Smärta eller ”bara” obehag?

En liten reflektion i anslutning till min förra bloggpost om Platon:

Både Platon och Ayn Rand menar att grunden för värden och dygder är de fysiska förnimmelserna av lust och smärta (eller njutning och smärta; om man översätter ”pleasure” med ”lust” eller ”njutning” är hugget som stucket). Men måste det nödvändigtvis vara smärta? Räcker det inte med ”lust och olust” eller ”välbehag och obehag”?

Jag kan föreställa mig att en bebis som inte har fått sina blöjor bytta upplever obehag; men det är ju inte så att det gör direkt ont; det är bara allmänt otrevligt. När sedan blöjan byts, förbyts obehaget i välbehag eller olusten i lust.

Och jag kan föreställa mig att barnet kan uppleva obehag i form av hunger, och att detta obehag sedan stillas när mamma tar fram bröstet eller nappflaskan. Men barnet behöver ju inte vara så hungrigt att det gör ont.

Mitt minne sträcker sig förstås inte så långt tillbaka att jag kan verifiera detta introspektivt, och det gör säkert inte ert minne heller. Men man kan ju dra vissa enkla slutsatser från bebisars beteende: om bebisen skriker eller gråter, upplever det obehag (kanske rentav smärta); när blöjan är bytt eller när bebisen fått mjölk, somnar det gott eller jollrar förnöjt.

Eller ta ett mer vuxet exempel: det är inte särskilt roligt att behöva gå till tandläkaren. Om man avstår från bedövning, gör det ont att få en tand lagad; om man får bedövning, gör det inte ont, med det är fortfarande rätt obehagligt. Man går förstås till tandläkaren för att undvika värre obehag i framtiden; värre smärta också, för den delen.

Som invändning mot objektivismen är förstås detta väldigt petimeteraktigt. Huvudpoängen är att all kunskap, och då även kunskap om vad som är värdefullt eller skadligt, bottnar i det för sinnena givna. Och den poängen rubbas ju inte alls av min invändning.

Annonser

SPF en kraft i tiden?

Min tanke fladdrar från det ena ämnet till det andra – från Platon till det jobbiga med att vara pensionär. Följande insändare från en representant för Sveriges pensionärsförbund (SPF) stod att läsa i Eskilstuna-Kuriren för några dagar sedan:

Jag kan hålla med Owe Nilsson som i sin insändare (den 21/6) påpekar missförhållanden för oss pensionärer gällande pensionssystemet och synen på oss äldre.

Men jag kan inte hålla med om att SPF skulle vara en förening/förbund utan kraft i dessa frågor. SPF har tillsammans med övriga pensionärsförbund gjort en framställan till riksdag och regering med krav om att Bromsen, den automatiska balanseringen slopas, den så kallade normen på 1,6 procent halveras, ålderspensionsavgifter över det så kallade intjänandetaket (cirka 15 miljarder per år) tillförs pensionssystemet, att premiepensionssystemet som fler förlorat än tjänat på avskaffas och att de 245 miljarderna som lånades från AP-fonderna återförs.

SPF strävar också efter att eliminera konsekvenserna för äldre genom att kräva att samhället

• betraktar pensionärer som fullvärdiga medborgare,

• öppnar arbetslivet för pensionärer,

• ser över lagar och regler som drabbar äldre,

• avskaffar åldersgränser i vården,

• garanterar en årlig läkemedelsgenomgång för alla över 75 år.

Vi hälsar alla gamla och nya pensionärer välkomna till SPF, vi är inte en förening utan kraft, tillsammans är vi starka.

Mitt svar:

Idel goda föresatser; men om SPF är en sådan kraft i samhället, måste man ju fråga sig varför dessa reformer inte för länge sedan är genomförda. Jag kan fortfarande inte få tillbaka det jobb jag tvingades lämna för två år sedan, bara för att jag råkade fylla 67. [Se min bloggpost Samvetsbetänkligheter och min nätnattväktare Åldersdiskriminering.] Och de där miljarderna som Göran Persson stal från pensionärerna för mer än tio år sedan är fortfarande inte återbetalda.

