Galenskap och ondska

torbjorn-tannsjoFörr i tiden lade jag ner en del tid (och adrenalin) på att polemisera mot Torbjörn Tännsjö. För dem som inte orkar läsa igenom vad jag skrivit ska jag ge en kort sammanfattning:

  • Han har hävdat att terrorhandlingar är ”etiskt neutrala” och ska bedömas efter om de gagnar världsrevolutionen eller inte. Tummen ner blir det bara därför att de allra flesta terrorhandlingar inte alls gagnar någon världsrevolution.
  • Han har hävdat att yttrandefriheten på sikt bör avskaffas. Hans argument för detta är obegripliga, men slutsatsen är ju glasklar.
  • Och så har vi hans bisarra förslag om ett organdonationslotteri. Människor som aldrig gjort något ont ska slaktas för att ta tillvara deras organ; och vilka som ska slaktas eller inte slaktas ska avgöras genom ett lotteri. Men det här måste ske i hemlighet, så att ingen i onödan blir upprörd över det. Inte att undra på att han vill avskaffa yttrandefriheten, så att ingen grävande journalist ska kunna offentliggöra det. – På frågan varför det inte redan görs svarar han att ”vi är för blödiga”.
  • Jag har också hört sägas att han avfärdar Ayn Rand. Nu är mitt intresse för akademiska filosofers avfärdanden av Ayn Rand inte överväldigande stort, så jag har inte satt mig in i hans argument. Men det är i varje fall inte ägnat att förvåna.
  • Och eftersom jag inte läser vartenda ord Tännsjö skriver, kan han ha sagt andra saker som jag missat.

Den naturliga reaktionen på detta är att om karln inte är ond, måste han vara spritt språngande galen. Eller möjligen en kombination av båda.

Men kanske vi kan få svaret i en artikel han nyligen fick publicerad i nättidningen Kvartal under rubriken Varken galenskap eller ondska. I artikeln tar han upp två typer av illdåd: dels Anders Behring Breivik, dels somligas villighet att ansluta sig till Islamiska staten. Han skriver:

Två kognitiva skyddsmekanismer som ofta träder i funktion är dessa. Vi förklarar eländet som möter oss med att det utgör resultat av ”galenskap”. Eller vi omtalar det som uttryck för ”ondska”. Men varken galenskapen eller ondskan är möjlig att förstå.

Om galenskapen fattar han sig kort:

Jag förnekar inte att det finns något sådant som galenskap, det vill säga allvarlig mental sjukdom. Problemet med karaktäristiken av det Breivik gjort som ett vansinnesdåd är att våldsdåd normalt inte utförs av personer som lider av allvarlig mental sjukdom. Psykiatrisk expertis kom ju också att avvisa påståendet att Breivik led av en allvarlig psykisk störning. Man kan tillägga att även om våldsdåd ibland utförs av mentalt sjuka individer, räcker hänvisningen till sjukdomen normalt inte för att förklara dåden. […]

Om ondskan, däremot, säger han att den helt enkelt inte finns:

Om hänvisningen till galenskap normalt är missriktad är hänvisningen till ondska ren galenskap. Det finns nämligen inget sådant som ondska. […] … tanken om ondska som en särskild metafysisk kategori måste uppges.

Ondska är förstås ingen metafysisk kategori, utan en etisk kategori. Men den bottnar i ”människans metafysiska natur”, i det faktum att vi har valfrihet och därmed kan välja mellan gott och ont.

Hur har man tänkt kring ondska? Ungefär så här. En del individer begår uppsåtligen felaktiga handlingar, som de hade kunnat undvika. De gör sig därmed skyldiga till ondska. Detta innebär i sin tur att de förtjänar straff, oavsett om straffet gör någon nytta, för deras egen del eller någon annans. Då de handlat fel, då de ådragit sig skuld, förtjänar de straff. Och vissa depraverade människor har lagt sig till med en karaktär som får dem att regelmässigt göra det onda för det ondas skull […]

Och lite senare:

Tanken på ondska som en egen metafysisk kategori stupar på frågan om den fria viljan.

Och:

Det vore orättvist om jag skulle straffas för något som orsakats, inte av mig, utan av faktorer utanför min kontroll. Immanuel Kant trodde att vi ägde just detta slags fria vilja. Han trodde på ondska och välförtjänta straff. Men han tvingades stipulera att vi hade fri vilja för att få sin filosofi att gå ihop.

Jovisst var det så Kant resonerade. Om vi inte hade fri vilja, skulle det vara orättvist att utmäta straff för onda handlingar. Lika orättvist skulle det vara att berömma goda gärningar. Om vi inte hade fri vilja – och alltså inte rår för vad vi gör (eller tänker) – då vore det fullständigt meningslöst att komma med beröm eller klander eller fälla någon sorts moraliska omdömen.

Men Kant misstrodde introspektion lika mycket som han misstrodde extrospektion. Lika lite som vi vet något om de yttre tingen sådana de är i sig själva, lika lite vet vi om hur vi själva är i oss själva. Så Kant kunde inte ösa ur sitt förråd av val och valsituationer, så som vi andra kan göra. Han måste därför stipulera att vi har fri vilja. Två andra saker han stipulerade var att det finns en Gud och ett liv efter detta.

Men Kant är ju inte den ende filosof som skrivit om den fria viljan eller om ondskan. Jag vill minnas att också Ayn Rand skrivit en del om dessa saker. Och det finns säkert fler.

Resten av uppsatsen handlar om hur vi ska kunna sätta oss in i och förstå Breivik och IS-krigarna utan att behöva prata om hur galna eller onda de är – som om vi intte skulle kunna göra det, om vi inte samtidigt blundar för ondskan eller galenskapen. Det lämnar jag (åtminstone för tillfället) därhän.

Men den stora frågan är hur vi ska förklara Tännsjös egen ondska, om nu ondskan inte finns. För jag hoppas innerligt att ni ser terrorhandlingar, avskaffande av yttrandefriheten och organdonationslotterier som något ont. Och Tännsjö måste ju ha valt att tänka i dessa banor.

Om han inte själv valt att tänka på det här viset, vad är det då som fått honom att tänka så?

Traumatiska barndomsupplevelser? Ja, det är ju möjligt. Men jag vet ingenting om Tännsjös barndom, så det blir bara spekulationer.

Eller handlar det månne om traumatiska upplevelser under filosofistudierna? Har han stångat pannan blodig mot Immanuel Kant och andra filosofer? Men jag har själv stångat pappen en smula blodig, och det har inte fått mig att förespråka något av det Tännsjö förespråkar.

Eller är det, som Tännsjö själv skriver, så att galenskap och ondska är fullständigt obegripliga företeelser? I så fall begriper förstås Tännsjö sin egen ondska lika lite som jag begriper min egen godhet.

Fast visst är ondskan på sätt och vis obegriplig. Varför skulle någon ens vilja göra något som är uppenbart skadligt? Skadligt för andra och i sista hand också skadligt för en själv. Möjligen skulle man kunna göra det för att gagna något ”högre syfte” som man betraktar som gott. Om man som Tännsjö ser den kommunistiska världsrevolutionen som god och eftersträvansvärd, då kan man gott kosta på sig en eller annan terrorhandling, om man bara lyckats intala sig själv att den gagnar världsrevolutionen. Om man ser folkets foglighet under sina herrar som något gott, då kan man kosta på sig att kväsa yttrandefriheten. Men om det är så, då är det ju ytterst onda tankar som ger upphov till de onda handlingarna. Så varför ens tänka onda tankar? För att det så svårt att se att de är onda?[1]

Håller man sitt eget liv och sin egen lycka som yttersta ändamål – så som hävdats av en filosof som Tännsjö avfärdar – då är förstås tanken på att uppsåtligt göra något ont just precis obegriplig.


