörd över detsamma.

I begynnelsen var känslan! I begynnelsen var upprördheten! Först därefter kom orättfärdigheten, som en implikation, en nödvändig följd av ens upprördhet. Och i begynnelsen kom tårarna! Först därefter kom föreställningen att man lidit en förlust! I begynnelse kom skräcken! Först senare kom föreställningen att man var utsatt för fara! Och i begynnelsen kom glädjeropen! Först efteråt kom insikten att man lyckats, att man uppnått något av värde!

Hoppas bara ni ser hur bakvänt detta är. Men Hägerström fortsätter i samma ullstrumpor spinner vidare på samma tema:

Ty idéerna om rättvisa och orättvisa bestämmas av våra känslor. För den ena klassen blir detta rättvist, därför att det står i överensstämmelse med dess intressen, för den andra motsatsen, därför att det stämmer med dess intressen. Om rättvisan och orättvisan i sociala förhållanden själva bestämmas av våra ursprungliga intressen eller känslor, kunna dessa icke förflyktigas, därigenom att sådana följdfantomer falla bort.

Så först är det känslor, sedan intressen och till sist känslor eller intressen. Tydligen behandlar Hägerström ”känslor” och ”intressen” som om de vore synonymer. Jovisst hänger de ofta ihop, men det betyder ju långtifrån att orden betecknar exakt samma sak. – Hägerström fortsätter:

Skulle inte den sociala klass, som vill fram, kunna uppröras blott och bart av själva faktum, blott och bart av sina bristande möjligheter i livskampen, blott och bart av undanskjutandet, när den känner sin egen sociala betydelse? Skulle man icke omedelbart kunna bli upprörd över mänskligt lidande utan att tro på dess orättvisa? (S. 109f.)

Upprördhet är intimt förknippad med upplevelsen av orättvisa, precis som alla känslor är intimt förknippade med värden och värdeomdömen. Att det är värdeomdömet som ger upphov till känslan och inte tvärtom, det har jag utrett tidigare (i en fotnot till en tidigare bloggpost och annorstädes). Men att som Hägerström påstå att man kan känna upprördhet utan att samtidigt uppleva en orättvisa, det är rentutav löjligt. Det blir inte bättre av att Hägerström försöker sprida ett löjets skimmer över min uppfattning:

Förnekandet därav är lika absurt som påståendet, att fågelhonan inte kan sörja för och lida med sina ungar utan att tro det vara rättvist, att detta sker. (S. 110.)

Hägerström har uppenbarligen inte lagt märke till att det föreligger uppenbara, rentav stora, skillnader mellan oss människor och de övriga djuren. Eller också tror han att skillnaden ligger i att vi har gudomligt ursprung, och när detta har bevisats vara en vidskepelse bortfaller också alla skillnader mellan oss och djuren. Egendomligt då att dessa skillnader ändock består!

Inte heller är det ju så att en hel samhällsklass samfällt känner samma upprördhet. Det är individer som har känslor, inte samhällsklasser. Inom en förtryckt samhällsklass är det nog så att somliga blir upprörda över orättvisan, medan andra apatiskt finner sig i sin lott; och i samhällen med slaveri, sådana som den amerikanska södern före inbördeskriget, är det somliga som rymmer för att annorstädes skapa sig ett liv i frihet.[3]

Så undrar Hägerström till sist hur alla dessa vidskepliga idéer om rättvisa och rättfärdighet kunnat ha ett sådant grepp om människorna:

Men huru då förklara den makt, som rättfärdighetsidén fått i sociala strider? Förklaringen är den, att den rena exploateringen av andra människor, hållandet av dem i slavställning, icke i längden blir möjligt utan hjälp av idén om den härskande klassens absoluta rätt. Allenast genom inprägling av dess egen gudomliga överlägsenhet i den förtrycktes medvetande förlamas dennes motståndskraft på ett sådant sätt, att uppror icke är att befara.

Tvivelsutan var det så i förkapitalistisk tid; tvivelsutan var det så innan sekulariseringen tog fart; tvivelsutan är det fortfarande så i teokratier och i sådana utrerade (till spetsen drivna) socialistiska samhällen som Nordkorea. Så är det dock icke i de samhällen som kapitalismen och sekulariseringen befriat. Men det var nog inte riktigt så Hägerström menade …

När nu en förtryckt klass reser sig, är det nödvändigt att först kasta undan dessa psykiska bojor, mer tryckande än alla yttre fjättrar. Detta sker genom hävdandet av idén om samma gudomliga värdighet i ett visst avseende hos alla.

Och så uppsatsens slutkläm:

Men sedan en förut undertryckt klass verkligen kommit att bli en maktfaktor i samhället, är bibehållandet av sådana fantomer för framgången av dess strävanden ett ont. Moren – människoguden – har gjort sin tjänst. Moren kan gå. (S. 111.)

Och så länge Hägerström bekämpar religiös vidskepelse, så länge gör han oss en tjänst. Men när han försöker kasta våra rättigheter, inklusive  äganderätten, på mytologins skräphög – ja, då kan han gott gå.


[1] Att ”blanda sitt arbete” är en metafor. Någon filosofisk lustigkurre (Robert Nozick, om jag minns rätt) har hävdat att om man skulle ha en burk eller flaska med tomatjuice (egentillverkad eller inköpt i butik) och hällde ut juicen i havet, skulle hela havet bli ens egendom, eftersom man ”blandat sitt arbete” med det. Men strängt taget är det ju inte sitt arbete man häller ut i havet, utan produkten av sitt (eller andras) arbete.

[2] Reisman kunde han ju inte gärna ha läst, eftersom han dog redan 1939. Human Action kom ut några år senare, men flera andra av Mises’ banbrytande verk hade han kunnat läsa, ifall någon bara hade pekat ut dem och rekommenderat dem.

[3] Frederick Douglass är det mest kända exemplet på detta.

Hundens naturalhistoria enligt Första Mosebok

Så här ska en riktig vovve se ut. Alla andra vovvar är mer eller mindre lyckade efterapningar.

I begynnelsen skapade Gud hunden.

Och hunden var hungrig och törstig; och Gud skapade människan till att ge den mat och vatten; till husse och matte skapade han henne.

Och hunden behövde motion; och Gud skapade katten till att ge hunden någonting att jaga.

Och hunden var sysslo- och arbetslös; och Gud skapade får och getter till att ge den någonting att valla; gjorde somliga blinda till att göra den till ledarhund; förde in döden i världen till att göra den till likhund; skapade brottslingar till att göra den till polishund; skapade narkotika – och lagar mot bruket av narkotika – till att ge den anställning vid Tullverket.

Och Gud såg på hunden och fann att den var ganska god.

Och allra sist skapade Gud TV-reklamen, på det att alla vi som inte har egen hund ska få små glimtar av hur hunden ser ut och beter sig.

(Se också Begreppet ”hund”.)

Anspråkslöst förslag till skattereform

I stället för att lappa ihop det gamla skattesystemet – täppa till gamla kryphål och skapa nya – borde man ersätta alla övriga skatter med en enhetlig moms.

Den iögonenfallande fördelen med detta är att det automatiskt skulle bli skatt efter bärkraft. Vi fattiglappar (eller relativa fattiglappar) konsumerar inte på långt när så mycket som de rika: vi köper inte lyxvillor eller dyra sportbilar, vi dricker inte Mouton Rothschild och Napoleonkonjak eller röker Havannacigarrer, och vi håller oss inte med arabiska fullblod – för att ta några exempel ur högen. Så ju mer man konsumerar, desto mer betalar man också i skatt.