Fortsättning på Platon

Uppföljare till Strödda kommentarer om Platons Lagarna och Platon versus Aristoteles om egenkärlek.

PlatonPlaton har också synpunkter på hur man ska avla barn:

Att dricka så att man blir berusad passar sig aldrig utom vid fester till den gud som gett oss vinet [Dionysos]. Det är heller inte ofarligt, men i synnerhet är det olämpligt för den som tar sitt äktenskap på allvar, ty bruden och brudgummen bör visa särskild sinnesnärvaro när deras liv ska förändras så drastiskt, och dessutom bör barnet alltid avlas av föräldrar som är maximalt klartänkta eftersom det är tämligen oklart vilken natt som med gudens hjälp kommer att alstra barnet. Dessutom bör man aldrig göra barn när kropparna är upplösta av berusning: fostret ska bli till på rätt sätt, det ska vara välfogat, stabilt och ostört. Den som är berusad av vin kastar sig hit och dit och drar andra med sig eftersom han är i kroppsligt och själsligt raseri. Till att avla barn är den berusade alltså så vinglig och usel att han sannolikt alstrar en obalanserad och opålitlig avkomma utan rätlinjighet i vare sig karaktären eller kroppen. Därför bör man helst under hela året och hela livet, men allra helst under den tid då man avlar barn passa sig noga och inte medvetet göra något som är osunt eller förknippat med övermod eller orättrådighet, ty sådant gör oundvikligen sina intryck och präglingar i de avlades själar och kroppar, och det föder varelser som i alla avseenden är värdelösa. Just den avgörande dagen och natten är det särskilt viktigt att man avhåller sig från sådant. (S. 236f.)

Nykter och klartänkt ska man vara, när man avlar barn! – När jag nämnde det här på Facebook, fick jag kommentaren att Platons egna föräldrar förmodligen var berusade, när de avlade Platon. – Det är ju också en underlig form av determinism att tro att en människas karaktär bestäms av föräldrarnas sinnestillstånd vid befruktningen.

Eftersom det här är strödda kommentarer, hoppar jag till något helt annat: den yttersta rättsliga instansen i Platons tänkta stat ska var något som kallas ”nattliga rådet” och som ska bestå av de allra visaste medborgarna, de som kan överblicka helheten och som har statens fortbestånd för ögonen. Platon menar att lagarna då och då kan behöva revideras i ljuset av ny erfarenhet, och för den revisionen ska nattliga rådet svara. Men varför kallas det ”nattliga rådet”?

Jo, detta råd ska alltid sammanträda i den första gryningen, och det ska avslutas det ögonblick solen kommer upp över horisonten. Och bortsett från alla andra problem ställer jag mig frågan hur mycket som kan avhandlas under denna korta tidrymd.

Finns det då något i Platons dialog som en objektivist skulle kunna hålla med om? Jo, faktiskt:

Jag hävdar faktiskt att barnens första infantila förnimmelser är njutning och smärta, och att det är med dessa förnimmelser som duglighet och uselhet först vinner insteg i själen. (S. 81.)

Jämför med Ayn Rand:

På vad sätt upptäcker då en mänsklig varelse begreppet ”värde”? På vad sätt blir hon först medveten om frågan ”gott eller ont” i dess enklaste form? Genom de fysiska förnimmelserna av lust eller smärta. Precis som förnimmelser är det första steget i ett mänskligt medvetandes utveckling när det gäller kunskap, är de också det första steget när det gäller värderingar. (”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd; min översättning; också den fullt laglig, eftersom den gjordes innan Leonard Peikoff bestämde sig för att jag är en usel människa och en oduglig översättare.)

