Ekonomisk analfabetism i Aftonbladet

Fredrik Virtanen lät publicera en ledarkrönika i Aftonbladet 31 oktober under rubriken De rika kan försörja våra äldre i 220 år. Bl.a. skriver han:

I Sverige finns 147 miljardärer, enligt tidningen Veckans affärer. Kul för dem. Antalet miljardärer har fördubblats på tio år. De har en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder kronor. Det är definitivt mycket, närmast ofattbart mycket.

Sveriges miljardärer skulle kunna spela in 530 Bond-filmer eller driva krisflyktingmottagning i 40 år eller betala Daniel Craigs lön 2 800 gånger. Eller ge Sveriges 225 000 fattigpensionärer 2000 kronor mer i månaden i 220 år.

Och som slutkläm:

Det finns hur mycket pengar som helst hos storfinansen, hos de superrika, hos de rika och hos medelklassen som med små fördelningspolitiska skatteåtgärder skulle kunna gå till pensionärer, till flyktingmottagning, till a-kassa, till försäkringskassa – till att minska bitterheten och hatet som klassklyftor skapar i ett samhälle.

Åtskilliga personer, både i kommentarfälten på Aftonbladet och på Facebook, har påpekat det absurda med Virtanens resonemang. Ett bra svar gavs av Erik Hultgren i Blekinge Läns Tidning idag (det kan förstås ha kommit andra bra svar som jag inte sett).

Vad den ekonomiske analfabeten Fredrik Virtanen missar eller blundar för är rätt enkelt: Miljardärernas förmögenheter består i överväldigande grad inte i reda pengar eller klingande mynt eller prasslande sedlar, utan i kapitalvaror. En fabrik är en kapitalvara, och likaså maskinerna i fabriken; ett jordagods är en kapitalvara, och likaså de lador och de jordbruksredskap som finns på gården, och de kor och får och höns m.m. som kan finnas där, om den ägnar sig åt boskapsskötsel; ett varuhus med allt som kan finnas till försäljning där är en kapitalvara; ett bussbolags bussar, ett taxiföretags bilar, ett rederis båtar, ett flygbolags flygplan, etc., etc. är alla kapitalvaror. Det är i form av kapitalvaror dessa 1 120 miljarder existerar, inte i form av kontanter.

joakim-von-ankaVad Virtanen (och alla analfabeter som tänker som han) föreställer sig är tydligen att miljardärerna inte har något bättre för sig än att leva i sus och dus – eller rentav gör som Joakim von Anka och använder sina pengar till att bada i. Att pengarna används produktivt och investeras i kapitalvaror som skapar konsumtionsvaror som kommer oss alla till godo – och att vinsterna plöjs tillbaka i produktion till att skapa ännu fler och bättre kapitalvaror som sedan kommer oss alla till godo i form av fler, bättre och/eller billigare konsumtionsvaror – detta är helt enkelt främmande för dem.

Lägg därtill att många av de pengar som inte är uppbundna i kapitalvaror i stället används för att investera i arbetskraft – vilket innebär att de går till löner.

Trots allt detta blir det förstås en hel del över som miljardärerna kan använda för sin egen personliga konsumtion. De kan bo i flådiga lägenheter på Östermalm eller skaffa herrgårdar med vacker havsutsikt, de kan ägna sig åt dyra sporter som golf eller hästhoppning – de kan, kort sagt, unna sig mer av livets goda än vi andra. Men varför skulle de inte få göra det? Vi behöver alla lön för vår möda, och det gäller miljardärerna likaväl som oss andra. (Jag vill också påpeka att många som ännu inte är miljardärer men som aspirerar på att bli det kan leva ytterst sparsamt medan de bygger upp sina företag; för en skönlitterär illustration hänvisar jag till Gail Wynand i Urkällan, som t.ex. sov på en brits på redaktionen medan han byggde upp The Banner).

