Konsumtionsvaror och kapitalvaror

Det finns två sorters varor, konsumtionsvaror och kapitalvaror. För att ta enklast möjliga exempel är en brödlimpa en konsumtionsvara. Bageriet som bakar brödet är en kapitalvara; likaså kvarnen som mal mjölet till limpan och bondgården som odlar den säd som sedan mals till mjöl. De ugnar bageriet använder är kapitalvaror, liksom fabriken som tillverkar ugnarna; kvarnen är en kapitalvara, liksom det byggföretag som bygger upp kvarnen; det konstgödsel bonden använder är en kapitalvara, liksom den fabrik som producerar konstgödseln. Och listan kan säkert göras längre.

Men det här är väl för självklart för att ens orda om?

Men vad mitt enkla exempel visar är vilken mängd olika kapitalvaror som behövs för att ens skapa en så enkel konsumtionsvara som en limpa bröd. Och det visar en sak till: att produktion av kapitalvaror är en absolut nödvändighet för att det ens ska finnas konsumtionsvaror att köpa i butikerna.

I äldre tid var det inte så här. Människorna var hänvisade till att baka sitt eget bröd; de måste själva mala mjölet till brödet; de måste själva odla säden; det fanns inget konstgödsel, så de fick använda det naturgödsel deras egen boskap kunde tillhandahålla.

Och detta visar, om inget annat, vikten av arbetsdelning.

Naturligtvis har många ekonomer uppmärksammat detta. Carl Menger skrev utförligt om detta i sin Principles of Economics (Grundsätze der Volkswirthschaftslehre). Menger kallar konsumtionsvaror för ”varor av första ordningen” och kapitalvaror ”varor av högre ordning”. Och hans huvudpoäng är att det är värdet av ”varor av första ordningen” som ytterst bestämmer värdet av ”varor av högre ordning”. Värdet av bageriet, kvarnen, bondgården etc. i exemplet ovan beror av hur stort värde vi sätter på bröd. Skulle vi upphöra att äta bröd, skorpor, rån, bullar och allt vad en brödbutik kan erbjuda, skulle bageriet, kvarnen och bondgården tappa sitt värde eller allvarligt minska det. (Inte för att detta är ett realistiskt scenario, så ta det som ett tankeexperiment; men effekten skulle bli liknande om vi drog ned på vår konsumtion av bröd och andra bakverk, t.ex. till förmån för mer kött.)

Det här är alltså ett mynt med två sidor. Å ena sidan bestäms kapitalvarornas värde ytterst av konsumtionsvarornas värde. Å andra sidan är kapitalvaror livsnödvändiga för produktionen av dessa konsumtionsvaror. Observera också att kapitalvaror inte bara används till att producera konsumtionsvaror utan lika mycket för att producera andra kapitalvaror. Ta exemplet med fabriken som tillverkar bakugnar eller byggföretaget som bygger upp kvarnar, eller fabriken som producerar konstgödsel. Det är också så att kapitalvaror med tiden slits ut och måste repareras eller ersättas.

Men är ekonomer i allmänhet klart medvetna om detta? Inte om man ska tro George Reisman, och honom har jag ju all anledning att tro på, eftersom han så ofta har rätt. Reisman menar att de klassiska ekonomerna (framför allt David Ricardo) hade en bättre förståelse av denna aspekt än vad några moderna ekonomer har. (Utom då Reisman själv, förstås.)

Att den här poängen missas leder till misstag i uträkningen av nationalinkomst och bruttonationalprodukt. Moderna ekonomer varnar för något de kallar ”dubbelräkning”. I mitt exempel ovan innebär detta att man bara räknar in själva brödet i bruttonationalprodukten. Man räknar alltså inte in mjölet och säden, ugnarna och kvarnarna och konstgödseln, etc. Man menar att detta skulle betyda att man räknar in samma produkt två eller flera gånger; härav termen ”dubbelräkning”. Och detta i sin tur leder till det allbekanta misstaget att man ser allt i ekonomin som en fråga om konsumtion, fastän det väsentliga är att allt som konsumeras först måste ha producerats, och att en stor mängd kapitalvaror fordras för att ens producera en så enkel konsumtionsvara som en brödlimpa.

Reisman ägnar ett avsnitt i Capitalism åt att reda ut det här; så de som vill läsa vidare hänvisas till s. 674–682 i hans bok. Det nämns också några gånger i den uppsats jag just nu översätter, så det är därför jag tar upp det just nu.