Samma idé, eller hur? – Fortsättningen hos Platon är också rätt intressant:

Men för att få klokhet och beständiga sanna åsikter ska man ha tur, även om det inte sker förrän man blir gammal – den som lyckas förvärva detta och allt det goda som det rymmer är en fullkomlig människa. Med uppfostran menar jag alltså den duglighet som först vinner insteg hos barn: om njutning och tillgivenhet, smärta och hat växer fram i själen på det rätta sättet innan barnet ännu kan tänka förnuftigt, och om dessa känslor sedan, när barnet lärt sig tänka, kommer i samklang med förnuftet genom att ha övats på ett riktigt sätt av lämpliga vanor, då är det denna samklang av känsla och förnuft som utgör dugligheten som helhet. Men om du i tanken skulle skilja ut den särskilda del av dugligheten som får upplevelser av njutning och smärta att utvecklas på rätt sätt, så att vi omedelbart, från början och ända till slutet, kan hata det som hatas bör och älska det som älskas bör, och om du kallar den delen uppfostran – då tycker åtminstone jag att du skulle ge det rätt benämning. (S. 81f.)

Det finns väl åtminstone en tanke här som står i samklang med objektivismen: att idealet är en ”samklang av känsla och förnuft”. Och Platon har onekligen en poäng i att förnuftet är något som växer fram gradvis hos ett barn, och att en god uppfostran ska hjälpa barnets förnuft på traven.

Men mycket mer objektivism än så hittar man nog inte hos Platon.

Jag ska avsluta med ett skräckcitat:

Krigsväsendets organisation kräver med rätta många överläggningar och lagar, men den viktigaste regeln är att ingen nånsin får stå utan ledare, varken man eller kvinna, och att inte en enda själ får vänja sig vid att göra något på egen hand, vare sig när det är allvar eller lek. I både krig och fred ska man alltid hålla blicken fäst på sin ledare, leva enligt hans anvisningar, låta honom styra sig i minsta detalj när han så befaller, exempelvis göra halt, marschera, exercera, bada, äta, vakna nattetid för att stå på post eller gå som ordonnans, och inte ens i riktigt farliga lägen ska man vare sig förfölja någon eller retirera för någon utan signal från befälen.. Genom innötning ska man kort sagt lära sin själ att varken tänka på eller kunna utföra någon handling utan de andra. I så hög grad som möjligt ska alla ständigt leva samlade, tillsammans och i gemenskap med alla, ty ett kraftigare, bättre och verksammare medel till räddning och seger i krig finns inte och kommer aldrig att finnas. I fredstid och från tidiga barndomen måste man öva sig att leda andra och ledas av andra. Det ledarlösa tillståndet måste utrotas från allt liv som levs av alla människor och av alla djur som är underställda människorna. (S. 446.)

Visserligen pratar Platon om krig här; och i krig ligger det ju något i att göra som man blir tillsagd av befälen. Men Platon menar ju också att detta ska förberedas i fredstid och alltifrån tidiga barndomen – som om hela livet skulle vara inriktat på framtida krig.

Jag har läst det här citatet förr; det står som ingress i Karl Poppers Det öppna samhället och dess fiender. Och det var det som fick mig att läsa Lagarna;  det har alltid påmint mig om vad Ellsworth Toohey säger till Peter Keating i Urkällan:

Jag vill inte döda [Howard Roark]. Jag vill sätta honom i fängelse. Förstår du? I fängelse. I en cell. Bakom galler. Inlåst, hejdad, bunden – och levande. Han kommer att resa sig när de säger åt honom. Han kommer att äta vad de ger honom. Han kommer att röra sig när han blir tillsagd att röra sig och sluta när han blir tillsagd. Han kommer att gå till säckfabriken när han blir tillsagd och arbeta när de säger åt honom. De kommer att knuffa honom om han inte rör sig fort nog, och de kommer att örfila upp honom när de vill, och de kommer att slå honom med gummirör om han inte lyder. Och han kommer att lyda. Han kommer att ta order. Han kommer att ta order!

Om det är en tillfällighet att Toohey citerar Platon här (om än inte helt ordagrant), eller om det var ett medvetet val från Ayn Rands sida, vill jag låta vara osagt. (Hon studerade Platon vid universitetet i Leningrad, men om Lagarna var obligatorisk läsning kan jag förstås inte veta.)