En annan fördel rör användningen av kapital. Det är en vitt spridd vanföreställning att kapitalinkomster levs upp i sus och dus, och därför ses skatter på kapital som på något vis rättvisa. I verkligen används så gott som allt kapital till investeringar och till anställning av arbetskraft. Om kapitalskatten försvinner och kapitalisterna bara behöver skatta för sin lyxkonsumtion, kommer fler att få arbete och slipper leva på bidrag. Inte heller kommer kapitalägarna längre att behöva flytta sina tillgångar utomlands för undgå statens glupande käftar.

En ytterligare fördel är att det gör slut på oskicket att politiker – och offentliganställda i allmänhet – låtsas betala skatt. De skatter vi offentliganställda betalar är fiktiva. (Om detta skrev jag ett inlägg som publicerades i EK 14 december 2011. Och se förstås också Skattefrihet för offentliganställda.) Men konsumerar gör förstås vi också, även vi som inte har råd att gå på nattklubb eller resa runt i världen för skattebetalarnas pengar.

En iögonenfallande nackdel är förstås, vid första påseende, att momsen skulle bli väldigt hög. För närvarande lär skattetrycket vara 43%, så där någonstans kommer momsen att hamna. Men är det verkligen en nackdel? Det betyder ju att man får klart för sig vad skattetrycket verkligen är varje gång man tar emot ett kvitto. Och det kan ju göra att valmanskåren i fortsättningen röstar på politiker som är sparsamma med skattemedlen och arbetar för att sänka skatten – eller åtminstone följer Gustav Möllers gamla devis:

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Tillställt Eskilstuna-Kuriren.

Hägerström om orsak och verkan

Närmast i Socialfilosofiska uppsatser följer ”Om social rättvisa”, där Hägerström spinner vidare på samma tema[1]: Våra föreställningar om rättigheter och rättvisa är rester av gammal vidskepelse, som har gjort sin nytta för att bevara samhället, men som nu – i vår moderna, socialdemokratiska tid – har spelat ut sin roll. Som han skriver allra sist:

Moren – människoguden – har gjort sin tjänst. Moren kan gå. (S. 111.)

Att gå igenom uppsatsen skulle därför i stort sett innebära en upprepning av vad jag redan skrivit, så jag avstår tills vidare härifrån. Men han har ett besynnerligt resonemang om begreppet ”kraft”:

Kraft är alltid något inre eller andligt. Den kan därför inte upptäckas genom iakttagelse av yttre föremål. Jag kan iakttaga, att en lavin begraver hus och människor i den meningen, att det ena, lavinen, gör förut, det andra, begravandet, följer. Men jag kan inte erfara den inre kraften hos lavinen. (S. 99.)

Nej, det är klart att jag som lekman inte kan veta (eller ”erfara”) vad det är för krafter som sätter en lavin i rörelse. Det krävs ett ingående studium av laviner för att komma underfund med detta. Men skulle det innebära att det inte finns några sådana krafter? Och vad är det då som sätter lavinerna i rörelse? Eller ska man ersätta ordet ”kraft” med t.ex. ”mekanism”? Men då är det ju bara en fråga om ordval utan djupare filosofiska eller vetenskapliga implikationer. – Alltnog; Hägerström fortsätter:

Varpå vilar då kraftföreställningen? Den vilar på egenartade upplevelser, som icke ha karaktären av iakttagelser. Jag lyfter en tung sten ifrån marken och erfar därvid en anspänning av armmuskeln.

Har inte detta just ”karaktären av iakttagelse”? Men jag ska inte avbryta Hägerström mer än nödvändigt.

Jag säger mig själv på grund därav, att lyftandet skedde genom min arms kraft.

Ja, vad skulle jag annars säga mig?

Eller jag beslutar på ett visst sätt efter en häftig inre kamp. Så skall jag göra! säger jag mig och ger därmed uttryck åt en över hela organismen utbredd ansträngning. Men just därför betraktar jag beslutet som framgående ur min viljas kraft.

Många beslut fattas utan någon sådan häftig inre kamp. Ta det enkla beslutet att gå ner på stan för att uträtta ärenden. Sällan eller aldrig föregås ett sådant beslut av någon inre kamp; dock är det väl ingen tvekan om att den framgår ur eller är ett uttryck för ens vilja, ehuruväl det i detta fall icke fordras någon större viljekraft.[2]

Ehuruväl den givna anspänningen uppenbart vid iakttagelse hänför sig på ett visst rum, armen, respektive den psykofysiska organismen i det hela – ”kraften” finns däri – så måste den dock tillika förekomma i en icke lokaliserad anspänningssituation. (S. 100.)

Mig förefaller det helt obegripligt att ”anspänningssituationen” skulle vara ”icke lokaliserad”, när den faktiskt är lokaliserad till armen eller till organismen i sin helhet. Men Hägerström förklarar:

Annars vore det obegripligt, varför ”kraften” alltid tillika blir något rent inre eller andligt, varför man ställer densamma mot materien.

Ja, det är obegripligt. Men finns denna obegriplighet i mitt inre eller i Hägerströms? Vem ställer det inre eller det andliga mot materien? Endast de filosofer som accepterar dikotomin mellan, eller tudelningen av, kropp och själ, eller ande och materia. Och till dessa filosofer hör icke jag.[3]

Så till Hägerströms försök att förklara kraftföreställningarnas uppkomst:

Men därmed har den ifrågavarande anspänningssensationen, som är kraftföreställningens underlag, känslokaraktär. Ty just detsamma gäller om våra så kallade känslor. Ehuruväl vi vid iakttagelse av våra känslor alltid förlägga dem till vår organism och sålunda lokalisera dem, betrakta vi dem dock tillika som på ett särskilt sätt tillhörande vårt inre, det intimaste i oss, vårt ”jag” i andlig bemärkelse. I detta: jag är glad eller sorgsen, har icke ”jag” samma betydelse som när man säger: jag är mager. Detta därför att ”jag” i förra fallet både har karaktären av något inre oåskådligt och av en given yttre verklighet, min kropp. Detta vore obegripligt om icke vid de hos organismen iakttagbara känslotillstånden också förelåge en upplevelse, vars innehåll icke lokaliseras och sålunda är något andligt. En sådan upplevelse måste vara något väsentligt vid allt vad känsla heter. Därför kan man säga, att kraften såsom något inre och andligt är given i en känsloupplevelse.

Denna förklaring vilar också på föreställningen om en klyvnad – ett gap befäst – mellan kropp och själ, mellan ande och materia.

Så ett stycke värdenihilism:

Säger jag: denna gärning är skändlig, uttryckes därmed alldeles detsamma som med ett: fy! en sådan gärning! Det vill säga, det uttryckes därmed blott en viss känsla i förbindelse med föreställningen om gärningens verklighet. (S. 101.)

Vad som är fel med detta har jag redan utrett.

Åter till lavinerna:

När vi säga: lavinen har kraft, så är det föreställningen om lavinen, som väcker kraftkänslor hos oss. Den med föreställningen om oss själva, ställda inför en sådan företeelse, förbundna känslan av intighet, svara därvid mot den med föreställningen om lavinen förbundna kraftkänslan. (S. 101.)

Men vad menas med en ”känsla av intighet”?

Om jag ställs inför en lavin, kommer min ”föreställning” om lavinen med största sannolikhet att beledsagas av en känsla av skräck: jag eller någon närstående riskerar att dö. Betraktar jag den mer på avstånd (eller läser om den, eller ser den på TV), fylls jag förmodligen av en känsla av sorg eller vemod. Men en känsla av intighet? Ja, lavinen begraver hus och människor, d.v.s. förintar dem. Men den enda känsla av just intighet man kan känna är väl en känsla av extrem sorg över att så mycket förintats; och då tas ”intighet” faktiskt, inte i bokstavlig utan i metaforisk bemärkelse.

