Recension av ”The Government Against the Economy” av George Reisman

(Denna recension publicerades i Svensk Linje 2–3/1981. Jag skrev också en engelsk version av den, som publicerades i tidskriften Taurus 4/1983. Att jag gör detta nu beror på att det just har kommit en Kindleversion av Reismans bok.)

Av alla sätt att hejda inflationen är pris- och lönestopp förmodligen det minst intelligenta och det mest destruktiva.

Och samtidigt utan jämförelse det mest populära.

Det är ointelligent därför att det innebär ett försök att sätta ner febern i ekonomin genom att manipulera med termometern. Det är destruktivt därför att det förstör prismekanismen, den enda tillförlitliga informationskällan om relationen mellan tillgång och efterfrågan på en fri marknad.

Och det är populärt därför att varken politiker eller allmänhet förstår vad inflation är eller vad som orsakar den, vad en fri marknad är eller hur den fungerar, vad de faktiska resultaten av pris- och lönekontroll är. Den allmänna uppfattningen – i den mån det finns en allmän uppfattning – tycks vara att penningmängden i ekonomin ökar därför att priserna stiger.[1] I själva verket är det ju tvärtom.

Dessbättre finns det nu en bok som på ett både lättfattligt och medryckande sätt förklarar dessa sammanhang: The Government Against the Economy av George Reisman (Caroline House Publishers, Ottawa, Illinois & Thornwood, New York, 1979).

Reismans bok har den märkliga egenskapen att på samma gång vara en engagerande stridsskrift och en utmärkt lärobok i marknadsekonomins grunder, utan att någonsin förlora i vare sig polemisk eller intellektuell skärpa. Detta åstadkoms framför allt genom bokens pedagogiska disposition. Reisman börjar med att förklara hur den fria prissättningen på en fri, ohindrad marknad skapar harmoni och framåtskridande, och hur den – tvärtemot vad kapitalismens belackare hävdar – utjämnar snarare än vidgar de ekonomiska klyftorna mellan människor. Den fria marknaden möjliggör ett konstant framåtskridande som alla kan få del av.

Först när denna grund är lagd går han vidare och visar på de destruktiva effekterna av prisregleringar. Den främsta och grundläggande effekten (som förklarar alla andra) är att regleringar ger upphov till bristsituationer: varor som inte tillåts stiga i pris som marknaden fordrar tar helt enkelt slut. (Och obefintliga varor är ju ingen betjänt av, hur billiga de än är!)

Men risken är att politikerna inte löser de problem som så skapats genom att upphäva de skadliga regleringarna, utan genom att vidga dem och till sist göra dem allomfattande. Men ekonomi där alla priser är kontrollerade är en socialistisk ekonomi. Och följdriktigt handlar de sista kapitlen om socialismen, om det kaos och det tyranni som råder i socialistiska samhällen.

Vill man göra en (visserligen asymmetrisk) litterär association, skulle man kunna säga att Reisman leder oss från kapitalismens Paradiso, via blandekonomins Purgatorio, fram till socialismens Inferno (förhoppningsvis med resultatet att vi, i verkliga livet, företar den motsatta resan).

Allt detta kan låta teoretiskt, men det saknas inte praktiska exempel och tillämpningar i Reismans bok. De flesta av dessa är hämtade från oljekrisen. Reisman visar att det inte är de amerikanska oljebolagen eller ens de arabiska shejkerna som ytterst bär ansvaret för USA:s oljekris, utan den amerikanska regeringen som med sina kontroller och ”guidelines” hindrat marknaden (=människorna) från att reagera rationellt på det arabiska oljeembargot. Utan priskontroller, hävdar Reisman, skulle arabarnas oljestopp knappast ens märkts på den amerikanska ekonomin. Med kontroller har stoppet närapå förstört ekonomin.

Att kontrollera priser är att förbjuda människor att handla rationellt – och resultatet kan inte bli annat än katastrofalt. Så kan budskapet sammanfattas.

Men om inflation är resultatet av en okontrollerad ökning av penningmängden, är då inte lösningen att kontrollera denna enligt Milton Friedmans monetaristiska recept? Reisman tar upp detta i en kort epilog, där han förkastar monetarismen och förespråkar en övergång till 100-procentig guldmyntfot. Ämnet vore värt en utförligare diskussion (kanske en separat bok?) – men de argument Reisman framför är klara och såvitt jag kan bedöma sunda. (Det stora problemet är inte att penningmängden är okontrollerad, utan att den är statskontrollerad.)

Boken är försedd med ett förord av William Simon, och den rekommenderas varmt av F.A. Hayek och Henry Hazlitt,  samt av

Per-Olof Samuelsson

Uppdatering 9 september: Den engelska versionen av denna recension finns nu också på Amazon.


[1]) Jag läste t.ex. det här i en artikel om Myntverket i FIB/Kulturfront 1978: ”Sen är det förstås inflationen också. Detta att pengarna blir mindre och mindre värda. Du behöver fler och fler tioöringar för att kunna köpa en glass. Därför måste myntverket tillverka nya mynt varje år.” Se min artikel Badkaret rinner över.

