Kant och Newton

Immanuel Kant(2)Isaac NewtonIsaac Newton är känd för att ha gjort en intressant iakttagelse beträffande det fysiska universums beskaffenhet – nämligen att det hålls ihop av en kraft som kallas gravitations- eller tyngdkraften, och att denna kraft avtar omvänt med kvadraten på avstånd mellan de olika kropparna. (Jag skojar förstår, när jag kallar detta en ”intressant iakttagelse”; det är betydligt mer än så.)

Immanuel Kant skrev en bok om fysik, Metaphysische Anfangsgründe der Naturwissenschaft (1786). Jag har inte läst boken utan känner till den endast genom David Harriman, som nämner den i en av sina föreläsningar om den moderna fysikens förfall. Men Kant tar också upp saken i Prolegomena; jag citerar:

Om vi så går vidare härifrån [från sfärisk geometri] till den fysiska astronomins grundläror, så visar sig en fysisk lag om ömsesidig attraktion som är utbredd över hela den materiella naturen, och vars regel är att den avtar omvänt med kvadraten av avstånden från varje attraherande punkt, såsom de sfäriska ytorna tilltar i vilken denna fysiska kraft utbreder sig, vilket tycks ligga nödvändigt i naturen hos tingen själva och därför också brukar anföras som möjligt att ha kunskap om a priori. Hur enkla källorna till denna lag nu än är, i och med att de endast beror av förhållandet mellan sfäriska ytor med olika radier, är dock följden därav så förträfflig med avseende på mångfalden av samstämmighet och dess regelmässighet, att det förutom himlakropparnas möjliga banor alla är kägelsnitt också resulterar i att de har ett sådant förhållande sinsemellan att ingen annan attraktionslag än det omvända kvadratförhållandet kan tänkas duga för ett världssystem. (S. 81f.)

Enligt Harriman resonerar Kant likadant om alla de lagar som Newton upptäckt: han härleder Newtons lagar ur sin egen teori om rummet som blott en åskådningsform. Men då måste man ju fråga sig: Vad ska vi med Newton till, när alla hans lagar ändå kan härledas ut Immanuel Kants filosofi? Om Newton aldrig hade levat, skulle det inte vara någon större katastrof för naturvetenskapen; vi skulle bara ha behövt vänta ett drygt århundrade, innan Kant spred ljus över saken.

Sanningen är förstås den rakt motsatta: utan Newton skulle Kant inte ha haft den blekaste aning, vare sig om den omvända kvadraten på avståndet mellan kropparna eller om någon annan av Newtons lagar.

Kants idé här är ju faktiskt intellektuell parasitism. Newton lade ned oändlig möda på att utforska himlakropparnas rörelser (och mycket annat) och kom fram till sina rörelselagar genom att omväxlande använda sig av induktion och matematik. Och sedan sätter sig Kant, ett drygt århundrade senare, och pekar lång näsa åt Newton: ”Det där kunde jag ha kommit på alldeles själv! Det är bara att deducera från mina åskådningsformer.”

Men jag ska låta Kant tala för sig själv. Han fortsätter:

Här är alltså en av lagar beroende natur, lagar vilka förståndet a priori har kunskap om, och det företrädelsevis utifrån allmänna principer för bestämningen av rummet. Nu frågar jag: ligger dessa naturlagar i rummet, och lär sig förståndet dem genom att bara söka utforska den rikhaltiga innebörd som finns i rummet, eller ligger de i förståndet och i det sätt på vilket det bestämmer rummet enligt betingelserna för den syntetiska enheten, mot vilken samtliga dess begrepp riktar sig? Rummet är något så likformigt, och så obestämt med avseende på alla särskilda egenskaper, att man där förvisso inte kan söka någon rikedom av naturlagar. I stället är det förståndet som bestämmer rummet till cirkelgestalt, till kon och till sfär, så till vida som det är grund till enheten i konstruktionen av dessa. […] [O]bjektens enhet bestäms […] endast genom förståndet, och detta enligt betingelser som ligger i dess egen natur. På så sätt är förståndet ursprunget till naturens allmänna ordning, genom att det fattar alla framträdelser under sina egna lagar och först därigenom a priori får till stånd erfarenhet […]), till följd av vilket allt som skulle vara känt genom erfarenheten nödvändigt underkastas förståndets lagar. För vi har inte att göra med naturen hos tingen i sig själva (den är oberoende såväl av vår sinnlighets betingelser som av förståndets betingelser), utan med naturen som ett föremål för möjlig erfarenhet, och då åstadkommer förståndet, i det att det möjliggör erfarenheten, tillika att sinnevärlden antingen inte är något föremål för erfarenhet alls , eller att den är en natur. (S. 82.)

Hängde ni med? (Om inte, har ni min sympati.) Men summan av kardemumman är att det är förståndet som skipar lagar för naturen; naturlagarna upptäcks inte; de skapas genom förståndets verksamhet.

Mer om detta nästa gång.

Annonser

One Response to Kant och Newton

  1. Pingback: Vem är det som har stiftat naturlagarna? | Hemma hos POS