Hägerström fortsätter:

Därför tilldela vi lavinen, icke oss själva, en kraft i detta fall, ehuruväl primärt kraftkänslan knyter sig till eget handlande. Men vidare bör observeras, att den primära kraftkänslan vid eget handlande alltid är förbunden vid det som går förut i det förlopp, som vi beteckna såsom vårt handlande, till exempel med muskelrörelsen, när vi spänna musklerna, eller med det, som vi kalla vår vilja. Det som kommer efteråt får därmed karaktären av något som följer på den utvecklade kraften. Därmed blir muskelspänningen eller viljan i vårt talesätt förbunden med kraft. Men eftersom kraften såsom given i en känsloupplevelse är något inre, oåskådligt, föranledas vi till det talesättet, att det som följer på det föregåendes kraftutveckling kommer inifrån, det vill säga, det finns redan på förhand såsom något i kraften inneslutet och bryter fram ur densamma. Man säger, att utförandet av handlingen, till exempel detta att lyfta stenen, beror av kraftutvecklingen hos musklerna eller att hela handlingen beror av en kraftutveckling, som beslutet innebär. I verkligheten kan icke något annat konstateras, än att muskelspänningen går förut och stenens upplyftande följer eller att vissa känslor och föreställningar hos den psykofysiska organismen gå förut och den yttre handlingen sker därefter. (S. 101f.)

Så om jag bestämmer mig för att gå ner på stan och sedan också gör det, kan vi bara iaktta att beslutet föregår handlingen, inte att beslutet orsakar handlingen. Och nej, jag misstolkar inte Hägerström här: ”kraft” och ”kraftutveckling” är orsaker.

Så här är det: Jag bestämmer mig för att gå ner på stan därför att jag har ärenden att uträtta – eller också gör jag det därför att jag inte vill sitta hemma och uggla (eller blogga om Hägerström) dan i ända. Så jag tar på mig ytterrocken och kliver ut i yttervärlden. M.a.o.: mitt beslut träder i kraft. Mitt beslut har beslutskraft. Inget lekande med ord kan ändra på detta. Och det råder ingen som helst tvekan om att mitt beslut här är orsak till mitt handlande. Och det är väl onödigt att nämna att detsamma gäller når jag har varit ute på stan och bestämmer mig för gå hem igen. Man kan inte sitta och uggla nere på stan hela dan heller!

Inflytandet från Hume och Kant är märkbart här, även om vi måste titta närmare på det exakta orsakssambandet.

Från Hume kommer idén att vi visserligen kan iaktta hur skeenden följer på varandra i tiden, och att detta upprepas på ett regelmässigt sätt (som t.ex. att solen går upp och natt övergår till gryning varje dygn), men att vi aldrig kan iakttaga det där orsakssambandet som sägs föreligga. Jag har bemött detta utförligt i min uppsats Hume om kausalitet och induktion, så jag behöver inte upprepa mig här. Hume menade också att vårt orsaksbegrepp grundar sig på att det ideliga upprepandet av (t.ex.) solens uppgång och nedgång gör att vi bildar oss en vana, och att vår föreställning om orsak och verkan är en vanebildning – som om vanor och vanebildning också vore orsakslösa. Hägerström talar om känslor, där Hume talar om vanor.

Och från Kant kommer den påstådda lösningen av detta dilemma: att vi visserligen inte direkt kan iaktta kausalitet, men att våra medvetanden är så funtade att vi ändå måste tillskriva händelseförloppen kausalitet. Liksom vi också måste tillskriva händelseförloppen karaktären av just förlopp, eftersom våra medvetanden är så funtade att vi måste ordna all vår erfarenhet i åskådningsformerna tid och rum. (Vilket alltså skulle innebära att det bara är i vår föreställning, inte i lavinen ”i sig”, som lavinen föregår begravandet av hus och människor, eller som mitt beslut att gå ner på stan föregår handlingen att företa en sådan promenad.)

Hur Hägerström sedan tillämpar dessa vidskepelser villfarelser insikter på våra rättighetsföreställningar kanske jag kan återkomma till, ifall det skulle behövas.


[1] Tantvännen – som får agera som min modersmålslärarinna – har strängeligen förbjudit mig att använda uttrycket ”gå på i sina ullstrumpor”. Så för att inte i onödan riskera mitt betyg avstår jag visligen härifrån.

[2] En sak jag lärt mig av Hägerström är att jag borde använda konjunktionen ”ehuruväl” lite oftare.

[3] Icke heller Ayn Rand, som i Galts tal skriver att mystikerna har

kluvit människan i två delar och satt den ena halvan emot den andra.

Icke heller Aristoteles, som betraktade själen som en egenskap hos kroppen – dess ”form” eller ”enteleki” – och såg den som oskiljbar från kroppen.

Den hägerströmska solidariteten

Axel Hägerström var starkt påverkad av Immanuel Kant, även om han tog avstånd från vissa av Kants idéer (se Det hägerströmska pliktmedvetandet). En kort uppsats som han säkerligen läst och begrundat är Synpunkter till en allmän historia i världsborgerligt syfte[1].

Kant menade att målet med vårt liv omöjligt kan vara individens fullkomning – av det enkla skälet att våra liv är alldeles för korta för att vi ens tillnärmelsevis ska hinna bli fullkomliga. Men om historien inte ska vara alldeles ändamålslös måste vi anta att slutmålet – det som ger mål och mening åt vår färd – måste vara släktets fullkomning. Detta kommer att ta åtskilliga – kanske hart när oräkneliga – generationer; men om det inte går att tänka sig ett sådant slutmål, skulle naturen, när den utrustat oss med förnuft och fri vilja, ha spelat oss ett elakt spratt. Med Kants egna ord:

Hos människan (såsom den enda förnuftiga varelsen på jorden) skulle de naturanlag, som äro beräknade för hennes förnufts bruk, först komma till fullständig utveckling hos släktet, däremot icke hos individen. En varelses förnuft är en förmåga att vidga reglerna och syftemålen för alla sina krafter långt utöver naturinstinkten och vet inte av några gränser för sina planer. Det arbetar emellertid själv icke instinktivt utan har behov av försök, övning och undervisning för att fortskrida från en klarhetsgrad till en annan. Av detta skäl skulle varje människa vara nödsakad att genomgå ett ofantligt långt liv för att lära sig, hur hon fullständigt skall tillgodogöra sig sina naturliga anlag; eller – i den händelse naturen endast tillmätt henne endast en kort frist att leva (såsom fallet verkligen år) – måste hon förfoga över en kanske oöverskådlig rad av generationer, av vilka den ena lämnar sin kultur i arv till den följande för att en gång driva sina anlag i vårt släkte till den grad av utveckling, som fullständigt motsvarar hennes avsikter. Och denna tidpunkt måste åtminstone för människans tanke stå som målet för hennes strävanden, alldenstund annars naturanlagen till största delen måste betraktas som förspillda och ändamålslösa – något som skulle upphäva alla praktiska principer och därigenom giva naturen, vars vishet annars måste tjäna som grundsats vid bedömandet av alla andra anstalter, sken av att endast med människan ha bedrivit en barnslig lek. (S. 9f.)

Att naturen har ett ändamål med oss människor är något Kant sluter sig till utifrån att naturen tycks ha ett ändamål med de lägre organismerna. Strax innan skriver han:

Ett organ, som icke skall användas, en anordning, som icke fyller sitt syfte, är en motsägelse i den teleologiska naturläran. Ty om vi avvika från denna grundsats, så hava vi icke längre en lagbunden utan en ändamålslöst lekande natur och ett tröstlöst på måfå träder i stället för förnuftets ledtråd. (S. 9.)

