Människan och naturen

(För att inte tala om kulturen.)

Jag lyssnar aldrig på Kulturradion, eftersom jag inte anser att dagens kultur är särskilt kulturell. (Sätter jag på radion så är det för att lyssna på musik.) Men så skrev Boris Benulic (en ovanligt klok person för att vara marxist) det här på Facebook:

På Kulturradion diskuterar de Helena Granströms ”Det som en gång var”. De som diskuterar boken tycker att Granströms tankegång om att ”vi måste sluta betrakta naturen som en resurs” är lite tråkig därför att den är självklar; ”det kan väl alla skriva under på.”

Jag känner mig plötsligt ganska utanför, måste väl bero på att jag är lite korkad – för jag kan för allt i världen inte förstå hur jag ska betrakta naturen om inte som … just det … en resurs. Den finns där för att vi människor ska nyttja den.

Tanken på att naturen har något värde om det inte är i relation till oss människor och våra behov är för en enkel själ som mig svår att förstå.[1]

Men så kommer jag ihåg att det är Kulturradion – då är inte det viktiga att utröna och definiera människans förhållande till naturen, då är det viktiga att säga rätt saker för att placera sig i kulturlivet, typ: ”… vi måste låta vargen vara varg …”.

Granströms bok, och den övriga ”kulturelitens” svassande kring den, är förstås ett led i den pågående och världsomfattande kampanjen för att avskaffa alla fossila bränslen. (Se om detta min tidigare bloggpost Sol, vind, vågor och socialism eller George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik). Kampanjen har två avsikter:

  1. Att bereda väg för global socialism, och
  2. Att driva oss några århundraden tillbaka i tiden, till en tid då vi inte utnyttjade naturresurserna lika mycket som idag – en tid då vi färdades med häst och vagn, läste i skenet av vaxljus, utvann energi från väderkvarnar, plöjde marken med hjälp av dragoxar, m.m., och definitivt en tid utan bilar, bussar, spårvagnar, tåg eller flyg, och utan vare sig radio, TV eller internet.

All storskalig (och för den delen också småskalig) energianvändning innebär att vi betraktar den natur som omger oss som just en resurs. Och just fossila bränslen (kol, olja, naturgas) är vår moderna civilisations själva livsblod. (Detta kan ändras om vi fortsätter att utveckla kärnkraften – men vad miljörörelse och ”kulturelit” anser om det, det vet vi alltför väl.) Jag vill här upprepa min rekommendation av Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels.

Men i äldre tider då? Ta den tid då människor först började med gruvdrift. Eller ta den ”neolitiska revolution”, då människor först började bryta åkermark och odla säd.[2] Allt detta innebär just att betrakta och använda naturen som en resurs.

Eller ta steget tillbaka till samlar- och jägarstadiet. Den som samlar frukter, bär, nötter eller svamp betraktar och använder naturen som en resurs: likaså den som tillverkar enkla vapen för att döda djur och använda dem till mat och för att använda djurens hudar som skydd mot kylan. Hade vi redan då följt Granströms uppmaning att ”sluta betrakta naturen som en resurs” skulle mänskligheten ha dött ut, och frågan om fossila bränslen hade aldrig kunnat ställas.

Men vi kan gå längre tillbaka än till mänsklighetens tidigaste förhistoria. Också djuren utnyttjar naturen som en resurs. Det finns djur som är vegetarianer och lever av gräs eller av löv från träd eller buskar. Och sedan finns alla rovdjur som lever av att döda och äta upp de betande djuren.

Och växterna då? Ja, de lever av att utnyttja sådana naturresurser som vatten och solljus och de mineraler som finns i jorden där de växer.

Stenåldersmänniskorna hade förstås ingen möjlighet att läsa Granströms och den övriga ”kulturelitens” tirader mot mänskligt liv och välbefinnande – det fanns inget nät på den tiden, boktryckarkonsten var ännu inte uppfunnen, och det fanns inte ens någon pappers- eller pergamenttillverkning som skulle ha gjort det möjligt att sprida det människofientliga budskapet via handskrifter. Att djuren och växterna inte heller har dessa möjligheter faller av sig självt.