Och innan vi missunnar miljardärerna deras lyx, ska vi ägna en tanke åt vilken lyx även vi fattiga (så länge vi inte är alldeles utfattiga) åtnjuter om vi bara jämför med tidigare generationer. Datorn som jag knappar in de här tankarna på är en lyx, även jämfört med skrivmaskinen, än mer då om vi jämför med gåspennan och ännu mycket mer när vi jämför vad äldre tiders runristare hade att knacka ner sina tankar på. Vi har bilar och bussar och tåg och flyg, där äldre generationer på sin höjd hade häst och vagn. Vi har tvättmaskiner, där man förr fick gå ner till närmaste vattendrag och banka tvätten ren. Vi har telefoner och idag t.o.m. mobiler, där man förr bara kunde skicka brev eller rentav fick kommunicera (över inte alltför långa avstånd) med röksignaler. Och så här kan man fortsätta att rada upp de framsteg som har gjorts alltsedan den industriella revolutionens begynnelse. Som George Reisman skriver:

[…] i termer av faktisk direkt personlig konsumtion {är] skillnaden mellan rika och fattiga i ett kapitalistiskt land, sådant som Förenta staterna, inte alls är så stor. Båda har mat, kläder, tak över huvudet, rinnande vatten och avlopp, elektricitet, telefoner, TV-apparater, bilar, kylskåp och liknande. De rika har mer och bättre av allt detta, men de ”fattiga” har tillräckligt mycket av det för att betraktas som rika i jämförelse med de flesta människor i de flesta andra länder och jämfört med var och en, t.o.m. de allra rikaste människorna i världen, för några generationer sedan. Tack vare kapitalismen är en ”fattig” person i Förenta staterna idag rikare i termer av de varor som är tillgängliga för honom än vad drottning Victoria var runt förra sekelskiftet. Han är rikare i praktiskt taget varje avseende utom förmågan att ha råd med tjänstefolk. (Ur Reismans uppgörelse med Thomas Piketty.)

Virtanens förslag till lösning är förstås att beskatta miljardärerna in på bara skinnet – och inte bara dem, utan också medelklassen. Men hur ska de kunna göra det, när det mesta av deras förmögenheter är uppbundna i kapitalvaror? Ska de sälja sina kapitalvaror för att föra över det de får betalt till de statliga kassakistorna? Men det betyder ju bara att dessa kapitalvaror hamnar hos någon annan miljardär, som då i sin tur blir tvungen att sälja dem vidare för att kunna betala sin skatt, o.s.v. i en oändlig rundgång.

Eller ska staten, i sant socialistisk anda, konfiskera kapitalvarorna? Men det ger ju heller inget klirr i statens kassakistor, eftersom förmögenheterna fortfarande är bundna i kapitalvarorna. För att få de där kontanterna som enligt Virtanen ska ge fattigpensionärer 2000 kronor i månaden i 220 år måste staten i sin tur sälja kapitalvarorna vidare. Men till vem? Eftersom det med den politiken inte längre finns några kapitalister kvar i Sverige, måste de säljas till utländska kapitalister. Och om omvärlden sedan apar efter den svenska politiken?

Men det är ju inte bara kapitalvaror kapitalisterna investerar i, det är ju också arbetskraft. En stor del av de där 1 120 miljarderna går ju till att betala löner. Varifrån ska arbetarna få sina löner, ifall de pengarna (eller en stor del av dem) skattas bort? Det skulle inte ge oss färre fattigpensionärer, det skulle ge oss fler fattigpensionärer. Tänk bara på hur många som då skulle behöva förtidspensioneras och hur snålt tilltagen den förtidspensionen skulle bli.

Eller kanske han menar att de som tidigare arbetat i den privata sektorn skulle återanställas i den offentliga sektorn. Det vore ju alla socialisters dröm. Men får de samma lön för sitt nya jobb i den offentliga sektorn som de tidigare fått i den privata sektorn, blir det ju återigen rätt lite över till att försörja fattigpensionärer i 220 år. Och hur är det med oss lägre mellanpensionärer? Ska vi också få något med av denna statliga kaka?

Men Virtanen (och alla andra ekonomiska analfabeter) tror tydligen att pengar bara kan användas till konsumtion. Att produktion måste föregå konsumtion – att man inte kan konsumera något som inte först producerats – är dem främmande. Att produktion i stor skala fordrar att kapital investeras i produktionen är dem lika främmande. Att stora förmögenheter hjälper produktionen genom att investeras i kapitalvaror – ”produktionsfaktorer” med marxistisk terminologi – är dem främmande. Ja, jag ska inte rada upp allt som är dem främmande. Vanligt sunt bondförnuft är dem i högsta grad främmande!

