Vem är det som har stiftat naturlagarna?

Vad är det för en fråga? undrar ni säkert. Hur kan man ens ställa en sådan fråga? Det vet vi väl ändå att naturlagar inte stiftas; de upptäcks. Om man nu inte är religiös och menar att Gud stiftade naturlagarna, antingen i tidernas begynnelse eller också redan före tidernas begynnelse.[1] Men om man inte tror på Gud, så kan det ju inte finnas någon som har stiftat dem.

Men se så är det inte, om vi ska tro Immanuel Kant. Det är i själva verket vi själva som stiftar naturlagarna! Dags att citera Gunnar Landtman igen:

De ur kategorierna framgående grundsatserna innefatta naturförloppets väsentliga axiom eller lagar. Dessa sistnämnda äro skapade i vårt förnuft, och vi veta ingenting om deras verkliga förekomst i tillvaron för sig. Naturen är för oss endast företeelsevärlden, aldrig tinget i sig, och det är endast själva företeelserna som med nödvändighet ordna sig inför vårt tänkande och enligt våra kategorier eller förnuftsgrundsatser. All ordning och lagbundenhet, som vi iakttaga i sinnevärlden, härstammar därmed ur det rena förnuftets tankebetingelser och inlägges av förnuftet i företeelserna. Det är detta Kant åsyftar med sin djärva sats: ”Förståndet är självt källan till naturens lagar.” (S. 127; min kursivering.)

Det är sådana här saker som kan få håret att resa sig på huvudet, när man studerar Kant. För om naturlagarna ändå kan deduceras ur Kants kategorier, vad är det då för mening med att försöka upptäcka dem genom idoga studier av yttervärlden? Vad var det t.ex. för mening med att Johannes Kepler lade ner flera års forskning för att komma fram till att planeterna rör sig i elliptiska banor, ifall dessa banor lika enkelt lät sig härledas ur Kants kategorier? Eller att Galileo företog det berömda experimentet vid lutande tornet i Pisa för att visa att kroppar av olika vikt (åtminstone om man bortser från luftmotståndet) faller lika snabbt till marken? Eller att Isaac Newton lade ner många år för att komma fram till och formulera sina rörelselagar, lagar som förklarade en mängd saker som ditintills förefallit oförklarliga?[2] Eller Einsteins upptäckt att ljuset inte alltid rör sig i rät linje utan böjer av en smula, när det passerar något stort föremål, som t.ex. en sol, som har ett starkt gravitationsfält? Är ni vetenskapligt bevandrade, kan ni säkert komma på många fler exempel än dessa.

Just Newtons upptäckter har jag varit inne på en i tidigare bloggpost, Kant och Newton, men jag kan ju upprepa min poäng: Om inte Newton hade levat före Kant och formulerat sina rörelselagar, så hade Kant inte haft ett dyft att deducera ur sina kategorier. Det är i själva verket inget annat än vetenskaplig parasitism Kant ägnar sig åt här. Och om Kant hade haft det minsta rätt här, då borde han också ha kunnat deducera naturlagar som inte ens var upptäckta på hans tid ur kategorierna – exempelvis då Einsteins upptäckt om ljuset; eller de upptäckter Faraday och Maxwell gjorde om elektromagnetismen. (Och återigen får mer vetenskapligt bevandrade fylla på med fler exempel.)

Eller ska jag försöka vara snäll mot Kant och tolka honom som så att vetenskapen utvecklas genom att vetenskapsmännen för varje vetenskapligt framsteg lägger in lite mer förnuft i företeelserna? Men hur skulle det kunna vara så? De där kategorierna som Kant talar om är exakt tolv till antalet, och de blir varken fler eller färre med tidens lopp. Stenåldersmänniskorna hade samma tolv kategorier som Kant själv hade vid 1700-talets slut, och vi själva har samma tolv kategorier som Kant på sin tid hade. Och då borde ju redan stenåldersmänniskorna genom att tänka efter vad som följer ur kategorierna ha kunnat luska ut Newton rörelselagar. Men se, det gjorde de inte!

Landtman fortsätter:

Även om förståndet emellertid i Kants bemärkelse ”föreskriver naturen dess lagar”, så utgör detta förhållande ingen anledning till förhävelse för människan. Ty förståndet genomför sina lagar endast i en skenvärld av verkligheten, den enda som för människan är fattbar – och som hon kan fatta endast ur synpunkten av sina begränsade begrepp – men bortom företeelsernas värld befinna sig tingen i sig och den intelligibla[3], transcendenta världen, om vars lagar hon ingenting vet, liksom denna värld i varje avseende förblir sluten för henne. Kants berömda tudelning mellan företeelse och ting i sig är samtidigt tudelningen mellan naturen och det övernaturliga. (S. 127f.; återigen min kursivering.)