Så miljörörelsen och ”kultureliten” är inte bara människofientlig: den är fientlig mot allt liv överhuvudtaget.

Ayn Rand har noterat att den enda varelse som kan agera som sin egen förgörare (och som alltsomoftast också gör det) är människan. Det är i varje fall ytterst ovanligt att djur gör det – det enda exempel jag kan komma på är lämlarna, som ibland drabbas av panik och rusar sin egen undergång till mötes. Men miljörörelsens och ”kulturelitens” mål är att få oss människor att göra som lämlarna och rusa undergången till mötes.


[1] Se om detta George Reismans uppsats Den giftiga miljörörelsen.

[2] Det var då kulturen tog sin början, eftersom grundbetydelsen av ”kultur” är just ”odling”. Vad dagens ”kulturelit” odlar bör framgå av min text.

Sol, vind, vågor och socialism

Jag har just köpt och börjat läsa Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels. Samtidigt får jag på Aftonblaskans kultursida se en artikel av Joar Tiberg som är en översvallande recension av Andreas Malms nyutkomna bok Fossil Capital.[1] Så här avslutar Tiberg sin hyllningsartikel:

En global räddningsaktion för klimatet med tillhörande övergång till sol-, vind- och vågkraft kommer att gå hand i hand med en restaurering av det socialistiska projektet.

Socialismens mål är att avveckla (eller krossa) kapitalismen och gå tillbaka (själva säger de ”gå framåt”) till det tillstånd då det inte förekom någon kapitalackumulation och följaktligen inget eller ytterst lite kapital att investera och betala ut arbetslöner, och till ett tillstånd av föga eller ingen arbetsdelning. Miljörörelsens och klimatalarmisternas mål är att avveckla (eller kväva) vår industricivilisation, inklusive då avveckling av alla fossila bränslen, d.v.s. till ett tillstånd där vi bara kunde använda vår muskelkraft plus det lilla tillskott som kan komma i form av väderkvarnar, hästar, oxar och en del andra dragdjur, och en liten smula vattenkraft. Så visst passar socialism och ekologism som hand i handske.[2]

Så lite klasskampsretorik:

Ångan […] blev det potenta vapnet i den brittiska kapitalistklassens händer i kampen mot arbetarmassorna som under det tidiga artonhundratalet vuxit sig oroande starka.

Kapitalisterna ägnade sig alltså åt att bekämpa arbetarmassorna, inte åt att ge dem arbete. Ändå har det varit en enorm befolkningsökning alltsedan den industriella revolutionen och en lika enorm höjning av medellivslängden.[3] Men sådana fakta rör inte socialister eller ”miljövänner” i ryggen. Allt som stör socialisterna är att denna utveckling gått hand i hand med förekomsten av kapitalister och kapitalackumulation; och allt som stör ”miljövännerna” är att det gått hand i hand med tekniskt framåtskridande. Allt detta ses som ont av socialister och miljövänner; och om befolkningstillväxt och högre medellivslängd beror på detta, måste ju det också vara något ont. Tala om att de ser världen genom en omvänd kikare!

Och att använda kol till att värma upp vatten till ånga – det var endast och allenast ett sätt för kapitalisterna att bekämpa arbetarklassen!

Så till det där med solen, vinden och vågorna. Problemet med solenergi är förstås att solen inte alltid lyser: det kan vara igenmulet, och nattetid lyser solen inte alls. Och problemet med både vind- och vågenergi är förstås att det inte alltid blåser Att lagra denna energi i batterier är ett problem som ännu inte lösts – och även om det vore löst, skulle energin endast kunna lagras till större kostnader än det är värt. Men det är nog något som i så fall bara gläder de som vill avveckla kapitalism och industricivilisation. Allt som kan leda till att energiproducenter ruineras (eller tvingas ta emot statliga subventioner) hälsas av dem med största tillfredsställelse.

