Människan och naturen

(För att inte tala om kulturen.)

Jag lyssnar aldrig på Kulturradion, eftersom jag inte anser att dagens kultur är särskilt kulturell. (Sätter jag på radion så är det för att lyssna på musik.) Men så skrev Boris Benulic (en ovanligt klok person för att vara marxist) det här på Facebook:

På Kulturradion diskuterar de Helena Granströms ”Det som en gång var”. De som diskuterar boken tycker att Granströms tankegång om att ”vi måste sluta betrakta naturen som en resurs” är lite tråkig därför att den är självklar; ”det kan väl alla skriva under på.”

Jag känner mig plötsligt ganska utanför, måste väl bero på att jag är lite korkad – för jag kan för allt i världen inte förstå hur jag ska betrakta naturen om inte som … just det … en resurs. Den finns där för att vi människor ska nyttja den.

Tanken på att naturen har något värde om det inte är i relation till oss människor och våra behov är för en enkel själ som mig svår att förstå.[1]

Men så kommer jag ihåg att det är Kulturradion – då är inte det viktiga att utröna och definiera människans förhållande till naturen, då är det viktiga att säga rätt saker för att placera sig i kulturlivet, typ: ”… vi måste låta vargen vara varg …”.

Granströms bok, och den övriga ”kulturelitens” svassande kring den, är förstås ett led i den pågående och världsomfattande kampanjen för att avskaffa alla fossila bränslen. (Se om detta min tidigare bloggpost Sol, vind, vågor och socialism eller George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik). Kampanjen har två avsikter:

1. Att bereda väg för global socialism, och
2. Att driva oss några århundraden tillbaka i tiden, till en tid då vi inte utnyttjade naturresurserna lika mycket som idag – en tid då vi färdades med häst och vagn, läste i skenet av vaxljus, utvann energi från väderkvarnar, plöjde marken med hjälp av dragoxar, m.m., och definitivt en tid utan bilar, bussar, spårvagnar, tåg eller flyg, och utan vare sig radio, TV eller internet.

All storskalig (och för den delen också småskalig) energianvändning innebär att vi betraktar den natur som omger oss som just en resurs. Och just fossila bränslen (kol, olja, naturgas) är vår moderna civilisations själva livsblod. (Detta kan ändras om vi fortsätter att utveckla kärnkraften – men vad miljörörelse och ”kulturelit” anser om det, det vet vi alltför väl.) Jag vill här upprepa min rekommendation av Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels.

Men i äldre tider då? Ta den tid då människor först började med gruvdrift. Eller ta den ”neolitiska revolution”, då människor först började bryta åkermark och odla säd.[2] Allt detta innebär just att betrakta och använda naturen som en resurs.

Eller ta steget tillbaka till samlar- och jägarstadiet. Den som samlar frukter, bär, nötter eller svamp betraktar och använder naturen som en resurs: likaså den som tillverkar enkla vapen för att döda djur och använda dem till mat och för att använda djurens hudar som skydd mot kylan. Hade vi redan då följt Granströms uppmaning att ”sluta betrakta naturen som en resurs” skulle mänskligheten ha dött ut, och frågan om fossila bränslen hade aldrig kunnat ställas.

Men vi kan gå längre tillbaka än till mänsklighetens tidigaste förhistoria. Också djuren utnyttjar naturen som en resurs. Det finns djur som är vegetarianer och lever av gräs eller av löv från träd eller buskar. Och sedan finns alla rovdjur som lever av att döda och äta upp de betande djuren.

Och växterna då? Ja, de lever av att utnyttja sådana naturresurser som vatten och solljus och de mineraler som finns i jorden där de växer.

Stenåldersmänniskorna hade förstås ingen möjlighet att läsa Granströms och den övriga ”kulturelitens” tirader mot mänskligt liv och välbefinnande – det fanns inget nät på den tiden, boktryckarkonsten var ännu inte uppfunnen, och det fanns inte ens någon pappers- eller pergamenttillverkning som skulle ha gjort det möjligt att sprida det människofientliga budskapet via handskrifter. Att djuren och växterna inte heller har dessa möjligheter faller av sig självt.