Annonser

Ny blogg: George Reisman på svenska

Jag har skapat en ny blogg, George Reisman på svenska, där jag tänker lägga ut mina översättningar av Reismans uppsatser. Jag gjorde det först och främst därför att jag inte var nöjd med utseendet på översättningarna på min hemsida; dessutom var det ett evinnerligt strul med fotnoterna: de orsakade ”hack” i texten, och när jag gjorde om dem fungerade inte länkarna. (Jag köpte en ny version av ”drömvävaren” för något år sedan, men denna nya version har mest vävt mardrömmar.) Med WordPress ser det betydligt snyggare och enklare ut.

Jag hoppas också att det här ska ge fler läsare. En annan fördel är att jag kan lägga Reismanrelaterade länkar i sidhuvudet: hans egen blogg och hemsida, hans sida på Amazon, länk till hela Capitalism: A Treatise on Economics och min egen uppsats ”Varför behöver vi George Reisman?”

Sprid gärna ordet vidare! George Reisman förtjänar all uppmärksamhet han kan få.

Den rena och fullkomliga vederläggningen…

…av läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” presenterades av George Reisman år 1968 i Ayn Rands tidskrift The Objectivist. Nu finns den också i svensk översättning under titeln Platonsk konkurrens. Några smakprov:

”Ren och fullkomlig konkurrens” skiljer sig helt från allt man normalt menar med termen ”konkurrens”. Normalt tänker man sig att konkurrens betecknar rivalitet mellan producenter, där varje producent strävar efter att mäta sig med eller överträffa vad andra producenter åstadkommer. Detta är inte vad ”ren och fullkomlig konkurrens” betyder. Faktum är att förekomsten av rivalitet, av konkurrens så som den normalt förstås, är oförenlig med ”ren och fullkomlig konkurrens”.

Ingen har någonsin definierat ”ren och fullkomlig konkurrens” – proceduren är att blott och bart presentera en lista över betingelser som den fordrar.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” markerar det nästan totala skiljandet av det ekonomiska tänkandet från verkligheten. Den är den återvändsgränd man hamnar i, om man försöker försvara kapitalismen på grundval av kollektivism.

Ironiskt nog tog detta försök fart inom ekonomin under slutet av 1800-talet (och har vunnit i inflytande alltsedan dess) genom viktorianska ekonomers ansträngningar att vederlägga Karl Marx teorier angående värde och pris. Prisransoneringsteorin framfördes som ett alternativ till den marxistiska arbetsvärdeteorin. Ironin ligger i att läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” ligger till vänster om marxismen.

Marxismen fördömde kapitalismen blott och bart för att det existerar vinster. Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” fördömer kapitalismen därför att affärsmännen vägrar att lida förluster.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” förvrider verklighetens fakta i större omfattning än kapitalismens traditionella kritiker.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” strävar efter att ersätta konkurrensen mellan producenter i skapandet av rikedom med konkurrens mellan konsumenterna i form av en huggsexa om ett fixerat förråd av existerande rikedom.

Anhängarna av ”ren och fullkomlig konkurrens” är medvetna om det faktum att deras lära inte går att tillämpa på verkligheten. Detta bekymrar dem inte.

Detta var alltså några smakprov som kan tjäna som aptitretare.

Om min  översättning också är ”ren och fullkomlig” överlåter jag åt er själva att bedöma. (Den var inte helt lätt att översätta.) Vill ni hellre läsa den på engelska finns den också på nätet.

Rätten att inte ha några rättigheter

Från en bisarr diskussion på Facebook:

Typiskt dumma jänkare att tro att mänskliga rättigheter är någon universellt sann princip som bör gälla för alla länder oberoende av urbefolkningens värderingar. Det är sådana tankar som ligger till grund för de militära interventionerna vi sett i arabvärlden på senaste tiden.

Jag tycker ett lands invånare har rätt att bestämma vilken statsform de skall underkasta sig, eftersom endast de kan avgöra vad som gynnar deras värderingar. Ursäkten för de militära interventionerna i arabvärlden är att främja demokratisk utveckling, att sedan araberna inte verkar vara särskilt intresserade av demokrati tycker jag talar för att vi inte borde lägga oss i överhuvudtaget.

De libertarianska värderingarna är inte av Gud givna och så länge inte befolkningen i en nation vill ha dem så är de ointressanta.

Det är universalismen jag kritiserar. Att ”rättigheter” skulle vara något objektivt faktum oberoende av vad resten av världen tycker om dem.

(Citaten är något nedkortade, och jag har tagit mig friheten att göra några grammatiska korrigeringar. Och för sammanhangets skull bör jag nämna att debatten handlade om västvärldens rätt att intervenera i t.ex. Syrienkonflikten eller folkmordet i Rwanda på 1990-talet.)

Att rättigheter är ”universella” betyder förstås att de är lika för alla, oberoende av ras eller kön eller i vilket land och i vilken kultur man råkat hamna. Men se, det är just det som kritiseras här! Universella mänskliga rättigheter som är lika för alla är någon sorts västerländsk fördom som vi inte ska pracka på resten av världen!