Min senaste Reismanöversättning

Efter en del möda och besvär (och med god hjälp av min tantvän) har jag lyckats översätta ytterligare en av George Reismans texter: Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises.

Det är en lång och teoretisk uppsats, och den börjar med en utläggning av vad konsekvenserna är av att de intellektuella och den breda allmänheten är okunniga om Ludwig von Mises bidrag till nationalekonomin. De intellektuella har trott att det är socialismen som stått för vetenskap och förnuft och att socialismen därför borde lyckas och kapitalismen misslyckas. När socialismens misslyckande blivit uppenbart har de inte erkänt att de haft fel utan i stället vänt sig mot förnuftet och vetenskapen och den teknik som är resultatet av förnuft och vetenskap. Därmed har den ”röda” socialismen ersatts av miljörörelsens ”gröna” socialism.

Därefter följer det viktigaste: en tillämpning av Carl Mengers varuteori på frågan om våra naturresurser är outtömliga eller snart kommer att ta slut. I ett nötskal: naturresurserna är outtömliga, såtillvida som alla naturresurser utgörs av materia och energi i olika former – och jorden och universum består inte av annat än just materia och energi. Men så länge dessa naturresurser ligger slumrande och outnyttjade är de inte till minsta nytta för oss. Det krävs mänsklig produktiv verksamhet för att göra dem nyttiga för oss, och det är denna produktiva verksamhet som förlänar dem vad Menger kallar ”varukaraktär” eller, enklare uttryckt, blir till varor. Och faktum är att vi ännu bokstavligt talat bara skrapat på jordens yta när det gäller utnyttjande av naturresurserna. Och även om vi gräver oss djupare ner, kommer vi fortfarande bara att ha skrapat på ytan.

Sedan följer ett avsnitt som handlar om att produktion och ekonomisk verksamhet i själva verket förbättrar miljön – ifall vi med ”miljö” menar människans materiella omgivningar. Resonemanget här bör ni känna igen från Den giftiga miljörörelsen.

Och till sist ett förhoppningsvis välkänt Reismantema: att lösningen på alla miljöproblem som kan komma att uppstå i framtiden inte är centralplanering utan största möjliga ekonomiska frihet.

Detta var alltså en kort sammanfattning av vad jag ser som det viktigaste. Reisman själv ger förstås mycket mer kött på benen. Hoppas den här uppsatsen också blir läst. Inte för att jag har några stora förväntningar i den vägen… Hittills bara 1570 träffar på Reismanbloggen, mot mer än 27 000 på min svenska blogg och 10 000 på min engelska.

Uppdatering 23 juli 2016: Siffrorna i sista stycket har förstås hunnit bli inaktuella. Idag har jag drygt 64 000 visningar på min svenska blogg, drygt 24 000 på min engelska och drygt 7 000 på Reismanbloggen. Men det är fortfarande alldeles för lite!

Om kartan inte stämmer med terrängen…

… så är det terrängen som gäller; så lyder ett gammalt talesätt. Ett annat talesätt är att ”fakta sparkar”. Det handlar alltså om att man har en teori som verkar väldigt fin; och så dyker det upp något faktum som verkar motsäga teorin. Vad gör man då? Antingen (a) är teorin alldeles åt pepparn fel och bör överges snarast möjligt; eller (b) så är ens teori i varje fall på rätt spår, men bör revideras i ljuset av detta nya faktum (eller dessa nya fakta). Men det finns ett tredje alternativ, till vilket jag återkommer.

Vad som får mig att tänka på detta är Henrik Sundholms senaste bloggpost, En kritik mot [Hans-Hermann] Hoppes rationalism.[1] Hoppe menar uppenbarligen – i varje fall om man ska ta honom på orden – att om kartan (teorin) inte stämmer med terrängen (erfarenheten, de ”fakta som sparkar”), då är det kartan som stämmer och terrängen som har fel. Så här skriver han nämligen:

A priori theory trumps and corrects experience (and logic overrules observation), and not vice-versa. [Democracy: The God That Failed, s. xvi, Hoppes egna kursiveringar.]

Eller på svenska:

A prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten (och logiken tar överhand över observationen) och inte vice versa.

Som exempel på hur ”a prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten” anförde Hoppes försvarare i debatten:

Vad han menade och menar var att empiri […] inte kan falsifiera en teori. Ta FEDs penningtryckande på 1920-talet t.ex. Penningmängden ökade med ca 70 procent men konsumentpriserna hölls relativt stabila eller till och med sjönk.

