Mer om George Berkeley

Eftersom min förra bloggpost om George Berkeley blev så väldigt lång vill jag inte förlänga den ytterligare; men det dyker upp nya tankar (idéer) i mitt huvud (mitt medvetande) hela tiden, så jag meddelar dem här i den ordning de dyker upp.

Om det inte finns materia kan det ju inte heller finnas några material. (Säg mig det material som inte består av materia!) Men i så fall finns det mängder av saker som helt enkelt inte går att tillverka.

Ta bara som ett av hur många exempel som helst en bro. Enkla broar är byggda av trä, men mera avancerade broar är byggda av betong, och det behövs förmodligen järn- eller stålbalkar för att hålla bron uppe även när trafiken är som livligast. Detsamma gäller alla de fordon som passerar över bron: bilar, bussar, långtradare, bussar, cyklar: de består av plåt av järn, stål eller någon annan metall, och hjuldäcken består av kautschuk, allesamman någon form av material.

Enligt Berkeley skulle vi därför bara kunna bygga broar i tanken. I tanken är det ju fullt möjligt för oss att fantisera ihop sådant som trä, betong, olika sorters metaller och gummi eller kautschuk. Så fantisera ihop broar och olika slags fordon går alldeles utmärkt – bara vi inte glömmer att det bara är fantasier. Men att bygga en bro i verkligheten där alla dessa fantasifoster inte existerar, det vore fullständigt ogörligt!

Ändå finns det en hel del broar och olika fordonsslag i verkliga livet.

Eller ta tallrikar. De är ju rent varseblivningsmässigt givna för oss: vi delar Guds idé om tallrikar. Men att de skulle vara gjorda av porslin (eller något annat keramiskt material eller kanske av tenn), det är ju alldeles ogörligt: sådana material är ju bara fantasifoster. (Nu fanns väl porslinet i och för sig i tallrikstillverkarens medvetande, men hade han lov att kalla det ”porslin” eller ”tenn”? Eller försöka bilda sig någon uppfattning om vad porslinet eller tennet självt bestod av för material?)

Ändå är skåpet fullt av porslinstallrikar. Mycket märkligt, ifall de bara skulle kunna tillverkas i tanken eller i fantasin.

Och glasblåsaren blåser väl sitt glas av glas som faktiskt finns i yttervärlden och inte av något blott tänkt eller hopfantiserat glas?

De här exemplen ska väl räcka – för inte ska jag väl gå igenom varenda typ av material vi använder oss av?

Men så här blir det alltså, om vi inte har lov att gå utöver blotta varseblivningarna eller sinnesförnimmelserna.

$ $ $

Och hur är det med min kropp? Den finns förstås inte i yttervärlden (som vi såg i förra bloggposten finns det ingen yttervärld för den att finnas i). Den finns i mitt medvetande, och dessförinnan fanns den i Guds medvetande, och de som träffar mig har den också i sina medvetanden. Det är annorlunda med mitt medvetande som bara finns i mitt eget och i Guds medvetande; andra människor kan inte se det och får sluta sig utifrån mitt beteende att det finns.

Men det finns ju en sak till när det gäller levande kroppar, nämligen att de är uppbyggda av mineraler. (Så t.ex. består vår benstomme till stor del av kalk.)Med mineraler är det detsamma som med material: vi varseblir dem inte direkt utan behöver en del vetenskaplig kunskap för att veta hur de finns och hur de är beskaffade.

Vi tillverkar förstås inte nya kroppar på samma sätt som vi tillverkar broar eller fordon eller tallrikar. Jag förutsätter att tillverkningsmetoden är bekant, men jag undrar hur Berkeley skulle ställa sig till idén att det går till så att en spermie kommer i kontakt med ett ägg. Jag är osäker på hur det är med ägget, men spermierna måste ju vara så små att de inte går att uppfatta med blotta ögat. Så det där med spermierna måste ju vara ett resultat av vår egen fantasi, något som vi visserligen kan tänka oss men som inte finns i verkligheten.

$ $ $

Så var det vårt förhållande till Gud. Enligt Berkeley orsakas våra sinnesförnimmelser direkt av Gud. Gud förnimmer t.ex. i sin allvishet en kaffemugg som står på köksbordet, och vips ser vi också att muggen står på bordet. Vårt medvetande är, när det förnimmer, helt och hållet passivt.

Men så är det inte när vi leker med våra tankar och när vi sitter och tänker eller dagdrömmer. Vaknar jag på morgonen och får se att solen lyser kan jag inte med någon viljeakt får den att sluta lysa. Men om jag sitter och dagdrömmer om en solskensdag, kan jag när jag vill sluta upp med det och i stället dagdrömma om en ovädersnatt. Eller också kan jag sluta dagdrömma och börja göra något annat (laga mat, bädda sängen eller sätta mig vid datorn och börja blogga). – När det gäller dagdrömmar och fantasier är alltså vårt medvetande aktivt. (Detsamma gäller när medvetandet sitter och planerar för framtiden – även om jag tror det skulle vara svårt att planera för framtiden, om Berkeley hade rätt; även för detta behövs ett visst mått av fantasi.)

Och Berkeley har förstås rätt i att vi är passiva mottagare av sinnesintrycken. (Det är bl.a. därför som sinnena sällan, om ens någonsin, lyckas med att bedra oss.) Gillar vi inte det vi ser eller hör får vi blunda och sätta proppar i öronen; och gillar vi inte de dofter och smaker eller känselförnimmelser vi utsätts för finns det ingenting alls att göra. Snuvan jag har råkat ut för försvinner inte bara för att jag helst skulle vilja att den gjorde det.