[1] En som gör det onda för det ondas egen skull är James Taggart i Atlas Shrugged. Men det är förstås fiktion.

Annonser

Kort men kraftfullt svar till Göran Greider

Att Göran Greider är inte så lite vrickad är inte precis någon nyhet. I sin senaste Metrokolumn avslutar han med orden:

Men när Nina Björk skildrar Rosa Luxemburgs liv, öde och världsbild ger hon liv åt det som idag överallt saknas: antikapitalism.

Mitt svar:

I världens enligt vad som påstås mest kapitalistiska land, USA, finns det hela 75 000 sidor med statliga regleringar som syftar till att klavbinda det fria näringslivet.[1] Ändå har Göran Greider mage att påstå att det som överallt saknas idag är antikapitalism. Om detta påstående inte vore så genomfalskt, skulle det vara direkt löjeväckande.

Vad det råder brist på idag är intellektuella som kompromisslöst ställer sig upp till försvar för det samhällssystem som gett oss vår nuvarande höga levnadsstandard och som sedan länge systematiskt håller på att nedmonteras. Sådana försvarare hittar man bara bland anhängare till Ayn Rand och Ludwig von Mises.


[1] Uppgiften har jag från George Reismans uppsats The Myth that Laissez Faire is Responsible for Our Present Crisis. Motsvarande siffror för andra länder känner jag inte till.

Överviktig sockerskattförespråkare anser att vi är dumma

Ja, Göran Greider har ju kommit ut och pläderat för sockerskatt, eftersom en rejäl skatt är det enda som kan stoppa hans godissug och få honom att gå ner i vikt. Att karln inte drar ner på sin godiskonsumtion och börjar motionera är ju Den Stora Gåtan i Nutida Svensk Samhällsdebatt. Eller gåta, förresten: det skulle öka skattetrycket, och det är ju huvudsaken.

Alltnog, och på tal om gåtor: På Aftonbladets kultursida 21 juli skriver han under rubriken Trump är ingen gåta om att Donald Trump är

exakt så galen och obehaglig som en populistisk politiker vid slutet av en lång era av nyliberalism, antipolitik och rusande klassklyftor kan förväntas vara.

Och:

Tea Party-rörelsen tog det republikanska partiet som gisslan.

Och:

Donald Trump är den amerikanska vägkorsning där trettio år av nyliberalism möter ett årtionde av neokonservatism. Punkt slut. Vid en annan avfart i den där korsningen dök socialisten Bernie Sanders oväntat upp med ett helt annat budskap, det som Amerika i dag behöver höra.

Men huvudpunkten är att Donald Trump helt enkelt är dum i huvudet:

Den som läser kapitlet om klimatfrågor i hans senaste bok står inför en oöverstiglig mur av förnekelse och ofattbar dumhet: ”Våldsamma ’klimatförändringar’ är inget nytt. Vi har till och med haft istider. Jag råkar bara tro att de inte är människoskapade.”

Vad som är så ”ofattbart dumt” med detta uttalande går Greider inte in på. Och varför skulle han behöva göra det? Att jorden går sin undergång till mötes om vi inte tar krafttag mot användningen av fossila bränslen och helt avvecklar dem inom ett par årtionden betraktas ju i Nutida Samhällsdebatt som ett axiom, mera grundmurat än att ”existensen existerar”. Om man lämnar detta ”axiom” därhän skulle man ju annars kunna ställa ett par frågor:

Är det ofattbart dumt att säga att vi har haft istider?

År det ofattbart dumt att säga att dessa istider inte varit människotillverkade?

Den senaste istiden upphörde för ca 10 000 år sedan (och gav oss flyttblock och moräner och en del annat). Det fanns människor på jorden på den tiden, men särskilt mycket fossila bränslen använde de inte, och därmed blev det inte heller särskilt mycket utsläpp av koldioxid. Men de tidigare istiderna som inträffade innan det ens fanns människor? – Att påpeka sådant är emellertid, om vi ska tro Greider, ”ofattbart dumt”.

$ $ $

Nåja, att Göran Greider skriver en massa strunt är ju inte precis något nytt. Men ”axiomet” att jorden kommer att koka över om vi inte upphör med all användning av fossila bränslen delas ju av långt fler än honom.

Ta t.ex. smutskastningen av alla som ifrågasätter detta axiom som ”klimatförnekare”. Som om någon någonsin skulle ha förnekat att vi har ett klimat. Eller att detta klimat långsamt förändras under århundradenas lopp. Avsikten med denna smutskastning är förstås att bunta ihop oss med förintelseförnekare. Och när detta väl är gjort, är steget inte långt till att förneka oss vår yttrandefrihet.

Målar jag fan på väggen här? Nej då, visst inte. I USA försiggår just nu en kampanj som går ut på att förmå ”klimatskeptiker” att helt enkelt knipa käft. Tjuvtricket här består i att anklaga energiproducenter, som oljebolag, för bedrägeri – eftersom de inte gått ut med de ”ödeläggande konsekvenserna” av sin verksamhet och eftersom de gett pengar till diverse tankesmedjor som påstås förneka att vi har ett klimat eller att klimatet förändras, och alltid har förändrats, med tiden. M.a.o.: att inte konsekvent – i alla väder och under alla klimatförhållanden – gå miljörörelsens ärenden ska betraktas som bedrägeri och bestraffas och – framför allt – tystas ned.

Fuck off, fascistEn tankesmedja som ska tystas ned är Center for Industrial Progress, ledd av Alex Epstein, författare till The Moral Case for Fossil Fuels. När Epstein fick order om att avslöja sin korrespondens med oljebolagen – ett nödvändigt led i nedtystningen – gav han det enda svar uppmaningen var värd:

Fuck off, fascist.

Ni kan läsa om det på Epsteins egen hemsida, i The Objective Standard och på Forbes hemsida.

Epstein har också utmanat Al Gore på debatt och erbjudit honom $100 000 bara för att ställa upp. Men Gore vägrar debattera med ”skeptiker” och kommer att vägra nu också.

$ $ $

Att politiker i allmänhet och vänsterdebattörer som Greider i synnerhet hakar på miljörörelsen och klimatalarmismen hör inte till De Stora Gåtorna i Samhällsdebatten. Politikerna i allmänhet gör det för att det ger dem en ursäkt för deras favoritsysselsättning: att påta i våra privatliv (och ta ohemult betalt för det). Vänstern i synnerhet gör det därför att det ger dem en ursäkt för införandet av global socialism. Det är ett led i kampen för att krossa kapitalismen. ”Kapitalism eller klimat” är vad som gäller. Om ”klimat” sedan handlar om att undvika värmeböljor eller (som för inte alltför många årtionden sedan) att undvika en ny istid är egalt. Dags för ett Randcitat:

”…vissa vetenskapsmän […] tycker om att leka med idén att om inte miljöförstö­ringen hejdas, kommer resultatet att bli en global katastrof. Enligt ett scenario är vår planet redan på god väg mot ett fenomen som kallas ’växthuseffekten’. Koncentrationer av koldioxid byggs upp i atmo­sfären, säger man, allteftersom världens vegetation, som livnär sig på CO2, avverkas mer och mer. Kol­dioxiden blir hängande i atmosfären och bildar en barriär som håller planetens värme instängd. Som resultat, hävdar växthusteoretikerna, hotas världen av en höjning av medeltemperaturen som, om den nådde 2 till 3 grader, skulle kunna smälta istäckena runt polerna, höja havsnivån med så mycket som 100 meter och vålla en världsomfattande översvämning. Andra vetenskapsmän ser en motsatt fara: att polarisen kommer att breda ut sig och återigen sända glaciärer till de tempererade zonerna. Denna teori antar att jordens molntäcke kommer att fortsätta att tätna, allteftersom mer damm, avgaser och vatten­ånga spys ut i atmosfären av industriskorstenar och jetplan. Avskärmad från solvärmen kommer plane­ten att svalna, vattenångan kommer att sjunka och frysa till is, och en ny istid kommer att randas.”