En empirist skulle säga att detta bevisar att penningtryckande inte leder till högre priser. Men det gör det givetvis inte, eftersom priserna påverkas av en mängd olika faktorer. Att penningtryckande har en höjande inverkan på priser följer av ren logik: en större mängd kronor som jagar en statisk mängd varor och tjänster. Att priserna inte steg lika mycket som penningmängden ökade motbevisar inte denna tes.

Det här är förstås ”österrikisk teori 101” och det skulle aldrig falla mig in att förneka det. Men det stöder inte Hoppes tes. Det övertrumfar och korrigerar inte erfarenheten: allt det korrigerar är en felaktig tolkning av de fakta erfarenheten ger oss; allt en korrekt teori gör är att övertrumfa och korrigera en felaktig teori. I det här fallet teorin att inflation skulle bestå i en allmän ökning av prisnivån, vilket i själva verket bara är en av många effekter av den ökning av penningmängden som inflation utgör.

En annan sak som stöttes och blöttes i det replikskifte Henrik återger var Hoppes idé att enväldiga monarkier vore att föredra framför våra moderna demokratier. Hoppes huvudargument för denna tes är två:

För det första att enväldiga monarker betraktar sitt land som sin egen privata egendom – och det är ju allmänt känt att det som ägs privat sköts mycket bättre än det som ägs kollektivt.

För det andra att politiker i en demokrati är oförmögna att se längre än näsan räcker; deras diktan och traktan är att bli omvalda i nästa val, och därför ser de inte längre än så. En enväldig monark behöver inte bekymra sig om det; hans tidshorisont är betydligt längre, eftersom han också bekymrar sig om att lämna sitt land i bästa möjliga skick till sina avkomlingar.

En implikation av detta är att enväldiga monarker inte för fullt så meningslösa krig som våra moderna demokratier har fört under den tid de dominerat det politiska landskapet.

Den här idén kan man ju rikta hur många faktabaserade invändningar som helst emot – fakta inte bara sparkar, de slår bakut. Många av invändningarna tas upp i replikskiftet. – En sak jag själv tänkt på är att om ett land är monarkens privata egendom, finns det då något utrymme för medborgarnas (eller snarare undersåtarnas) privata ägande? Kan det finns något sådant som självägande bönder i ett sådant land, eller är alla bönder bara monarkens arrendatorer? Kan någon öppna och driva en fabrik på egen hand, eller blir sådana fabriker automatiskt monarkens egendom? Eller är det månne bara själva statsapparaten (polis, krigsmakt, domstolsväsende) som är monarkens privata egendom? Min gissning är så god som någons härvidlag; vad jag kan minnas är det inte något som Hoppe ens tar upp.

Men är det ändå inte så att mycket av det som Hoppe säger faktiskt stämmer? Att det privatägda sköts bättre än det allmänägda är ju faktiskt sant. Och ”tidspreferens” är en fullt giltig idé. Hög tidspreferens är detsamma som en låg grad av framtidsorientering, och vice versa. Och allt annat lika blir ens tidspreferens högre, ju äldre man blir. Om man varit framtidsorienterad under hela sitt föregående liv och sparat och investerat klokt för att ha pengar att leva av på ålderns höst, och sedan denna ålderns höst faktiskt kommer och man har få år kvar att leva, vad ska det tjäna till att vara framtidsorienterad? Bättre då att ta sina besparingar och unna sig den där jorden-runt-resan med besök på alla världens gourmetrestauranger (eller hur man nu vill avnjuta sina sista levnadsår). Men om man också har arvingar som man bryr sig om, då vill man säkert lämna kvar en del åt dem också, och avstår därför från det där suset och duset, och fortsätter att vara framtidsorienterad på sina efterkommandes vägnar.

