Kärt besvär förgäves?

Långt om länge har jag blivit klar med översättningen av George Reismans fullständiga vederläggning av Thomas Piketty. Nu är den uppsatsen inte bara lång utan också väldigt teoretiskt, så jag är rädd att den helt enkelt går över folks huvuden. (Att den inte går över mitt huvud beror på att jag läst Reisman och är förtrogen med hans resonemang.)

Det svåraste för människor att ta till sig är förmodligen insikten om kapitalackumulationens betydelse och det faktum att stora, ja rentav enorma, förmögenheter är bra för oss alla. En sak har Karl Marx verkligen haft framgång med, och det är idén att kapitalackumulation innebär utsugning och att lösningen är att ta ifrån kapitalisterna deras kapital. Sanningen är den rakt motsatta: ja, de rikare blir allt rikare i ett kapitalistiskt samhälle, men också de fattiga blir allt rikare och kan lyfta sig ur sin fattigdom – och detta är väsentligen de rika kapitalisternas förtjänst.

Man kan ju fråga sig varför man ska öda tid på att vederlägga Marx, när historien gång på gång visat hur fel han har. Långt ifrån att nå det stadium av utarmning där proletärerna inte har annat val än att resa sig och kasta kapitalismen över ända har levnadsstandarden stadigt ökat (och skulle ha ökat ännu mer, om kapitalisterna hade sluppit bli slagna i bojor av stater och regeringar). Men faktum är att människor som inte alls skulle kalla sig marxister ändå köper hans utsugningsteori och ser det som nödvändigt att klavbinda kapitalismen.

Min stora önskan är att denna poäng ska gå hem. Men det kommer säkert att ta tid.

Att översätta Reisman har hur som helst varit mig ett kärt besvär.

Kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande

Jag lägger just nu sista handen vid min översättning av George Reismans uppgörelse med Thomas Piketty. Men den uppsatsen är lång och väldigt teoretiskt, så den kan möjligen gå över huvudet på läsare som är obekanta med Reismans teorier. Därför tänkte jag skriva ett par bloggposter som försöker presentera dessa teorier. Först ut det ömsesidiga förhållandet mellan kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande.

Var och en som ens ägnat saken en tanke inser förstås att det är de tekniska framsteg som gjorts sedan den industriella revolutionen som lagt grunden för den levnadsstandard vi åtnjuter idag. Ta bara en sådan sak som att vi idag har elektriskt lyse och inte behöver anstränga ögonen med att läsa eller arbeta i skenet av vaxljus, facklor eller ens fotogenlampor. Att vi har centralvärme och inte behöver värma oss med rökiga eldstäder. Att vi har rinnande kallt och varmt vatten och inte behöver gå till brunnen vareviga dag och sedan värma upp vattnet. Att vi har bilar och bussar och tåg och flygplan och inte längre är hänvisade till hästdroskor. För att inte tala om modern sjukvård: vi har narkos och smärtstillande medel som gör operationer uthärdliga, medan de förr var ytterst smärtsamma och det enda tillgängliga bedövningsmedlet var alkohol. Idag sitter jag och skriver detta med en ordbehandlare, inte med en gammaldags skrivmaskin, än mindre då med gåspenna på pergament. Och ni kan själva göra listan betydligt längre.

Vad ytterst få begriper är vikten av kapitalackumulation – att det behövs ansenliga kapitaltillgångar för att alls genomföra alla dess tekniska framsteg.

Ett exempel som Ludwig von Mises brukade nämna i sitt seminarium var att en bonde i något fattigt u-land mycket väl kan ha hört talas om traktorer – han kan ha läst om dem eller sett dem på TV. Han begriper mycket väl vilken nytta han skulle kunna ha av en traktor. Om han hade en, skulle det inte vara någon större konst för honom att lära sig använda den. Att han inte skaffar en traktor beror endast och allenast på att han inte har råd att köpa den. Han har inget tillräckligt sparkapital. Inte heller kan han låna pengar till köpet, för bor han i ett fattigt u-land finns det ingen eller mycket liten kapitaltillgång och inga pengar att låna ut till honom.

Samma sak gäller andra kapitalvaror. Om vår fattige bonde behöver utföra något större grävningsarbete, inser han förstås att en grävmaskin är snabbare och effektivare än spadar och hackor. Men det båtar föga, så länge han inte har råd att skaffa en grävmaskin. Och det gäller förstås än mer för än mer avancerade kapitalvaror, som t.ex. att bygga den fabrik som ska producera traktorerna och grävmaskinerna. Utan kapital kommer det tekniska framåtskridandet helt enkelt aldrig igång, oavsett hur många nya uppfinningar som görs.

Men förhållandet är alltså ömsesidigt. Vi kan vända på steken och se vad kapitalackumulation utan tekniska framsteg skulle innebära.