Men sedan bearbetar vi ju aktivt våra sinnesförnimmelser: vi bildar begrepp, först enkla, sedan alltmer avancerade; och om vi jobbar hårt med det kan vi så småningom nå fram till vetenskapliga eller filosofiska teorier. Som Ayn Rand säger är medvetandet inte ett passivt tillstånd utan en aktiv process som består i att differentiera och integrera. ( Introduction to Objectivist Epistemology, kap. 1.)

Men vad Berkeley anser om det har vi ju sett i förra bloggposten.

Nu skrev jag att enligt Berkeley orsakas våra sinnesförnimmelser direkt av Gud. Varför måste det vara så? Berkeley använder sig av uteslutningsmetoden:

Alla våra idéer, sinnesintryck eller de ting som vi uppfattar, genom vilka namn de än må åtskiljas, är uppenbarligen passiva. Det finns ingenting av kraft eller aktivitet inneslutet i dem. Sålunda kan en idé eller ett tankeobjekt inte frambringa eller åstadkomma någon förändring i en annan idé. För att bli övertygad om att detta är sant behövs ingenting annat än den blotta iakttagelsen av våra idéer. Ty eftersom de och varje del av dem endast existerar i medvetandet, finns det följaktligen ingenting i dem utom det som uppfattas. Men vem som helst som uppmärksammar sina idéer, vare sig dessa härrör från sinnena eller tankeverksamheten, kommer inte att i dem uppfatta någon kraft eller aktivitet; det finns därför ingenting sådant i dem. En smula eftertanke visar oss, att själva naturen hos en idé förutsätter passivitet och overksamhet, så att det är omöjligt för en idé att göra någonting eller i sträng mening vara orsak till någonting. […]

Vi uppfattar en kontinuerlig följd av idéer, en del framkallas ånyo, andra förändras eller försvinner fullständigt. Det finns därför någon orsak till dessa idéer, av vilken de beror och vilken frambringar och förändrar dem. Att denna orsak inte kan vara någon kvalitet eller idé eller kombination av idéer, framgår tydligt av föregående paragraf. Det måste därför vara en substans; men vi har visat, att det inte finns någon kroppslig eller materiell substans. Det återstår därför, att orsaken till idéerna är en okroppslig, aktiv substans eller ande. (Valda skrifter, s. 60f.)

Och den anden är förstås Gud. – Jag har en hel del invändningar mot detta:

Snuvan och snorigheten som irriterar mig skulle alltså vara orsakad av Gud och inte alls bero på vare sig baciller eller väderförhållanden. Gud har sagt mig: ”Varde snuva” – och det vart snuva.

Eller ta smärtförnimmelser: Om jag råkar i slagsmål och får en smäll på käften, eller rentav blir grovt misshandlad och sparkad på, skulle smärtan komma från Gud och inte från gärningsmannen. Eller om jag sitter i en tandläkarstol och bedövningen inte riktigt har tagit – då är det väl rimligen tandläkaren och borren som får det att göra ont?

Och hur är det med idén att idéer inte kan frambringa andra idéer, eftersom de är alldeles för kraftlösa? Att jag skriver bloggposter om George Berkeley måste väl i all rimlighet bero på att jag har suttit och tänkt på George Berkeley? Om jag bloggar om något annat måste det väl bero på att jag tänkt på något annat?

Och även när jag inte fokuserar på något speciellt utan bara låter tankarna vandra, så är det ju så att den ena tanken leder till den andra därför att jag gör associationer. Är det Gud som associerar åt mig?

Eller ta en så enkel sak som att tantvännen frågar hur det känns med snuvan – bättre eller sämre? Eller frågar om jag har kommit ihåg att skala potatisen? Vad jag än svarar är det väl frågan som ger upphov till svaret utan att det fordras något gudomligt ingripande?

Och en sak till: det är faktiskt inte bara när vi tar emot sinnesintryck som vårt medvetande är passivt. Det är likadant när vi drömmer. När vi i vaket tillstånd tänker eller fantiserar eller dagdrömmer kan vi styra vår tankeverksamhet och börja tänka på, fantisera om eller dagdrömma om något annat – eller helt enkelt ägna oss åt något annat, som t.ex. att skala potatis. Men i drömmen har vi ingen sådan möjlighet.

$ $ $

Eftersom det inte finns någon materia kan det förstås inte finnas några materiella orsaker. Så naturvetenskaperna, som ju faktiskt söker fysiska och materiella orsaker, i varje fall så länge det gäller materiella ting eller företeelser, är en bortkastad verksamhet för Berkeley.

Den muslimske filosofen al-Ghazali (1058–1111) är känd för att ha hävdat att om bomull (eller papper eller trä eller vad det vara må) börjar brinna beror det inte på att elden är orsak till detta, utan endast och allenast att Gud vill att det ska brinna. Kort sagt: vad som än händer här i världen, beror det på ett direkt gudomligt ingripande. Så om jag t.ex. kokar ett ägg i tio minuter för att jag vill ha det hårdkokt, är det tur för mig att Gud också vill ha det hårdkokt. Han skulle kunna se till att ägget förblir löskokt hur länge jag än låter det ligga i kokande vatten. Det är svårt att se skillnad på al-Ghazali och Berkeley här. Berkeley skriver själv:

Elden, som jag ser, är inte orsaken till den smärta som jag känner, då jag närmar mig den, utan det tecken, som varnar mig för den. (S. 80.)

