Inflation och deflation

Ibland är det nödvändigt med definitionsexercis, eftersom en felaktig definition av ett viktigt begrepp kan leda tanken fullständigt fel.

Ett exempel på detta är om man definierar ”inflation” som pris- och löneökningar och därför mäter inflationen med konsumentprisindex som mått. Men inflation innebär ökning av penningmängden i ekonomin. ”Inflation* betyder ordagrant ”uppblåsning” och det som blåses upp är just penningmängden. Att priser och löner sedan skjuter i höjden är en effekt.

Och, som alla kännare av den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin känner till, är ju detta inte den enda effekten av att penningmängden blåses upp. Uppblåsningen skapar också en illusion av välstånd, och den leder till felinvesteringar, eftersom investeringar nu förefaller vara lönsamma fastän de inte alls är det, och det kommer att visa sig senare under konjunkturcykeln.

Dessutom kan det hända att inflationen är så måttlig att den håller jämna steg med eller rentav underskrider den allmänna produktionsökningen i ekonomin, och då slår den inte igenom i konsumentprisindex. (Man kallar ibland detta för ”dold inflation”.) Men inflationens övriga skadeverkningar finns kvar. Det var t.ex. detta som skedde under 20-talet och som gjorde att alla ekonomer utom Mises och Hayek blev helt tagna på sängen vid börskraschen 1929.

Man kan förstås rent semantiskt komma runt det här genom att skilja på ”penningmängdsinflation” och ”prisinflation” och helt riktigt konstatera att det förra orsakar det senare.

Men hur blir det då med det motsatta begreppet, ”deflation”? Definierar man inflation som pris- och löneökningar, måste man ju i konsekvensens namn definiera deflation som pris- och lönesänkningar. Vill man sedan komma runt det semantiskt, så får man skilja mellan ”penningmängdsdeflation” och ”prisdeflation”.

Men det är t.o.m. värre med en felaktig definition av ”deflation” än av ”inflation” – ”penningmängdsdeflation” är så vitt skild från ”prisdeflation” att man omöjligt kan bunta ihop begreppen så som sker. Det följande är skåpmat för dem av er som studerat Mises, och ännu mera skåpmat för dem av er som också studerat Reisman, men det förtjänar ändå att upprepas:

Med oförändrad penningmängd, och förutsatt givetvis att det också produceras nya varor och tjänster, måste priserna sjunka. (Även lönerna sjunker förstås; jag har inte tid eller plats att gå in närmare på detta, men de kommer att sjunka något mindre än priserna, så att reallönerna – lönerna i termer av köpkraft – går upp, även om de nominella lönerna sjunker.) Under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) kommer priserna normalt också att sjunka, eftersom nyproduktionen av guld/silver normalt är mindre är produktionen av andra varor och tjänster. (Undantaget från detta är ifall det upptäcks någon ny stor guld- eller silverfyndighet, men detta undantag är synnerligen temporärt.)

En sakta men stadigt sjunkande allmän prisnivå är det normala i en fri, kapitalistisk ekonomi. Och att det inte är det normala i vår nuvarande blandekonomi är inte så konstigt.

Men ska detta kallas ”deflation”? Visst inte. Om inflation ska jämföras med en ballong som blåses upp, då är deflation vad som inträffar när det sticks hål på ballongen och inflationsluften går ur.

För vad är det som händer i en verklig deflation? Under inflationsfasen av konjunkturcykeln pumpas det in nya fiatpengar i ekonomin, och framför allt pumpas det in ”omloppsmedel” – papperslappar eller idag elektroniska bokföringsposter som endast till en bråkdel täcks av verkliga pengar, s.k. ”bråkdelsreserver”[1]. Lån till investeringar består huvudsakligen av sådana bråkdelsreserver. Löner betalas ut från dessa bråkdelsreserver. Det blir deflation, därför att dessa omloppsmedel och bråkdelsreserver helt enkelt försvinner ur hanteringen. Omloppsmedlen har skapas ”ur tomma intet”, och nu försvinner de ut i samma ”tomma intet”. Lån kan inte längre betalas av, och löner kan inte längre betalas ut. Följden blir omfattande konkurser och massarbetslöshet. Att det sedan också blir kraftiga prisfall är inte så konstigt. Men dessa kraftiga prisfall är något helt annat än den lugna och stadiga prissänkning som skulle råda under guldmyntfot.

En sak som förtjänar att nämnas är att guld (eller silver) som en gång producerats aldrig försvinner. (Enda undantaget är sådant guld som försvunnit vid skeppsbrott, men det är ju en försvinnande liten del av allt guld som finns – och dessutom kan det ju faktiskt bärgas någon gång i framtiden.) Papperspengar och omloppsmedel kan försvinna, och gör det också.

Det sägs ofta, och med all rätt, att fördelen med guldmyntfot är att den är inflationssäker. Vad som förtjänar att påpekas är att den också är deflationssäker.

Det mesta av det jag har tagit upp ovan har jag skrivit om förr i olika sammanhang. Så varför älta det en gång till just nu? Jo, jag har precis börjat läsa Detlev Schlichters Papperspengarnas kollaps, och jag hakade upp mig på den här formuleringen:

Det är sant att i ekonomier med varupengar finns en tendens till måttlig bestående deflation. (S. 21.)

Och några längre sidor fram:

I en ekonomi med oförändrad penningmängd men med stigande produktivitet, det vill säga en växande tillgång på varor och tjänster, tenderar priserna på sikt att sjunka. Detta fenomen […] kallas för bestående deflation och är förväntat i ett system med varupengar. (S. 53.)