Detta är vad som kallas ”vetenskap” idag. Det är på grundval av nonsens av det här slaget du drivs mot en ny mörk medeltid. (”Den anti-industriella revolutionen” i Den nya vänstern: Den anti-industriella revolutionen.)

Det här skrevs 1971. Det som då var nonsens och ett reductio ad absurdum av miljörörelsens anspråk kommer snart, om miljörörelsen får som den vill, att vara förbudet att ens ifrågasätta.

Se också min tidigare bloggpost Sol, vind, vågor och socialism. Och notera gärna att en av de ledande kapitalismkrossarnas, Naomi Kleins, senaste bok har titeln This Changes Everything; Capitalism vs. The Climate.

$ $ $

George Reisman har liknat miljörörelsen vid en ”boa constrictor som långsamt kramar livet ur sitt offer”. Tecknen på detta är otvetydiga. Det går inte en dag utan att vi möts av uppmaningar som ”Ta ett grönt år”, ”Välj ekologiskt” eller ”Handla klimatsmart”. Näringslivet fogar sig också: Allt som oftast får vi höra att någon produkt är ”100% klimatkompenserad” (vad som nu menas med det).

Att miljörörelsen också vill strypa vår yttrandefrihet – så att vi inte ens ska kunna skrika när vi blir ihjälkramade – är bara fullt logiskt.

$ $ $

Ett ”klimathot” har vi förvisso idag – men det består inte i att jorden skulle bli någon enstaka grad varmare (eller kallare); det består i att den gröna vänstern ska lyckas med det som den röda vänstern inte lyckats åstadkomma: att avveckla kapitalismen och driva oss tillbaka till tiden före den industriella revolutionen. Läs återigen George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik och försök föreställa er vad som döljer sig bakom de torra siffrorna i den uppsatsen.

Förhoppningsvis kommer det aldrig att gå så långt. Förhoppningsvis kommer det att gå som med avvecklingen av kärnkraften. År 1980 lovade våra politiker att avveckla kärnkraften och lät oss gnabbas över om det skulle ske på 10 år eller 25. Det blev 25, och de åren har gått och vi har fortfarande kvar kärnkraften. Avvecklingen av alla fossila bränslen planeras med ett liknande tidsperspektiv, och under den tiden kommer kanske t.o.m. våra politiker att inse vilken katastrof det skulle innebära. Men det är förhoppningsvis; avsikten finns där onekligen. Under tiden kommer gastkramningen att fortsätta. Och fler och fler subventioner, utpressade av skattebetalarna eller finansierade med nytryckta pengar, kommer att ösas ut till ”alternativen”, sol- och vindkraft. Bensinskatter och sådant kommer bara att öka.

Som George Reisman skriver i sista meningen av sin uppsats:

De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.

$ $ $

Tidigare inlägg i detta ämne hittar ni här.

Guldmyntfoten och lögnen

Repris från 2006.

Det hör till socialisternas standardrepertoar att beskylla kapitalismen för alla missförhållanden i samhället, fastän samtliga dessa missförhållanden i själva verket ska tillskrivas blandekonomins socialistiska komponent. Beskyllningar som att kapitalismen är orsak till slaveri och krig är bara alltför välbekanta; liksom att den bär skulden för inflation och arbetslöshet, fastän dessa företeelser helt och hållet beror på statlig interventionism, statliga ingripanden i ekonomin.

Och vad gör icke-socialistiska politiker och ekonomer när de möts av denna propaganda? Jamar med.

Myten att 30-talsdepressionen berodde på kapitalismen har ni säkert fått er till livs förr. En del av denna myt är att depressionen berodde på guldmyntfoten, på att man alltför länge klängde sig fast vid denna ”barbariska kvarleva” (som John Maynard Keynes kallade den).

Jag hittade några exempel på ett diskussionsforum där jag är med [Liberal debatt; numera avsomnat]. Först ett par citat från moderna ekonomer:

The current judgment of economic historians (see, for example, Barry J. Eichengreen, Golden Fetters) is that attachment to the gold standard played a major part in keeping governments from fighting the Great Depression, and was a major factor turning the recession of 1929–1931 into the Great Depression of 1931–1941. (Bordo, M., ”Monetary Policy Regimes, the Gold Standard, and the Great Depression”, NBER Reporter, 1999.)

The depression is seen today as a consequence of the Federal Reserve’s adherence to the flawed real-bills doctrine and to gold standard orthodoxy. It led policymakers to shun expansionary monetary policy, and it transmitted the U.S. depression across the globe. (Samme Bordo.)

The most important barrier to actions that would have arrested or reversed the decline [during the Great Depression] was the mentality of the gold standard. (Eichengreen själv.)

(Eichengreens Golden Fetters är ett standardverk för guldmyntfotens belackare. Den har utsatts för en förödande kritik av Richard Salsman; se lästipsen nedan.)

Personen som levererade dessa citat är, vad jag förstår, doktorand i ekonomisk historia. Här är vad han själv skriver (med vissa lättare redigeringar för sammanhangets och grammatikens skull; de ändrar inte innebörden):

Är ni objektivister säkra på att vi alla skall gå över till guldmyntfot? Be careful what you wish for…

De länder som vidhöll sin guldmyntfot längst, t.ex. USA och Frankrike, drabbades allra värst under stora depressionen, och ett återinförande riskerar skapa ekonomisk kris och politiskt kaos. De flesta ekonomer är nog överens att guldmyntfot är lika förlegat som socialism.

Orsakerna till den stora depressionen är den fråga som behandlas mest inom nationalekonomin.

Visste du verkligen inte att en av de vanligaste tolkningarna av den stora depressionen var att den förvärrades av guldmyntfoten?

En majoritet av de som studerat den stora depressionen har kommit till slutsatsen att guldmyntfoten borde ha övergetts tidigare. Detta är vad jag tror i alla fall; de artiklar jag har aktuella, och som jag citerade ovan, är alla av denna uppfattning. Har aldrig gett mig in på detta område, och har ingen ”egen” uppfattning i frågan.

Det är väl mer välmotiverat att lita på Barry Eichengreen, som jag anser vara en mycket god ekonomisk historiker, och vad han har sagt om guldmyntfoten än vad t.ex. en romanförfattare kan ha sagt om dito. [Mises och Reisman är romanförfattare?[1]]

[Som svar på invändningen ”Sedan ska man ha klart för sig att guldmyntfoten i praktiken avskaffades redan under Första världskriget.”:] Fast icke desto mindre höll vissa länder fast vid en guldmyntfot som satte hämsko på deras ekonomiska politik. Jag tror de flesta argumenterar att givet hur systemet var utformat efter Första världskriget (d.v.s. satt i kaos) gynnades de länder som helt övergav guldmyntfoten så tidigt som möjligt (vilket alltså inte USA gjorde). Såg någonstans att någon, tror den var Eichengreen, som hade försökt visat att den helt skulle avskaffats under 50-talet även om den stora depressionen (och Andra världskriget) uteblivit.