Men det här är ju fullständigt obegripligt. Grammatiskt ser det ut som om det är elden som varnar mig för smärtan, men menar han inte tvärtom att det är smärtan som varnar mig för elden?[1] D.v.s. att om jag går emot en majbrasa och det börjar bli för hett är det ett varningstecken som säger mig att jag ska stanna upp och/eller vända tillbaka. Men om jag inte kan det – om situationen i stället är att jag råkar ut för en eldsvåda och inte hinner undan – då är det väl ändå elden som orsakar smärtan, inte bara en varningssignal som säger mig att jag måste försöka ge mig därifrån? Och om jag inte hinner och faktiskt fattar eld och får svåra brännskador – vad är det då för meningen med vare sig att kalla elden ett tecken för smärta eller smärtan ett tecken för eld?

Berkeley fortsätter:

På samma sätt är inte bullret, som jag hör, verkan av den eller den rörelsen hos eller kollisionen mellan de omgivande kropparna, utan tecknet därpå.

Och hur skulle bullret kunna vara ett tecken på att saker kolliderar om det inte vore en verkan av denna kollision?

Rökning kan som bekant ge upphov till lungcancer. Men det skulle Berkeley inte kalla ett orsakssamband. Antingen skulle rökningen vara ett tecken på att man kan få lungcancer, eller också skulle lungcancern vara ett tecken på att man har rökt.

Och pistolskott kan döda. Därmed alltså inte sagt att pistolskottet orsakar död, utan antingen att pistolskottet är ett tecken på att den som träffas av det ska dö, eller att döden är ett tecken på att ett pistolskott har avlossats.

Berkeley anklagar ofta sina meningsmotståndare för att leka med ord. Vad gör han själv här, annat än leker med ord?

$ $ $

Angående Berkeleys inställning till naturvetenskapen kan jag citera det följande, där han gör upp räkningen med Isaac Newtons fåfänga spekulationer:

Den stora mekaniska princip, som nu är på modet, är attraktionen. Att en sten faller till marken eller att vattnet drages mot månen, kan för somliga tyckas härigenom tillräckligt ha förklarats. Men vad får vi veta genom att få reda på att detta göres genom attraktionen? Att detta ord betecknar sättet att påverka och att påverkan sker genom att kropparna ömsesidigt drar varandra till sig i stället för att stötas eller skjutas mot varandra? Men vi vet ingenting med bestämdhet om påverkningssättet eller påverkningen själv, och det kan lika väl (såvitt vi vet) kallas stöt eller påskjutande som attraktion. Vidare ser vi att delarna i stålet häftar fast vid varandra, och detta förklaras också genom attraktion.

Och hur ser vi det? Berkeley har ju på ett annat ställe i boken förklarat att allt som är för litet för att uppfattas med blotta ögat inte heller kan finnas; men stålet beståndsdelar kan ju inte uppfattas med blotta ögat. Här måste Berkeley glömt bort vad han tidigare sagt.

Men i detta liksom i de andra exemplen uppfattar jag inte, att något mer än själva verkan är angivet med ordet; ty vad beträffar verkningssättet varigenom den frambringas eller orsaken som frambringar den, så är dessa inte så mycket som antydda.

Om vi betraktar de olika företeelserna och jämför dem med varandra, kan vi förvisso lägga märke till en likhet och likformighet mellan dem. Så finns det t.ex. i en stens fall till marken, i havsvattnets stigande mot månen, i kohesionen och i kristallisationen något som är lika, nämligen kroppars förening eller ömsesidiga närmande till varandra. Så alla dessa och liknande företeelser kanske inte ter sig egendomliga eller överraskande för den som noggrant iakttagit och jämfört naturens verkningar. […]

Eftersom t.ex. gravitationen eller den ömsesidiga attraktionen framträder i många fall, är en del människor omedelbart färdiga att förklara, att den är universell och att det är en väsentlig egenskap hos alla kroppar, vilka de än må vara, att attrahera och attraheras av varje annan kropp. Medan det däremot är klart, att fixstjärnorna inte har någon sådan tendens mot varandra; och denna gravitation är så långt ifrån att vara något väsentligt för kropparna, att i en del fall en fullständigt motsatt princip tycks göra sig gällande, såsom i den upprätta växten hos örter och i luftens elasticitet.

Där fick Newton och alla andra naturvetare någonting att bita i!

Att fixstjärnorna inte attraherar varandra beror rimligen på att de befinner sig för långt ifrån varandra. Eller också attraherar de verkligen varandra, men attraktionen är så liten att den inte märks ens med de bästa mätredskapen, än mindre då med blotta ögat.

Det finns ingenting nödvändigt eller väsentligt häri, utan det beror helt och hållet på viljan hos den styrande anden, som förmår vissa kroppar att hänga ihop eller dragas till varandra i enlighet med olika lagar [som den styrande anden själv instiftat], medan den håller andra på ett bestämt avstånd från varandra. Och hos en del ger han en fullkomligt motsatt tendens, nämligen att gå isär, alldeles så som han finner för gott. (S. 99ff.)

Ett par kortare, sammanfattande citat:

… filosoferna är ute i ogjort väder, när de frågar efter en naturlig verkande orsak, skild från medvetande eller ande. […] … hela skapelsen är ett verk av en vis och god skapare … (S. 101.)

$ $ $

Och om det inte finns några materiella orsaker, hur kommer det sig då att vi blir så väldigt kissnödiga av att dricka öl? Det är inte ölet utan Gud som gör oss kissnödiga.

