Ludwig von Mises 130 år

Igår var det exakt 130 år sedan Ludwig von Mises föddes, vilket jag uppmärksammade på min engelska blogg.

På Misesinstitutets hemsida uppmärksammades detta med en biografisk artikel av Murray Rothbard. Själv rekommenderar jag också den här uppsatsen av George Reisman.

Svenska Misesinstitutet har däremot helt missat denna bemärkelsedag!

Annonser

Punktskatter

Ur dagens Eskilstuna-Kuriren:

Rättelse: i gårdagens ledare angavs att tobaksskatten sänks. Det var en felskrivning, vilket även torde framgå av det övriga resonemanget i texten. Regeringen föreslår en höjning av skatten på tobak, men tyvärr inte på alkohol. (Min kursivering.)

I dagens EK (22.9) beklagar redaktionen att inte alkoholskatten höjts tillsammans med tobaksskatten. Det har tydligen aldrig fallit redaktionen in att sådana här punktskatter direkt drabbar de fattigaste i vårt samhälle. De som är förmögna kan alltid köpa årgångsviner och kubanska cigarrer, även om skatten höjs, och behöver inte dra ner på konsumtionen av hummer och oxfilé. Det är vi relativt fattiga som får dra ner på konsumtionen av falukorv och fläsk med bruna bönor.

Samma med punktskatterna på bensin, el och andra energikällor. De drabbar inte  Al Gore, som kan bo kvar i sin sällsynt energikrävande lyxvilla och åka jorden runt med jetplan för att predika för oss andra att vi måste ställa bilen hemma för att undvika varmare somrar och mildare vintrar i framtiden.

(Skickat till Eskilstuna-Kuriren.)

PS. Inlägget blev publicerat i dagens EK (23.9). Ingen invändning från redaktionen heller, men det kanske kommer.

Ny översättning!

Nämligen George Reismans uppsats Den giftiga miljörörelsen.

Fast egentligen är det här en nygammal översättning. Jag översatte den 1992 för Objektivistisk skriftserie. Men den tryckta versionen är sedan länge slutsåld, och skriftserien gick ju i graven, därför att jag tog George Reismans sida i hans konflikt med några andra objektivistiska höghöns. Men texten har funnits kvar på min dator, och jag har länge funderat på att lägga ut den på nätet. Så nyligen mejlade jag Reisman och bad om hans tillåtelse, och den fick jag förstås. Sedan har jag och tantvännen gjort en sista korrekturläsning. (Vi har enats om att ”munhuggning” är en bättre översättning av ”bull session” än ”näbbklyvning” som jag hade från början. Sedan har vi munhuggits en del om de där karibuerna, som visserligen är renar, men inte sådana tama renar som vi har i Sverige.)

Sprid gärna budskapet vidare att denna uppsats nu finns tillgänglig på svenska. Blir den läst av många kan den nog göra en viss nytta i kampen mot ”miljövänner” och klimatalarmister.

Intervju med David Hume

Under mina senaste galaktiska irrfärder fick jag tillfälle att intervjua David Hume (eller vad som fanns kvar av honom). Här några utdrag:

–       Vad heter du?

–       Jag vet inte. Hurså? Du tycker alltså att jag borde ha ett namn? Men vore det inte konstigt att ge ett namn åt ett knippe vaga förnimmelser?

Lite längre fram:

–       Kan man vara säker på att det förflutna inte är en fiktion, avsedd att överbrygga klyftan mellan det ständiga flödet av förnimmelser och själva själstillståndet?

–       Besvarar Ni alla frågor på detta sätt?

–       Jag säger vad som faller mig in att säga när jag tror att jag hör folk säga någonting. Mer kan jag inte säga.

Märkligt nog styr David Hume inte bara filosofiundervisningen vid våra universitet (där man riskerar att bli underkänd ifall man tror sig kunna härleda ett böra från ett vara) utan hela universum. Därav följande intervjufråga:

–       Om folk ber dig att fatta beslut åt dem? Om folks liv, om världar, om hushållning, om krig, om allt som pågår där ute i universum?

–       Där ute? Vardå?

–       Där ute, svarar intervjuaren och pekar på dörren.

–       Hur kan du veta att det finns någonting där ute? Dörren är ju stängd.

–       Men du vet att det finns ett helt Universum där ute! Man kommer inte undan sitt ansvar bara genom att förneka det!

–       Du är så säker på din sak. Men jag skulle ha svårt att lita på en mans tankar om han tog Universum – om det existerar – för givet. Jag beslutar bara om mitt eget Universum. Mitt Universum är mina ögon och mina öron. Allt annat är hörsägen.

–       Förstår du inte att vad du beslutar påverkar millioner varelsers liv och öden? Här har någonting gått absolut snett!

–       Jag vet inte, för jag har aldrig träffat alla dessa varelser som du talar om. Och jag anar att inte heller du har gjort det. De finns bara i ord som vi hört. Det är dårskap att säga att man vet vad som händer andra varelser. Det vet bara de själva, om de existerar. De har var och en sina egna ögon och öron, och sitt eget universum.

Fast det här har jag plankat från Douglas Adams, Restaurangen vid slutet av universum, s. 178–179. (Inte för att jag kan vara säker på att det var just de sidorna, nu när jag slagit igen boken och det förflutna ändå är en fiktion.)

(Tidigare galaktiska irrfärder här.)

Kommentarsregler

Eftersom det ändå är rätt tunnsått med kommentarer här, har jag inte funderat särskilt mycket på kommentarsregler. Det enda jag vill säga om den saken är att jag inte välkomnar kommentarer från personer som försöker omvända mig till sina egna älsklingsteorier. Så försök inte övertyga mig om

  1. Guds existens
  2. Anarkokapitalismens förträfflighet
  3. Fraktionell guldmyntfot

I det förflutna har jag ibland fått långa epistlar (snigelbrev såväl som snabelbrev) från personer som velat omvända mig till just dessa läror. Av någon för mig outgrundlig anledning tycks de mena att det är väldigt viktigt att just jag blir omvänd. Outgrundligt, eftersom det finns så många andra människor i världen som villigt låter sig omvändas, eller redan är omvända.

Men tid är en knapp resurs, och jag vill inte öda en minut av mitt kvarvarande liv på sådant nonsens.

Så sådana kommentarer åker direkt i skräpkorgen.

PS. Säkert som ett Nigeriabrev med e-posten fick jag en kommentar på Facebook om att jag

bara vill ha beundrare.

Somliga har tydligen väldigt svårt att läsa ens en kort text innantill. Är det så svårt att förstå att tiden är en knapp resurs? Eller att den blir knappare, ju äldre man blir? Eller att jag inte vill tillbringa denna knappa tid med att älta saker jag har tröskat igenom många gånger förr? Eller att jag allra minst gör det med människor som ändå bara är intresserade av att tala om för mig hur fel jag har?Jag pratar inte med dörrknackare från Jehovas Vittnen heller. Och sitter jag på puben med en öl och det kommer fram något fyllo eller allmän pratmakare som vill berätta sitt livs historia eller klanka på tillvaron i allmänhet, snäser jag av dem också. Eller dricker ur ölen och går därifrån, ifall de blir alltför påträngande.