Lägg gärna märke till sådan formuleringar som ”en majoritet”, ”de flesta”, ”de vanligaste tolkningarna”. Notera gärna också att doktoranden inte har någon ”egen uppfattning”; han bara upprepar vad han blivit matad med.[2]

Hur förhåller det sig nu med allt detta?

Guldmyntfot betyder att guld är pengar. Under guldmyntfot använder man guld att betala med. Använder man i stället sedlar, så är dessa sedlar inlösbara i guld. Skriver man ut checker, är checkerna inlösbara i guld. Om vi någonsin får tillbaka en riktig guldmyntfot, kommer vi fortfarande att handla med betal- och kreditkort, men de skulle ha full guldtäckning. Och under guldmyntfot skulle det självfallet inte finnas några restriktioner i rätten att äga guld – detta skulle vara liktydigt med restriktioner i rätten att äga pengar.

En sådan guldmyntfot var vad vi hade under perioden fram till 1914. Det var guld man använde att betala med, och använde man sedlar eller något annat, var de inlösbara i guld. Och de valutaenheter de olika länderna använde var definierade i termer av guld: en dollar var t.ex. 1/20 ounce guld, och ett pund var ¼ ounce (eller en aning mindre). Några problem med att räkna om sina pengar i främmande valuta förelåg därför inte heller.

Vad hände med denna guldmyntfot? Nåväl: att krig bekostas med inflationspengar är vanligt förekommande. De krigförande staterna gick helt sonika ifrån guldmyntfoten och tryckte upp papperspengar utan täckning. I ett fall (Tyskland) ledde detta till hyperinflation efter kriget. Men även i andra länder ledde det till att penningvärdet sjönk, om än inte fullt så dramatiskt.

Den enkla och sunda lösningen på detta problem borde ha varit (utöver att inte trycka upp fler papperspengar) att gå tillbaka till den guldmyntfot som rådde före kriget och justera sedlarnas värde i förhållande till guldet för att spegla den nya verkligheten. Förenta staterna gjorde faktiskt så: en dollar som tidigare varit definierad som 1/20 ounce guld omdefinierades nu till 1/35 ounce.

Men i det stora hela gjorde man inte alls så. Man övergav i stället guldmyntfoten till förmån till vad som kallas ”gold exchange standard” (”guldutbytesmyntfot”, om man översätter direkt; men jag har faktiskt inte sett termen på svenska). I stället för cirkulerande guldmynt och sedlar inlösbara i guld övergick man till stora guldtackor som förvarades i statliga bankvalv. Guld var inte längre något som vi vanliga döda fick äga och använda fritt; det monopoliserades av stater och centralbanker. Guldtackorna användes sedan vid internationella transaktioner, men inte i den dagliga handeln. Det fanns fortfarande en nominell koppling mellan papperspengar och guld, men systemet innebar att det var lätt för stater och centralbanker att manipulera penningmängden och skapa inflation.

Systemet fungerade så att dollarns värde var direkt knutet till guldet (1/35 ounce) och att pundets värde i sin tur var knutet till dollarn; sedan fick andra valutor ”flyta” i förhållande till dollarn och/eller pundet. (Det var därför som dollar och pund under många år benämndes ”hårdvaluta” – fram till början av 70-talet, då Richard Nixon ”befriade” dollarn från varje koppling till guld.)

M.a.o.: den lögn socialister och deras medlöpare prånglar ut – att guldmyntfoten hade skuld i den stora depressionen – betyder att man skyller depressionen på en myntfot som redan var avskaffad. Fräckare lögn får man leta efter.[3]

En händelse som faktiskt inträffat brukar användas som fikonlöv för denna lögn. Före kriget hade pundet varit värd $4.86; efter kriget hade dess värde sjunkit till ungefär $3.50. År 1926 bestämde sig Storbritanniens politiker för att gå tillbaka till guldmyntfoten. Men i stället för att definiera pundet på ett sätt som motsvarade efterkrigsverkligheten – vilket skulle innebära att ett pund var värt $3.50 – fick man ett anfall av storhetsvansinne och definierade pundet som det varit definierat före kriget: som $4.86. (Det var inte bara ”storhetsvansinne” som låg bakom detta: man ville bevara och utvidga den spirande ”välfärds”staten, och man ville förhindra att löner marknadsanpassades, eftersom fackföreningsrörelsen var emot detta, och facket hade växt sig starkt.) För att ”rädda” pundet ägnade sig Federal Reserve sedan åt räntemanipulationer som skulle göra det möjligt för pundet att bli så mycket värt som det påstod sig vara. Det hjälpte förstås inte; men det var en av de faktorer som så småningom utlöste den stora depressionen.[4]

Och fikonlövet här är förstås inte bättre än den ursprungliga lögnen: centralbankers manipulationer med räntan är inte heller en del av en fri marknad utan ett socialistiskt ingrepp i marknaden.

Men det är alltså lögner av det här slaget som ekonomistuderande vid våra universitet matas med – precis som de matas med sådana lögner som att det är vår konsumtion och inte vår produktion som gör oss rika[5], eller att små inflationsdoser gör mer nytta än skada, eller att John Maynard Keynes ”räddat kapitalismen”.

Och vad gör vi åt det? På kort sikt finns väl inte mycket att göra – det är varken ”vi objektivister” eller ”vi österrikare/austroklassiker” – som tillsätter professurerna i ekonomi. På lång sikt kanske trenden kan vändas – om tillräckligt många unga människor vänder ekonomiinstitutionerna ryggen och läser in sig på riktiga ekonomer, från Adam Smith och fram till George Reisman.

Lögnen ger endast långsamt vika.


Lästips: Richard Salsman, ”The Gold Standard: Scapegoat for the Great Depression”, The Intellectual Activist, Vol. 9, Nr 1 (January 1995). (En kritisk uppgörelse med Barry Eichengreens Gold Fetters: The Gold Standard and the Great Depression; tyvärr inte tillgänglig på nätet.)

Murray N. Rothbard, What has Government Done to Our Money? (speciellt kap. 4, ”The Monetary Breakdown of the West”, som ger en kort och enkel sammanfattning av guldmyntfotens historia).

Varken Salsman eller Rothbard hör till mina hjärtevänner.[6] Men det hör liksom inte hit. Inte när de – som här – har rätt.


[1] Kängan var förstås riktad mot objektivister som bara läser Ayn Rand (i ”Galts klyfta” används bara guld- och silvermynt). Synd om grabben att några av oss också läser andra anhängare av guldmyntfoten.

[2] Kan inte heller undanhålla er följande replik från sagde doktorand, när någon (inte jag, den här gången) kom med en berättigad invändning:

Vad är ditt problem? Underkände någon lärare i ekonomisk historia eller nationalekonomi dig i någon grundkurs, och nu känner du för att ge igen? Är du upprörd eftersom din hjärna slutade utvecklas nar du var tolv, medan dina kamrater utvecklades till individer med en normal tankeförmåga?

Så när killen inte åberopar auktoriteter tar han i stället till personangrepp.

[3] Vi ska inte heller glömma att Franklin D. Roosevelt år 1933 förbjöd privatpersoner att inneha guld.

[4] Jag tar också upp det här i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1 (bläddra ner till ”Englands ’återgång till guldmyntfoten’”). Men jag säger i stort set detsamma där som jag säger här.

[5] Se om detta George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.

