Rummet en åskådningsform?

Jag fortsätter min granskning av Kants filosofi via Gunnar Landtman, men först några ord om hur jag själv menar att vi kommer fram till det abstrakta begreppet ”rum”:

Jag slår mig ned i min fåtölj (med rumpan mot sitsen och ryggen mot ryggstödet) och ser att det står ett bord framför mig. Jag ser också att det står en TV och några andra föremål bordet, och att det finns en vägg bakom bordet. Och väggen hänger det några reproduktioner. Jag sträcker ut benen så att mina fötter hamnar under bordet. Till höger om mig sitter tantvännen i en soffa och löser korsord (eller studerar svensk stormaktstid); till vänster om mig finns ett fönster och ett element; och fönsterbrädet står några krukväxter och en del andra föremål; utanför fönstret kan jag se en glimt av en balkong. Ovanför mig finns ett tak; och vänder jag mig om kan jag se en dörröppning som leder ut till köket. Jag kan också observera att alla dessa föremål befinner sig på varierande avstånd från mig. Hur stora dessa avstånd är kan jag utröna genom att använda något mätverktyg, som t.ex. ett måttband eller en tumstock. Men även om jag är ett litet barn som ännu inte lärt sig metersystemet, kan jag bedöma vad som är ett större avstånd eller ett mindre avstånd. Allt detta är alltså rumsrelationer som inte fordrar ”abstraktioner från abstraktioner” utan är direkt givna i varseblivningen. Men utifrån dessa enkla begrepp (begrepp på ”första nivån”) är det inte särskilt svårt att komma fram till det abstrakta begrepp som subsumerar (innefattar eller inbegriper) dem; alltså begreppet ”rum”.

Men enligt Kant förhåller det sig precis tvärtom: Rummet (liksom tiden) är en nödvändig förutsättning för att vi alls ska uppfatta dessa rumsrelationer. Dags att citera Landtman:

Nu finner man emellertid, att det är endast om man tillämpar betraktelsesättet hos ett förnimmande intellekt, som man kan tala om någonting, vilket befinner sig bredvid, över, under eller bakom någonting annat. Tingens ortläge tolkas över huvud endast enligt ”riktningskänslan” hos ett subjekt. […]

Det är hithörande konsekvenser, till vilka en prövning av rums- och tidsbegreppen leder, som införts och blivit fastställda av Kant. Rum och tid äro intet i och för sig utom vårt medvetande bestående, utan endast de aprioriska former, vilka alla våra varseblivningar ikläda sig. Vår åskådningsverksamhet är så organiserad, att dess innehåll hos oss ovillkorligen måste taga sig uttryck i rummets eller tidens form. Rummet utgör formen för den yttre åskådningen, d.v.s. den hos subjektet inneboende ordningsprincip, enligt vilken våra syn-, känsel- och indirekt övriga sinnesintryck ordna sig. […] Lika litet är rummet abstraherat ur de rumsförhållanden, vari yttre företeelser framstå för oss, ty vi kunna ej föreställa oss något framför, bakom, över, under eller invid någonting annat utan att förutsätta rum. (Landtman, s. 116f.)

En sak jag frågar mig här är varför Kant tillämpar detta resonemang enbart på rummet och tiden? Varför t.ex. inte också tillämpa det på våra färgupplevelser? Ett litet barn som håller på att tillägna sig orden och begreppen måste ju först ha bildat (eller tillägnat sig) begrepp som ”gul”, ”blå”, ”röd”, ”grön”, etc., innan det kan bilda eller tillägna sig det sammanfattande begreppet ”färg”. Så varför inte säga att färgbegreppet redan måste finns hos subjektet som en ”åskådningsform” för att vi alla ska kunna uppleva färger? Och samma fråga kan man ställa sig om begreppet ”ljud” (som innefattar allt ifrån gnisslet från en dörr vars gångjärn man glömt olja till Matteuspassionen eller Beethovens nia), och om allt möjligt annat.

Men om vi tar Kant på allvar här, så innebär det ju att när jag sträcker ut benen befinner sig mina fötter, sådana de framträder eller ter sig för mig, under bordet, sådant det framträder eller ter sig för mig; medan däremot fötterna, som de är i sig själva, inte befinner sig i någon rumsrelation alls till bordet, sådant det är i och för sig självt. – Nog om det.