$ $ $

I förra bloggposten ondgjorde jag mig över Berkeleys syn på allt det onda som drabbar oss människor, som t.ex. krig eller plågsamma sjukdomar. Berkeleys svar på detta är att det inte gör så mycket, eftersom vi ändå är odödliga:

Ingenting kan vara klarare än att rörelserna, förändringarna, bortvissnandet och upplösningen, allt detta som vi stundligen ser vederfaras och vilket är det som vi menar med naturens gång, omöjligen kan drabba en aktiv, enkel, osammansatt substans. Ett sådant väsen är därför enligt naturen oförstörbart, d.v.s. människans själ är enligt naturens ordning odödlig. (S. 120.)

$ $ $

Vad är då summan av all denna kardemumma?

Alla våra tankar och idéer – med undantag då för dem som Berkeley avfärdar som ren spekulation – är direkt dikterade av Gud. Härav följer förstås att Berkeleys egna skrifter är dikterade av Gud. Men än sen? Även mina bloggposter är dikterade av Gud, åtminstone så länge jag inte spekulerar och spånar. Och detsamma gäller allt som överhuvud skrivits eller tänkts, tiderna igenom – så länge vi bara avhållit oss från att tänka tankar som inte sammanfaller med Guds tankar.

Eller för att ge Berkeley sista ordet:

Guds ögon äro överallt, de giva akt på både onda och goda, han är med oss och skyddar oss vart vi än går och ger oss bröd att äta och kläder att kläda oss med, att han är närvarande i och medveten om våra innersta tankar och att vi är fullständigt och omedelbart beroende av honom. En klar insikt i dessa stora sanningar kan inte annat än fylla våra hjärtan med ängslig bävan och helig fruktan, som är den starkaste sporren till dygd och det bästa skyddet mot synd. (S. 128; de allra första orden är citerade ur Ordspråksboken 15:3.)


[1] I det engelska originalet står det:

The fire which I see is not the cause of the pain I suffer upon my approaching it, but the mark that forewarns me of it. In like manner the noise that I hear is not the effect of this or that motion or collision of the ambient bodies, but the sign thereof.

Vem är det som har stiftat naturlagarna?

Vad är det för en fråga? undrar ni säkert. Hur kan man ens ställa en sådan fråga? Det vet vi väl ändå att naturlagar inte stiftas; de upptäcks. Om man nu inte är religiös och menar att Gud stiftade naturlagarna, antingen i tidernas begynnelse eller också redan före tidernas begynnelse.[1] Men om man inte tror på Gud, så kan det ju inte finnas någon som har stiftat dem.

Men se så är det inte, om vi ska tro Immanuel Kant. Det är i själva verket vi själva som stiftar naturlagarna! Dags att citera Gunnar Landtman igen:

De ur kategorierna framgående grundsatserna innefatta naturförloppets väsentliga axiom eller lagar. Dessa sistnämnda äro skapade i vårt förnuft, och vi veta ingenting om deras verkliga förekomst i tillvaron för sig. Naturen är för oss endast företeelsevärlden, aldrig tinget i sig, och det är endast själva företeelserna som med nödvändighet ordna sig inför vårt tänkande och enligt våra kategorier eller förnuftsgrundsatser. All ordning och lagbundenhet, som vi iakttaga i sinnevärlden, härstammar därmed ur det rena förnuftets tankebetingelser och inlägges av förnuftet i företeelserna. Det är detta Kant åsyftar med sin djärva sats: ”Förståndet är självt källan till naturens lagar.” (S. 127; min kursivering.)

Det är sådana här saker som kan få håret att resa sig på huvudet, när man studerar Kant. För om naturlagarna ändå kan deduceras ur Kants kategorier, vad är det då för mening med att försöka upptäcka dem genom idoga studier av yttervärlden? Vad var det t.ex. för mening med att Johannes Kepler lade ner flera års forskning för att komma fram till att planeterna rör sig i elliptiska banor, ifall dessa banor lika enkelt lät sig härledas ur Kants kategorier? Eller att Galileo företog det berömda experimentet vid lutande tornet i Pisa för att visa att kroppar av olika vikt (åtminstone om man bortser från luftmotståndet) faller lika snabbt till marken? Eller att Isaac Newton lade ner många år för att komma fram till och formulera sina rörelselagar, lagar som förklarade en mängd saker som ditintills förefallit oförklarliga?[2] Eller Einsteins upptäckt att ljuset inte alltid rör sig i rät linje utan böjer av en smula, när det passerar något stort föremål, som t.ex. en sol, som har ett starkt gravitationsfält? Är ni vetenskapligt bevandrade, kan ni säkert komma på många fler exempel än dessa.

Just Newtons upptäckter har jag varit inne på en i tidigare bloggpost, Kant och Newton, men jag kan ju upprepa min poäng: Om inte Newton hade levat före Kant och formulerat sina rörelselagar, så hade Kant inte haft ett dyft att deducera ur sina kategorier. Det är i själva verket inget annat än vetenskaplig parasitism Kant ägnar sig åt här. Och om Kant hade haft det minsta rätt här, då borde han också ha kunnat deducera naturlagar som inte ens var upptäckta på hans tid ur kategorierna – exempelvis då Einsteins upptäckt om ljuset; eller de upptäckter Faraday och Maxwell gjorde om elektromagnetismen. (Och återigen får mer vetenskapligt bevandrade fylla på med fler exempel.)

Eller ska jag försöka vara snäll mot Kant och tolka honom som så att vetenskapen utvecklas genom att vetenskapsmännen för varje vetenskapligt framsteg lägger in lite mer förnuft i företeelserna? Men hur skulle det kunna vara så? De där kategorierna som Kant talar om är exakt tolv till antalet, och de blir varken fler eller färre med tidens lopp. Stenåldersmänniskorna hade samma tolv kategorier som Kant själv hade vid 1700-talets slut, och vi själva har samma tolv kategorier som Kant på sin tid hade. Och då borde ju redan stenåldersmänniskorna genom att tänka efter vad som följer ur kategorierna ha kunnat luska ut Newton rörelselagar. Men se, det gjorde de inte!

