Människan och naturen

(För att inte tala om kulturen.)

Jag lyssnar aldrig på Kulturradion, eftersom jag inte anser att dagens kultur är särskilt kulturell. (Sätter jag på radion så är det för att lyssna på musik.) Men så skrev Boris Benulic (en ovanligt klok person för att vara marxist) det här på Facebook:

På Kulturradion diskuterar de Helena Granströms ”Det som en gång var”. De som diskuterar boken tycker att Granströms tankegång om att ”vi måste sluta betrakta naturen som en resurs” är lite tråkig därför att den är självklar; ”det kan väl alla skriva under på.”

Jag känner mig plötsligt ganska utanför, måste väl bero på att jag är lite korkad – för jag kan för allt i världen inte förstå hur jag ska betrakta naturen om inte som … just det … en resurs. Den finns där för att vi människor ska nyttja den.

Tanken på att naturen har något värde om det inte är i relation till oss människor och våra behov är för en enkel själ som mig svår att förstå.[1]

Men så kommer jag ihåg att det är Kulturradion – då är inte det viktiga att utröna och definiera människans förhållande till naturen, då är det viktiga att säga rätt saker för att placera sig i kulturlivet, typ: ”… vi måste låta vargen vara varg …”.

Granströms bok, och den övriga ”kulturelitens” svassande kring den, är förstås ett led i den pågående och världsomfattande kampanjen för att avskaffa alla fossila bränslen. (Se om detta min tidigare bloggpost Sol, vind, vågor och socialism eller George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik). Kampanjen har två avsikter:

1. Att bereda väg för global socialism, och
2. Att driva oss några århundraden tillbaka i tiden, till en tid då vi inte utnyttjade naturresurserna lika mycket som idag – en tid då vi färdades med häst och vagn, läste i skenet av vaxljus, utvann energi från väderkvarnar, plöjde marken med hjälp av dragoxar, m.m., och definitivt en tid utan bilar, bussar, spårvagnar, tåg eller flyg, och utan vare sig radio, TV eller internet.

All storskalig (och för den delen också småskalig) energianvändning innebär att vi betraktar den natur som omger oss som just en resurs. Och just fossila bränslen (kol, olja, naturgas) är vår moderna civilisations själva livsblod. (Detta kan ändras om vi fortsätter att utveckla kärnkraften – men vad miljörörelse och ”kulturelit” anser om det, det vet vi alltför väl.) Jag vill här upprepa min rekommendation av Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels.

Men i äldre tider då? Ta den tid då människor först började med gruvdrift. Eller ta den ”neolitiska revolution”, då människor först började bryta åkermark och odla säd.[2] Allt detta innebär just att betrakta och använda naturen som en resurs.

Eller ta steget tillbaka till samlar- och jägarstadiet. Den som samlar frukter, bär, nötter eller svamp betraktar och använder naturen som en resurs: likaså den som tillverkar enkla vapen för att döda djur och använda dem till mat och för att använda djurens hudar som skydd mot kylan. Hade vi redan då följt Granströms uppmaning att ”sluta betrakta naturen som en resurs” skulle mänskligheten ha dött ut, och frågan om fossila bränslen hade aldrig kunnat ställas.

Men vi kan gå längre tillbaka än till mänsklighetens tidigaste förhistoria. Också djuren utnyttjar naturen som en resurs. Det finns djur som är vegetarianer och lever av gräs eller av löv från träd eller buskar. Och sedan finns alla rovdjur som lever av att döda och äta upp de betande djuren.

Och växterna då? Ja, de lever av att utnyttja sådana naturresurser som vatten och solljus och de mineraler som finns i jorden där de växer.

Stenåldersmänniskorna hade förstås ingen möjlighet att läsa Granströms och den övriga ”kulturelitens” tirader mot mänskligt liv och välbefinnande – det fanns inget nät på den tiden, boktryckarkonsten var ännu inte uppfunnen, och det fanns inte ens någon pappers- eller pergamenttillverkning som skulle ha gjort det möjligt att sprida det människofientliga budskapet via handskrifter. Att djuren och växterna inte heller har dessa möjligheter faller av sig självt.

Så miljörörelsen och ”kultureliten” är inte bara människofientlig: den är fientlig mot allt liv överhuvudtaget.

Ayn Rand har noterat att den enda varelse som kan agera som sin egen förgörare (och som alltsomoftast också gör det) är människan. Det är i varje fall ytterst ovanligt att djur gör det – det enda exempel jag kan komma på är lämlarna, som ibland drabbas av panik och rusar sin egen undergång till mötes. Men miljörörelsens och ”kulturelitens” mål är att få oss människor att göra som lämlarna och rusa undergången till mötes.

---

[1] Se om detta George Reismans uppsats Den giftiga miljörörelsen.

[2] Det var då kulturen tog sin början, eftersom grundbetydelsen av ”kultur” är just ”odling”. Vad dagens ”kulturelit” odlar bör framgå av min text.