Strax ovanför (i Landtmans bok, sådan den framträder eller ter sig för mig, men kanske inte sådan den är i sig själv) skriver han så här:

Kants förklaring av rum och tid avviker påfallande från den allmänna uppfattningen om dessa begrepp. Enligt den oreflekterande meningen om vad rummet är, framstår detta som ett slags tom behållare, vari tingen befinna sig och röras. Då man tänker sig rummet utan tingen, förblir det dock bestående som en i sig varande realitet. Den vanliga meningen uppfattar rummet som obegränsat; en gräns skulle ju ovillkorligen hänvisa på någonting bortom densamma. (S. 116.)

OK, om jag tar en passare och ritar upp en cirkel på ett papper, så kan papperet sägas vara en behållare för cirkeln; och om papperet ligger på ett bord, kan bordet sägas vara en behållare för papperet. Och om bordet befinner sig i ett (bonings)rum, är rummet en behållare för bordet; lägenheten eller villan är en behållare för rummet, stadsdelen en behållare för lägenheten eller villan, staden en behållare för stadsdelen, o.s.v., o.s.v. Men var någonstans hittar vi i allt detta en tom behållare? Är universum som helhet en tom behållare? (Jag frågade tantvännen om det, och hon svarade att det är en alldeles proppfull behållare, Och visst är det så.)

(Isaac Newton talade om ”absolut rum” och ”absolut tid”, och de skulle då vara tomma behållare i vilket det fysiska universum inryms. Men jag menar att detta var en av de mycket få punkter där Newton tog miste.)

Vad man måste hålla i minnet är att alla rumsrelationer är relationer mellan entiteter eller ting. (Jag själv, min fåtölj, min rumpa och min rygg, etc., etc. i mitt inledande exempel). Ett rum som ligger utanför och omsluter allt annat, utan att självt ha något att ligga innanför eller omslutas av – nej, något sådant finns inte.

Nu gör ju Kant själv väldigt stor affär av de här ”tomma behållarna” som rummet och tiden skulle utgöra och visar att antingen man tänker sig dem som begränsade eller obegränsade, leder det till oupplösliga motsägelser – vilket han tar till intäkt för att förnuftet med nödvändighet måste veckla in sig i problem som det inte kan lösa, ifall det ger sig ut utanför erfarenheten. Det kanske jag kan ta upp senare.

Och tiden då?

Tid är ett mått på rörelse; och vi mäter tiden genom att relatera rörelserna till andra rörelser som är osedvanligt regelbundna, som jordens vridning runt sin axel och jorden gång runt solen (eller solens gång runt jorden, ifall vi händelsevis skulle leva före Kopernikus’ tid). (Och att även dessa rörelser ändrar sig en liten, liten smula saknar praktisk betydelse, eftersom det tar årtusenden innan vi ens märker det.)

Och lika litet som det finns något annat rum utanför rummet, kan det finns någon tid före tidernas begynnelse eller någon tid efter tidens ände. Tiden har varken begynnelse eller ände. Hade den det, skulle det innebära att någonting rör sig innan det ens finns rörelse och som fortsätter att röra sig efter det att all rörelse upphört.

Så vad säger Kant (via Landtman)?

Tiden å sin sida utgör ett slags tom behållare, vari allt skeende försiggår. Den består i förflutet och tillkommande, åtskilda genom den rörliga punkt, som utgöres av det närvarande. Då det förflutna icke mera är, och det tillkommande ännu icke är, så synes tiden sålunda sönderfalla i tvenne delar, av vilka ingendera är någonting verkligt. (S. 116.)