Och vad är det då naturen vill?

Naturen har velat, att människan skulle helt och hållet ur egen fatabur frambringa allt, som går utöver hennes djuriska tillvaro och att ingen annan lycksalighet eller fullkomlighet skulle komma henne till del än den hon i frigjordhet från instinktlivet själv förskaffat sig genom eget förnuft. […] Då hon förlänade människan förnuft och därav följande viljefrihet, så var detta redan en tydlig fingervisning om hennes avsikt med människans utrustning. […] Det förefaller emellertid icke alls ha varit av vikt för naturen, att människan hade det bra, utan att hon arbetade sig fram tillräckligt för att genom sitt uppförande göra sig förtjänt av livet och välbefinnandet. Det överraskande i saken är, att de tidigare generationerna förefalla fullgöra sitt betungande värv blott för de efterföljandes skull för att giva dessa en plattform, varifrån de kunna bygga vidare på den byggnad, som naturen har planlagt; och att likväl blott de sistkommande skola njuta lyckan att bo i byggnaden, varpå en lång rad av deras förfäder (helt visst oavsiktligt) hava arbetat utan att dock själva kunna taga del i den lycka, som de förberedde. Men hur gåtfullt detta än är, så nödvändigt är det dock tillika, om man nämligen en gång antager, att ett djursläkte skall besitta förnuft och såsom en klass av förnuftsväsen, som samt och synnerligen dö, icke dess mindre ernå en fullkomlig utveckling av sina anlag. (S. 11f.)

Och hur bär sig då naturen åt för att leda människosläktet till fullkomning? Det var inte av vikt att människan hade det bra, utan att hon måste arbeta för att göra sig förtjänt av livet och välbefinnandet. I sitt anletes svett ska hon äta sitt bröd, som det står i Bibeln. Men det är mer än så:

Medlet, som naturen betjänar sig av för att åstadkomma utvecklingen av alla sina anlag är deras inbördes antagonism i samhället, för så vitt denna dock till slut blir orsak till en lagbunden ordning av desamma. […] [Människan väntar sig överallt] att stöta på motstånd, liksom hon är sig fullt medveten att hon å sin sida är böjd för att rida spärr mot andra. Detta motstånd är det nu, som uppväcker människans alla krafter, sätter henne i stånd att övervinna sin håg för lättja och sporrad av ärelystnad, härsklystnad eller förvärvsbegär skaffa sig en rangplats bland sina medmänniskor, vilka hon icke rätt kan fördraga men vilka hon icke heller kan undvara. (S. 13f.)

Kortare uttryckt: Naturen använder sig av spliten mellan människor för att föra människosläktet till fullkomning.

Kant säger ingenting om Gud i denna uppsats utöver detta:

De naturliga drivfjädrarna härtill [d.v.s. till spliten mellan människor], källorna till okamratligheten och det genomgående motstånd, varur så mycket ont härleder sig, vilket emellertid i sin tur driver till förnyad anspänning av krafterna och därigenom till en kraftigare utveckling av naturanlagen, förråda väl således en vis skapares ordnande hand och icke en illvillig andes, som har fuskat i hans härliga verk eller av pur avund bragt det på skam. (S. 15.)

Problemet är alltså i korthet att vi människor har så svårt att hålla sams, fastän det onekligen vore bättre om vi gjorde det; vilket leder Kant till följande:

Det största problem, som naturen tvingar människosläktet att lösa, är ernåendet av ett allmänt, rätten förvaltande borgerligt samfund. [Det är] endast inom samhället […[ som naturens högsta syfte: utvecklingen av alla dess anlag, kan uppnås inom mänskligheten […] Att inträda i detta tvångstillstånd tvingar nöden den annars för oinskränkt frihet så upplagda människan.

Detta problem är tillika det svåraste och det som sist löses av människosläktet. (S. 15ff.)

Inom de enskilda nationerna är problemet till största delen löst i och med att samvaron människorna emellan regleras av lagar och rättsväsende. Men mellan nationerna är problemet fortfarande olöst. Split mellan nationer leder till krig. Det problem som återstår att lösa måste alltså vara att få också samvaron mellan folken och nationerna att regleras av lagar och en rättsordning. Nationerna och deras ledare måste till sist fås att inse att krig inte är någon bra lösning, utan att det vore bättre att få till stånd en skiljedomstol mellan nationerna i de fall konflikter uppstår. Kants slutsats:

Ett filosofiskt försök att bearbeta den allmänna världshistorien under synpunkten av en naturens plan, som har den fullkomliga borgerliga samfundsbildningen i människosläktet till mål, måste betraktas som möjligt och rentav som gagneligt för detta naturens syfte. (S. 27.)

Och i en senare uppsats i Avhandlingar om fred och rätt, ”Om förhållandet mellan teori och praktik i folkrätten”, sammanfattar Kant (kort och koncist, om än i en lång och omständlig mening):

Liksom våldsövergrepp från alla sidor och därav följande nöd slutligen måste bringa ett folk därhän att besluta sig för att underkasta sig det tvång, som förnuftet själv föreskriver det såsom medel, nämligen den offentliga lagen, och inträda i en statsborgerlig författning: så måste också den nöd, som följer av de ständiga krigen, i vilka stater i sin tur söka rikta sig på varandras bekostnad eller underkuva varandra, slutligen bringa dem därhän, även mot deras vilja, att antingen inträda i en världsborgerlig författning; eller också, om ett sådant tillstånd av allmän fred (såsom väl också understundom varit fallet med statskolosser) ur en annan synpunkt innebär en ännu större fara för friheten, i det den medför den förskräckligaste despotism, så måste denna nöd ändock tvinga dem till ett tillstånd, som visserligen icke utgör ett världsborgerligt samfund under ett överhuvud men likväl ett rättstillstånd i form av en federation enligt en gemensamt avtalad folkrätt. (S. 191f.)

$ $ $

Vad har nu allt detta med Axel Hägerström att göra?

Hägerström skriver också om hur idéer formar historiens lopp – och om hur idéerna i sin tur omformas av de historiska skeendena. Han skriver också om spliten mellan människor, även om han mest skriver om spliten mellan olika samhällsklasser. Och han betraktar idéerna om naturliga rättigheter som en vidskepelse som har haft sin betydelse men som nu har spelat ut sin roll. Det var där jag lämnade honom i min förra bloggpost. Så vad vill han sätta i deras ställe?

Endast där den samhälleliga  verksamheten sker inom klasskillnadens ram […] behövs verkligen idéerna i fråga, för att icke allt skall sprängas sönder. Endast under sådana förhållanden behöva lagarna beklädas med en öppen eller fördold gudomlig helgd. Men tänka vi oss ett samhälle, där den vida övervägande massan av befolkningen känner sig solidariskt intresserad för samhällsordningens bestånd, måste alla sådana skyddsmakter vara överflödiga. (S. 95f i Socialfilosofiska uppsatser.)

Solidaritet är alltså det högsta samhälleliga värdet för Hägerström (även om han själv, i enlighet med värdenihilismen, knappast skulle använda ordet ”värde”). Har jag sagt eller antytt att Hägerström skulle vara socialdemokrat?

Därmed är också uppgiften klar för alla socialt intresserade, som genomskåda det fortgående förfallet av samhällskittande rättsföreställningar. Endast på ett sätt kan faran av, att skutan med förlorat roder sätter på grund, förebyggas, och det är, att var och en i sin stad gör allt för att inskränka klasskillnaden eller för att åstadkomma ett sådant sakernas tillstånd, att icke ett betydande antal samhällsmedlemmar känna sig som en blott piedestal för de övriga. (S. 96.)