Vattenkraften har inte samma nackdelar som sol-, vind- och vågkraft, eftersom den elektricitet den alstrar kan regleras efter behovet av elektricitet (och inte heller är beroende av hur mycket solen lyser eller hur mycket det blåser). Om detta skriver Tiberg:

I ett av bokens grundliga avsnitt berättas om etablerandet av ett vattensystem med automatiska slussar på ön Isle of Bute. Konstruktören Robert Thom och hans medarbetare lyckades med sina uppfinningar att upphäva vattenkraftens aber; att inte kunna garantera jämn och säker energileverans. […]

Malm lägger fram flera skäl till att ångan och klimatförstörande kolet avgick med segern. Ett är organisatoriskt, slussar och dammar krävde att kapitalisterna gick samman och enades om hur vattnet skulle fördelas, när och var slussar öppnas och stängas. Energi fanns och finns i stor mängd, nästan gratis, men organisationen skulle också lösas. Och det visade sig svårt.

Biten passade inte. Det är som att man skulle komma med en bit mekano och velat vara med och bygga lego.

Endast ångmaskinen kunde garantera kapitalisten att fortsätta vara sin egen boss.

Men vänta nu ett ögonblick… Hur mycket avancerad teknik skulle det inte fordras för att bygga de där automatiska slussarna? Och varifrån skulle den energi som fordras för att bygga dem komma? Från andra vattenkraftverk?[4]

Och att kapitalisterna skulle få bestämma över användningen av sitt eget kapital (”vara sina egna bossar”) är förstås anatema för socialister.

Vidare i texten:

Urbaniseringen talade också till kapitalklassens och kolets fördel. Att samla produktion i jättelika befolknings- och industricentra som Manchester skapade visserligen stora hälsoproblem för arbetarna, men de blev samtidigt lättare att kontrollera då de biinkomster som var vanliga kring de mer ruralt belägna spinnerierna – det kunde vara från en egen ko eller ett grönsaksland – försvann.

Det här är endast begripligt om man accepterar Marx utsugningsteori. Arbetarna hade det rätt gott ställt när de sysslade med att spinna, odla grönsaker och föda upp boskap – men sedan tvingade kapitalisterna in dem i städerna med deras fabriker och då blev arbetarna utarmade. Men om de hade möjlighet att också spinna, etc. som en bisyssla, då skulle de bli lite mindre utarmade.

Det kan vara värt att påminna sig, när man beskådar de otaliga bysterna och monumenten över James Watt som restes under denna tid, att övergången till ånga övervakades av en lag som gjorde skadegörelse eller åverkan på en ångmaskin belagt med dödsstraff.[5]

Dödsstraff är onekligen drastiskt. Men vad är det då ludditerna (dagens såväl som gårdagens) ägnar sig åt? Att förstöra sådant som för det stora flertalet leder till både längre liv och bättre livskvalitet. Död och förödelse är det enda de kan åstadkomma. Betyder inte att vi ska ta livet av dem; det räcker så gott att exponera dem för vad de är.

Och så rekommendationerna (”böra-satserna”):

Ångkraftens uppkomst och etablering och slutgiltiga triumf skedde i en nation med distinkta kapitalistiska produktionssätt. Men hur kommer vi då vidare, hur kan vi undkomma det kaos som ångmaskinen och dess sentida släkting bilen försatt oss i?

Övertygande visar Malm i ett sista kapitel att det som gällde 1820 gäller än i dag: De cirkulerande energislagen passar inte in i kapitalismen, eftersom själva energin helt enkelt är gratis och därför inte går att generera vinster ur för fortsatt ständigt ökande tillväxt.

Den hyperurbaniserade livsstilen måste också överges, folket måste flytta ut till där energin finns, till alla dessa tusentals Isle of Butes som ligger och väntar. Och staten måste restaureras. Den anorektiska statsapparat som trettio år av EU-styre har lämnat oss med kan inte skydda oss från de kommande verkningarna av klimatförändringarna. Lika lite kan den klara övergången till flödande energislag.