Därmed får det vara färdigbloggat om Platon för den här gången. Kanske jag ger mig i kast med någon annan av hans dialoger senare.

Strödda kommentarer om Platons Lagarna

(Uppföljare till Platon versus Aristoteles om egenkärlek.)

PlatonJag har läst ut Platons dialog Lagarna i Jan Stolpes översättning, så några strödda kommentarer kan vara på sin plats.

I Lagarna beger sig tre personer – Kleinias från Kreta, Megillos från Sparta och Athenaren – ut på en långpromenad till Zeusgrottan på Kreta. Kleinias har fått till uppgift att grunda en ny koloni och undrar därför vilka lagar som bör gälla i denna koloni. Denna dialog är huvudsakligen en monolog från Athenarens sida; de båda andra säger bara då och då att de håller med, eller ber Athenaren att förklara sig ytterligare.

Det första jag vill säga om den stat och den lagstiftning som skisseras i Lagarna är att den är en ren skrivbordskonstruktion – visserligen en skrivbordskonstruktion företagen under en långpromenad, men i alla fall. Som Athenaren själv säger handlar det om att först skapa en stat ”i tanken” för att sedan genomföra den i verkligheten. Någon ”spontan ordning” i Friedrich von Hayeks anda är det sannerligen inte fråga om!

Och det andra jag vill säga är att det här är en enormt detaljreglerad stat. Bara för att nämna en sak, så menar Platon att staten ska bestå av exakt 5040 hushåll, varken mer eller mindre, och hushållen ska dessutom vara indelade i fyra förmögenhetsklasser, och ifall någon blir bötfälld (och man kan bli bötfälld för väldigt många överträdelser), ska böternas storlek anpassas efter vilken förmögenhetsklass man tillhör. Varför just 5040? Det enda argumentet för det är att 5040 är ett behändigt tal, eftersom det utgör fakulteten av 7 (knappa in 7! på en miniräknare).

Förutom böter så finns det många överträdelser som renderar dödsstraff eller landsförvisning; så t.ex. är gudlöshet belagt med dödsstraff; dock inte för alla; Platon skiljer på gudlöshet som beror på okunnighet eller dumhet och sådan som är förenad med elakhet.

Fler exempel får ni själva hitta, när ni läser boken.

Över nu till Platons syn på pengar. Jag citerar:

Till allt detta ansluter sig också en lag som säger att privatpersoner aldrig får äga guld eller silver, bara mynt för sådant vardagligt utbyte som knappt går att undvika med hantverkare och alla andra sådana som behövs, så att man kan betala lön till lönearbetare, de må vara slavar eller utlänningar. För det ändamålet anser vi att man måste ha ett mynt som är giltigt för medborgarna själva men värdelöst för andra och ett annat, gemensamt grekiskt mynt för fälttåg och resor till andra människor, exempelvis för beskickningar eller något annat nödvändigt statligt meddelande som måste skickas iväg med någon: för sådana ändamål måste staten alltid ha en allmängrekisk valuta. Men om en privatperson någon gång måste resa utomlands ska han först be de styrande om lov, och har han utländsk valuta kvar när han kommer hem ska han lämna in den till staten och få tillbaka motsvarande värde i inhemsk. Kommer det fram att han behåller den för egen del ska den konfiskeras, och den som har vetat om det men inte avslöjat det ska tillsammans med den som hemfört pengarna drabbas av förbannelse och klander och därtill ett bötesstraff som inte värdet på den hemförda valutan. (S. 198.)

Låter det bekant? Valutareglering kallas det för. Och bestämmelserna om ut- och inresor låter faktiskt väldigt mycket som det forna Sovjetimperiet.

Och Franklin D. Roosevelt hade kanske det här stycket från Platon i tankarna, när han år 1933 förbjöd privat guldinnehav i USA. Samma gäller dagens amerikanska politiker.