Men är inte Hoppes resonemang i linje med vad Ludwig von Mises har lärt oss? Mises förespråkade ju också ”apriorism”. Jodå – men han menade att en ”apriorisk” teori är nödvändig för att tolka och förstå och förklara våra erfarenheter. Ingenstädes hos Mises har jag hittat något om att en teoris funktion skulle vara att korrigera erfarenheten – bara (ja, jag upprepar mig) att korrigera felaktiga tolkningar av erfarenheten eller andra, felaktiga teorier.[2]

Men – för att återgå till det tredje alternativ jag nämnde ovan – är det ju också så att ekonomiska (eller, som Mises kallar den, ”katallaktiska”) teorem gäller ”ceteris paribus”, ”allt annat lika”. Och i verkligheten händer det ju sällan eller aldrig att allt annat är exakt lika. Så var gör man om ens teorem inte är exakt tillämplig på någon viss situation – om det är något litet faktum som sparkar? Man söker efter den faktor som inte är riktigt lika. I bästa fall har man också något annat katallaktiskt teorem som förklarar den avvikande faktorn. I sämsta fall har man det inte, och då får man ta sig en ordentlig funderare och kanske komma fram till ett nytt teorem.[3]

Summan av denna långa kardemumma är att det världshistoriska skeendet inte låter sig förklaras med ett litet fåtal katallaktiska teorem, hur sanna dessa katallaktiska teorem än må vara; det finns alldeles för många faktorer, allt för många sparkande fakta och alldeles för litet som är ”allt annat lika”.

Det sägs ibland att verkligheten är alltför komplex för att låta fånga sig i formler – med implikationen att det är lönlöst att teoretisera, eftersom teorierna ändå ingenting förklarar. Ingenting kan vara längre från sanningen. Vad världens komplexitet implicerar är att vi behöver fler formler, fler teorem, bättre och mer uttömmande teorier för att förklara all denna komplexitet.[4]

Någon har sagt att ”ingenting är så praktiskt som en bra teori”. Ingenting är heller så opraktiskt som en dålig teori, eller för den delen som en felaktigt tillämpad teori. Nog sagt.

(Mer om Hoppe på min engelska blogg.)

$ $ $

Uppdatering 19 maj: I gårdagens Eskilstuna-Kuriren läste jag en intressant artikel av Åke Wredén, som handlade om hur det karolinska enväldet i början av 1700-talet övergavs till förmån för ett mer demokratiskt styrelseskick – ett där riksdagen bestämde och kungahuset mer var som en ”fernissa”. Jag saxar:

Konceptet till ”Kungabalk” finns kvar från 1690-talet. Det är ett totalitärt dokument, kungen hade all lagstiftningsmakt, finansmakt och, om han ville det, domstolsmakt i sina händer. Maktkoncentrationen var total. När den sattes på papper var det för att formalisera den redan uppkomna envåldsmakten.

Detta är alltså vad det innebär att statsapparaten (lagstiftningsmakt och domstolsmakt) är monarkens eller kungahusets privata egendom. Hoppe måste rimligen mena att övergivandet av enväldet var ett steg i fel riktning. Ändå är det väl oomtvistat att Frihetstiden i Sverige var en vetenskaplig och kulturell blomstringstid. Och hur rimmar det med idén att enväldiga monarker för meningsfullare och mer humanitära krig än demokratier? Det fördes några krig också under Frihetstiden, men de var långt ifrån lika katastrofala som Stora nordiska kriget.

(Åke Wredén medverkar rätt regelbundet med krönikor i Eskilstuna-Kuriren, men det är sällan jag har anledning hålla med honom. Den här gången gjorde jag det.)

$ $ $

Uppdatering 25 maj: Stefan Karlsson kommenterar både min och Henriks bloggpost på sin egen blogg. Han håller med oss och har sedan några egna reflexioner, som jag i min tur håller med om. (Eventuellt kommer jag själv att reflektera vidare över en av dessa reflektioner.)

Och svenska Misesinstitutet har publicerat en artikel under rubriken Mer makt åt kungen!, som möjligen är avsedd som satir även om den ser allvarligt menad ut.

$ $ $

Uppdatering 15 maj 2016: Länken till Henrik Sundholms blogg fungerar inte längre.


[1]) Henriks bloggpost är rätt lång, eftersom den också återger ett långt replikskifte mellan anhängare av och motståndare till Hoppe; men det väsentliga finns i början av posten.

[2]) Jag är inte helt ense med Mises vad gäller ”apriorismen”, men det är ett invecklat ämne som det kommer att ta mig åratal att reda ut, om jag ens hinner med det innan jag dör. Ett par stapplande försök har jag gjort: Is Action an A Priory Category? och Induction in Economics.

[3]) Mina ord och min tankegång, inte Mises. Jag tror ändå Mises skulle hålla med mig. I Epistemological Problems of Economics, s. 92–95, diskuterar Mises ett skenbart undantag från Greshams lag, som alltså liksom alla ekonomiska lagar gäller ”allt annat lika”, men där det i en specifik situation fanns något som var olika. (Möjligen kan jag gräva fram fler exempel nästa gång jag läser igenom Mises samlade skrifter.)