(Se också Vi behöver våra miljardärer och Konsumtionsvaror och kapitalvaror. Och se också Ekonomiskt charlataneri i Aftonbladet.)

Vi behöver våra miljardärer!

Tove Lifvendahl har skrivit en riktigt bra ledare i SvD 4 maj 2014 under rubriken Miljardärer är inte problemet, ur vilken jag saxar:

1) Förra onsdagen skrevs rättshistoria i Sverige, när Högsta domstolen för första gången dömde ut skadestånd till en person som fått sina grundlagsrättigheter kränkta av staten. Detta efter tolv års kamp i sex rättsinstanser.

Den unika domen hade inte kommit till stånd utan insatserna från Centrum för rättvisa. Det är en insamlingsstiftelse som helt förlitar sig på gåvor och anslag från enskilda. Den tar inte emot bidrag från stat eller kommun, politiska partier eller intressegrupper, som fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Ofta är dessa instanser nämligen svarande part, vilket skulle försvåras om det fanns finansiella beroenden.

2) Många av Sveriges muséer hade exempelvis heller aldrig existerat om inte somliga konstsamlare valt att ställa sina konstskatter till förfogande, både genom att låna ut konsten, men också genom att donera till eftervärlden. Sven-Harrys konstmuseum som öppnade i mars 2011 är ett av dem. Filantropiska insatser möjliggör också för de smalare segmenten inom kulturutövandet att skapas, bland annat ljudteatern Audiorama – den första i sitt slag i norra Europa.

3) Baltic Sea 2020 är en privat, oberoende stiftelse grundad 2005 av finansmannen Björn Carlson som gjorde en privat donation på 500 miljoner kronor. Stiftelsen är inte knuten till någon statlig, privat eller annan aktör, och har som mål att fram till år 2020 ha förbrukat kapitalet på konkreta åtgärder för att bidra till att vända den negativa utvecklingen i Östersjön. De fyra områden som prioriteras är restaurering av kustzoner, fiske, övergödning, film/opinion.

Utan miljardärer hade inget av detta kunnat komma till stånd. Vi hade varit hänvisade till smulorna från den rike mannens bord, och ”den rike mannen” vore i det fallet politikerna – och de skulle inte lämna många smulor åt dem som fått sina grundlagsrättigheter kränkta av staten, d.v.s. av dem själva. Några smulor skulle måhända gå till våra museer; och pengar till miljöförbättrande åtgärder skulle slängas ut på vindkraftverk och liknande, som inte gör ett dugg för att förbättra vår miljö, utan till sådant som ”miljövännerna” favoriserar för att i mesta mån göra jorden obeboelig. Privata miljardärer är vår räddning!

Miljardärerna har helt enkelt alltför många miljarder för att de ens ska vara frestade att svira upp varenda en av sina miljarder i sus och dus. De har tillräckligt många miljarder för att deras egen ålderdom ska vara tryggad och tillräckligt för att också tryga sina barns och barnbarns ålderdom och ge sina barnbarnsbarn en bra start i livet. Om det som därefter blir över av deras förmögenheter ska göra någon nytta alls, måste de helt enkelt hitta projekt av den här typen att investera i.

Men hur bra det än är, är det ändå bara toppen på ett väldigt isberg. Även om de inte gav ett öre till välgörenhet, eller för att grunda museer eller finansiera utbildning, skulle de ändå vara allas våra välgörare.

För vad gör miljardärerna – och de som ännu inte är miljardärer men på god väg att bli det – med sina pengar, utöver att svira upp dem i sus och dus? De sparar dem och lägger dem på hög (det kallas ”kapitalackumulation”), och sedan investerar de sparkapitalet. Investeringarna går till löner och bereder arbetstillfällen; de går till kapitalvaror – byggnader och maskiner; arbetsbesparande maskiner leder till att mer och mer blir producerat med mindre och mindre arbetsinsats; det kommer ut fler och fler produkter på marknaden, och produkterna blir allt bättre och/eller allt billigare; arbetarna kan i slutändan köpa allt fler och allt bättre produkter även med bibehållna löner. Inget av allt detta vore möjligt, om det inte fanns miljardärer och/eller människor som ännu inte är miljardärer men strävar efter att bli det. Och det är så vår industricivilisation har avancerat alltsedan den industriella revolutionen tog sin början.