Men om nu innehav av guld och silver är förbjudet i Platons stat, vad ska de tillåtna mynten bestå av? Såvitt jag förstår måste de vara fiatvalutor – en fiatvaluta för inhemskt bruk och en annan för allmängrekiskt bruk.

Vad användes i verklighetens Grekland, utanför den stat som Platon skapar i tanken? Jag citerar Wikipedia: ”Den främsta myntmetallen var silver men även guld, elektron [en legering av guld och silver], koppar och (sällan) järn användes.” Eftersom Platons tillåtna valutor var fiatvalutor, antar jag att vilken metall som helst kunde ha använts. Järn, tenn, zink, mässing…

Och kanske det är läge att citera Alan Greenspan (på den tiden han hade lite vett i skallen):

En nästan hysterisk antagonism mot guldmyntfoten är en punkt som förenar etatister av alla riktningar. De tycks känna på sig – kanske klarare och skarpare än många konsekventa försvarare av laissez-faire – att guld och ekonomisk frihet är oskiljbara, att guldmyntfoten är ett instrument för laissez-faire, och att vardera implicerar och fordrar det andra. (”Guld och ekonomisk frihet” i Kapitalismen: det okända idealet; min egen – för en gångs skull helt legala – översättning.

Jag vill väl inte kalla Platon hysterisk; men någon anhängare av guldmyntfot var han inte; inte heller någon anhängare av laissez-faire (om nu någon skulle ha trott det). Han var etatist.

Platon var också emot ränta:

Inte heller ska man deponera pengar hos någon som man inte litar på, ej heller låna ut mot ränta, eftersom det ska stå låntagaren fullständigt fritt att inte betala tillbaka vare sig ränta eller kapital. (S. 198.)

Så över till hur Platon anser att äktenskapsmarknaden ska regleras:

När en tjugofemårig man har sett sig omkring, själv blivit sedd av andra och tror sig ha funnit någon kvinna som passar honom och lämpar sig för gemensam barnalstring, oberoende av vilken familj hon tillhör och när han finner henne, ska han gifta sig, men det måste alltid ske innan han fyller trettiofem. (S. 233.)

Och vad händer om man har fyllt trettiofem och förblir ogift?

Men om någon inte frivilligt lyder föreskrifterna utan beter sig så avvikande och asocialt i staten att han är ogift när han fyller trettiofem, då ska han böta årligen [olika bötessummor för de olika förmögenhetsklasserna]. Dessa böter helgas åt Hera [äktenskapets gudinna]. Försummar man betalningen ett år blir man skyldig det tiodubbla beloppet, som drivs in av gudinnans skattmästare. […] Där har vi det ekonomiska straffet för den som inte vill gifta sig, men han ska också förlora all aktning bland de yngre, ingen ungdom ska lyda honom i något avseende om det går att undvika. (S. 235.)

För kvinnor gäller andra åldersgränser gäller; de ska gifta sig mellan sexton och tjugofem års ålder. Vidare i Platons text:

”Min pojke!” säger vi alltså till en son av goda föräldrar. ”Du måste ingå ett äktenskap som vinner erkännande bland kloka människor. De skulle råda dig att inte undvika äktenskap med fattiga och att inte söka speciellt efter äktenskap med rika. När allt annat är lika bör man alltid föredra den fattigaste flickan och gifta sig med henne. Det blir nyttigast både för staten och för de båda hushållen som förenas. Ty jämvikt och proportion är tusen gånger bättre för dugligheten än något extremt.

Varken Kleinias eller Megillos avbryter Athenaren här, men själv vill jag gärna avbryta och fråga hur de rika ska kunna få sina döttrar bortgifta, ifall detta råd konsekvent följs. Men det kanske är en petitess…

Man ska sträva efter att få lugna och städade svärföräldrar när man vet med sig om att man själv är hetsigare och bryskare än lämpligt i allt man gör; den som har motsatt kynne ska ingå en förbindelse av motsatt art.

Så om man själv är lugn och städad, ska man skaffa sig svärföräldrar som är hetsiga och bryska!