Ja, det är många statliga tvångsåtgärder som ska till för att driva oss tillbaka till förindustriell, förkapitalistisk tid.

Men vi ska alltså drivas tillbaka till en tid då de enda energislagen utöver den egna muskelkraften var dragdjur, väderkvarnar och kanske en smula vattenkraft – där det inte fanns bilar, utan bara häst och vagn – där det inte fanns tvättmaskiner och torktumlare, så att man fick ge sig till närmaste vattendrag för att tvätta kläderna och banka dem torra – där det inte fanns elektriska spisar, utan man fick elda med ved och/eller kreatursspillning – där det varken fanns radio eller TV – där det var ont om tryckpressar och definitivt inte fanns några datorer med internetuppkoppling där Malm och Tiberg kunde sprida sitt teknik- och livsfientliga budskap.

Så kom inte och påstå att socialister och ”miljövänner” motiveras av omsorg om mänskligt liv och välbefinnande!


[1] Vad Andreas Malm är för en figur bör framgå av Wikipediaartikeln. För att ge en bättre uppfattning ska jag citera presentationen av hans bok på Amazon:

The more we know about the catastrophic implications of climate change, the more fossil fuels we burn. How did we end up in this mess? In this masterful new history, Andreas Malm claims it all began in Britain with the rise of steam power. But why did manufacturers turn from traditional sources of power, notably water mills, to an engine fired by coal? Contrary to established views, steam offered neither cheaper nor more abundant energy—but rather superior control of subordinate labour. Animated by fossil fuels, capital could concentrate production at the most profitable sites and during the most convenient hours, as it continues to do today. Sweeping from nineteenth-century Manchester to the emissions explosion in China, from the original triumph of coal to the stalled shift to renewables, this study hones in on the burning heart of capital and demonstrates, in unprecedented depth, that turning down the heat will mean a radical overthrow of the current economic order.

[2] Karl Marx ville inte i och för sig krossa kapitalismen, bara avveckla den. Hans idé var att socialismen skulle framalstras ”ur kapitalismens eget sköte”. Han menade att de arbetande massorna till sist skulle bli så utarmade att de inte hade något annat val än att resa sig och störta det rådande samhället över ända. Hur det har gått med den förutsägelsen vet vi ju. Inte ens socialisterna själva kan vara helt ovetande om det.

Miljörörelsens mål är att kväva industricivilisationen. Den är, för att citera George Reisman

en boa constrictor som långsamt kramar livet ur sitt offer.

[3] Hur mycket bättre det har blivit sedan den industriella revolution illustreras väl av dessa diagram som jag saxat ur Epsteins bok:

Jag ställer mig lite frågande till diagrammet över koldioxidutsläpp som ser ut att vara noll fram till den industriella revolutionen. Men jag förmodar att den bara visar de utsläpp som beror på användningen av fossila bränslen.

[4]) Jag har sökt på nätet efter uppgifter om det här experimentet men inte hittat några.

[5]) Att uppgiften stämmer har jag kollat. Se denna artikel om ludditerna.

Ska vi förbjuda stål?

Jag har åtskilliga gånger sagt att miljörörelsens mål är att driva oss tillbaka till förindustriell tid. (Många miljövänner är säkert omedvetna om detta, eftersom de har huvudet nedstucket i sanden.) En närmast övertydlig illustration av detta hittade jag på bloggen Cornucopia? (Lars Wilderäng). Miljöpartiet vill förbjuda all brytning och all import av kol i Europa från år 2030. Stål är en legering av järn och kol (ibland ingår också andra ämnen i legeringen, men en huvudingrediens är alltid kol). Alltså innebär detta också ett förbud mot stål, även om miljöpartisterna inte orkat tänka så långt.

