Vi behöver våra miljardärer!

Tove Lifvendahl har skrivit en riktigt bra ledare i SvD 4 maj 2014 under rubriken Miljardärer är inte problemet, ur vilken jag saxar:

1) Förra onsdagen skrevs rättshistoria i Sverige, när Högsta domstolen för första gången dömde ut skadestånd till en person som fått sina grundlagsrättigheter kränkta av staten. Detta efter tolv års kamp i sex rättsinstanser.

Den unika domen hade inte kommit till stånd utan insatserna från Centrum för rättvisa. Det är en insamlingsstiftelse som helt förlitar sig på gåvor och anslag från enskilda. Den tar inte emot bidrag från stat eller kommun, politiska partier eller intressegrupper, som fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Ofta är dessa instanser nämligen svarande part, vilket skulle försvåras om det fanns finansiella beroenden.

2) Många av Sveriges muséer hade exempelvis heller aldrig existerat om inte somliga konstsamlare valt att ställa sina konstskatter till förfogande, både genom att låna ut konsten, men också genom att donera till eftervärlden. Sven-Harrys konstmuseum som öppnade i mars 2011 är ett av dem. Filantropiska insatser möjliggör också för de smalare segmenten inom kulturutövandet att skapas, bland annat ljudteatern Audiorama – den första i sitt slag i norra Europa.

3) Baltic Sea 2020 är en privat, oberoende stiftelse grundad 2005 av finansmannen Björn Carlson som gjorde en privat donation på 500 miljoner kronor. Stiftelsen är inte knuten till någon statlig, privat eller annan aktör, och har som mål att fram till år 2020 ha förbrukat kapitalet på konkreta åtgärder för att bidra till att vända den negativa utvecklingen i Östersjön. De fyra områden som prioriteras är restaurering av kustzoner, fiske, övergödning, film/opinion.

Utan miljardärer hade inget av detta kunnat komma till stånd. Vi hade varit hänvisade till smulorna från den rike mannens bord, och ”den rike mannen” vore i det fallet politikerna – och de skulle inte lämna många smulor åt dem som fått sina grundlagsrättigheter kränkta av staten, d.v.s. av dem själva. Några smulor skulle måhända gå till våra museer; och pengar till miljöförbättrande åtgärder skulle slängas ut på vindkraftverk och liknande, som inte gör ett dugg för att förbättra vår miljö, utan till sådant som ”miljövännerna” favoriserar för att i mesta mån göra jorden obeboelig. Privata miljardärer är vår räddning!

Miljardärerna har helt enkelt alltför många miljarder för att de ens ska vara frestade att svira upp varenda en av sina miljarder i sus och dus. De har tillräckligt många miljarder för att deras egen ålderdom ska vara tryggad och tillräckligt för att också tryga sina barns och barnbarns ålderdom och ge sina barnbarnsbarn en bra start i livet. Om det som därefter blir över av deras förmögenheter ska göra någon nytta alls, måste de helt enkelt hitta projekt av den här typen att investera i.

Men hur bra det än är, är det ändå bara toppen på ett väldigt isberg. Även om de inte gav ett öre till välgörenhet, eller för att grunda museer eller finansiera utbildning, skulle de ändå vara allas våra välgörare.

För vad gör miljardärerna – och de som ännu inte är miljardärer men på god väg att bli det – med sina pengar, utöver att svira upp dem i sus och dus? De sparar dem och lägger dem på hög (det kallas ”kapitalackumulation”), och sedan investerar de sparkapitalet. Investeringarna går till löner och bereder arbetstillfällen; de går till kapitalvaror – byggnader och maskiner; arbetsbesparande maskiner leder till att mer och mer blir producerat med mindre och mindre arbetsinsats; det kommer ut fler och fler produkter på marknaden, och produkterna blir allt bättre och/eller allt billigare; arbetarna kan i slutändan köpa allt fler och allt bättre produkter även med bibehållna löner. Inget av allt detta vore möjligt, om det inte fanns miljardärer och/eller människor som ännu inte är miljardärer men strävar efter att bli det. Och det är så vår industricivilisation har avancerat alltsedan den industriella revolutionen tog sin början.