Om människor i någon viss kultur inte vill ha rätten till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka, då ska vi inte tvinga på dem dessa rättigheter. Nej, det är klart: man ska förstås inte tvinga på människor något som de inte vill ha. Men vad innebär det egentligen att de inte vill ha några rättigheter? Rätten att vara utan rättigheter? Ja, så måste det väl vara.

Eller om en viss folkgrupp tar på sig ”rätten” att utrota en annan folkgrupp (så som skedde i Rwanda): då ska vi stillatigande respektera den ”rätten”. Då är det alltså fråga om rätten att kränka andras rättigheter, vilket förstås är precis lika självmotsägande. Det kan tas som ett exempel på ”självuteslutning”: det finns ingen annan rätt än rätten att kränka rättigheter.

En rättighetsfilosofi måste självfallet vara logiskt sammanhängande och inte lämna utrymme för något sådant som ”rätten att kränka andras rättigheter”. Men det har ju sagts hundratals gånger förr och behöver knappast upprepas. De som förstår det förstår det; och de som betraktar rättigheter som subjektiva hugskott eller beroende av i vilken kultur man råkat födas kommer ändå inte att begripa det.

Men en sak som förtjänar att nämnas är att även om våra rättigheter (liv, frihet, egendom, strävan efter lycka) formulerades relativt sent i historien – av upplysningsfilosofer som John Locke och av de amerikanska grundlagsfäderna – så är de faktiskt implicit i varje lagstiftning värd namnet. Mord, dråp, stöld, rån och olaga frihetsberövanden är förbjudna och leder till straff i de allra flesta lagar. (Jag skrev ”lagstiftning värd namnet”, för naturligtvis finns det undantag. Slaveriet avskaffades och kriminaliserades t.ex. alldeles för sent.)

Och i äldre tider var lagen sällan eller aldrig lika för alla. I Äldre Västgötalagen stadgas att det är dryga böter om någon dräper en västgöte, något lägre om man dräper en svensk man eller småländsk (smålänningar var tydligen inte riktiga svenskar på den tiden, bara närapå) och ännu lägre om man dräper en utlänning. Däremot var utländska präster lika värdefulla som västgötar! Hursomhelst var ju dråp straffbelagt.

Vad Locke och grundlagsfäderna gjorde var att formulera explicit eller uttalat något som dessförinnan bara var implicit eller outtalat.

(Se också min gamla uppsats Kan mänskliga rättigheter bevisas?)

Debatt med foliehattar

Jag har hamnat i en debatt med foliehattarLibertySilvers debattforum. En populär teori bland foliehattarna är att terrorattacken 11 september 2001 var ett ”inside job” och att tvillingtornen rasade, inte för att det flög in flygplan i dem, utan att det var fråga om en kontrollerad explosion inne i själva byggnaderna.

Då frågar jag mig förstås om det var en ren tillfällighet att dessa båda saker inträffade, inte bara samma dag, utan så gott som på sekunden samtidigt. Den enda förklaring jag kan tänka mig är att det var fråga om ett samarbete mellan USA:s regering och al-Qaida – och att motivet måste vara att USA sökte en förevändning för att starta ett krig mot terrorismen, inbegripet då ett krig mot just al-Qaida.

Tycker inte det här låter särskilt sannolikt – men när jag framförde det i debatten fick jag till svar att det var precis så det gick till.

Vet inte om jag ska arkivera den här bloggposten under ”humor”…

Den här debatten kom igång därför att LS publicerade en hel artikelserie om Greklands skuldkris, skriven av en foliehatt, som kulminerade i den här artikeln, som presenterade de flesta av de foliehatteorier som är i svang. Så den allvarliga frågan är varför LS – som annars förefaller vara en rationell webbplats med en hel del bra information – ändå släpper fram foliehattar och varför deras debattforum blir till en tummelplats för foliehattar.

Jag renlärig?

Igår stötte jag oförhappandes på en kommentar på Twitter som påstod att jag, POS, skulle vara ”Sveriges renlärigaste objektivist”. Men vad sjutton menas med en ”renlärig objektivist”? Är det någon som tänker själv bara därför att Ayn Rand sagt att man ska tänka själv? Som tillvaratar sina egna intressen bara därför att objektivismen pläderar för rationell egoism? Någon som i allt rättar sig efter Leonard Peikoff, därför att han utsetts till hennes arvtagare? Ja, det kanske finns något sådant djur i Vår Herres hage (eller i utkanterna av existensen) men särskilt många är de inte, och jag hör inte dit.

OK, för ett par decennier sedan beflitade jag mig om att vara renlärig, men den tiden är sedan länge förbi.

Och förresten sade Immanuel Kant också att man ska tänka själv.

Inte mycket att orda om, men jag ville ha det sagt.

PS. Om ni surfar runt på min hemsida och mina bloggar, kan ni nog hitta exempel både på ”bristande renlärighet” och ”överdriven renlärighet”.

Också lite meningsutbyte om detta på Facebook.