Landtman fortsätter:

Även om förståndet emellertid i Kants bemärkelse ”föreskriver naturen dess lagar”, så utgör detta förhållande ingen anledning till förhävelse för människan. Ty förståndet genomför sina lagar endast i en skenvärld av verkligheten, den enda som för människan är fattbar – och som hon kan fatta endast ur synpunkten av sina begränsade begrepp – men bortom företeelsernas värld befinna sig tingen i sig och den intelligibla[3], transcendenta världen, om vars lagar hon ingenting vet, liksom denna värld i varje avseende förblir sluten för henne. Kants berömda tudelning mellan företeelse och ting i sig är samtidigt tudelningen mellan naturen och det övernaturliga. (S. 127f.; återigen min kursivering.)

Att den värld vi lever i, ”fenomenvärlden” eller ”företeelsernas/framträdelsernas värld” skulle vara en skenvärld är ju faktiskt en tolkning av Kant som han själv värjer sig emot. (Se min tidigare bloggpost Är sinnevärlden blott ett brokigt sken?; också min engelska bloggpost Rand Debating Kant.) Han menar inte att den värld vi lever i, och som vetenskapen studerar och försöker hitta lagbundenhet i, är overklig, utan ”bara” att det bortom den finns en annan verklighet, för evigt fördold för oss, men icke desto mindre verklig, den också – att det bortom naturen finns något övernaturligt.

Och de motsägelser som ligger i denna idé tog jag också upp i samma bloggpost. Sammanfattningsvis: om tingen i sig själva faktiskt existerar (vilket han menade sig ha påvisat) och dessutom ger upphov till, m.a.o. orsakar den värld av företeelser eller framträdelser vi lever i, då tillämpar han ju faktiskt två av sina kategorier, existens och kausalitet, på förhållandet mellan tingen i sig och framträdelserna, och detta fastän han också säger att kategorierna saknar tillämplighet på tingen i sig själva. Och hur kan de då både existera och dessutom orsaka eller ge upphov åt någonting?

Nu hade ju Kant ett mål för sitt filosoferande, nämligen att rädda religionen (och den religiösa moralen). Och han säger det klart och tydligt i förordet till Kritik av det rena förnuftet:

Jag måste alltså upphäva vetandet för att få plats för tron… (S. 71 i den svenska översättningen; Kants egna kursiveringar.)

Mer om detta senare – ifall jag inte tröttnar alldeles på Kant.


[1] Ett litet stickspår här: Augustinus inleder sina funderingar om tiden (omnämnda i min förra bloggpost) med att ställa sig frågan vad Gud egentligen sysslade med innan han skapade världen, och varför han bara satt där i evigheters evighet innan han kom sig för med att skapa den. Rullade han tummarna? Men sedan kom Augustinus på att också tiden skapades av Gud samtidigt som han skapade världen; och då blir frågan vad han gjorde innan meningslös.

[2] Jag nänns inte undanhålla er vad Newtons svenske översättare, C.V.L. Charlier, skriver i förordet till sin översättning av Principia mathematica (Naturvetenskapens matematiska principer):

Om man beträffande Newtons upptäckt av ljusets sammansättning skulle kunna säga att, om han ej gjort denna upptäckt omkring år 1669, skulle antagligen någon annan hava gjort den ett eller annat 10-tal år senare. Och om han vid samma tid, eller ännu tidigare, icke hade upptäckt differentialkalkylen, skulle säkerligen Leibniz’ upptäckt ändå hava kommit, måhända endast några år fördröjd. Men då det gäller Principia – attraktionslagens monumentum aere perennius – så kan man påstå, med en sannolikhet, som gränsar till visshet, att ingen människa någonsin skulle kunna hava författat ett dylikt verk, om Newtons arbete hade uteblivit. Med all säkerhet skulle själva gravitationslagen hava blivit funnen och formulerad även utan Newton, och en eller annan skulle i sinom tid hava uppträtt och härur härlett Keplers lagar och planeternas rörelser, en annan skulle hava funnit att även kometernas banor härur kunna härledas, en tredje skulle hava visat att planeternas massor på detta sätt kunna bestämmas, en fjärde att jordens avplattning härav är en nödvändig följd, en femte att vårdagjämningens procession är en konsekvens ur gravitationslagen, en sjätte hade förklarat ebb- och flodfenomenen, en sjunde kunde måhända visa hur man ur ett fåtal observationer på jordens yta är i stånd att är i stånd att beräkna en komets eller planets bana kring solen, en åttonde, säkerligen icke utan hjälp av ett dussintal andra astronomer, skulle med mycken möda hava härlett och förklarat månens rörelse kring vår jord. Tid efter annan skulle måhända någon stor man hava uppträtt, som kunnat förklara två eller tre av dessa fenomen på en gång.

Men att i ett slag härleda alla dessa företeelser ur en enda enkel lag, att förklara såsom genom ett trolleri alla svåra gåtor som mänsklighetens visaste män förgäves grubblat på i nära två tusen år och samtidigt ge en begriplig uppfattning av hela universum – det är ej förbehållet en vanlig dödlig. (S. xi–xii.)

Allt det här skulle alltså Immanuel Kant på egen hand, utan Newtons hjälp, ha kunnat komma på bara genom att tillämpa sina tolv kategorier???