[4]) Ett exempel är den s.k. ”metodstriden” som fördes mellan Carl Menger och den ”tyska historiska skolan” under slutet av 1800-talet. Denna skola menade att den ekonomiska verkligheten var alltför komplex för att fångas i formler eller teorem och avvisade därför ekonomisk teori till förmån för empiriska, historiska studier. Menger genmälde (bland mycket annat) att detta vore som att avvisa studiet av geometri bara för att de föremål man iakttar i verkligheten är mer komplexa än de figurer som studeras i geometrin. Så här skriver han:

To want to test the pure theory of economy by experience in its full reality is a process analogous to that of the mathematician who wants to correct the principles of geometry by measuring real objects, without reflecting that the latter are indeed not identical with the magnitudes which pure geometry presumes or that every measurement of necessity implies elements of inexactitude. (Investigations into the Method of the Social Sciences, s. 40. [s. 70 i pdf-filen jag länkar till.])

Här har vi alltså en matematiker som vill låta erfarenheten korrigera geometrin – till skillnad då från Hoppe, som vill låta geometrin korrigera erfarenheten. Två sidor av samma falska mynt.

Arbetsvärdeläran

Arbetsvärdeläran var den dominerande värdeteorin inom nationalekonomin alltifrån Adam Smiths och David Ricardos dagar; den utgör också en grundbult i Karl Marx exploaterings- eller utsugningsteori. Den övergavs i samband med den ”marginella revolutionen”, den som inleddes av Carl Menger och fortsattes av Eugen von Böhm-Bawerk. Läran är egentligen en rätt elementär sammanblandning av orsak och verkan; mer om det senare.

Läran går ut på att värdet, och därmed priset,  av en vara bestäms av den mängd arbete som lagts ned på varan. Så här skriver David Ricardo i Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper:

Värdet av en vara, eller av den mängd av någon annan vara som den kan utbytas mot, beror på den relativa mängd arbete som är nödvändig för att producera den, och inte på den större eller mindre ersättning som betalas för detta arbete. (S. 25.)

Och lite senare:

Inte bara det arbete som direkt nedläggs på varor påverkar deras värde, utan också det arbete som utförs på den utrustning och de verktyg och byggnader som möjliggör och underlättar sådant arbete. (S. 34.)

Ta t.ex. värdet av, och därmed priset på, en limpa bröd. Det bestäms av det arbete bagaren lagt ned på att baka brödet. Det bestäms också av det arbete mjölnaren lagt ned på att mala mjölet. Mjölnaren använder en kvarn, så det arbete som lagts ned på att bygga kvarnen ingår också i den totala arbetsmängden. Och sedan har vi bonden och det arbete han lagt ned på att så och skörda spannmålet. Om vi antar ett primitivt samhälle där åkern plöjs med hjälp av ett årder, ingår arbetet på att tillverka årdret. Om bonden använder en träplog som dras av en häst eller ett par oxar, ingår arbetet på att bygga plogen, och också arbetet på att föda upp hästen eller oxarna. En modern bonde använder traktor och skördetröska, och då ingår arbetet på att producera traktorn och skördetröskan. Därtill kommer då arbetet på att producera stål till maskinerna och arbetet på att bryta den järnmalm som behövs för att tillverka stålet. Så ni ser att det är en förfärlig massa arbete som ligger bakom den här enkla brödlimpan.

Men vänta nu ett ögonblick… Med den här arbetsmängden borde väl limpan bli väldigt dyr? Och borde inte limpan ha varit betydligt billigare i äldre tider? Om mjölnaren inte hade tillgång till någon kvarn utan satt och malde för hand? Eller om bonden faktiskt bara hade ett årder att plöja med, inte en plog, än mindre då en traktor? Nåja, Ricardo var inte dummare än att han begrep detta:

Principen att den arbetsmängd som nedläggs på produktionen reglerar deras relativa värde modifieras avsevärt genom användningen av maskiner och annat fast och rörligt kapital. (S. 40.)