Allmänt gäller om giftermål ett enda ord: var och en ska ingå det äktenskap som gagnar staten, inte det som är behagligast för en själv.

Gemeinnutz geht vor Eigennutz!

Av naturen dras man alltid till den som är mest lik en själv, vilket leder till att hela staten råkar i obalans i fråga om både tillgångar och karaktärer: det är just detta som leder till det som vi vill undvika i vår stat men som drabbar de allra flesta stater.” (S. 233f.)

Nu börjar den här bloggposten bli lång, så jag återkommer senare med fler strödda kommentarer.

Rika och fattiga pensionärer

En miljöpartist i Eskilstuna skrev så här på Eskilstuna-Kurirens insändarsida igår:

PRO presenterar sin årliga jämförelse över matpriser runt om i landet. I snart tjugo år har en mängd pensionärer genomfört detta gedigna arbete.

Men man undrar: Hur kommer kommande tjugo år att se ut?

När kommer pensionärerna i PRO att undersöka var det finns bra utbud av ekologiska varor?

När kommer PRO att lyfta fram kvalitet och hållbarhet före pris?

När kommer pensionärerna med all sin kunskap och livserfarenhet att sätta en hållbar framtid för dem som nu växer upp i första rummet och den egna plånboksfrågan först i andra?

Det här bortser helt från det faktum att flertalet pensionärer har tunna plånböcker och inte har råd att prioritera Miljöpartiets agenda framför den egna plånboken.

Det är skillnad på vanliga pensionärer och pensionerade politiker: politiker är väldigt duktiga på att värdesäkra sina egna pensioner och har därför råd att äta ekologisk oxfilé.

Platon versus Aristoteles om egenkärlek

Jag har börjat läsa Lagarna, Platons sista och längsta dialog. Om detta kommer att resultera i en utförlig recension av detta verk får tiden utvisa; men jag kan delge en observation. Så här säger Platons talesman i dialogen, Athenaren:

Men i de flesta människors själar finns ett ont inplanterat som är det största av alla. Var och en ursäktar sig för det utan att söka medel att undgå det. Det är det som avses när man säger att varje människa av naturen är kär för sig själv och att det är rätt att hon ska vara sådan. I själva verket är denna starka egenkärlek en ständig orsak till alla möjliga fel för var och en. Den älskande förblindas nämligen inför det älskade så att hans bedömning av vad som är rätt, gott och skönt blir felaktig, eftersom han anser att det egna alltid måste äras mer än det sanna. Ty den som ska bli en stor man ska älska varken sig själv eller sitt egna, han ska älska det rätta, vare sig det är han själv eller någon annan som ger mest prov på det. Det är samma fel som gör att alla tar sin egen okunnighet för vishet. Följden blir att vi tror att vi vet allt fast vi är närmast totalt okunniga […] Därför måste varje människa undvika den starka egenkärleken […]. (S. 185 i den svenska översättningen.)

Vilken är den första invändning man kan rikta mot det här resonemanget? Egenkär som jag är tar jag min egen första invändning: Varför skulle det råda något motsatsförhållande mellan ”det egna” och ”det rätta”? Själv tar jag för givet att jag gagnar mig själv just genom att göra det rätta, och att jag skadar mig själv genom att göra det orätta. Gagna sig själv genom att göra det orätta gör man bara på ytterst kort sikt och ur ett ytterst snävt perspektiv. Eftersom det här är ett synnerligen abstrakt resonemang är en konkretisering på sin plats:

För lite mer än femton år sedan fick jag ett brev från en svensk objektivist (över vars identitet en barmhärtighetens slöja må falla), där han uppmanade mig (och Henrik Unné) att ta avstånd från George Reisman och Edith Packer, därför att det skulle ”ligga i vårt egenintresse”. Att inte ta avstånd från dem skulle äventyra den fortsatta utgivningen av Objektivistisk skriftserie. På denna korta sikt och ur detta snäva perspektiv hade han förstås rätt (vi blev tvungna att sluta ge ut skriftserien, därför att en av oss tog Reismans och Packers parti). Men hur snävt får ens perspektiv lov att vara? Och vad hade hänt med min själ och min kärlek till mig själv, ifall jag fallit undan för sådana krav och sådana ”välmenta” uppmaningar? Nej, jag gjorde det rätta och räddade min själ och kan fortfarande se mig i spegeln utan att drabbas av vämjelse vid mig själv.