Så miljörörelsen och ”kultureliten” är inte bara människofientlig: den är fientlig mot allt liv överhuvudtaget.

Ayn Rand har noterat att den enda varelse som kan agera som sin egen förgörare (och som alltsomoftast också gör det) är människan. Det är i varje fall ytterst ovanligt att djur gör det – det enda exempel jag kan komma på är lämlarna, som ibland drabbas av panik och rusar sin egen undergång till mötes. Men miljörörelsens och ”kulturelitens” mål är att få oss människor att göra som lämlarna och rusa undergången till mötes.

---

[1] Se om detta George Reismans uppsats Den giftiga miljörörelsen.

[2] Det var då kulturen tog sin början, eftersom grundbetydelsen av ”kultur” är just ”odling”. Vad dagens ”kulturelit” odlar bör framgå av min text.

Min senaste Reismanöversättning

Efter en del möda och besvär (och med god hjälp av min tantvän) har jag lyckats översätta ytterligare en av George Reismans texter: Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises.

Det är en lång och teoretisk uppsats, och den börjar med en utläggning av vad konsekvenserna är av att de intellektuella och den breda allmänheten är okunniga om Ludwig von Mises bidrag till nationalekonomin. De intellektuella har trott att det är socialismen som stått för vetenskap och förnuft och att socialismen därför borde lyckas och kapitalismen misslyckas. När socialismens misslyckande blivit uppenbart har de inte erkänt att de haft fel utan i stället vänt sig mot förnuftet och vetenskapen och den teknik som är resultatet av förnuft och vetenskap. Därmed har den ”röda” socialismen ersatts av miljörörelsens ”gröna” socialism.

Därefter följer det viktigaste: en tillämpning av Carl Mengers varuteori på frågan om våra naturresurser är outtömliga eller snart kommer att ta slut. I ett nötskal: naturresurserna är outtömliga, såtillvida som alla naturresurser utgörs av materia och energi i olika former – och jorden och universum består inte av annat än just materia och energi. Men så länge dessa naturresurser ligger slumrande och outnyttjade är de inte till minsta nytta för oss. Det krävs mänsklig produktiv verksamhet för att göra dem nyttiga för oss, och det är denna produktiva verksamhet som förlänar dem vad Menger kallar ”varukaraktär” eller, enklare uttryckt, blir till varor. Och faktum är att vi ännu bokstavligt talat bara skrapat på jordens yta när det gäller utnyttjande av naturresurserna. Och även om vi gräver oss djupare ner, kommer vi fortfarande bara att ha skrapat på ytan.

Sedan följer ett avsnitt som handlar om att produktion och ekonomisk verksamhet i själva verket förbättrar miljön – ifall vi med ”miljö” menar människans materiella omgivningar. Resonemanget här bör ni känna igen från Den giftiga miljörörelsen.

Och till sist ett förhoppningsvis välkänt Reismantema: att lösningen på alla miljöproblem som kan komma att uppstå i framtiden inte är centralplanering utan största möjliga ekonomiska frihet.

Detta var alltså en kort sammanfattning av vad jag ser som det viktigaste. Reisman själv ger förstås mycket mer kött på benen. Hoppas den här uppsatsen också blir läst. Inte för att jag har några stora förväntningar i den vägen… Hittills bara 1570 träffar på Reismanbloggen, mot mer än 27 000 på min svenska blogg och 10 000 på min engelska.

Uppdatering 23 juli 2016: Siffrorna i sista stycket har förstås hunnit bli inaktuella. Idag har jag drygt 64 000 visningar på min svenska blogg, drygt 24 000 på min engelska och drygt 7 000 på Reismanbloggen. Men det är fortfarande alldeles för lite!