[6] Se om Salsman Reisman Insights Without George Reisman och Objectivism and ”Austrian” Economics – Compatible or Not? Om Rothbard har jag skrivit några bloggposter på engelska. Se också Är ”Frihets”fronten anarkistisk?

Bortblandade ekonomiska kort

Häromsistens var jag uppe i Stockholm och såg en pjäs som inte är värd att kommentera. Programbladet till pjäsen var skrivet av Per Wirtén, och jag saxar:

Efter kriget samlades företrädarna [för ”nyliberalismen”] i det så kallade Mont Pèlerinsällskapet. […] Kretsen runt Mont Pèlerin försökte rädda, omformulera och förnya de gamla liberala idéerna om fria marknadskrafter, konkurrens och entreprenörskap. De var sällan särskilt eniga. Omvärlden betraktade dem som reaktionära överlevare, men deras betydelse skulle så småningom bli enorm. Under nästan tjugo år, mellan Berlinmurens fall 1989 och finanskraschen 2008, var deras synsätt helt dominerande. [Min kursivering.]

Ayn Rand […] var inte mer extrem än många av ekonomerna i Mont Pèlerinsällskapet, som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises […]

Mises’ och Hayeks idéer skulle alltså ha varit dominerande under tjugo långa år!

Mises var som bekant anhängare av guldmyntfot. Såg vi ens röken av någon guldmyntfot under den här tidsperioden?

Mises formulerade en konjunkturcykelteori som i all korthet går ut på att inflationspengar idag leder till felinvesteringar i morgon, och att felinvesteringarna kommer i dagen den dag bubblan spricker och vi får deflation och depression. Om detta synsätt varit dominerande under denna tidsperiod, då borde vi ha väntat oss avsaknad av inflationsbubblor med ty åtföljande avsaknad av felinvesteringar. Var det något sådant vi såg under denna tidsperiod?

Så tidigt som 1920 visade Mises att socialismen inte kan överleva, eftersom den är oförmögen att sätta priser och måste imitera den prissättning som görs i icke-socialistiska samhällen. Detta är åtminstone en delförklaring till att socialismen i östblocket föll samman i slutet av 80-talet. Men är detta en analys av socialismens misslyckande som någonsin varit dominerande?

OK, nu var Mises inte den ende medlemmen av Mont Pèlerinsällskapet, så kanske andra medlemmar, som Milton Friedman, faktiskt dominerade den ekonomiska debatten.

Men det blir värre:

Finanskapitalismens kollaps 2008 innebar att vurmen för privatiseringar och avregleringar kom av sig.

Vad som än orsakade denna kollaps, så inte var det ”privatiseringar och avregleringar”! Den främsta orsaken var att den amerikanska staten, via institut som Freddie Mac och Fanny Mae, förmådde bankerna att låna ut pengar för fastighetsköp till personer som inte hade någon möjlighet att betala tillbaka lånen. Det var m.a.o. just den typ av bubbla som förklaras av Mises’ konjunkturcykelteori. Och till yttermera visso var det lärjungar till Mises som förutspådde och varnade för vad som skulle komma att ske.

Och avregleringar, förresten. Enligt uppgift från George Reisman uppgår de regleringar som klavbinder den amerikanska ekonomin till 75 000 sidor. Siffran är från december 2010. Om perioden fram till 2008 utmärktes av en ”vurm för avregleringar”, då måste man fråga sig hur många sidor det var 1989, när den här vurmen påstås ha börjat.[1]

Per Wirtén skriver förstås som han har förstånd till – men det här är ett mönster som vi sett upprepas till leda: oavsett vad staten gör för att sätta käppar i hjulet för kapitalismen, så är det alltid kapitalismen som får skulden. Finns det 75 000 sidor som reglerar (d.v.s. klavbinder) kapitalismen i USA, så är det kapitalismens eget fel att det inte i stället finns 750 000 eller 7,5 miljoner sådana sidor! Och ändå ska USA fortfarande föreställa vara världens mest kapitalistiska land.

Inte blir det bättre när Wirtén kommer in på Ayn Rand:

… hon var som författare mer intresserad av den framgångsrika människan än av kurvor över marknader i jämvikt …

Om Wirtén hade brytt sig om att läsa Mises i stället för att bara visa att han känner till namnet, skulle han kanske ha upptäckt att en av huvudpoängerna är att marknader aldrig befinner sig i jämvikt. Närhelst Mises nämner ”jämvikt” (han kallar det ”den jämnt roterande ekonomin”) är han noga med att betona att det är en ”imaginär konstruktion” vars enda syfte är att fungera som kontrast mot den ekonomiska verkligheten. (Och nej: Ayn Rand var inte heller intresserad av sådana kurvor.)

Men sedan blir det riktigt besynnerligt:

Ayn Rands argument för en helt avreglerad kapitalism var inte ekonomisk, som hos de i Mont Pèlerin, men etisk och moralisk.[2] Det är bara när kapitalismen är ohindrad som den fria människan kan realiseras, den egoistiska individen resa sig och individen få sitt värde. Efter kraschen omvärderade Alan Greenspan i viss mån sin ekonomiska politik. Det skulle Ayn Rand aldrig ha gjort. Kapitalismen kunde ha kraschat hur många gånger som helst utan att ha rubbat hennes synsätt, eftersom hon inte längtade efter stabil tillväxt utan efter hjältemod.

Här ska vi alltså fås att tro att det inte är socialismen utan kapitalismen som ständigt kraschar på grund av sina inneboende motsägelser[3] – och att Ayn Rand var fullt medveten om detta men struntade i det, bara för att visa hjältemod.[4]

Det här är förstås komplett nonsens. Jag känner inte till något exempel på att Ayn Rand skulle ha varit oense med Mises i ekonomiska frågor.[5] Båda var t.ex. rörande ense om att interventionism eller blandekonomi skulle leda till socialism, om inte trenden bröts. Vad Ayn Rand tillade var att kapitalism inte är förenlig med altruism eller självuppoffringsmoral.

Vad sedan Alan Greenspan beträffar, måste han ha omvärderat allt han lärt sig av Ayn Rand allra senast när han åtog sig jobbet som centralbankschef år 1987 (fem år efter hennes död). En gång i tiden skrev han en uppsats, Guld och ekonomisk frihet, som publicerades i Kapitalismen: det okända idealet. 1987 tillfrågades han om han fortfarande stod fast vid vad han skrivit där, och hans svar var att det var hans ”personliga åsikter” som han inte ”tog med sig i ämbetet”. Och under hela sin tid som riksbankschef rörde han inte ett finger för att frångå pappersvalutan till förmån för guldet. Naturligtvis skulle det ha varit svårt för honom att göra det som riksbankschef – men vad skulle han då med det där ämbetet till, ifall det innebar att arbeta emot sin egen övertygelse?

Greenspans tid som riksbankschef skilde sig inte nämnvärt från vad som kom före honom eller efter honom. Vad Fed huvudsakligen sysslat med har alltid varit ”kvantitativa lättnader” – en eufemism för inflation. Ibland avstår Fed från sådana ”lättnader”, och då kallas det åtstramning. Någon guldmyntfot har aldrig funnits i sikte.

Vidare i texten:

Men hon vände på de sedvanliga utgångspunkterna och påstod frankt att det är de rika och framgångsrika som hålls nere – inte de fattiga. De 99 procenten förtrycker de en procent superrika.

