Kristendomen och tidspreferensen

Jag förmodar att ni vet vad som menas med ”tidspreferens” – men om inte, är den det faktum att en behovstillfredsställelse i nuet väger tyngre och värderas högre än samma eller liknande behovstillfredsställelse i framtiden. Ett äpple idag – eller en glass eller en varm korv eller vad som helst som kan tillfredsställa ett behov – är värt mer än ett likadant äpple om en vecka eller ett år eller den dag man går i pension. Ändå skjuter vi ofta behovstillfredsställelser på framtiden – vi slösar t.ex. inte bort hela vår månadslön på mat och dryck och fala fruntimmer samma dag den kommer in på kontot; vi lägger undan en del av den för framtida behovstillfredsställelser.

Hög tidspreferens betyder låg framförhållning eller framtidsorientering, och omvänt: hög framförhållning eller framtidsorientering betyder låg tidspreferens. Människor som lever ur hand i mun har hög tidspreferens; människor som planerar sitt liv långsiktigt har låg tidspreferens.

Fattiga människor har som regel högre tidspreferens än rika: en uteliggare kan inte gärna planera annat än för nästa dag eller de närmaste dagarna; medan en rik person inte behöver bekymra sig om mat för dagen utan kan fundera över hur han bäst ska kunna investera sin förmögenhet och över var den kan göra bäst nytta. Och vi andra befinner oss någonstans emellan dessa båda ytterligheter.

Naturligtvis finns otaliga variationer. En fattig människa som arbetar hårt på att ta sig ur fattigdomen och uppnå framgång i livet har relativt låg tidspreferens. I andra ändan har vi den rike men oduglige arvingen som mest sysslar med att slösa bort sitt arv: ett exempel på hög tidspreferens.

Tidspreferensen kan också variera med åldern: mycket små barn har hög tidspreferens och är väldigt lite framtidsorienterade, helt enkelt därför att de ännu inte har kunnat göra sig en föreställning om något sådant som ”framtid” (det dröjer några år innan barnet ställer sig frågan: ”Vad ska jag bli när jag blir stor?)[1]. Åldringar kan ha hög tidspreferens, eftersom de inte har mycket framtid kvar att planera för; men deras tidspreferens kan modifieras ifall de har barn och barnbarn och bekymrar sig om deras framtid.[2]

Skälet till att vi alls har tidspreferens – och därför värderar behovstillfredsställelser i nuet högre än behovstillfredsställelser i framtiden – är skäligen enkelt: att vara vid liv idag är en förutsättning för att vara vid liv i morgon. Att uppskjuta ett mål mat till nästa vecka, än mindre då till nästa månad, gör att man riskerar att dö av svält innan man kan avnjuta detta mål mat. Det är först när sådana elementära behov som mat och husrum och kläder på kroppen är tillfredsställda som man kan börja tänka på att skjuta andra behovstillfredsställser på framtiden.

Tidspreferens är också ett centralt begrepp inom nationalekonomin och har varit det alltsedan Eugen von Böhm-Bawerks dagar. Vad Böhm-Bawerk kom underfund med är att det är tidspreferensen som i en fri ekonomi ytterst bestämmer den allmänna räntenivån. Årsräntan är skillnaden mellan varors eller tjänsters värde idag och deras värde om ett år; månadsräntan skillnaden mellan deras värde idag och om en månad: och likadant för andra tidsperioder. Den allmänna räntenivån speglar den genomsnittliga tidspreferensen i samhället. Har människor i allmänhet hög tidspreferens, blir räntan hög; är de i stället i allmänhet framtidsorienterade, blir räntan låg.[3]

Vad har då allt detta med kristendomen att göra?

Jo, det är väl rätt uppenbart att ju lägre tidspreferens människor i allmänhet har – ju mer framtidsorienterade de är, ju mer de planerar för framtiden, ju mindre de konsumerar i nuet och ju mer de sparar för alla framtidens regniga dagar – desto bättre blir tillvaron för oss alla.

Men det är inte vad Jesus rekommenderar. Här är några välkända rader ur Bergspredikan:

Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. […] Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. […] Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer.  Var dag har nog av sin egen plåga. (Matteus 6: 26–34, 1917 års Bibelöversättning.)

Största möjliga tidspreferens! Minsta möjliga framförhållning och framtidsorientering! Låt bli att leva långsiktigt! Låt bli att planera för framtiden – den har nog av sin egen plåga!

Det är säkert få, om ens några, kristna som tar dessa Jesusord på allvar och verkligen lever ”som liljorna på marken” och varken sår eller skördar eller spinner utan litar till att Gud ska sörja för deras morgondag. Icke desto mindre är det ju faktiskt det som Jesus menar att vi ska göra!

Som kontrast till dessa Jesusord kan man ju ta en berättelse ur Gamla testamentet, den om de sju feta och de sju magra åren. Det uppenbaras för Josef i en dröm att Egypten ska genomgå en ”boom-bust”-cykel: först sju feta år och sedan sju magra. Och budskapet är inte att man ska konsumera upp överflödet under de feta åren, utan just att överproduktionen ska samlas i ladorna, så att man senare kan överleva också de sju magra åren.

Jag tror vi klarar oss bättre om vi följer Josefs rekommendation snarare än Jesus.


[1]) Vad jag minns var jag själv i femårsåldern när jag först ställde mig denna fråga. Då ville jag bli taxichaufför. Jag var väldigt social på den tiden och gillade att stifta nya bekantskaper och prata med främmande människor. Annat är det nu. Och hur lite det blev av denna framtidsplan visas av att jag inte ens har tagit körkort.

[2]) Själv har jag varken barn eller barnbarn; och mins syskonbarn och syskonbarnbarn har jag väldigt lite kontakt med. Men min förmögenhet är inte heller så stor att jag kan leva upp den i sus och dus, och jag har inte råd med att ha alltför hög tidspreferens.

[3]) Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest (i original Kapital und Kapitalzins), vol. 2, bok 4. – En modifikation av Böhm-Bawerks teori (som jag lärt mig genom att studera George Reisman) är att ”de rikas” (affärsmännens och kapitlisternas) tidspreferens betyder mer än de fattigas eller vanliga människors; mer om det en annan gång.

Annonser

4 Responses to Kristendomen och tidspreferensen

  1. Gustav Ros says:

    Apropå Josef och hans insatser hos Farao så berättar Robert LeFavre en väldigt underhållande version – med en österrikisk twist. http://mises.org/media/1188/First-Secretary-of-Agriculture

  2. Någon gång i 20-årsåldern läste jag Thomas Manns ”Josef och hans bröder”, och jag minns att Mann tog den här berättelsen som ett exempel på planekonomins förtjänster. En mera marknadsorienterad idé vore att helt enkelt gå ut med informationen om de sju feta och de sju magra åren, och då skulle de förtänksamma bland Egyptens bönder själva samla i ladorna i ställer för att, som i den här länken, ge upp pengar och egendom och frihet. Och bönder med låg tidspreferens skulle ha klarat sig bättre än bönder med hög tidspreferens.

  3. Pingback: Christianity and Time Preference | The House at POS Corner