Vad har politikerna emot de fattiga?

Anders Borg har aviserat en smärre höjning av skatten på alkohol och tobak och en höjning av bilaccisen med 200 kronor. Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion menar att detta är alldeles för litet. Jag har en kommentar till denna ledare, som jag här omarbetat till en kort insändare:

Det slår aldrig fel, oavsett vilket av blocken som sitter vid makten: det kommer alltid en höjning av alkohol- och tobaksskatten, av fordonsaccisen och av bensinskatten och skatten på elektricitet. Dessa s.k. punktskatter drabbar alltid dem hårdast som sämst kan betala dem – detta är en fråga om enkel matematik.[1] De rika kan röka Havannacigarrer och dricka årgångsviner utan att det gräver några djupare hål i deras plånböcker, medan de fattiga får nöja sig med det billigaste rödtjutet, och rentav kan vara hänvisade till att plocka fimpar på gatan, ifall röksuget blir för starkt. De rika har också råd med bensinslukande limousiner och kanske rentav jetplan, medan de fattiga för försöka skaffa sig en begagnad bil eller hålla sig till cykeln eller apostlahästarna. Till de rika räknar jag förstås de politiker som beslutar om vilka skatter vi ska betala, och som också bestämmer vilka löner, pensioner och andra förmåner de ska bevilja sig själva.[2] Vad är det egentligen politikerna har emot de fattiga? Har de det inte svårt nog ändå, utan att behandlas som plundringsobjekt av staten?

Hade jag velat skriva en längre debattartikel och räknat med att få den publicerad, skulle jag också tagit upp inflationen, som ju är en dold skatt som drabbar de fattiga betydligt värre än de rika. (Jag hoppas att ni alla känner till Richard Cantillons och Ludwig von Mises analyser av hur inflation fungerar.) Jag skulle också ha visat att alla skatter – speciellt då skatterna på de rika, de som har kapital nog att föra det ekonomiska framåtskridandet framåt – i slutändan måste drabba värre, ju fattigare man är. Om detta har jag skrivit i bloggposten Liberala Partiets skatteprogram (och säkert nämnt det någon annanstans också).

Uppdatering 25 februari: Stefan Karlssons kommentar nedan inspirerade mig till ytterligare en insändare:

De fattiga ska hålla sig nyktra!

(Uppföljare till tidigare insändare om punktskatter.)

Alkoholskatten grundar sig som bekant på mängden alkohol i drycken. Detta innebär att en fattigpensionär betalar betydligt högre skatt i procent räknat på sitt rödtjut eller sin halva Renat är de rika knösarna betalar för sina årgångsviner och sin Napoleonkonjak.

Anders Borg brukar försvara de höga alkoholskatterna med att vi ska arbeta i stället för att supa. Är vår finansminister inte medveten om att själva definitionen på en pensionär är att han/hon inte har något jobb att gå till?

Om någon av mina insändare blir publicerad står förstås skrivet i stjärnorna. Men dagens horoskop i samma tidning säger i varje fall att om jag bara tror på mig själv är mycket vunnet. Däremot inget om att jag måste hålla mig nykter!

Uppdatering 28 februari: Min första insändare publicerades i dagens Eskilstuna-Kuriren.

Uppdatering 4 mars: Och min andra insändare kom in idag.


[1]) Aritmetisk exkursion: Säg att en pensionär får ut 10 000 kronor i månaden efter skatt (det finns de som får ännu mindre, men 10 000 är en behändig siffra att laborera med) och att han röker ett paket cigaretter om dagen à 50 kronor paketet (lite snålt tilltaget, men det är återigen en bekväm siffra att laborera med), vilket alltså betyder 1500 kronor/månad. Säg också att han avstår från det rena råsupandet och nöjer sig med två starköl om dagen på den lokala puben, vilket i runda slängar blir 80 kronor/dag eller 2400 kronor/månad. Det betyder alltså att han har 6900 kronor kvar till mat, hyra, telefon, TV, internetuppkoppling och alla andra moderna bekvämligheter som blivit livsnödvändiga. Längre semesterresor är inte att tänka på.

Exakt hur mycket en riksdagsman har kvar att röra sig med efter det att den fiktiva skatten dragits av har jag inte lyckats komma underfund med, men jag tror att det i runda slängar är 40 000 kronor/månad. Med samma rök- och ölvanor som vår pensionär ovan skulle han alltså ha 36 900 kronor kvar, och därmed har han också råd med en eller annan Havannacigarr och en eller annan butelj av ett lite finare årgångsvin; han kan gå på betydligt fler teaterföreställningar och konserter än vad en fattigpensionär kan; och säkert har han också råd med en större och dyrare lägenhet (utöver övernattningslägenheten som skattebetalarna betalar åt honom). Semesterresor har han säkert också råd med, utöver alla de resor han måste göra i tjänsten och får traktamente för.

Ministerlöner är förstås ännu mycket högre. Reinfeldt får 78 000 kronor per månad efter den fiktiva skatten, vilket ger honom 74 100 kronor kvar till Havannacigarrer och annat, Övriga ministrar får ca 65 000, och det blir förstås något färre Havannacigarrer och något billigare årgångsviner. Kanske lite kortare och mindre lyxiga semesterresor också.

Och direktörslöner inom det privata näringslivet kan förstås vara ännu mycket högre. Men om deras löner har jag ju faktiskt översatt George Reismans öppna brev till en omåttligt rik direktör. Må de njuta av sina Havannacigarrer och årgångsviner, och må de ta långa och välförtjänta semestrar!

Liknande uträkningar kan säkert göras vad gäller bilaccis och bensin- och elskatt.

[2]) Jag tror förresten inte heller att Eskilstuna-Kurirens ledarskribenter är direkt utfattiga.

Ett kort ord om anti-depressiva läkemedel

Inte det roligaste ämnet här i världen att skriva om; men jag retar mig på pratet om ”lyckopiller”. Jag svarade på en insändare av Bo Grapenskog i Eskilstuna-Kuriren 30 januari, men den insändaren tycks nu ha tagits bort från nätupplagan, så jag kan inte länka till den.

Människor som kallar anti-depressiva läkemedel för ”lyckopiller” har inte den blekaste aning om vad en depression är.

En depression är inte lite allmän, tillfällig nedstämdhet eller ”deppighet”. En depression kännetecknas av konstant ångest, som bara lindras av återkommande gråtattacker; dessutom av sömnlöshet. En depression är rent djävulskap och något man endast kan önska sina värsta fiender.

Följer man läkarens rekommendationer och gradvis ökar dosen, hävs depressionen. Det tar lite tid – ett par månader – men sedan går depressionen faktiskt över, och man kan trappa ner dosen i stället.

Men det är ju långt ifrån detsamma som att man blir lycklig!

Vad som däremot inte gör det minsta för att häva depressionen är förnumstiga råd om att ”rycka upp sig”, ”se livet från den ljusa sidan” eller att sjunga och umgås med sina nära och kära (som man faktiskt umgås med i alla fall). Sådana förnumstiga råd är ett rent hån.

Och vad man allra minst har behov av är insändare från folk som inte vet ett dyft om vad de pratar om.

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 4 februari 2014.

(Och bara så att ingen oroar sig i onödan: Det var några år sedan jag sist var deprimerad. Att jag alltsomoftast är på ett miserabelt humör är en annan sak.)