Ja, det där hör man ju ibland ofta; men allt det vittnar om är bristande närläsning. Och det har bemötts så många gånger av andra att det är onödigt att jag gör det själv också. Men de som läst Atlas Shrugged har säkert noterat att James Taggart, Orren Boyle och Eugene Lawson hör till de ”superrika”, medan Eddie Willers, Cherryl Taggart och Jeff Allen inte gör det.[6]

Men Wirtén skriver alltså som han har förstånd till. Och mycket till förstånd är det inte.


[1] Uppgiften kommer från uppsatsen Vapenkontroll: Kontrollera statens vapen. Det finns en länk till varifrån Reisman själv hämtat uppgiften, men den länken fungerar tyvärr inte längre. Men samma uppgift finns också i en bloggpost från 2006.

[2] Vi kan bortse från den bristfälliga grammatiken i denna mening.

[3] Jag förmodar att Wirtén är marxist, även om jag inte kan veta det med säkerhet.

[4] Därmed inte sagt att Ayn Rand hade något emot hjältemod – tvärtom. Hon betraktade människan som en heroisk varelse – vilket förstås inte betyder att alla människor är hjältar utan att de har potentialen att bli det.

[5] Hon var oense med honom när det gällde den filosofiska referensramen, men det har jag tagit upp förr.

[6] De fåkunniga hänvisas också till George Reismans uppsats De en procenten och de nittionio, som visar att förtrycket av de ”superrika” i slutändan drabbar de fattiga.

”Det drabbar ingen fattig”

Det här uttrycket används när man snor en plånbok från en miljonär – eller lurar pengar av en pensionär som inte redan är alldeles utfattig. Det används också för att försvara skatter och skattehöjningar – enligt den outtalade men aldrig ifrågasatta premissen att skatt betalas av de rika och att pengarna går till de fattiga. Och det är ju också alltid – säger eller tänker man – bara de rika som hela tiden gnäller över de höga skatterna. De fattiga har ju inget skäl att gnälla.

Men så har det inte alltid varit. I den svenska översättningen av Internationalen, som kom 1902, finns raderna:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

På den tiden var det alltså arbetarna som klagade över skattetrycket.

Idag sjungs inte den här versen på Första maj. Liberala Partiet brukar däremot veckla ut en röd banderoll med den här texten. Men jämfört med det stora första majtåget är det bara ett ytterst litet fåtal som medverkar i Liberala Partiets demonstration.

Det genomsnittliga skattetrycket år 1901 var 7,3%. Idag är det uppe på 43%, och innan alliansregeringen införde sina ynkliga små jobbskatteavdrag var det nästan uppe i 50%.[1]

Hur dessa 7,3% fördelade sig på olika samhällsklasser har jag inte lyckats hitta någon uppgift om. Vid denna tid företogs en skattereform där man övergick från grundskatter till ett progressivt skattesystem.[2] Men progressiviteten kan inte ha varit särskilt kraftig, för några stora förändringar blev det inte de första åren. En topp på 13,6% nåddes under Första världskriget, då man tog ut en sorts värnskatt, men sedan sjönk siffran en smula igen, för att först därefter ta ordentlig fart. Men så hade arbetare inte särskilt höga löner på den tiden, så även ett med moderna mått mätt måttligt skattetryck kunde vara något att digna under.

Men det var alltså då det. Idag betraktas 43% av arbetarrörelsens representanter som ett oerhört lågt skattetryck som måste höjas rejält för att inte Sverige ska gå sönder.

Den här bilden lade jag ut på Facebook häromdagen och fick dessa hånfulla kommentarer:

Stackars borgerliga rikemän och medelklassfolk i Skattebetalarnas riksförbund kommer t.ex. alltid att tycka att det är för mycket.

Och de som tjänar hutlöst med pengar borde bidra med mycket mer.

Höjda skatter drabbar alltså ingen fattig! De är bara de rika som betalar skatt! Och de rika bara gnäller och tar inget samhällsansvar!

Nu ska jag ta det här lite långsamt, och jag kommer att upprepa mycket som jag sagt förr.

Vem betalar skatt?

Till att börja med finns det inga skattebetalare på bilden; det finns bara politiker. Politiker betalar ingen skatt. Detta har jag utrett tidigare, i Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt. Kort sagt är de skatter de påstås betala fiktiva.

För dem som arbetar inom den privata sektorn är en skattehöjning just en skattehöjning. Men för dem som arbetar inom den offentliga sektorn är den i själva verket en lönesänkning. De flesta offentliganställda kan inte göra något annat åt denna lönesänkning än att jobba hårdare och prestera mera, så att de får sin lön höjd. Icke så för politikerna, som kan göra sig själva skadeslösa genom att höja sina egna löner. Och ingen vill väl komma och påstå att politiker aldrig höjt sina egna löner?

M.a.o.: till de som drabbas av högre skatter hör redan fattiga (OK, relativt fattiga) offentliganställda. Men redan rika offentliganställda kan lätt göra sig skadeslösa.

Punktskatter

Låt mig gå vidare och ta upp punktskatter. Det krävs inte mycket eftertanke – om ens någon eftertanke alls – för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har minst råd med dem. Den som har råd med Havannacigarrer, Napoleonkonjak och Mouton-Rothschild behöver inte bekymra sig nämnvärt om dessa skatter; helt annorlunda är det för oss som bara har råd med billigt rödtjut och försöker spara genom att handrulla våra cigaretter. (Just det sistnämnda har betraktats som en form av skatteflykt och därför höjdes skatten på rulltobak rejält för några år sedan.)

Inte heller är det svårt att förstå att de som har råd att bo i lyxvillor – och/eller kan resa jorden runt i privata jetplan för att uppmana oss andra att ”rädda klimatet” genom att avstå alla bekvämligheter som kan göra livet lite drägligare för oss – inte har några jätteproblem med punktskatterna på el och bränsle. De som bor i små stugor ute i glesbygden och är beroende av bilen för att ta sig till jobbet och hem igen – det är de som drabbas hårdast.

Inflation

Låt mig så gå vidare till den form av dold beskattning som består i att urholka penningvärdet, d.v.s. inflation. Att inflationen leder till prisökningar förstår förstås de flesta – även om ”mainstreamekonomer” försöker få oss att förväxla orsak och verkan och försöker smäcka i oss att det är pris- och löneökningarna som leder till ökad penningmängd och inte tvärtom.

Hur kommer inflationspengarna ut på marknaden? De kommer ut i form av lån. Och vilka är det som har lättast att få lån beviljade? De som kan förväntas betala av lånen med ränta. Och ju rikare man redan är, desto troligare är det förstås att man kan betala tillbaka.

Ta något så ofta förekommande som ett bolån. I dagens läge och där jag bor behöver man en eller ett par miljoner för att komma över en normal lägenhet; i Stockholm är det mer än så. Men om en hemlös person – som naturligtvis har ett väldigt stort behov av ett boende – skulle gå in till banken och be om ett sådant lån, skulle han alldeles säkert få avslag. Man måste vara någotsånär välbeställd för att kunna byta bostad. Och lika lite skulle förstås en bank bevilja en normalinkomsttagare ett mångmiljonlån för att köpa en lyxvilla.

De största lånen går förstås till storföretagen – meningen med kreditexpansionen ska ju vara att ”stimulera” ekonomin eller att ”hålla hjulen i rullning”.

Men vad händer sedan? Priserna går upp, men de går inte upp med en gång. De som fått lånen kan fortfarande göra sina inköp till de gamla priserna eller innan priserna gått upp särskilt mycket. Men de som inte fått lånen – alltså de fattiga eller relativt fattiga – kan inte göra inköp med de nytryckta pengarna förrän efter det att priserna stigit. M.a.o. innebär inflation en omfördelning av rikedomen, inte från rika till fattiga utan tvärtom från redan fattiga till redan rika.