Ni känner säkert redan till att den helige Augustinus hade väldiga besvär med tiden. Det förflutna har redan upphört att existera, och framtiden har ännu inte börjat existera. Alltså måste det enda som existerar vara nuet. Men nuet är inget annat än en skärningspunkt mellan det förflutna och framtiden, och om de inte existerar, kan inte heller nuet existera. Detta fick Augustinus att säga att så länge han inte tänker på tiden, begriper han mycket väl vad den är; men så fort han börjar tänka på den, begriper han inte ett dyft. Han var tvungen att be Gud om hjälp med problemet; men jag kan inte se att Gud var till särskilt stor hjälp.[1] – Vidare i texten:

På samma sätt utgör tiden formen eller ordningen för det inre sinnet, själslivets företeelser. Tiden kan ej härledas ur erfarenheten, ty iakttagande av företeelser, som försiggå samtidigt eller efter varandra, förutsätter redan tidsåskådning: liktidighet och tidsföljd äro möjliga endast i tiden. […] Väl kan man ur ett tidsavsnitt abstrahera från det händelseförlopp, som uppfyller detsamma, men tiden själv kunna vi ej upphäva: tiden kan tänkas utan sitt händelseinnehåll, men icke händelseinnehållet utan tiden. (S.  117f.)

Men att tiden bara skulle handla om ”det inre sinnet” eller vårt själsliv är väl ändå nonsens? Om jag tittar på klockan och ser att det var någon timme sedan jag först började skriva denna bloggpost, så existerar ju ändå klockan, och den tid den mäter, i yttervärlden, inte bara inne i mitt själsliv? Likaså om jag säger att Kant dog 101 år innan Ayn Rand föddes, eller att Renässansen följde på Medeltiden, eller att Jura inföll mellan Trias och Krita – ja, ni förstår.

Annars är mina invändningar mot Kant desamma som förut. Att ögonblicken följer på varandra, att den ena dagen med tröttsam regelbundenhet följer på den andra, att veckor och månader avlöser varandra med samma tröttsamma regelbundenhet, likaså årstiderna och åren, och att en yngre generation får ta över efter en äldre – allt detta vet vi ju av erfarenhet. – Små barn, som ännu inte levt så många år kan behöva lite tid på sig för att fatta att åren går; ganska snart lär de sig årstidernas växlingar; och även de allra minsta barn (tillräckligt gamla för att ha börjat tillägna sig språket), vet ju att händelser äger rum före och efter varandra.

Landtman sammanfattar:

Rum och tid utgöra nödvändiga föreställningar a priori, i förnuftet inneboende åskådningar, ingenting annat.

Kants utredning av rum och tid har förblivit gällande inom filosofien. Rum och tid innebära härmed endast föreställningen om den allmänna möjligheten att på ett hithörande bestämt sätt ordna yttre ting och inre medvetenhetselement. Det förblir en tänkbar möjlighet, att ett annat slags intelligens än den vi känna skulle äga en annan ordning för sin åskådning än vi. (S.  118; min kursivering.)

Detta är alltså grundbulten i Kants filosofi, eller åtminstone en av grundbultarna. Den får nu betraktas som undanryckt.

$ $ $

[1]) Augustinus tankar om tiden finns i hans Bekännelser, bok 11, §§12ff; de finns också återgivna i Konrad Marc-Wogaus antologi Filosofin genom tiderna, del 1, s. 322–338.

Annonser

8 Responses to Rummet en åskådningsform?

  1. Gustav Ros says:

    Jag funderar på citatet om tid från s. 117. Visst är problemet att han inte accepterar vad Binswanger kallar The Prose Principle (efter en Rand-anekdot), dvs det faktum att man kan göra eller uppleva något utan att ha en explicit begreppslig förståelse för vad man gör eller upplever?

    Barnet har förmåga att bilda begrepp innan det har en explicit förståelse för vad det gör, vilket är nödvändigt för att sedan kunna nå denna explicita förståelse. På samma sätt kan barnet uppleva tid innan det har en explicit sk. tidsåskådning och det förra är nödvändigt för att nå det senare.

    • Ja, det håller jag med om. Ett typexempel är de grundläggande axiomen, som är implicita i all kunskap, men som de flesta människor aldrig explicit formulerar. (Strängt taget blev de ju inte explicit formulerade förrän John Galt formulerade dem i sitt tal.)

      Och jag förmodar att ”prosaprincipen” syftar på Molières pjäs Le bourgeois gentilhomme (Borgaren som adelsman), där huvudpersonen säger att han talat prosa hela sitt liv utan att veta om det. Den historien omnämns någonstans i appendixet till Introduction to Objectivist Epistemology.

      • Gustav Ros says:

        Tack, det var exakt det stycket i ITOE som åsyftades.

        Jag hade det svårt med det andra stycket: ”tiden kan tänkas utan sitt händelseinnehåll, men icke händelseinnehållet utan tiden.”