Invändning nummer två: Är det verkligen sant att kärlek förblindar? Jag tror inte det. Tillfällig förälskelse kan förblinda; är man nyförälskad är det lätt att blunda för eller inte alls lägga märke till den älskades fel och brister; man kan projicera dygder och förträffligheter hos honom/henne som han/hon inte alls besitter. Men när det handlar om varaktig kärlek? Om man har levt ett långt liv tillsammans med den man har kär, har man väl hunnit bilda sig en realistisk bedömning om både förtjänster och brister hos föremålet för ens kärlek? Och egenkärleken är väl inte någon tillfällig förälskelse? Den man levt längst tillsammans med är ju faktiskt en själv. Skulle man inte efter ett långt liv (eller, för all del, ett kort liv) känna till sina egna förtjänster och brister? Och så länge förtjänsterna överväger bristerna har man väl ingen anledning att sluta älska sig själv?

Vad Platon möjligtvis har i tankarna här är vad som hände med Narkissos, som blev så förälskad i sin egen spegelbild att han glömde allt annat och alla andra, bara för att beundra sig själv. Men detta är ju ett undantagsfall: normal egenkärlek betyder ju inte att man slutar tycka om sina anhöriga eller sina vänner, eller att man slutar beundra människor som utfört något stort i sina liv.

Och att människor ”tar sin egen okunnighet för vishet” ser vi väl exempel på lite dagligdags. Men vad är det för egenkärlek som kan få en att vilja stanna kvar i okunnighet och aldrig ens försöka lära sig något av andra?

Men OK, jag tror Platon har en poäng här: att älska det rätta kommer före att älska det egna; endast genom att faktiskt göra det rätta kan man förtjäna att också älska sig själv; gör man det orätta, kommer det att skada ens kärlek till sig själv; man kan inte längre se sig i spegeln.

Därmed över till Aristoteles. Ni känner nog igen de följande citaten ur Nikomachiska etiken (om inte annat har jag med dem i min uppsats Anti-egoismens historiska rötter):

[E]n god människa vill leva tillsammans med sig själv. För han gör det med nöje, emedan han har angenäma minnen av sitt tidigare handlingssätt och hyser goda förhoppningar för framtiden, vilka som sådana är angenäma. Och hans tänkande överflödar av idéer. Slutligen sörjer han och gläder sig främst tillsammans med sig själv, då han alltid har samma sorger och glädjeämnen och dessa inte växlar från tidpunkt till tidpunkt. Han har ju så att säga ingenting att ångra. […]

Dåliga människor söker också andras sällskap, då de fruktar sig själva. De kommer nämligen ihåg en lång rad missgärningar och motser andra likadana när de är ensamma med sig själva, men när de är tillsammans med andra människor glömmer de sina illdåd. Emedan de saknar älskvärda egenskaper, kan de inte heller hysa några vänskapliga känslor gentemot sig själva. Dessutom kan sådana individer inte dela glädje och sorg med sig själva, eftersom deras själ är i uppror och den ena hälften på grund av sin uselhet plågas av att avstå från vissa saker som den andra är glad över att undvara. Så drar den ena delen i en riktning, den andra i en annan, som om de höll på att slita personen i stycken. Ifall han inte på en gång kan vara både plågad och glad, plågas han åtminstone inom kort av att han nyss gladde sig åt en sak och av tanken på att den inte skulle ha berett honom något nöje, om han bara hade vetat det. Dåliga människor är nämligen fulla av ånger.