Men inget av detta lärs ut av våra ”mainstreamekonomer”. Det lärs bara ut av ”österrikare”.

Skatter på kapital

Punktskatter drabbar alltså de fattiga direkt, och den dolda skatt som består i att urholka penningvärdet drabbar dem på lite sikt. Men det som på lång sikt drabbar dem allra värst är skatter på ”de rika”, d.v.s. på kapitalister och företagare.

För att se detta klart måste vi fråga oss vad kapital används till. Även om storkapitalister har råd med betydligt mer lyxkonsumtion än vi andra, är det bara en bråkdel av kapitalet som går till konsumtion. Den stora merparten av kapitalet går till investeringar och till anställning av arbetskraft. Så vad händer när staten skattar bort detta kapital? Det blir färre eller mindre investeringar, och det blir färre nyanställningar, eller också nyanställningar till lägre löner. De fattiga – som man tror att skatterna på något vis skulle hjälpa – drivs ut i arbetslöshet, eller måste arbeta till lägre löner, eller har inte ens en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det som driver ekonomin framåt och skapar vår levnadsstandard är kapitalbildning eller kapitalackumulation. Och hur ackumuleras kapital? Företagen skapar produkter som är oss till nytta och(eller glädje; de säljs med vinst; det allra mesta av vinsten plöjs tillbaka i produktionen; allt fler varor och tjänster som är oss till nytta och/eller glädje kommer ut på marknaden; det blir nya vinster för företagen att plöja tillbaka i produktionen, och så fortsätter det. Allt fler arbetare kan anställas till allt högre reallöner. Kapitalackumulationen gör det också möjligt att introducera nya uppfinningar som gör produktionen allt effektivare.

Så vad tror ni skulle hända om allt detta kapital skattades bort och överfördes i statens påstått välvilliga men i själva verket rovgiriga händer? All produktion skulle förstås upphöra – kanske inte med en gång men rätt snart; det skulle bli omöjligt att nyinvestera eller nyanställa och det arbetande folket skulle drivas ut i arbetslöshet. För en tid skulle staten kunna visa sig från sin välvilliga sida och omfördela rovet – d.v.s. dela ut arbetslöshetsunderstöd – men hur lång tid skulle det ta innan alla pengarna var slut? Och mer kapital att plundra ut skulle inte längre finnas.

Så konfiskatoriska skatter vågar sig knappast någon stat på, men principen förblir densamma. Beskattning av kapital är alltigenom destruktiv. Det enda ”konstruktiva” med den är att inte precis allt kapital skattas bort.

Och som det ser ut idag är skadeverkningarna osynliga. Vi ser hur bra vi har det idag, men vi ser helt enkelt inte hur mycket bättre vi skulle ha det om kapitalet finge verka fritt. Vi ser de uppfinningar som idag gör livet så mycket lättare och rikare för oss – bilar och andra fortskaffningsmedel, radio och TV och film, datorer och avancerade mobiler – men hur många andra livsbefrämjande uppfinningar vi skulle kunna ha, det kan vi förstås inte se. Vi kan t.ex. bara fantisera om vilka medicinska framsteg som skulle kunna ha gjorts – och hur många liv de skulle ha kunnat rädda och förlänga.

Men en sak är säker: de fattiga skulle inte längre behöva vara på långt när så fattiga som de är idag. I jämförelse med tidigare generationer skulle de vara stormrika.[3]

Skatt efter bärkraft

En sund princip för all beskattning är ”skatt efter bärkraft”. De fattiga ska inte betala mer skatt än de orkar med, och de rika ska inte ha några skatteförmåner. Både punktskatter och inflation strider uppenbart mot denna princip. Och skatt på kapital har sådana långsiktiga skadeverkningar att den inte borde komma på tal. Så finns det någon metod att tillämpa denna princip?

En metod är att genomföra det förslag Ayn Rand kom med i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. Förslaget går ut på att företag som ingår kontrakt med varandra skulle försäkra sina kontrakt hos staten, och att staten skulle gå in och agera skiljedomare ifall det skulle uppstå stridigheter om kontrakten. Ingen skulle vara tvungen att försäkra sina kontrakt på det sättet, men det skulle vara en uppenbar fördel att göra det. Och eftersom de största företagen skulle ingå de största kontrakten, skulle det vara de som betalar allra mest av denna frivilliga skatt – och detta skulle alltså innebära just skatt efter bärkraft.

Att genomföra en sådan reform idag är förstås fullständigt ogörligt – det fordrar ju också att staten slimmas ned till sina nattväktarfunktioner, och en sådan idé sitter inte så väl hos våra politiker.

En annan möjlighet vore att ersätta alla andra skatter med en enhetlig moms. På så sätt skulle för det första endast konsumtion beskattas och inte produktion, och för det andra skulle det innebära att de som konsumerar mest – vilket förstås är de rika knösar vi kallar kapitalister – också skulle betala mest i skatt. En olägenhet med detta är att momsen skulle bli uppemot 50%, men det är väl överkomligt om de andra skatterna försvinner. Och skattetryckets exakta omfattning skulle vara fullt synlig varje gång vi får ett kvitto i affären.

Men så som det ser ut idag är väl det också utopiskt. Om inte annat, så därför att ingen tar till sig vad jag skrivit här och annorstädes.


[1] Siffrorna enligt Ekonomifakta.

[2] Grundskatterna grundade sig på jordinnehav och avskaffades därför att de ansågs både krångliga och orättvisa.

[3] Här hänvisar jag till åtskilliga av de uppsatser av George Reisman som jag har översatt, t.ex. De en procenten och de nittionio och De ytterst välförtjänt superrika. Eller till min egen bloggpost Vi behöver våra miljardärer!. Eller min motion till Liberala Partiet från år 2013. Det skadar inte heller att grundligt studera Reismans läromästare, Ludwig von Mises.

Vem äger våra pengar?

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp[1] (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha.[2] Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret.[3]

Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit (s. 506–512).

När Knapp skrev var det fortfarande i huvudsak ädelmetaller (guld och silver) som gällde som pengar.[4] Men det skulle alltså vara därför att staten bestämt att så skulle vara. Hade staten i stället bestämt att t.ex. järn (eller tenn eller zink eller nickel) skulle vara pengar, skulle järn ha varit pengar, och järnmyntens värde skulle ha dekreterats av staten.

Men så är det ju inte längre idag. De mynt och sedlar vi använder, och de sedlar som spottas ut när vi går till hålet i väggen och som ska finnas tillgängliga när vi handlar med bankkort, har inte längre den ringaste koppling till ädelmetaller. De är ”fiatpengar”, d.v.s. just pengar som skapats genom statliga dekret. Stat och centralbank bestämmer idag vad som ska vara pengar och hur mycket de ska vara värda.

Så vem äger dessa pengar? Eftersom det är stat och centralbank som ger oss pengarna, måste de ju också vara pengarnas egentliga ägare; det är inte vi som äger dem; vi har dem blott till låns.

Och lån ska ju betalas tillbaka. När staten kräver att få lånen betalda kallas det skatt.[5]

Det är förstås ett brott mot all avtalsrätt att försöka undandra sig skatt – t.ex. att flytta sina – förlåt, statens – pengar utomlands och utnyttja s.k. skatteparadis.[6]

Och att detta just nu är på den s.k. tapeten har säkert inte undgått er. Några typiska reaktioner:

”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflykt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper att betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i sitt förord till boken ”Gömda rikedomar”. (Karin Pettersson i Aftonbladet 4 oktober.)