Och sedan blir Hägerström riktigt lyrisk:

”Stilla, omärkligt vrider sig världens hjul”, har en stor tänkare sagt.[2] Stilla, omärkligt upplöser sig i folkdjupen en nedärvd föreställningsvärld, som i årtusenden varit ett värn för en lugnt fortskridande samhällsverksamhet. Bildningens representanter bära framför andra ansvaret för framtiden. Därför böra [sic] de ock vaket iakttaga vad klockan slagit för att icke överraskas. Det gäller att i tid ersätta det gamla samhällskittet med ett nytt av solidare konsistens.

Så följer det sista stycket, och det påminner verkligen om Kant:

Därmed lyfta vi också vårt eget liv upp på ett högre plan genom att insätta det såsom led i släktets ändlösa strävan mot lycka och kultur. Vi förvärva så en djupare tillfredsställelse, än all isolerad jakt efter egen lycka kan skänka.

Om jag nu får avbryta Hägerström, så säger han ju här att vi blir lyckligare av att eftersträva släktets lycka än att eftersträva vår egen. Jag måste dock betrakta detta som nonsens – eller som en förväxling av orsak och verkan. Det är klart att min lycka inte står i motsättning till andras, eller till människosläktets, lycka. Och andra blir säkert också lyckligare av att jag är lycklig! Detta må vara en sanning med moderation, eftersom somliga säkert vill mig illa. Men på det hela taget gör den enskildes lycka också att ”samhället” eller det samlade människosläktet blir lyckligare.

Religionen och därmed besläktade föreställningar ha alltid för den enskilde haft den betydelsen, att han kommit att se sig själv i ett större sammanhang. Därmed har livet fått ett rikare innehåll och större lyckomöjligheter.

Ja, om man då bortser från all split religionen sått, alla religionskrig och alla förföljelser av religiöst oliktänkande.

Men vi behöva inga vidskepliga föreställningar för att foga våra strävanden in i ett större helt. Vi behöva blott leva oss in i vårt släktes djupaste syften för att skänka oss själva en uppgift, som höjer oss över den tyngsta av alla känslor, känslan av livets tomhet.

Ja, det är ju vad Kant säger också: att släktet har ett djupare syfte än vad någon enskild person kan ha (och att individen därför bör underordna sig släktet och eftersträva dess lycka hellre än sin egen). Men vad är detta att släktet skulle ha ett syfte (eller att naturen skulle ha ett syfte med vårt släkte) annat än – vidskepelse? Och varför skulle vi behöva just den vidskepelsen, nu när alla tidigare vidskepelser tagits ifrån oss? Talar Hägerström för oss alla, när han säger att den ”höjer oss över den tyngsta av alla känslor, känslan av livets tomhet”?

$ $ $

Finns det något i allt detta som vi kan ta till oss, även om vi inte accepterar Kants eller Hägerströms filosofi? Ja, en sak: att all förändring till det bättre kommer att ta tidlång tid. Qua objektivister – eller qua frihetsvänner i största allmänhet – eftersträvar vi ett laissez-faire-samhälle. Men det kommer att ta åtskilliga generationer innan vi når dithän. Tidens och historiens hjul vrider sig stilla och omärkligt. Idéer styr historiens lopp – men de kan också omformas, ibland förvanskas, av det historiska skeendet – och de måste hursomhelst ibland omprövas och modifieras av det historiska skeende där man försöker tillämpa dem (inte så att de överges, förstås, utan så att de blir bättre formulerade).

Det finns, kort sagt, ingen genväg förbi historien.


[1] På svenska i samlingsvolymen Avhandlingar om fred och rätt, i översättning och med inledning av Alf Nyman, Stockholm: Bonnier, 1915. – På nätet finns både det tyska originalet och en fullständig översättning till engelska. – Jag tagit upp dessa avhandlingar (med utförliga citat) i två tidigare uppsatser.

[2] Tyvärr har jag icke lyckats utröna vilken stor tänkare som sagt detta,

Är naturrätten en vidskepelse?

Ja, det menade i varje fall Axel Hägerström, i uppsatsen ”Om sociala vidskepligheter” i Socialfilosofiska uppsatser. Men först några förberedande anmärkningar:

Objektivismens rättighetsteori kallas naturrättslig, eftersom den grundar sig på människans natur som människa:

Källan till människans rättigheter är inte gudomlig lag eller kongressens lag, utan identitetslagen. A är A – och människan är människa. Rättigheter är existensvillkor som fordras av människonaturen för hennes rätta överlevnad[1]. Om människan ska leva på jorden, är det rätt för henne att använda sitt intellekt, det är rätt att handla efter sitt eget fria omdöme, det är rätt att arbeta för sina värden och att behålla produkten av sitt arbete. Om hennes syfte är att leva på jorden, har hon rätt att leva som en rationell varelse: naturen förbjuder henne det irrationella. Varje grupp, varje gäng, varje nation som försöker förneka människans rättigheter har fel, vilket betyder: är ont, vilket betyder: är mot livet. (Galts tal.)

Men ordet ”naturrätt” kan leda tanken fel här (och skulle säkert leda Axel Hägerströms tanke fel, ifall han läste detta). Även om det inte är Gud eller riksdagen som gett oss våra rättigheter, kan man få för sig att evolutionen har gett oss dem, på samma sätt som evolutionen har gett oss den gen eller de gener som givit oss tankeförmåga, fri vilja och allt annat som skiljer oss från andra djur. Craig Biddle har tagit upp detta i sin uppsats Ayn Rand’s Theory of Rights: The Moral Foundation of a Free Society (The Objective Standard, Vol. 6, No 3, hösten 2011).

Och i den amerikanska självständighetsförklaringen står det

… att [människorna] av sin Skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa.

Men om det är vår Skapare som gett oss våra rättigheter, betyder det ju att rättigheterna är gudagivna, och då är ju våra rättigheter inte naturliga utan övernaturliga.

Det är detta – att rättigheterna är gudagivna – som Hägerström tar fasta på. Han inleder med en genomgång av rättighetsbegreppets – och liknande begrepps – historia. Ett liknande begrepp är ”suveränitet”: monarkerna regerade i äldre tider ”med Guds nåde”. När sedan konungarnas suveränitet fick ge vika för folksuveräniteten, stannade suveränitetens påstått gudomliga ursprung kvar i det ”allmänna medvetandet”: det var nu inte längre kungen utan folket (via sina representanter) som regerade med Guds nåde. Och eftersom idén om ”folksuveränitet” är nära förknippad med idén om individens rättigheter, blev det till att individens rättigheter också var gudagivna.

Individens oförytterliga (okränkbara, ovillkorliga) rättigheter är som bekant rätten till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka. Alla dessa rättigheter är enligt Hägerström vidskepelser. Jag börjar med den sista rättigheten:

[Till den personliga värdigheten hör också] rätten till lycka. Därför måste den till samma värdighet hörande rätten till jämlikhet bliva ej blott en rätt till formell likhet inför lag, utan även rätt till samma grad av lycka som var och en annan. Att därmed den ekonomiska rörelsefriheten liksom även rätten till arbetsproduktens fulla värde skulle skjutas undan, var av sig självt klart. (S. 90.)