[3] Kant använder ordet ”intelligibel”, omväxlande med ”noumenal”, för den värld av ting i sig han menar ligger bortom all möjlig erfarenhet. En ordbok jag konsulterat ger synonymerna ”begriplig” och ”fattbar endast för intellektet”; och Svenska akademins ordbok ger förklaringen ”som är fattbar blott för tanken; översinnlig”. Men i så fall är Kants ordval inte intelligibelt för mig, eftersom hans hela resonemang går ut på att denna värld inte är begriplig eller fattbar för oss: att vi ingenting kan veta om den, bara tro på den. Suck…

Rummet en åskådningsform?

Jag fortsätter min granskning av Kants filosofi via Gunnar Landtman, men först några ord om hur jag själv menar att vi kommer fram till det abstrakta begreppet ”rum”:

Jag slår mig ned i min fåtölj (med rumpan mot sitsen och ryggen mot ryggstödet) och ser att det står ett bord framför mig. Jag ser också att det står en TV och några andra föremål bordet, och att det finns en vägg bakom bordet. Och väggen hänger det några reproduktioner. Jag sträcker ut benen så att mina fötter hamnar under bordet. Till höger om mig sitter tantvännen i en soffa och löser korsord (eller studerar svensk stormaktstid); till vänster om mig finns ett fönster och ett element; och fönsterbrädet står några krukväxter och en del andra föremål; utanför fönstret kan jag se en glimt av en balkong. Ovanför mig finns ett tak; och vänder jag mig om kan jag se en dörröppning som leder ut till köket. Jag kan också observera att alla dessa föremål befinner sig på varierande avstånd från mig. Hur stora dessa avstånd är kan jag utröna genom att använda något mätverktyg, som t.ex. ett måttband eller en tumstock. Men även om jag är ett litet barn som ännu inte lärt sig metersystemet, kan jag bedöma vad som är ett större avstånd eller ett mindre avstånd. Allt detta är alltså rumsrelationer som inte fordrar ”abstraktioner från abstraktioner” utan är direkt givna i varseblivningen. Men utifrån dessa enkla begrepp (begrepp på ”första nivån”) är det inte särskilt svårt att komma fram till det abstrakta begrepp som subsumerar (innefattar eller inbegriper) dem; alltså begreppet ”rum”.

Men enligt Kant förhåller det sig precis tvärtom: Rummet (liksom tiden) är en nödvändig förutsättning för att vi alls ska uppfatta dessa rumsrelationer. Dags att citera Landtman:

Nu finner man emellertid, att det är endast om man tillämpar betraktelsesättet hos ett förnimmande intellekt, som man kan tala om någonting, vilket befinner sig bredvid, över, under eller bakom någonting annat. Tingens ortläge tolkas över huvud endast enligt ”riktningskänslan” hos ett subjekt. […]

Det är hithörande konsekvenser, till vilka en prövning av rums- och tidsbegreppen leder, som införts och blivit fastställda av Kant. Rum och tid äro intet i och för sig utom vårt medvetande bestående, utan endast de aprioriska former, vilka alla våra varseblivningar ikläda sig. Vår åskådningsverksamhet är så organiserad, att dess innehåll hos oss ovillkorligen måste taga sig uttryck i rummets eller tidens form. Rummet utgör formen för den yttre åskådningen, d.v.s. den hos subjektet inneboende ordningsprincip, enligt vilken våra syn-, känsel- och indirekt övriga sinnesintryck ordna sig. […] Lika litet är rummet abstraherat ur de rumsförhållanden, vari yttre företeelser framstå för oss, ty vi kunna ej föreställa oss något framför, bakom, över, under eller invid någonting annat utan att förutsätta rum. (Landtman, s. 116f.)

En sak jag frågar mig här är varför Kant tillämpar detta resonemang enbart på rummet och tiden? Varför t.ex. inte också tillämpa det på våra färgupplevelser? Ett litet barn som håller på att tillägna sig orden och begreppen måste ju först ha bildat (eller tillägnat sig) begrepp som ”gul”, ”blå”, ”röd”, ”grön”, etc., innan det kan bilda eller tillägna sig det sammanfattande begreppet ”färg”. Så varför inte säga att färgbegreppet redan måste finns hos subjektet som en ”åskådningsform” för att vi alla ska kunna uppleva färger? Och samma fråga kan man ställa sig om begreppet ”ljud” (som innefattar allt ifrån gnisslet från en dörr vars gångjärn man glömt olja till Matteuspassionen eller Beethovens nia), och om allt möjligt annat.

Men om vi tar Kant på allvar här, så innebär det ju att när jag sträcker ut benen befinner sig mina fötter, sådana de framträder eller ter sig för mig, under bordet, sådant det framträder eller ter sig för mig; medan däremot fötterna, som de är i sig själva, inte befinner sig i någon rumsrelation alls till bordet, sådant det är i och för sig självt. – Nog om det.

Strax ovanför (i Landtmans bok, sådan den framträder eller ter sig för mig, men kanske inte sådan den är i sig själv) skriver han så här:

Kants förklaring av rum och tid avviker påfallande från den allmänna uppfattningen om dessa begrepp. Enligt den oreflekterande meningen om vad rummet är, framstår detta som ett slags tom behållare, vari tingen befinna sig och röras. Då man tänker sig rummet utan tingen, förblir det dock bestående som en i sig varande realitet. Den vanliga meningen uppfattar rummet som obegränsat; en gräns skulle ju ovillkorligen hänvisa på någonting bortom densamma. (S. 116.)