Att staten äger våra pengar är alltså en del av vårt ”grundläggande sociala kontrakt”!


Människor som har det gott ställt och som egentligen skulle kunna bidra med mer ska inte kunna hålla på att smita undan skatt, säger [Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson]. (Aftonbladet 12 april.)


Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop, men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för att göra rätt för sig, och för att efter sin förmåga göra sin del för det vi kallar vårt. (Anna Kinberg Batra, citerad i Aftonbladet 16 mars.)


Antagligen kommer ingen att behöva skaka galler, inte i Sverige i varje fall. ­Skatteflyktingarna har en ogenomtränglig mur av advokater på sin sida och ­vänner på ledande befattningar som skyddar dem. Men det handlar faktiskt om grov organiserad brottslighet i en ­skala som är nästan ofattbar.

Skattesmitarnas offer är vanliga hederliga skattebetalare. De pengar som bland annat rika svenskar gömt undan kunde ha gått till bättre skola och sjukvård i ­Sverige. Enligt Skatteverket försvinner varje år 46 miljarder kronor på detta sätt. Och på global nivå handlar det om ­betydligt allvarligare effekter. (Anders Lindberg i Aftonbladet 7 april.)


Så när lårbenshalsarna börjar knäppa även i milt Medelhavsklimat lär [de skatteflyktande] pensionärerna skynda tillbaka till svensk vård och klaga på riskkapitalister som skickar skattepengar till skatteparadis. (Patrik Kronqvist i Expressen 8 mars 2013.)

Att skatteflyktingarna kommer tillbaka när de behöver vår svenska sjukvård är ett vanligt argument. Men här gäller det ju pensionärer som inte flytt skatten förrän de blev pensionerade och alltså betalt in för vår sjukvård under hela sitt yrkesverksamma liv!


Skatteintäkter är grunden för en gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning. Enorma summor som skulle ha kunnat investeras i hållbar utveckling försvinner i dag på grund av kapital- och skatteflykt. Att bekämpa olovlig kapital- och skatteflykt är därför en central fråga för utvecklingsfinansieringskonferensen i Addis Abeba. (Biståndsminister Isabella Lövin i Dagens Nyheter 13 juli 2015.)

Isabella Lövin vet det förstås inte, men grunden för välfärd och fattigdomsbekämpning stavas kapitalism och kapitalackumulation – och en stor del av det kapital som annars skulle ha ackumulerats försvinner i skatter.


Kostnaderna för det europeiska flyktingmottagandet är extremt små i jämförelse med vad som försvinner i icke-betalda skatter och avgifter varje år, säger [Lisa Pelling] och fortsätter:

– Skulle alla betala de skatter som vi demokratiskt har beslutat om behövs för att bidra till välfärden i Europa skulle det inte vara någon match för oss att ta emot flyktingar. Det finns pengar att omfördela, säger hon. (Dagens Arena 6 oktober 2015.)


De förmenta ”skatteparadisen” snedvrider kapitalmarknad och näringsliv. De skadar ett liberalt ekonomiskt system. […] Mot allt detta behövs stärkt internationellt samarbete – inte nationell inskränkthet och angrepp mot marknadsekonomi och handel. (Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren på ledarplats 11 april.)

Det är alltså inte de höga skatterna utan flykten från dem som snedvrider kapitalmarknad och näringsliv, enligt liberalsocialismen.

Så här skulle jag kunna fortsätta att plocka citat till döddagar eller till tidens ände, vilket som än kan tänkas inträffa först.

Vettigare röster har också hörts:

Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. [7] (Johan Norberg i Metro 13 april.)

Men det bästa svaret gavs av Lena Andersson i Dagens Nyheter 15 april. Några citat:

Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? […] I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras. […]

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. […]

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. […]

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. […]

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Men läs hela![8]

$ $ $

Så vad är lösningen?

För det första måste förstås de lagar vi redan har mot falskmynteri tillämpas konsekvent och gälla även för stat och riksbank – så att vi slipper alla dessa papperslappar och småmynt som inte har den ringaste täckning i ädelmetaller.[9]

För det andra måste all kapitalbeskattning avskaffas, så att pengarna odelat kan gå till investeringar och anställning av arbetskraft. Den lilla bråkdel av sina förmögenheter som storkapitalisterna lägger ned på personlig konsumtion beskattas lämpligen genom att alla skatter ersätts med en enhetlig moms, så som jag föreslår i bloggposten Anspråkslöst förslag till skattereform.

Men viktigast av allt är förstås att idén om staten som härskare ersätts av idén om staten som vår, medborgarnas, tjänare. Och alltså inte i teorin, utan i praktiken. Som det är idag försöker staten – ”välfärdsstaten” – och alla dess tillskyndare smäcka i oss att den tjänar oss när den roffar åt sig våra pengar. Den försöker också smäcka i oss att dess makt utgår från oss – folket – när den i själva verket, som all politisk makt, växer fram ur en gevärspipa. (Se om detta min gamla bloggpost All offentlig makt går ut över folket.)

Om staten betraktades som vår tjänare, inte som vår härskare – och om detta inte bara vore tomma ord – skulle beskattningen vara frivillig. Jag citerar Ayn Rand:

Principen om frivillig finansiering av staten vilar på följande premisser: att staten inte är ägare till med­borgarnas inkomster och därför inte kan inneha någon blankofullmakt på dessa inkomster – att de rättmätiga statliga tjänsternas natur måste vara definierade och begränsade i grundlagen och inte lämna staten någon makt att öka omfånget av sina tjänster efter eget godtyckligt gottfinnande. Principen om frivillig finansiering av sta­ten betraktar följaktligen staten som medborgarnas tjänare, inte som deras härskare – som ett ombud som måste få betalt för sina tjänster, inte som en välgörare vars tjänster är gratis, som ger ifrån sig något för intet. (”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.)

Men vi har en lång väg att vandra …


[1] Utförligare biografi på tyska Wikipedia.

[2] För er som kan tyska och är vana vid att läsa gotisk skrift finns boken som pdf-fil på nätet. Det finns också en engelsk översättning.

[3] Se hans Principles of Economics, s. 257–285. Det tyska originalet, Grundsätze der Volkwirthschaftslehre, kom ut 1871.

[4] ”I huvudsak”, eftersom det även förekom bråkdelsreserver, om än inte i samma omfattning som idag.

[5] Det finns förstås ytterligare ett sätt för staten att få sina pengar tillbaka, och det är att låna ut mer och mer pengar till oss så att pengarnas värde urholkas. Som ni säkert känner till kallas detta inflation.

[6] Det är däremot OK att undandra sig skatt genom att ta statlig anställning. De skatter som stats- eller andra offentliganställda betalar är fiktiva. Se härom Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

[7] Se om detta min gamla bloggpost Högskattehyckleriet.

[8] Jag hittade också en bra artikel om ”Panamadokumenten” av Michael D. Tanner på Catoinstitutets hemsida.

[9] Den svenska tiokronan består av 89% koppar, 5% aluminium, 5% zink och 1% tenn. Legeringen kallas ”nordiskt guld”, fastän guldinnehållet är 0% Den gula färgen på myntet är förmodligen avsedd att vilseleda oss att tro att det är ett guldmynt. Enkronan består av kopparnickel. Femkronan har en kärna av nickel och ytterskiktet består av kopparnickel. De nya en- och tvåkronorsmynten kommer att göras i kopparpläterat stål.