        När man tänker tiden utan händelseinnehåll så tänker man inte tiden utan någon rörelse, utan man tänker förhållandet mellan två rörelser, men utan att specificera dem, dvs förhållandet mellan rörelse X och Y. Det här torde vara ”measurement omission”.

        När det däremot gäller rörelse som sådan så kan jag bara tänka mig att begreppet definieras ostensivt (det går ju inte att definiera med hänvisning till tid, för då har vi en cirkeldefinition; tid definieras genom rörelse). Så när han försöker tänka sig rörelse utan tid, så försöker han tänka sig rörelse utan tid och allt begreppet är beroende av, dvs rörelse utan rörelse? Han försöker inte tänka sig ”någon rörelse, men vilken rörelse som helst” (dvs ”measurement omission”) utan han försöker faktiskt tänka sig ”ingen rörelse”.

        Och då får jag det till en dubbeltydighet: med ”tänkas utan” menar han i första fallet (tid) ”tänkas utan någon specifik, dvs tänkas med någon, men vilken som helst”, och i andra fallet (händelse) menar han faktiskt ”tänkas utan”.

        Är detta en korrekt analys?

      • Jag tror ”off the cuff” att du har rätt, men jag behöver kanske fundera lite till.

      • Det är klart att om all rörelse skulle upphöra och universum gå i stå, så skulle tiden också upphöra, eftersom det inte längre skulle finnas något att mäta. (Dessutom skulle vi förstås dö på fläcken, eftersom alla kroppsfunktioner också skulle upphöra.) Men det är ju inte det mest realistiska av tankeexperiment.

      • I dagligt tal säger vi ju faktiskt att händelser och skeenden äger rum ”i tiden” – som om tiden vore just en behållare för händelser och skeenden. Men vi gör det väl därför att det skulle vara alldeles för otympligt att säga att något händer och sker i relation till den rörelse som utgörs av jordens vridning runt sin axel eller gång runt solen.

        Och tiden är ju också en behållare, precis som rummet – men den är inte en tom behållare utan, som tantvännen säger, en proppfull behållare. Behållaren här är de astronomiska förhållandena inom vårt solsystem. Men även jordens och solens rörelser äger rum inom någon ännu större behållare – solens rörelse i förhållande till resten av Vintergatan och Vintergatans rörelse i förhållande till andra galaxer. Men dessa större rörelsesammanhang har ju ingen betydelse för vårt dagliga liv.

        En annan underlig sak med tiden är ju att den inte alltid räcker till. Alltså borde jag sluta skriva om det här och ge mig i kast med en översättning jag håller på med – för att inte tala om att jag måste skala potatis, så att den bara behöver kokas upp när det är dags för middag senare i kväll. 😉

      • En sak jag kom att tänka på är att abstrakta begrepp som ”rörelse” eller ”förändring” bildas likadant som begreppet ”rum”, d.v.s. att man går från enskilda iakttagelser till ett allmänt begrepp som subsumerar eller innefattar de enskilda iakttagelserna.

        Så t.ex. tappar ett litet barn en tallrik i golvet och ser att den går sönder. Sedan tappar det en gaffel eller sked och ser att den inte går sönder. Och sedan tappar det en boll och ser att den, långt ifrån att gå sönder eller lägga sig till ro på golvet, i stället börjar studsa. Tre olika rörelser som skiljer sig från varandra, men ändå har det gemensamt att något rör sig eller förändras.

        Eller ta en blomma, som ena dagen ännu inte slagit ut; nästa dag kommer det knoppar, och en dag eller ett par dagar senare har blommorna slagit ut. Efter en tid (varierande med vad för sorts blomma det är och hur noga man är med att vattna den lagom mycket), börjar den vissna och måste till sist slängas bort. Sedan kan man koppla detta till levande organismer i allmänhet, som alla på ett eller annat vis genomlöper samma stadier: alstring, födelse, tillväxt, borttynande och död. (Sedan kan man bli pessimistisk och börja grubbla på sitt eget kommande frånfälle.)

        Vardagliga exempel – men det är på det här sättet som all vår kunskap tillväxer.

  2. Pingback: Vem är det som har stiftat naturlagarna? | Hemma hos POS