Är sinnevärlden blott ett brokigt sken?

Ja, så skaldade ju Hjalmar Gullberg härförleden:

Kring tinget i sig självt, de vises sten
är sinnevärlden blott ett brokigt sken.

Och att det var så Kant menade hör vi ju alltsomoftast. Men Kant själv menade att detta var en total missuppfattning av hans filosofi, och i Prolegomena anstränger han sig att bemöta den missuppfattningen.

Först en kort språklig anmärkning: Det tyska ordet för ”sken” är ”Schein”, och det tyska ordet för ”framträdelser” (”företeelser”, ”fenomen”) är ”Erscheinungen”. Så tyska språket kan narra en att tro att Kant menar ”Schein”, när han skriver ”Erscheinungen”. (Vi kanske skulle översätta det med ”framskinelser” istället för ”framträdelser”.)

Så här skriver Kant:

Ända från filosofins äldsta tider har det rena förnuftets utforskare tänkt sig att det förutom de sinneväsen eller framträdelser (phaenomena) som utgör sinnevärlden, även finns särskilda förståndsväsen (noumena), vilka skulle utgöra en förståndsvärld; och då de ansåg framträdelse och sken vara detsamma (vilket väl kan förlåtas en ännu outbildad tidsålder) tillerkände de endast förståndsväsendena verklighet.

När vi som rimligt är, betraktar sinnesförnimmelserna som blotta framträdelser, så medger vi i själva verket genom detta samtidigt att ett ting i sig självt ligger till grund för dem, även om vi inte känner detta som det är beskaffat i sig, utan bara känner dess framträdelse, det vill säga sättet på vilket vårt sinne påverkas av detta obekanta något. Förståndet medger alltså existensen av ting i sig själva, just därigenom att det antar framträdelser, och så till vida kan vi säga att föreställningen om sådana väsen som ligger till grund för framträdelserna, alltså rena förståndsväsen, inte endast kan tillåtas, utan också är oundviklig. (S 74f.)

Vad än Kant säger här, så säger han inte att den fenomenvärld vi lever i bara är ett sken eller att den är overklig; fenomenvärlden är precis lika verklig som tingen i sig själva. Om någon påstår att Kant påstått att ”verkligheten är overklig” eller att den är en ren inbillning, då har han eller hon fel.

Det finns ändå ett par problem med vad Kant skriver här. Han tillmäter tingen i sig själva existens (de finns verkligen, men utöver det kan vi inget veta om dem); och han påstår att de ligger till grund för, m.a.o. orsakar fenomenvärlden med alla dess framträdelser/framskinelser. Men både ”existens” och ”orsak” eller ”grund” ingår i de tolv kategorierna, som ju endast ska gälla för framträdelserna. Har Kant något att svara på den invändningen? Kant var inte dum, så han borde ha ett svar. Men jag har inte lyckats hitta något belysande citat om saken, så jag lämnar det för tillfället därhän. Jag får nöja mig med Kants förklaring att tingen i sig själva faktiskt existerar och ger upphov till framträdelser; men hur de är beskaffade och hur de ger upphov till framträdelser, det får bli för evigt förborgat. (Gud vet! Vi dödliga får vänta till den dag vi träffar Gud och kan ta ett snack med honom om saken.)

Sedan kan man ju alltid fråga sig varför tingen i sig själva (noumena) måste vara just förståndsväsen? Och om vi inget kan veta om dem, annat än att de existerar, kan vi väl inte heller veta att de är förståndsväsen? (Att jag själv i mig själv är ett förståndsväsen, det behöver jag ju inte Kant för att komma underfund med; men hur är det med tingen utanför mig?)

Men vänta nu ett ögonblick. När jag skrev att jag själv är ett förståndsväsen, menade jag förstås att jag är ett väsen med förstånd. Men det är nog inte det Kant menar här; han menar väsen som är tillgängliga endast för förståndet (och inte för sinnena). Det skulle t.ex. stämma bra in på Platons ”idévärld” eller ”värld av former”; de är endast tillgängliga för tänkandet, och vad sinnena berättar om dem är endast ofullkomliga avbilder av dem.

Och bara för att ingen ska tro att jag har blivit kantian bara för att jag inte instämmer i anklagelsen att han skulle ha påstått att ”verkligheten är overklig”, vill jag säga att jag betraktar distinktionen mellan ”framträdelser” och ”ting i sig själva” som godtycklig och artificiell. För att slippa upprepa mig hänvisar jag till min uppsats Privatundervisning om Immanuel Kant (bläddra till s. 14).

Mer om Kant en annan gång; just nu är mina tankar på annat håll.

Annonser

2 Responses to Är sinnevärlden blott ett brokigt sken?

  1. Pingback: Kort notis om Fichte | Hemma hos POS

  2. Pingback: Vem är det som har stiftat naturlagarna? | Hemma hos POS