OK, om jag tar en passare och ritar upp en cirkel på ett papper, så kan papperet sägas vara en behållare för cirkeln; och om papperet ligger på ett bord, kan bordet sägas vara en behållare för papperet. Och om bordet befinner sig i ett (bonings)rum, är rummet en behållare för bordet; lägenheten eller villan är en behållare för rummet, stadsdelen en behållare för lägenheten eller villan, staden en behållare för stadsdelen, o.s.v., o.s.v. Men var någonstans hittar vi i allt detta en tom behållare? Är universum som helhet en tom behållare? (Jag frågade tantvännen om det, och hon svarade att det är en alldeles proppfull behållare, Och visst är det så.)

(Isaac Newton talade om ”absolut rum” och ”absolut tid”, och de skulle då vara tomma behållare i vilket det fysiska universum inryms. Men jag menar att detta var en av de mycket få punkter där Newton tog miste.)

Vad man måste hålla i minnet är att alla rumsrelationer är relationer mellan entiteter eller ting. (Jag själv, min fåtölj, min rumpa och min rygg, etc., etc. i mitt inledande exempel). Ett rum som ligger utanför och omsluter allt annat, utan att självt ha något att ligga innanför eller omslutas av – nej, något sådant finns inte.

Nu gör ju Kant själv väldigt stor affär av de här ”tomma behållarna” som rummet och tiden skulle utgöra och visar att antingen man tänker sig dem som begränsade eller obegränsade, leder det till oupplösliga motsägelser – vilket han tar till intäkt för att förnuftet med nödvändighet måste veckla in sig i problem som det inte kan lösa, ifall det ger sig ut utanför erfarenheten. Det kanske jag kan ta upp senare.

Och tiden då?

Tid är ett mått på rörelse; och vi mäter tiden genom att relatera rörelserna till andra rörelser som är osedvanligt regelbundna, som jordens vridning runt sin axel och jorden gång runt solen (eller solens gång runt jorden, ifall vi händelsevis skulle leva före Kopernikus’ tid). (Och att även dessa rörelser ändrar sig en liten, liten smula saknar praktisk betydelse, eftersom det tar årtusenden innan vi ens märker det.)

Och lika litet som det finns något annat rum utanför rummet, kan det finns någon tid före tidernas begynnelse eller någon tid efter tidens ände. Tiden har varken begynnelse eller ände. Hade den det, skulle det innebära att någonting rör sig innan det ens finns rörelse och som fortsätter att röra sig efter det att all rörelse upphört.

Så vad säger Kant (via Landtman)?

Tiden å sin sida utgör ett slags tom behållare, vari allt skeende försiggår. Den består i förflutet och tillkommande, åtskilda genom den rörliga punkt, som utgöres av det närvarande. Då det förflutna icke mera är, och det tillkommande ännu icke är, så synes tiden sålunda sönderfalla i tvenne delar, av vilka ingendera är någonting verkligt. (S. 116.)

Ni känner säkert redan till att den helige Augustinus hade väldiga besvär med tiden. Det förflutna har redan upphört att existera, och framtiden har ännu inte börjat existera. Alltså måste det enda som existerar vara nuet. Men nuet är inget annat än en skärningspunkt mellan det förflutna och framtiden, och om de inte existerar, kan inte heller nuet existera. Detta fick Augustinus att säga att så länge han inte tänker på tiden, begriper han mycket väl vad den är; men så fort han börjar tänka på den, begriper han inte ett dyft. Han var tvungen att be Gud om hjälp med problemet; men jag kan inte se att Gud var till särskilt stor hjälp.[1] – Vidare i texten:

På samma sätt utgör tiden formen eller ordningen för det inre sinnet, själslivets företeelser. Tiden kan ej härledas ur erfarenheten, ty iakttagande av företeelser, som försiggå samtidigt eller efter varandra, förutsätter redan tidsåskådning: liktidighet och tidsföljd äro möjliga endast i tiden. […] Väl kan man ur ett tidsavsnitt abstrahera från det händelseförlopp, som uppfyller detsamma, men tiden själv kunna vi ej upphäva: tiden kan tänkas utan sitt händelseinnehåll, men icke händelseinnehållet utan tiden. (S.  117f.)

Men att tiden bara skulle handla om ”det inre sinnet” eller vårt själsliv är väl ändå nonsens? Om jag tittar på klockan och ser att det var någon timme sedan jag först började skriva denna bloggpost, så existerar ju ändå klockan, och den tid den mäter, i yttervärlden, inte bara inne i mitt själsliv? Likaså om jag säger att Kant dog 101 år innan Ayn Rand föddes, eller att Renässansen följde på Medeltiden, eller att Jura inföll mellan Trias och Krita – ja, ni förstår.

Annars är mina invändningar mot Kant desamma som förut. Att ögonblicken följer på varandra, att den ena dagen med tröttsam regelbundenhet följer på den andra, att veckor och månader avlöser varandra med samma tröttsamma regelbundenhet, likaså årstiderna och åren, och att en yngre generation får ta över efter en äldre – allt detta vet vi ju av erfarenhet. – Små barn, som ännu inte levt så många år kan behöva lite tid på sig för att fatta att åren går; ganska snart lär de sig årstidernas växlingar; och även de allra minsta barn (tillräckligt gamla för att ha börjat tillägna sig språket), vet ju att händelser äger rum före och efter varandra.

Landtman sammanfattar:

Rum och tid utgöra nödvändiga föreställningar a priori, i förnuftet inneboende åskådningar, ingenting annat.