Här kallas alltså de sakta sjunkande priserna under varumyntfot (guld och/eller silver) för ”deflation”. Men jag ska vara rättvis mot Schlichter och citera resten av det första stycket också:

I en ekonomi där penningmängden är i princip oföränderlig måste en ökad produktion av varor och tjänster med tiden leda till lägre priser. Men en sådan typ av deflation medför inte några ekonomiska problem. Den typ av deflation som Ben Bernanke […] lovar att motverka med potentiellt obegränsad penningproduktion är av en helt annan art. Den är ett krisfenomen  som uppstår i en ekonomi med alltför höga skuldnivåer och uppblåsta priser på fastigheter och finansiella tillgångar. En sådan ekonomi måste förr eller senare genomgå en deflationsdriven korrigering. Men prisbubblorna och de orimliga skuldnivåerna vore otänkbara utan en föregående kreditboom, som i sin tur bara kan uppstå genom obegränsad penningproduktion. (S. 21f.)

Ja och amen till det resonemanget. (Min enda invändning är av semantisk natur, även om det handlar om en rätt viktig semantisk poäng.)  Och lite längre ned:

Framstående ekonomer förklarade för länge sedan varför en växande penningmängd är en källa till ekonomiska störningar. De klassiska ekonomer i Storbritannien som tillhörde den så kallade valutaskolan (David Ricardo, Lord Overstone m.fl.) demonstrerade detta redan i mitten av 1800-talet. Men det var nationalekonomerna inom den österrikiska skolan, framför allt Ludwig von Mises och Friedrich August von Hayek, som mellan 1912 och 1932 utvecklade denna insikt till en fullständig teori om konjunkturcykeln. (S. 22.)

Nu har jag som sagt bara börjat läsa Schlichters bok, men det verkar väldigt lovande.

Mina egna resonemang ovan bygger mycket på vad George Reisman skrivit. (Mig veterligen är Reisman den ende som betonar det faktum att guld inte kan försvinna och att guldmyntfoten därför är deflationssäker och inte bara inflationssäker. Det är säkert implicit i vad t.ex. Mises skrivit, men Reisman har gjort det explicit.) För dem som tycker att Capitalism: A Treatise on Economics är en för tjock lunta att ta sig igenom kan jag rekommendera hans artikel Falling Prices are not Deflation but the Antidote to Deflation.

Uppdatering 13 september: Jag har läst färdigt boken nu, och jag kan varmt rekommendera den; den ”semantiska” kritik jag kom med ovan förtar inte bokens värde. För den som redan känner till den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin är resonemangen inte svåra att ta till sig, men det är ändå lärorikt hur han lyckas tillämpa dem på det historiska skeendet och på nuet. Och för dem som ännu inte känner till teorin är den en utmärkt första presentation. Det sorgliga är att de som verkligen behöver lära sig av boken – nationalekonomerna i mittfåran – aldrig kommer att läsa boken eller, om de läser den, omöjligt kan ta den till sig. Så de kommer att fortsätta att leda oss mot den slutliga kollapsen.

Uppdatering 23 april 2014: Den uppsats av Reisman jag länkade till finns nu också i svensk översättning.


[1]) Jag är översättaren, Joel Nordqvist, tack skyldig för termen ”bråkdelsreserver”. Tidigare har jag använt ”fraktionella reserver”, men ”bråkdelsreserver” är ju, som min tantvän skulle uttrycka det, ”svenskigare”.

Annonser

6 Responses to Inflation och deflation

  1. Jag tror att den deflationära effekt Schlichter syftar på vid produktivitetsökning är att mängden varor och tjänster ökar snabbare än penningmängden, vilket allt annat lika, ger ökad köpkraft hos pengarna. Det är ett fenomen som kan uppstå eftersom ädelmetallmängden inte ökar hur som helst.

    Reismans Capitalism ligger på läslistan. 🙂

  2. Björn says:

    Bra kommentar! Kan tillägga att ”de” i deflation direkt språkligt syftar på att nånting som tidigare inträffat, görs ogjort. Orden ”appreciering” och ”depreciering” kanske borde användas för ändringar i varupengars köpkraft. (Eller ”revalvering” och ”devalvering”? Fast de är ju så förknippade med politiska manipulationer av fiatpengar).

    Just papperspengar (sedlar) lär inte försvinna dock (vem skulle förstöra sina sedlar?), med mindre än att de nöts ut till oigenkännlighet. De utgör ju inte krediter som kan skrivas av. Så inflation av Weimar- eller Zimbabwe-typ kan inte deflateras. Någon, jag tror det var professor Lars Calmfors, föreslog i en tidning ett sätt att införa en drachma i Grekland: Genom att bankerna över en helg dels bara döpte om alla kontobalanser från euro till drachma, och dels stämplade om alla eruosedlar de fick in till drachma-sedlar (som givetvis skulle värderas betydligt lägre än euron, eftersom grekiska regeringen är fri att skapa nya drachma obegränsat). Ojojoj, tänk vilken enorm förstörelse för Grekland det vore, de skulle förlora flera hundra miljarder euros på det. Alla banker skulle förstås omgående vara bankrutta efter såna plötsliga jätteförluster. Euros som finns i landet är en stor nationell tillgång som t.ex. hade kunnat användas till att betala landets skulder. Vilket idiotiskt förslag!!!

    • Björn says:

      Vill påminna om vad Ludwig von Mises skrev om huruvida deflation är ett bra sätt att bota inflation (typ Ben Bernankes utlovade “Exit plan”):
      “If a man has been hurt by being run over by an automobile, it is no remedy to let the car go back over him in the opposition direction.”

  3. Pingback: George Reisman om deflation | Hemma hos POS

  4. Pingback: Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard | Hemma hos POS