Att den värld vi lever i, ”fenomenvärlden” eller ”företeelsernas/framträdelsernas värld” skulle vara en skenvärld är ju faktiskt en tolkning av Kant som han själv värjer sig emot. (Se min tidigare bloggpost Är sinnevärlden blott ett brokigt sken?; också min engelska bloggpost Rand Debating Kant.) Han menar inte att den värld vi lever i, och som vetenskapen studerar och försöker hitta lagbundenhet i, är overklig, utan ”bara” att det bortom den finns en annan verklighet, för evigt fördold för oss, men icke desto mindre verklig, den också – att det bortom naturen finns något övernaturligt.

Och de motsägelser som ligger i denna idé tog jag också upp i samma bloggpost. Sammanfattningsvis: om tingen i sig själva faktiskt existerar (vilket han menade sig ha påvisat) och dessutom ger upphov till, m.a.o. orsakar den värld av företeelser eller framträdelser vi lever i, då tillämpar han ju faktiskt två av sina kategorier, existens och kausalitet, på förhållandet mellan tingen i sig och framträdelserna, och detta fastän han också säger att kategorierna saknar tillämplighet på tingen i sig själva. Och hur kan de då både existera och dessutom orsaka eller ge upphov åt någonting?

Nu hade ju Kant ett mål för sitt filosoferande, nämligen att rädda religionen (och den religiösa moralen). Och han säger det klart och tydligt i förordet till Kritik av det rena förnuftet:

Jag måste alltså upphäva vetandet för att få plats för tron… (S. 71 i den svenska översättningen; Kants egna kursiveringar.)

Mer om detta senare – ifall jag inte tröttnar alldeles på Kant.

---

[1] Ett litet stickspår här: Augustinus inleder sina funderingar om tiden (omnämnda i min förra bloggpost) med att ställa sig frågan vad Gud egentligen sysslade med innan han skapade världen, och varför han bara satt där i evigheters evighet innan han kom sig för med att skapa den. Rullade han tummarna? Men sedan kom Augustinus på att också tiden skapades av Gud samtidigt som han skapade världen; och då blir frågan vad han gjorde innan meningslös.

[2] Jag nänns inte undanhålla er vad Newtons svenske översättare, C.V.L. Charlier, skriver i förordet till sin översättning av Principia mathematica (Naturvetenskapens matematiska principer):

Om man beträffande Newtons upptäckt av ljusets sammansättning skulle kunna säga att, om han ej gjort denna upptäckt omkring år 1669, skulle antagligen någon annan hava gjort den ett eller annat 10-tal år senare. Och om han vid samma tid, eller ännu tidigare, icke hade upptäckt differentialkalkylen, skulle säkerligen Leibniz’ upptäckt ändå hava kommit, måhända endast några år fördröjd. Men då det gäller Principia – attraktionslagens monumentum aere perennius – så kan man påstå, med en sannolikhet, som gränsar till visshet, att ingen människa någonsin skulle kunna hava författat ett dylikt verk, om Newtons arbete hade uteblivit. Med all säkerhet skulle själva gravitationslagen hava blivit funnen och formulerad även utan Newton, och en eller annan skulle i sinom tid hava uppträtt och härur härlett Keplers lagar och planeternas rörelser, en annan skulle hava funnit att även kometernas banor härur kunna härledas, en tredje skulle hava visat att planeternas massor på detta sätt kunna bestämmas, en fjärde att jordens avplattning härav är en nödvändig följd, en femte att vårdagjämningens procession är en konsekvens ur gravitationslagen, en sjätte hade förklarat ebb- och flodfenomenen, en sjunde kunde måhända visa hur man ur ett fåtal observationer på jordens yta är i stånd att är i stånd att beräkna en komets eller planets bana kring solen, en åttonde, säkerligen icke utan hjälp av ett dussintal andra astronomer, skulle med mycken möda hava härlett och förklarat månens rörelse kring vår jord. Tid efter annan skulle måhända någon stor man hava uppträtt, som kunnat förklara två eller tre av dessa fenomen på en gång.

Men att i ett slag härleda alla dessa företeelser ur en enda enkel lag, att förklara såsom genom ett trolleri alla svåra gåtor som mänsklighetens visaste män förgäves grubblat på i nära två tusen år och samtidigt ge en begriplig uppfattning av hela universum – det är ej förbehållet en vanlig dödlig. (S. xi–xii.)

Allt det här skulle alltså Immanuel Kant på egen hand, utan Newtons hjälp, ha kunnat komma på bara genom att tillämpa sina tolv kategorier???

[3] Kant använder ordet ”intelligibel”, omväxlande med ”noumenal”, för den värld av ting i sig han menar ligger bortom all möjlig erfarenhet. En ordbok jag konsulterat ger synonymerna ”begriplig” och ”fattbar endast för intellektet”; och Svenska akademins ordbok ger förklaringen ”som är fattbar blott för tanken; översinnlig”. Men i så fall är Kants ordval inte intelligibelt för mig, eftersom hans hela resonemang går ut på att denna värld inte är begriplig eller fattbar för oss: att vi ingenting kan veta om den, bara tro på den. Suck…