En moraliskt mindervärdig individ är uppenbarligen inte vänligt stämd ens gentemot sig själv, emedan han saknar alla älskvärda egenskaper. Om nu ett dylikt förhållanden innebär höjden av elände, så måste vi av alla krafter undvika uselheten och försöka vara rättskaffens människor. På så sätt kan man nämligen både ha en vänskaplig inställning till sig själv och bli vän med andra. (Nikomachiska etiken, bok 9, avsnitt 4; s. 257ff i Mårten Ringboms svenska översättning.)

Nöjer mig med att konstatera att Aristoteles här säger raka motsatsen till Platon. Enligt Aristoteles är det rätt att en människa ska vara ”kär för sig själv”.

Men varför har då egoismen eller egenkärleken fått så dåligt rykte? Aristoteles besvarar den frågan också:

De som använder ordet ”egoist” för att klandra betecknar därmed personer som för egen del lägger beslag på en alltför stor andel av rikedomar, hedersbetygelser och kroppsliga njutningar. Det är nämligen sådant som de flesta av oss eftersträvar och bemödar sig om att få, som om det vore det bästa i världen. Därför är ju dessa saker också så omstridda. Men individer som lägger beslag på alltför mycket av detta tillfredsställer bara sina begär och finner överhuvudtaget behag i sina känslor och den irrationella delen av själen – och sådana är ju de flesta. Därför har också benämningen ”egoist” fått en så ful anstrykning, d.v.s. genom att egoismen hos den stora massan är undermålig. Det är således med rätta som man förebrår människor som är egoister på detta sätt. […]

[Om] en person ständigt bemödar sig om att i sitt personliga handlande framför allt göra sådant, som är rättvist, sansat eller i överensstämmelse med någon annan dygd, om han hela tiden för egen del vill försäkra sig om det ädla och fina, då kommer ingen på idén att kalla honom ”egoist” eller klandra honom. Men samtidigt kan man anse att han är mera egenkär än andra. [Aristoteles använder i grundtexten samma ord, ”autofilos”, för både ”egoist” och ”egenkär”; det är översättaren som byter term här.] Han lägger nämligen för egen del beslag på det som är finast och allra bäst, samtidigt som han tillfredsställer det egna jagets viktigaste element och lyder det i allt. […]

Följaktligen bör en god människa vara egoist, (dels kommer han ju själv att förtjäna på att handla ädelt, del kommer han att gagna andra,) medan en mindervärdig individ inte borde vara det, emedan han skadar både sig själv och sin nästa när han följer sina dåliga böjelser. Hos en usel människa strider således det som han borde göra med vad han gör, medan en rättfärdig person verkligen gör vad han bör göra. (Bok 9, avsnitt 8; s. 265ff i den svenska översättningen.)

Och jag kan ju upprepa min egen sammanfattning från min tidigare uppsats:

[Goda människor egoism är god, men] usla människors egoism är och förblir usel.

Blickar vi längre fram i filosofihistorien, kommer vi så småningom fram till Arthur Schopenhauer – som menade att själva kriteriet på godhet är detta: allt som flyter fram ur ens eget ego är ont; allt som flyter fram ur omsorgen om andras väl och ve är gott. (Ellsworth Toohey citerar förresten detta så gott som ordagrant i Urkällan.) Och detta är förstås också implicit (ja, nästan explicit) i Immanuel Kants moralfilosofi. Egenkärleken som roten till allt ont…

Fler platonska observationer en annan gång, om existensen står mig bi.

Bloggrullen uppdaterad

Jag har lagt till ett par länkar till min bloggrulle. Först Liberty Silver, ett företag som säljer guld och silver; vill man gardera sig mot en kommande hyperinflation gör man klokt i att handla från det företaget. Dessutom finns det en hel del nyttig information där. Det finns också ett diskussionforum där jag har börjat delta. (Om jag kommer att bli flitig återstår att se.)

Sedan Save Capitalism, en engelskspråkig blogg skriven av en svensk, Hans Palmstierna. Det är lite Kassandra över denna blogg, men jag tror att en Kassandra behövs.

Uppdatering oktober 2014: Hans Palmstiernas blogg finns inte längre.