Nu står det ju inte i den amerikanska självständighetsförklaringen (och inte heller i Ayn Rands skrifter) ett ord om någon ”rätt till lycka”. Det står att vi har rätt att sträva efter lycka. Det finns här på jorden ingen garanti för att vi verkligen ska bli lyckliga, men innebörden av rättigheten är att ingen – ingen person och ingen myndighet – ska få hindra oss att eftersträva lyckan. Och idén att någon person, eller någon myndighet, skulle kunna skänka oss lycka, är direkt befängd. Ännu befängdare är det att staten eller samhället skulle kunna fördela lyckan mellan oss. Och att en intelligent person som Hägerström skulle missa denna väsentliga distinktion är faktiskt tämligen obegripligt.

Så till rätten till liv:

Till de proklamerade människorättigheterna hörde även rätten till livet. Det synes ju också, som om denna rätt först och främst skulle höra till den personliga värdigheten. Emellertid gällde det härvid, i överensstämmelse med det starka betonandet av den ekonomiska rörelsefriheten, blott att livet icke fick kränkas genom yttre angrepp. Däremot var det icke åtminstone närmast fråga om rätten till en dräglig existens. En sådan rätt måste av sig själv föra med sig allehanda inskränkningar i den ekonomiska rörelsefriheten. Detta genom därmed följande plikter att försörja de arbetsodugliga och att bereda alla det arbete, vartill de ägde förmåga. Även måste sådant draga med sig skyldighet från statens sida att tillse, att arbetslönerna hölles uppe på en viss höjd, allt ledande till inskränkningar i den ekonomiska rörelsefriheten. Till och med rätten till den egna arbetsproduktens fulla värde måste inskränkas, särskilt genom skyldigheten att sörja även för arbetsodugliga. (S. 89.)

Så rätten till liv – alltså rätten till det egna livet – förvänds till ansvar för alla andras liv och till en skyldighet att upprätthålla andras liv, att sörja för deras försörjning.

Som alltid är Ayn Rand det ”välgörande korrektivet” till Hägerström:

En ”rättighet” är en moralprincip som definierar och sanktionerar en människas handlingsfrihet i ett so­cialt sammanhang. Det finns bara en grundläggande rättighet (alla andra är dess konsekvenser eller korollarier): en människas rätt till sitt eget liv. Livet är en process av självuppehållande och självalstrat handlande; rätten till liv betyder rätten att ägna sig åt självuppehållande och självalstrat handlande – vilket betyder: friheten att ut­föra alla de handlingar som fordras av ett förnuftsväsens natur för att han ska kunna upprätthålla, främja, för­verkliga och njuta av sitt eget liv. (Detta är innebörden av rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.)

Begreppet ”rättighet” är endast tillämpligt på handling – närmare bestämt, på handlingsfrihet. Det be­tyder frihet från fysiskt våld, tvång eller inblandning av andra människor. (”Människans rättigheter” i Själviskhetens dygd; ingår också i Kapitalismen: det okända idealet.)

Kortare uttryckt: alla våra rättigheter är rättigheter till handling – inte en rätt att försörjas av andra eller av staten. Men etatister och kollektivister (och dit hör uppenbarligen Hägerström) vänder alla våra rättigheter till deras raka motsats.

Hägerström fortsätter i samma kollektivistiska ullstrumpor:

Men hade blott en gång idén om den personliga värdigheten brutit sig väg, kunde man icke stanna vid den blott negativa respekten för livet. Man fördes omedelbart till idén om vars och ens rätt att kräva de nödvändiga betingelserna för en livskraftig existens. Därmed måste då ock rörelsefrihetens rätt på det ekonomiska området liksom även rätten till arbetsproduktens fulla värde antastas, (S. 89.)

Det här var förstås bara en upprepning av föregående. Men jag betraktar det som ett oskick att kalla våra rättigheter ”negativa”. Rätten att leva, att handla efter eget omdöme, att behålla produkten av sitt arbete och att sträva efter den egna lyckan är ju i hög grad positiva rättigheter. Det enda ”negativa” skulle vara att andra förbjuds att kränka dessa rättigheter. Men det är i så fall bara en lek med orden ”positiv” och ”negativ”.

Så hur är det då med äganderätten?

Vi erinra oss, att i förbindelse med egendomsrätten avtals-, handels-, yrkes- och arbetsfrihet, överhuvud ekonomisk rörelsefrihet hörde till de eviga rättigheterna. Se nu emellertid på konsekvenserna av en sådan rättsidé. De besittande klasserna ha i sitt våld produktionsmedlen. De fattiga ha intet annat än sina arbetskrafter. De måste då för att kunna leva ingå avtal med samhällsrikedomens innehavare om att ställa sin arbetskraft till förfogande mot viss lön. De besittande önska emellertid naturligt nog att draga vinst av sin företrädesställning och förbehålla sig därför en del av arbetsproduktens värde, som blir kapitalvinst och markränta. Så ha vi då den ”arbetslösa inkomsten” rättfärdigad ur den med den personliga värdigheten sammanhängande egendomsrätten och den ekonomiska rörelsefriheten. (S. 88.)

Det här är förstås rena rama marxismen![2] Och efter det att jag översatt George Reismans epokgörande uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin (och den kortare sammanfattningen Vederläggning av Smith och Marx) är det närmast genant att behöva ta upp och bemöta detta.

Utan att citera vartenda ord Reisman skriver kan jag väl ändå invända mot idén att kapitalisterna skulle åtnjuta ”arbetsfri inkomst”. Tankearbete räknas alltså inte! Planering räknas alltså inte!

Och vad menas med att de ”besittande klasserna” har produktionsmedlen i sitt våld? Hur kom dessa produktionsmedel till? Den förste bonde som bryter åker och odlar säd skapar ett nytt produktionsmedel; likaså den förste smed som öppnar en smedja eller den förste skräddare som öppnar ett skrädderi. De har otvivelaktigt dessa produktionsmedel i sin besittning. Detsamma gäller i moderna, avancerade ekonomier, där t.ex. Rockefeller skapar oljeraffinaderier, Ford bilfabriker, Bill Gates och Steve Jobs dataföretag, o.s.v. Som skapare av dessa produktionsmedel kommer de också i besittning av dem; och de kan bestämma vem eller vilka som ska ta över besittningen efter deras frånfälle. Var finns våldet i allt detta? Frasen ”i sitt våld” är bara tillämplig när produktionsmedlen stjäls av rövare, eller när staten med våld, eller hot om våld, tar över besittningen, d.v.s. konfiskerar produktionsmedlen.

Och för att än en gång citera det välgörande korrektivet:

När du arbetar i en modern fabrik, får du inte bara betalt för ditt arbete utan för den produktiva genialitet som har gjort denna fabrik möjlig: för det arbete som utförts av den industriman som byggt den, för det arbete som utförts av den investerare som sparat pengar och riskerat dem på det oprövade och nya, för den ingenjörs arbete som konstruerat de maskiner vilkas spakar du hanterar, för den uppfinnares arbete som skapat den produkt som du tillbringar din tid med att tillverka, för den vetenskapsmans arbete som upptäckt de lagar som möjliggör tillverkningen av denna produkt, för den filosofs arbete som lärde människorna hur man tänker och som du tillbringar din tid med att fördöma.[3] (Galts tal.)

Och hur blir det med friheten då?

Med frihet förstods såväl något negativt som positivt. Negativt innebar den, att ingen myndig person i och för sig var rättmätigt underkastad någon annan. All subordinationsplikt kan begrundas blott i frivillig överenskommelse. Vidare hörde därtill, att statsmakten icke var befogad till några andra frihetsinskränkningar än sådana, som fordrades för skyddet av andras rätt. Ej heller kunde statsmakten överhuvud företaga något gentemot den enskilde utan att därtill ha bemyndigat sig själv genom allmän lag. Positivt innefattade friheten rättigheter, som stodo i nära förbindelse med äganderätten: avtalsrätt, rätt till fri handel, yrkesutövning och arbete, dessutom yttrandefrihet inom vissa av hänsynen till det allmänna bestämda skrankor, och religionsfrihet. (S. 84.)

