I regn och rusk, i moddig snö

(Detta poem skrevs i början av december 2016, men jag har blygts för att ge det offentlighet. Något nobelpris lär det inte rendera mig. Inte heller lär det väcka glädje; snarare förstämning.)

I ur och skur,
i moddig snö
vi ta en promenad:

Ingen hund i regn och rusk,
ingen hund i moddig snö,
ingen hund i sikte.

Ej heller katt i regn och rusk
och moddig snö,
ej heller katt i sikte,

Blott en igelkott i regn och rusk,
blott en igelkott i moddig snö,
en enda igelkott i sikte.

En enda hare synes skymta där,
i regn och rusk,
i moddig snö.
En enda hare ser man skymta.

Och så en ekorre i moddig snö
som trotsar regn och rusk.
Och så en ekorre i sikte.

Ingen fikarast i regn och rusk,
i ur och skur.
Ingen aftonvard i moddig snö.
Ej fikarast, ej aftonvard i sikte.

Nu är vi less på regn och rusk
i ur som skur,
nu är vi less på moddig snö.
Nu är vi less på allt som ses i sikte.

Nu är jag trött
i åldrig knopp.
Demens i sikte.

(Nej, dement blev jag inte; i stället fick jag stroke och miste förmågan att använda högerhanden. Inte bättre det.)

Utgångspunkten för dikten – det ”objektiva korrelatet” – var att snön var moddig och att jag inte såg några hundar. Resten är rena påhittet. (Jag spanade inte alls efter katter, och vem har någonsin sett en igelkott i början av december?)

Annonser