För vad som händer när maskiner börjar användas – när handkvarnen ersätts av en väderkvarn, när årdret ersätts av en träplog och senare en metallplog, när hästar och oxar ersätts av traktorer, etc., etc. – är förstås att betydligt mer kan produceras med betydligt mindre arbete, och då blir varorna billigare. Värdet och priset bestäms av tillgång och efterfrågan, inte av den totala arbetsmängden. Men Ricardo borde nog ha tänkt ett steg vidare och insett att detta visar på något grundläggande fel i arbetsvärdeläran.

Så finns det uppenbara undantag, där värde och pris inte har det ringaste att göra med den nedlagda arbetsmängden. Målningar av berömda konstnärer går för åtskilliga miljoner, när de kommer ut på auktion. Men det har förstås inte ett dugg att göra med hur mycket arbete konstnären lagd ned på målningen, än mindre då med den mängd arbete som lagts ned på att tillverka färgerna eller tavelduken. Ricardo är medveten om detta också:

Det finns några varor vars värde enbart avgörs av den knappa tillgången av dem. Inget arbete kan öka mängden av dessa varor, och därför kan deras värde inte minskas genom en ökad tillgång på dem. Vissa sällsynta statyer och målningar, rara böcker och sällsynta mynt, vin av särskild kvalitet, som bara kan tillverkas av druvor odlade i en viss jordmån, som bara finns i en mycket begränsad mängd, tillhör alla denna kategori. Deras värde är helt oberoende av den mängd arbete som ursprungligen krävs för att producera dem och varierar med det skiftande välståndet och den skiftande smaken hos dem som önskar äga dem. (S. 25f.)

Men han är noga med att betona att detta är ett undantag:

Dessa varor utgör emellertid en mycket liten del av hela den mängd arbetsvaror som dagligen byts på marknaden. Den allra största delen av de varor som köparna önskar sig framställs genom arbete […] När vi då talar om varor, om deras bytesvärde och om de lagar som reglerar deras relativa pris, menar vi alltid bara sådana varor vars mängd kan ökas genom utövandet av mänsklig flit och som produceras under en konkurrens utan restriktioner. (S. 26.)

Nog med Ricardocitat och över till frågan vad det egentligen är för grundläggande fel med arbetsvärdeläran.

Det kan knappast förnekas att det råder ett intimt samband mellan en varas värde och det arbete man lägger ned på att tillverka varan. Om en brödlimpa vore helt värdelös, skulle förstås ingen bagare bry sig om att baka den, ingen mjölnare bry sig om att mala säd till mjöl, ingen bonde bry sig om att odla säden, och det skulle inte finnas något behov av vare sig kvarnar eller plogar eller traktorer. Eftersom brödlimpor faktiskt har ett värde är förstås detta resonemang alldeles orealistiskt; så ni får ta det som ett praxeologiskt tankeexperiment.

Men vilket är då sambandet? Ja, det tror jag att ni redan begriper, men jag säger det i alla fall, bara för att visa att jag själv begriper det:

Att man lägger ned arbete på att tillverka en vara beror på att man förväntar sig att denna vara ska ha ett värde och ett pris; m.a.o. på att man förväntar sig att kunna sälja den. Orsakssambandet är m.a.o. det exakt motsatta mot vad arbetsvärdeläran säger.

Om man lägger ned arbete på något totalt meningslöst, som t.ex. att gräva gropar i marken som man sedan fyller igen, så skapar man inget av värde, även om man skulle arbeta dagarna i ända, livet igenom på ett sådant arbete.

Här är ett roligt exempel som jag saxat från Slöseriombudsmannen; det är en Norgehistoria, men eftersom norrmän berättar samma sorts historier om oss svenskar, har jag gjort den nationsneutral:

En svensk/norsk turist är ute på promenad i Trondheim/Östersund, när han träffar två män längs gatan. Han blir stående, fascinerad av deras arbete.

Den första norrmannen/svensken gräver en grop medan den andra tittar på. Han lägger prydligt jorden i en hög bredvid. När gropen är klar tar den andra norrmannen/svensken över spaden, och fyller noggrant igen gropen igen.

Sedan flyttar de exakt tre meter nerför gatan, där de upprepar proceduren. Den första mannen gräver en grop, som den andre därefter fyller igen.

När norrmännen/svenskarna flyttat sig tre meter till, och den förste av dem börjat gräva en ny grop, kan svensken/norrmannen inte hålla sig längre.

– Ursäkta att jag stör i arbetet, men vad håller ni på med här egentligen?

– Vi planterar träd, svarar norrmännen/svenskarna glatt!