Ta nu bara ett exempel på vad detta skulle innebära i praktiken. Miljörörelsen och miljöpartiet brukar ju vara väldigt angelägna om att vi ska ta tåget i stället för bilen, eftersom detta skulle skona miljön. Men hur ska man kunna byta ut gammal räls, än mindre då bygga nya järnvägsspår, utan att använda stål? Tackjärn skulle knappast duga, eftersom det rätt snabbt rostar. Ska man försöka göra räls av plast? Tror knappast det; och dessutom är ju miljörörelsen inte särskilt förtjust i plast heller. Det kanske går att göra räls av kolfiber? Nej, det duger förstås inte heller, men man kanske kan prova glasfiber, om nu inte tillverkning av glas också tär på jordens resurser. – Tja, ni uppfattar säkert sarkasmen.

Vad som händer i slutändan är förstås att vi får gå tillbaka till häst och vagn. Förindustriell tid.

Så här kan man fortsätta att ironisera. Men det hjälper knappast. Ingen miljövän kommer ändå att lyfta upp huvudet ur sanden och övergå till att observera verkligheten ovanför sanddynerna.

Som vanligt några lästips:

Den giftiga miljörörelsen

Miljörörelseförödelsens aritmetik

Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises

Och kan man inte förbjuda kol och stål, kan man i stället förbjuda barnalstring.

Min senaste Reismanöversättning

Efter en del möda och besvär (och med god hjälp av min tantvän) har jag lyckats översätta ytterligare en av George Reismans texter: Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises.

Det är en lång och teoretisk uppsats, och den börjar med en utläggning av vad konsekvenserna är av att de intellektuella och den breda allmänheten är okunniga om Ludwig von Mises bidrag till nationalekonomin. De intellektuella har trott att det är socialismen som stått för vetenskap och förnuft och att socialismen därför borde lyckas och kapitalismen misslyckas. När socialismens misslyckande blivit uppenbart har de inte erkänt att de haft fel utan i stället vänt sig mot förnuftet och vetenskapen och den teknik som är resultatet av förnuft och vetenskap. Därmed har den ”röda” socialismen ersatts av miljörörelsens ”gröna” socialism.

Därefter följer det viktigaste: en tillämpning av Carl Mengers varuteori på frågan om våra naturresurser är outtömliga eller snart kommer att ta slut. I ett nötskal: naturresurserna är outtömliga, såtillvida som alla naturresurser utgörs av materia och energi i olika former – och jorden och universum består inte av annat än just materia och energi. Men så länge dessa naturresurser ligger slumrande och outnyttjade är de inte till minsta nytta för oss. Det krävs mänsklig produktiv verksamhet för att göra dem nyttiga för oss, och det är denna produktiva verksamhet som förlänar dem vad Menger kallar ”varukaraktär” eller, enklare uttryckt, blir till varor. Och faktum är att vi ännu bokstavligt talat bara skrapat på jordens yta när det gäller utnyttjande av naturresurserna. Och även om vi gräver oss djupare ner, kommer vi fortfarande bara att ha skrapat på ytan.

Sedan följer ett avsnitt som handlar om att produktion och ekonomisk verksamhet i själva verket förbättrar miljön – ifall vi med ”miljö” menar människans materiella omgivningar. Resonemanget här bör ni känna igen från Den giftiga miljörörelsen.

Och till sist ett förhoppningsvis välkänt Reismantema: att lösningen på alla miljöproblem som kan komma att uppstå i framtiden inte är centralplanering utan största möjliga ekonomiska frihet.

Detta var alltså en kort sammanfattning av vad jag ser som det viktigaste. Reisman själv ger förstås mycket mer kött på benen. Hoppas den här uppsatsen också blir läst. Inte för att jag har några stora förväntningar i den vägen… Hittills bara 1570 träffar på Reismanbloggen, mot mer än 27 000 på min svenska blogg och 10 000 på min engelska.

Uppdatering 23 juli 2016: Siffrorna i sista stycket har förstås hunnit bli inaktuella. Idag har jag drygt 64 000 visningar på min svenska blogg, drygt 24 000 på min engelska och drygt 7 000 på Reismanbloggen. Men det är fortfarande alldeles för lite!