Inget fel med det.

Jämlikheten särskilt innebar, att alla företrädesrättigheter för stånd och klasser skulle bortfalla, att alla skulle vara lika inför lagen och äga rätt att likmätigt komma i fråga vid alla sociala distinktioner. (S. 84f.)

Inget fel med det heller – så länge jämlikhet ses som likhet inför lagen och avsaknad av särskilda privilegier (”företrädesrättigheter”) för vissa grupper. Men när jämlikhet ses som att all rikedom – och, till råga på allt all lycka – ska fördelas helt lika, ja, då blir förstås jämlikheten frihetens värsta fiende.

$ $ $

Hägerströms sätt att resonera företer stora likheter med den marxistiska idén om ”bas” och ”överbyggnad”; han talar mycket om hur olika intressen (olika samhällsklassers intressen) s.a.s. förmäler sig med idéerna om suveränitet och naturrätt.

Att enväldiga monarker har ett intresse av föreställningen om ett kungarike ”av Guds nåde” faller av sig självt. Men detsamma gäller alltså, enligt Hägerström, om sekulariserade varianter och om föreställningen om ”naturliga” rättigheter.

Direkt efter styckena om frihet och jämlikhet följer detta:

Innan vi gå vidare bör den här föreliggande idévärlden ses i sitt historiska sammanhang. (S. 85.)

Och Hägerström följer sedan rättighetsidéns historia bakåt, via Locke, Grotius och Pufendorf, medeltiden och urkristendomen, tillbaka till Cicero och stoicismen, och dessförinnan antikens sofister:

Men stoicismens naturrätt leder i sin ordning tillbaka till den grekiska sofistikens hävdande av natur gentemot social sed. (S. 85.)

Och därefter tillbaka till senare tid:

Till frändskapen med idén om den personliga, på gudomlig natur grundade värdigheten komma vi, även om vi taga i betraktande den tidsströmning, vartill idéerna i fråga hörde. Härutinnan är att observera den allmänna intellektuella resningen under 1600- och 1700-talen mot alla under medeltiden heligförklarade sociala institutioner och makter – mot feodalism, självhärskardöme, kyrkomakt och så vidare. Allt sådant avklädes skoningslöst sin gudomliga värdighet.

Därav följde emellertid ingalunda för den tidens tänkande, att ingenting var heligt. I det alla gamla samhällsinstitutioner berövades sin gudomliga härstamning, flyttades tyngdpunkten över till individerna, som i stället för gudar voro dessa institutioners mer eller mindre insiktslösa eller illvilliga upphovsmän. Vad var då naturligare än att all den vördnad, varmed man sett upp till de sociala auktoriteterna, flyttades över på individen själv? Därvid dock väl att märka: icke på den av samhället korrumperade, utan på den oförfalskade, naturliga individen. […]

Alltnog: den naturlige individen fick över sig samma gudomliga sakrosankthet, varmed under medeltiden de sociala auktoriteterna varit beklädda. […] [Det gudomliga] hade nu blott flyttat in sina bopålar in i den enskildes personlighet. Därmed framträder tydligt nog bandet mellan medeltidens auktoritetsförgudning och 1700-talets individualism. (S. 86.)

Med andra – och färre – ord: individualism innebär att individen har gudomliggjorts. Och har alltså inte blivit mindre vidskepliga än vi var under medeltiden; vidskepelsen har bara tagit en annan form!

Hägerström fortsätter i samma ullstrumpor:

Vi kunna nu också genom direkt analys av de ifrågavarande naturrättsidéerna i dem upptäcka föreställningar om personens i hans övernaturliga väsen grundade värdighet. Personen, heter det, har i sig själv vissa rättigheter, som hos andra motsvaras av plikten att respektera dem. […] Värdet av respekten är bestämt direkt ur den berättigade personen själv. Det vill säga: denne anses i sig själv äga värde. […] Men däri ligger alltid något övernaturligt. Endast det som är upphöjt över naturlivets skrankor, kan äga självständigt värde, kan vara absolut norm för våra värden.

Vad är det fråga om här egentligen? Personen är till sitt väsen, som det heter, gudomlig. Den antropomorfe guden har upphört att vara särskilt nådig mot medeltida auktoriteter och har utan hänsyn till rangrullan slagit sig ned hos alla enskilda. Riktigheten av det här framställda antagandet bekräftar sig därav att de två oförnekligt skarpsinnigaste bland naturrättsfilosoferna, Rousseau och Kant, hänskjuta de proklamerade rättigheterna på människans värdighet såsom ett osinnligt väsen. (S. 87.)

Jamen så bra att vi får veta att Rousseau och Kant var så mycket skarpsinnigare än Locke och Jefferson och, för den delen, Ayn Rand.

Sarkasmer åsido upprepar ju Hägerström bara samma sak: våra rättigheter är av gudomligt ursprung, alltså är de vidskepelser.

Längre fram i texten:

Gå vi nu över till vår tid, så är ingalunda idén om den personliga värdigheten avsomnad. Det är ju också lätt nog att skönja, hurusom dess olika, sinsemellan stridiga faser av olika läger förfäktas. Egendomsrätten, förvärvs-, avtals- och arbetsfriheten såsom eviga människorättigheter […] hävdas numera med den största intensitet av kapitalets förkämpar. Till och med Englands ädla lorder ha en viss passion för de fordom-revolutionära idéerna. (S. 91.)

Emellertid, vad som här särskilt är att observera är att den personliga värdigheten som ligger till grund för idéerna om människorättigheterna, är en veckrik mantel. I den kan såväl storbourgeoisien som proletariatet, såväl en Rockefeller som en Marat skruda sina sociala idéer. Sedan en gång ”homo sapiens” har fått gudavärdighet, så öppnar sig ett rikt fält av möjligheter. Å ena sidan blir ekonomisk rörelsefrihet och därmed förbunden egendomsrätt en naturlig rätt. Ty skulle det icke vara att antasta själva gudomligheten i människan att beröva hennes självbestämning? Men huru skulle hon på det materiella området kunna utöva sin självbestämning, om hon icke kunde få räkna något som sitt och om hon icke finge genom eget arbete, fria avtal med andra och så vidare förvärva sin besittning? Å andra sidan: huru skulle de alla kunna äga en gudomlig värdighet, om den ene finge sättas tillbaka för den andre, om de icke alla finge del av lika lycka? Detta åter för i sina konsekvenser till privategendomens och frihetens bortfallande. (S. 92f.)

Vilket vill säga så mycket som att, om våra rättigheter är gudagivna och beror på att vi alla är gudomliga, kan det leda till vilken som helst av två slutsatser: att vi har absolut rätt till frihet och egendom – eller att vi inte har någon sådan rätt alls.

Men så kommer intressena in:

Fråga vi nu vad som under dessa omständigheter blir bestämmande för den rättsidé, som i särskilda fall härledes ur den personliga värdigheten, så giver sig svaret av sig självt. Det är tradition och intressen i broderlig förening. Genom tradition befäster sig den vidskepliga föreställningen, genom de skiftande intressena erhåller den sin skiljaktiga utformning i olika fall.

Vem ser icke huru bakom de idéer, som proklamerades i deklarationerna av människorättigheterna, låg bourgeoisiens intresse att frigöra sig från feodalismens och skråväsendets tvångströjor? Detta klassintresse var här tillika ett allmänt socialt, emedan hela den samhälleliga produktionen var i behov av större rörelsefrihet. I omedelbar förknippning därmed befann sig ett kulturellt strävande mot tankefrihet. (S. 93.)