– Egentligen är det ett jobb för tre personer, men han som ska sätta ned trädplantan i gropen är hemma och sjukskriven idag. Men det stoppar inte oss, vi arbetar ändå!

Om vi tillämpar arbetsvärdeläran på den här historien, skulle det innebära att värdet av detta arbete är exakt 2/3 av värdet, ifall den tredje norrmannen/ svensken inte varit sjukskriven!

$ $ $

Ytterligare funderingar: När ekonomer talar om ”värde”, menar de ”ekonomiskt värde”, och det ekonomiska värdet av en vara är förstås detsamma som priset på varan. Men det finns gott om värden här i livet som inte alls är ekonomiska. Som jag skrivit någon gång förr, har det värde man sätter på sin äkta hälft inget alls att göra med det pris man skulle få för honom eller henne ifall man skulle ge sig ut på äktenskapsmarknaden och sälja den äkta hälften. Och värdet av en god bok ligger i läsupplevelsen, inte i det pris man skulle få för boken ifall man säljer den till ett antikvariat. Ja, ni kan fylla på med exempel.

Men arbetsvärdeläran är lika felaktig om man försöker tillämpa den på icke-ekonomiska värden. Ta t.ex. det arbete jag dagligen lägger ned på att bädda min säng eller då och då på att dammsuga lägenheten. Värdet av en bäddad säng eller en välstädad lägenhet bestäms inte av det arbete jag lägger ned; tvärtom lägger jag ned det arbetet därför att jag ser ett värde i en bäddad säng eller en välstädad lägenhet.

Eller ta värdet av den smörgås jag bredde för en stund sedan. Eftersom jag inte har för avsikt att sälja smörgåsen, har den inget ekonomiskt värde, bara ett näringsvärde och ett njutningsvärde. Men detta värde bestäms ju inte alls av det arbete jag lagt ned på att bre den, utan jag lägger ned det arbetet för närings- och njutningsvärdets skull.

Allt detta är förhoppningsvis självklart.

$ $ $

Vill ni veta mer om Ricardo är det förstås bara att köpa eller låna hem hans bok; men jag kan också rekommendera kap. 11, del C (s. 473–498)  i Capitalism: A Treatise on Economics, där George Reisman sållar agnarna från vetet i Smiths och Ricardos teorier.

$ $ $

Post scriptum: Jag kanske borde säga ett ord om hur arbetsvärdeläran kom att överges. Det skedde i och med Carl Mengers distinktion mellan ”varor av första ordningen” och ”varor av högre ordning”, eller, enklare uttryckt, ”konsumtionsvaror” och ”produktionsvaror” eller ”produktionsfaktorer”. Ett exempel på en ”vara av första ordningen” skulle vara brödlimpan i mitt exempel ovan, och ”varor av högre ordning” skulle vara mjölet och kvarnen och säden och plogen. Och vad Menger kom underfund med var att värdet av varorna av högre ordning bestäms av värdet av varorna av den första ordningen. Mitt ”praxeologiska tankeexperiment” ovan är tillämpligt här: Om människor av någon anledning skulle upphöra att äta smörgåsar, kanelbullar, semlor… – om de skulle sluta konsumera allt som görs av mjöl – då skulle allt mjöl förlora sitt värde, och det skulle inte längre vara någon vits att bygga kvarnar. Säd skulle fortfarande kunna odlas, ifall det fortfarande finns efterfrågan på sädesbrännvin, men det skulle vara meningslöst att mala den till mjöl. – Allt detta är egentligen mycket enkelt, och det är lite besynnerligt att det skulle behövas en Carl Menger för att komma på det.

$ $ $

Post scriptum 2: Jag har också bloggat om detta på engelska. I stort sett samma innehåll, men presenterat i något annan ordning.

$ $ $

Uppdatering 10 november 2012: Jag vill påminna om mina kommentarsregler. Jag accepterar inte anonyma kommentarer, och detta inbegriper kommentarer som bara är undertecknade med förnamn. Dessutom är denna blogg inte något debattforum, och jag har varken lust eller ork att förklara mig en gång till, ifall någon skulle ha råkat missförstå det jag skrev första gången. Livet är för kort för det, och dessutom har jag vardagsbestyr också. Om någon menar att jag har fått allt om bakfoten, är det inte mycket jag kan göra åt den saken. Och jag kan förstås inte hindra någon från att polemisera mot mig på sin egen blogg, men den behöver jag ju inte heller nödvändigtvis läsa.