Kants utredning av rum och tid har förblivit gällande inom filosofien. Rum och tid innebära härmed endast föreställningen om den allmänna möjligheten att på ett hithörande bestämt sätt ordna yttre ting och inre medvetenhetselement. Det förblir en tänkbar möjlighet, att ett annat slags intelligens än den vi känna skulle äga en annan ordning för sin åskådning än vi. (S.  118; min kursivering.)

Detta är alltså grundbulten i Kants filosofi, eller åtminstone en av grundbultarna. Den får nu betraktas som undanryckt.


[1]) Augustinus tankar om tiden finns i hans Bekännelser, bok 11, §§12ff; de finns också återgivna i Konrad Marc-Wogaus antologi Filosofin genom tiderna, del 1, s. 322–338.

Kant och Newton

Immanuel Kant(2)Isaac NewtonIsaac Newton är känd för att ha gjort en intressant iakttagelse beträffande det fysiska universums beskaffenhet – nämligen att det hålls ihop av en kraft som kallas gravitations- eller tyngdkraften, och att denna kraft avtar omvänt med kvadraten på avstånd mellan de olika kropparna. (Jag skojar förstår, när jag kallar detta en ”intressant iakttagelse”; det är betydligt mer än så.)

Immanuel Kant skrev en bok om fysik, Metaphysische Anfangsgründe der Naturwissenschaft (1786). Jag har inte läst boken utan känner till den endast genom David Harriman, som nämner den i en av sina föreläsningar om den moderna fysikens förfall. Men Kant tar också upp saken i Prolegomena; jag citerar:

Om vi så går vidare härifrån [från sfärisk geometri] till den fysiska astronomins grundläror, så visar sig en fysisk lag om ömsesidig attraktion som är utbredd över hela den materiella naturen, och vars regel är att den avtar omvänt med kvadraten av avstånden från varje attraherande punkt, såsom de sfäriska ytorna tilltar i vilken denna fysiska kraft utbreder sig, vilket tycks ligga nödvändigt i naturen hos tingen själva och därför också brukar anföras som möjligt att ha kunskap om a priori. Hur enkla källorna till denna lag nu än är, i och med att de endast beror av förhållandet mellan sfäriska ytor med olika radier, är dock följden därav så förträfflig med avseende på mångfalden av samstämmighet och dess regelmässighet, att det förutom himlakropparnas möjliga banor alla är kägelsnitt också resulterar i att de har ett sådant förhållande sinsemellan att ingen annan attraktionslag än det omvända kvadratförhållandet kan tänkas duga för ett världssystem. (S. 81f.)

Enligt Harriman resonerar Kant likadant om alla de lagar som Newton upptäckt: han härleder Newtons lagar ur sin egen teori om rummet som blott en åskådningsform. Men då måste man ju fråga sig: Vad ska vi med Newton till, när alla hans lagar ändå kan härledas ut Immanuel Kants filosofi? Om Newton aldrig hade levat, skulle det inte vara någon större katastrof för naturvetenskapen; vi skulle bara ha behövt vänta ett drygt århundrade, innan Kant spred ljus över saken.

Sanningen är förstås den rakt motsatta: utan Newton skulle Kant inte ha haft den blekaste aning, vare sig om den omvända kvadraten på avståndet mellan kropparna eller om någon annan av Newtons lagar.

Kants idé här är ju faktiskt intellektuell parasitism. Newton lade ned oändlig möda på att utforska himlakropparnas rörelser (och mycket annat) och kom fram till sina rörelselagar genom att omväxlande använda sig av induktion och matematik. Och sedan sätter sig Kant, ett drygt århundrade senare, och pekar lång näsa åt Newton: ”Det där kunde jag ha kommit på alldeles själv! Det är bara att deducera från mina åskådningsformer.”

Men jag ska låta Kant tala för sig själv. Han fortsätter:

Här är alltså en av lagar beroende natur, lagar vilka förståndet a priori har kunskap om, och det företrädelsevis utifrån allmänna principer för bestämningen av rummet. Nu frågar jag: ligger dessa naturlagar i rummet, och lär sig förståndet dem genom att bara söka utforska den rikhaltiga innebörd som finns i rummet, eller ligger de i förståndet och i det sätt på vilket det bestämmer rummet enligt betingelserna för den syntetiska enheten, mot vilken samtliga dess begrepp riktar sig? Rummet är något så likformigt, och så obestämt med avseende på alla särskilda egenskaper, att man där förvisso inte kan söka någon rikedom av naturlagar. I stället är det förståndet som bestämmer rummet till cirkelgestalt, till kon och till sfär, så till vida som det är grund till enheten i konstruktionen av dessa. […] [O]bjektens enhet bestäms […] endast genom förståndet, och detta enligt betingelser som ligger i dess egen natur. På så sätt är förståndet ursprunget till naturens allmänna ordning, genom att det fattar alla framträdelser under sina egna lagar och först därigenom a priori får till stånd erfarenhet […]), till följd av vilket allt som skulle vara känt genom erfarenheten nödvändigt underkastas förståndets lagar. För vi har inte att göra med naturen hos tingen i sig själva (den är oberoende såväl av vår sinnlighets betingelser som av förståndets betingelser), utan med naturen som ett föremål för möjlig erfarenhet, och då åstadkommer förståndet, i det att det möjliggör erfarenheten, tillika att sinnevärlden antingen inte är något föremål för erfarenhet alls , eller att den är en natur. (S. 82.)

Hängde ni med? (Om inte, har ni min sympati.) Men summan av kardemumman är att det är förståndet som skipar lagar för naturen; naturlagarna upptäcks inte; de skapas genom förståndets verksamhet.

Mer om detta nästa gång.