Att människorna blir befriade från en och annan social tvångströja kan väl aldrig vara fel, oavsett vilka snäva klassintressen som till att börja gagnas av det? Det är inte bara bourgeoisien som mår väl av ökad frihet; proletariatet gör det också; och jag skulle tro att filosofiprofessorerna också gör det. Men det är kanske just detta Hägerström menar med att det fanns ett ”allmänt socialt […] behov av större rörelsefrihet”. Men han ser det alltså inte ur individens utan ur samhällets synvinkel.

Jag behöver icke alls särskilt utreda, vad för intressen ligga under de besittande klassernas hävdande i vår tid av franska revolutionens idéer. Vem ser icke vidare småborgaresynpunkterna i en Robespierres och Saint-Justs samhälleliga idéer? Vem ser icke den förbindelse av rena klassintressen […] som ligger bakom den moderna arbetarrörelsens hävdande av den reella jämlikhetens rätt? (S. 93.)

Parentetiskt är värt att notera att Hägerström, inte bara här utan genomgående, hänvisar till den franska revolutionen 1789 och nämner den amerikanska revolutionen 1776 mer i förbigående. Kanske det beror på att han såg Rousseau som en så mycket skarpsinnigare naturrättsteoretiker än Locke och Jefferson?

Så till Hägerströms version av marxismens ”bas” och ”överbyggnad”:

Den personliga värdighetens rättsidé är liksom alla idéer om en inre rätt endast en duk, som mänskliga intressen spänner över sig och som bildar sig efter dessa som kläderna efter kroppen. Så tänjbar är den, att även mordlusten själv kan dölja sitt ansikte därunder.

Det var efter min mening ett ur vissa synpunkter riktigt grepp på saken, då Marx betraktade rättsidéerna som en överbyggnad på ekonomin. Men riktigare är det att säga, att de äro en överbyggnad på våra intressen, av vilken art dessa än må bara. (S. 93f.)

Alla dessa idéer om personlig värdighet och om rättigheter har enligt Hägerström haft både positiva och negativa konsekvenser; det negativa är förstås att ”även mordlusten kan dölja sitt ansikte därunder”. Men de positiva konsekvenserna överväger:

Nu är det emellertid tydligt, att även de här behandlade idéerna haft sin sociala funktion att utföra. De måste på något sätt varit nyttiga för samhället i det hela. Annars skulle de efter den allmänna lagen om, att endast det för samhällets bestånd nyttiga består i kampen för tillvaron, snart ha förlorat all betydelse. Denna deras sociala funktion är nu också lätt skönjbar. Idéer om den bestående maktens inre rättmätighet ha givit en viss stadga åt förhandenvarande maktförhållanden och därmed skyddat det hela för en skadlig beständig gungning. Å andra sidan ha slika idéer om lagarnas helgd ej kunnat till samhällets skada petrificera de bestående maktförhållandena. De ha nämligen kompletterats av nedifrån framväxande ”rättfärdighetskrav”, i vilka för den allmänna samhällsverksamheten nyttiga intressen taga form. Genom förbindelsen av idéer om lagarnas helgd och ”rättfärdighetskrav” har det livskraftiga samhället kunnat på relativt lugnt sätt reformera sig självt. (S. 95.)

Så länge man accepterar premissen att samhället har någon sorts primat eller företräde framför de individer det är uppbyggt av – så länge ligger det förstås mycket i det här. Samhället har bestått och utvecklats relativt lugnt.

Men på detta sätt synes det som om samhället genom försvagandet av idéerna om en inre rätt måste i väsentlig grad förlora i självbevarelsekraft. Frågan blir då den, om icke det förlorade samhällskittet skall kunna göras överflödigt. Därvid är att observera, att de vidskepliga rättsidéernas nytta är beroende av en viss egendomlighet hos samhällsförhållandena själva. Endast där den samhälleliga verksamheten sker inom klasskillnadens ram, där en betydande mängd av medborgare känna sig mer eller mindre som blotta verktyg för återstoden, behövs verkligen idéerna i fråga, för att icke allt skall sprängas sönder. Endast under sådana förhållanden behöva lagarna beklädas med en öppen eller fördold gudomlig helgd. (S. 95f.)

Därmed är vi inne på Hägerströms egen (socialistiska eller snarare socialdemokratiska eller ”reformistiska”) samhällssyn. Den tänker jag ta upp separat senare, bara för att bloggposterna inte ska bli för långa.

Kort sammanfattning

Så länge som våra rättigheter betraktas som på något sätt gudagivna, så länge är det också omöjligt att värja oss mot Hägerströms kritik; så länge måste vi faktiskt betrakta dem som vidskepelser. Och det är därför, om inte annat, som Ayn Rands rättighetsteori utgör ett välgörande korrektiv.

Och vad ekonomin anbelangar utgör Ludwig von Mises och George Reisman (och deras föregångare inom den “österrikiska” skolan) de välgörande korrektiven.


[1] ”for her proper survival” i originalet. Ordet ”proper” är svåröversatt här; om man skriver ”på lämpligt (eller passande eller tillbörligt) sätt” eller ”i egentlig mening”, så måste man ju fråga sig vad som är ett olämpligt (opassande, otillbörligt) sätt att överleva, eller vad som menas med att överleva på ett oegentligt sätt. Men vad Ayn Rand själv menade framgår av följande:

Vad som fordras för människans överlevnad qua människa […] be­tyder inte överlevnad för stunden eller blott och bart fysisk överlevnad. Det betyder inte ett själlöst odjurs över­levnad för stunden i väntan på att få skallen krossad av ett annat odjur. Det betyder inte en kravlande mus­kelmassas fysiska överlevnad för stunden, en muskelmassa som är villig att acceptera vilka villkor som helst, lyda vilken bandit som helst och ge upp vilka värden som helst för något som kallas ”överlevnad till varje pris”, en överlevnad som kanske varar en vecka eller ett år, eller kanske inte. ”Människans överlevnad qua människa” betyder de villkor, metoder, betingelser och mål som fordras för en förnuftsvarelses överlevnad under hela dess livstid – i alla de aspekter av tillvaron som är öppna för dess val. (”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd.)

Detta är alltså det rätta (lämpliga, passande, tillbörliga eller rentav egentliga) sättet för människan att leva och överleva här på jorden.

[2] Hägerström var marxist, om än med vissa reservationer. Jag saxar ur artikeln om Hägerström i Svenskt biografiskt lexikon:

Under 1900-talets första decennier ägnade H också ett livligt intresse åt tidens sociala strider och åt socialismen. 1909 utgav han sin mot vissa idéer i marxismen kritiska Social teleologi i marxismen. Ehuru H väl inte vid någon tidpunkt var marxist, tog han starka intryck av Marx tankar om klasskampen, om kapital och arbete och om ideologierna som uttryck för bakomliggande djupare krafter (enligt H ”intressen”). Slutorden i De socialistiska idéernas historia tycks skrivna av en åtminstone just då — 1908—09 — övertygad socialist: de socialistiska idéerna ”driva så att säga in kilen i klassamhället, sätta massorna i rörelse och göra genom de klasstrider, som de bringa till utbrott, samhällets revor uppenbara, varmed också deras läkande genom en högre samhällsorganisation blir en nödvändighet”.

SBL säger alltså att han inte var marxist, men visst är det här marxism med vissa reservationer?

[3] Avser förstås en helt annan filosof än Hägerström, även om Hägerström hade läst honom; han skrev sin doktorsavhandling om just honom.