Ja, miljardärerna kostar nog på sig lite rysk kaviar, gåsleverpastej och en flaska Mouton Rothschild vid högtidliga tillfällen; de tar nog lite dyrare semesterresor än vi andra; och en eller annan herrgård och Rolls Royce skaffar de sig säkert också.. Men också denna lyxkonsumtion är en ren spottstyver i jämförelse med allt de sparar och återinvesterar. Och det är just därför att det är en spottstyver för dem som de kan kosta på sig det. Och alla de som ännu inte är miljardär utan bara aspirerar på att bli det har inte råd med så dyra vanor; möjligen en välhängd entrecôte och ett lite enklare slottsvin för att fira någon framgång på vägen mot miljardärskapet.

Kapitalismens belackare – av vilka det som bekant går tretton på dussinet – brukar med förakt avfärda detta och kalla det för ”nedsippringsteorin”; som om det överflöd kapitalisterna skänkt inte bara sig själva utan alla oss andra bara skulle ha sipprat ned i små, små droppar över oss. Jag bemötte detta i en engelsk bloggpost för ett par år sedan. Men kapitalismens belackare läser förstås inte mina bloggposter.

Än mindre läser de då George Reisman. Men Reisman är den som bäst förklarar varför stora förmögenheter är så bra, inte bara för dem som äger förmögenheterna utan lika mycket för oss andra. En kort sammanfattning finns i De ytterst välförtjänt superrika, och en längre utläggning i De en procenten och de nittionio. Den bakomliggande teorin sammanfattas kort i Vederläggning av Smith och Marx, och behandlas utförligt i den (förhoppningsvis) epokgörande uppsatsen Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin.

Men inte ens miljardärerna själva tycks förstå vilken nytta de faktiskt gör, utan sväljer den marxistiska utsugningsteorin med hull och hår. När de skänker pengar till olika välgörande ändamål, gör de det tydligen för att freda sitt dåliga samvete; de tycks själva tro att de skapat sina förmögenheter på bekostnad av oss andra. Det var därför som Reisman också skrev ett långt öppet brev till Warren Buffett. Om Buffett läst detta och tagit budskapet till sig, är det i varje fall inget jag har hört talas om; inte hittills, i alla fall. (Och känner ni själva några miljardärer eller miljonärer, så gör dem gärna uppmärksamma på vad Reisman skriver.)

Men om inte ens miljardärerna själva förmår försvara sig mot Karl Marx och hans många efterföljare, hur ska då vi andra kunna göra det?

PS. En miljardär jag skulle vilja att andra miljardärer lyssnar på är förstås Hank Rearden i Atlas Shrugged. I sitt försvarstal (när han tas till domstol för att ha sålt mer av sin metall till Ken Danagger än han hade lov att göra; del 2, kap. 4 i boken) säger han bl.a.:

Jag skulle kunna säga att jag har gjort mina medmänniskor mer gott än vad ni någonsin kan hoppas åstadkomma – men jag tänker inte säga det, eftersom jag inte eftersträvar andras goda som sanktion för min rätt att existera … (For the New Intellectual, s. 98; min översättning och min kursivering.)

Varken Hank Rearden eller någon annan miljardär med självaktning är i första hand ute efter att ”göra gott för andra” eller att höja den allmänna levnadsstandarden. De eftersträvar att göra stora vinster och/eller att förverkliga någon vision (ofta en kombination av bådadera). Att vi andra drar nytta av det och att levnadsstandarden höjs är ur miljardärernas egen synvinkel en biprodukt. Men det är en ofantligt stor biprodukt!

Och det är som bekant inte slaktarens eller bagarens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras egenintresse och vinstbegär. Lika lite är det kapitalisternas välvilja som gett oss den höga levnadsstandard vi idag åtnjuter här i Västerlandet, utan deras egenintresse och vinstbegär.