Ja, miljardärerna kostar nog på sig lite rysk kaviar, gåsleverpastej och en flaska Mouton Rothschild vid högtidliga tillfällen; de tar nog lite dyrare semesterresor än vi andra; och en eller annan herrgård och Rolls Royce skaffar de sig säkert också.. Men också denna lyxkonsumtion är en ren spottstyver i jämförelse med allt de sparar och återinvesterar. Och det är just därför att det är en spottstyver för dem som de kan kosta på sig det. Och alla de som ännu inte är miljardär utan bara aspirerar på att bli det har inte råd med så dyra vanor; möjligen en välhängd entrecôte och ett lite enklare slottsvin för att fira någon framgång på vägen mot miljardärskapet.

Kapitalismens belackare – av vilka det som bekant går tretton på dussinet – brukar med förakt avfärda detta och kalla det för ”nedsippringsteorin”; som om det överflöd kapitalisterna skänkt inte bara sig själva utan alla oss andra bara skulle ha sipprat ned i små, små droppar över oss. Jag bemötte detta i en engelsk bloggpost för ett par år sedan. Men kapitalismens belackare läser förstås inte mina bloggposter.

Än mindre läser de då George Reisman. Men Reisman är den som bäst förklarar varför stora förmögenheter är så bra, inte bara för dem som äger förmögenheterna utan lika mycket för oss andra. En kort sammanfattning finns i De ytterst välförtjänt superrika, och en längre utläggning i De en procenten och de nittionio. Den bakomliggande teorin sammanfattas kort i Vederläggning av Smith och Marx, och behandlas utförligt i den (förhoppningsvis) epokgörande uppsatsen Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin.

Men inte ens miljardärerna själva tycks förstå vilken nytta de faktiskt gör, utan sväljer den marxistiska utsugningsteorin med hull och hår. När de skänker pengar till olika välgörande ändamål, gör de det tydligen för att freda sitt dåliga samvete; de tycks själva tro att de skapat sina förmögenheter på bekostnad av oss andra. Det var därför som Reisman också skrev ett långt öppet brev till Warren Buffett. Om Buffett läst detta och tagit budskapet till sig, är det i varje fall inget jag har hört talas om; inte hittills, i alla fall. (Och känner ni själva några miljardärer eller miljonärer, så gör dem gärna uppmärksamma på vad Reisman skriver.)

Men om inte ens miljardärerna själva förmår försvara sig mot Karl Marx och hans många efterföljare, hur ska då vi andra kunna göra det?

PS. En miljardär jag skulle vilja att andra miljardärer lyssnar på är förstås Hank Rearden i Atlas Shrugged. I sitt försvarstal (när han tas till domstol för att ha sålt mer av sin metall till Ken Danagger än han hade lov att göra; del 2, kap. 4 i boken) säger han bl.a.:

Jag skulle kunna säga att jag har gjort mina medmänniskor mer gott än vad ni någonsin kan hoppas åstadkomma – men jag tänker inte säga det, eftersom jag inte eftersträvar andras goda som sanktion för min rätt att existera … (For the New Intellectual, s. 98; min översättning och min kursivering.)

Varken Hank Rearden eller någon annan miljardär med självaktning är i första hand ute efter att ”göra gott för andra” eller att höja den allmänna levnadsstandarden. De eftersträvar att göra stora vinster och/eller att förverkliga någon vision (ofta en kombination av bådadera). Att vi andra drar nytta av det och att levnadsstandarden höjs är ur miljardärernas egen synvinkel en biprodukt. Men det är en ofantligt stor biprodukt!

Och det är som bekant inte slaktarens eller bagarens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras egenintresse och vinstbegär. Lika lite är det kapitalisternas välvilja som gett oss den höga levnadsstandard vi idag åtnjuter här i Västerlandet, utan deras egenintresse och vinstbegär.