Ta grävmaskinsexemplet en gång till. Säg att grävmaskiner ännu inte är uppfunna, så att man helt enkelt är hänvisad till att gräva med hackor och spadar. Att ha ett stort sparkapital bakom detta grävarbete båtar föga. Varje arbetare kan ju ändå inte använda mer än en hacka eller en spade åt gången – så det tjänar helt enkelt inget till att investera i 10 eller 100 hackor/spadar per arbetare. Som mest skulle man kunna investera i en reservhacka eller reservspade per arbetare, ifall den första hackan/spaden skulle gå sönder under arbetet. Allt kapitalet skulle kunna användas till här vore att anställa fler arbetare för att påskynda arbetet.

Eller ta sjöfart som ett exempel. För inte alltför många århundraden sedan fanns det i stort sett bara två typer av fartyg: segelfartyg och fartyg som drevs av roddare (galärer), eller en kombination av dessa. På den tiden, innan vi också fick ångfartyg, fanns det stora begränsningar för vilka förbättringar av fartygen som kunde göras, oavsett hur stort kapital man hade till sitt förfogande. Seglen kunde kanske göras lite större för att ta in mer vind, och antalet åror (och galärslavar) kunde möjligen utökas en smula. Men inte mer än så. Så kapitalet kunde inte gå till förbättrade fartyg utan måste användas till att i stället köpa in fler segel- och roddfartyg.

Så kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande betingar varandra ömsesidigt. Kapitalackumulationen fortskrider genom att kapital sparas och investeras, och så länge det går med vinst sparas och återinvesteras kapitalet igen gång efter annan. Tekniskt framåtskridande gör det möjligt att hitta nya lukrativa användningsområden för kapitalet.

Och det tekniska framåtskridandet fortskrider på grundval av tidigare tekniska framsteg. Ett enkelt exempel på detta är att den moderna datorindustrin – som ständigt ger oss bättre och snabbare datorer och t.o.m. ger oss telefoner som fungerar som datorer – aldrig skulle ha kommit igång, ifall vi inte redan haft det stora tekniska framsteg som elektriciteten innebär. (Fler exempel på detta finns i Reismans uppsats.)

Ju mer kapital som finns ackumulerat, desto fler tekniska framsteg kan genomföras. Och ju fler tekniska framsteg som görs, desto fler blir det ackumulerade kapitalets användningsområden.

Det här var väl egentligen inte särskilt svårt att begripa?

Hur viktig kapitalackumulationen är för det ekonomiska framåtskridandet har ju andra ekonomer poängterat – framför allt då Ludwig von Mises. Men just den här poängen – att kapitalackumulationen och de tekniska framstegen ömsesidigt förstärker varandra – har jag faktiskt aldrig sett hos andra ekonomer än just Reisman. Så hur enkelt det än verkar, är det ändå ett framsteg inom den ekonomiska vetenskapen.

Men utanför den ”österrikiska” och den ”austro-klassiska” skolan finns det ingen insikt alls om vad kapitalackumulation betyder för det ekonomiska framåtskridandet. Allt som kan göras för att skatta bort kapitalet görs också. Som Reisman skriver i början av den uppsats jag översätter:

Under loppet av åtskilliga generationer har Förenta staternas regering skattat bort biljoner efter biljoner dollar som annars skulle ha sparats och investerats och därmed lagts till den amerikanska ekonomins kapital. Kapital är de rikedomar som ägs av affärsföretag och som används för syftet att göra försäljningsintäkter och vinster. Det består av bondgårdar, gruvor, fabriker, maskiner, verktyg, material, komponenter, halvfabrikat, fortskaffningsmedel, lagerlokaler, affärer, handelsvaror av alla de slag, och mer därtill. Det inbegriper de penningmedel som används till att betala löner till affärsföretagens anställda och de penningmedel som används till att finansiera inköp av dyrbara konsumtionsvaror, som t.ex. hus, bilar och större apparater. Biljonerna har tagits bort genom den progressiva personliga inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, skatten på kapitalvinster, socialförsäkringssystemet och dess skatter. Utöver detta har Förenta staternas regering avlett biljoner dollar av besparingar från att investeras och in i sina egna penningkistor för att kunna finansiera sina kroniska budgetunderskott. Och dess politik av kronisk inflation och kreditexpansion har förorsakat att en ansenlig del av den kraftigt reducerade kapitaltillgång som finns kvar har förslösats.

Trots allt detta har ju den allmänna levnadsstandarden stigit även i vår tid, och vi har konsumtionsvaror idag som förr i tiden inte ens existerade. Man kan bara drömma om hur ännu mycket bättre vi skulle ha haft det, om det inte satts mängder av pinnar i hjulet för kapitalackumulationen.

(I Reismans Capitalism tas detta upp på s. 631f.)

$ $ $

Uppdatering 8 juni 2015: Mises och Reisman är förstås inte ensamma om att förstå detta samband. Se t.ex. den här artikeln på Misesinstitutets hemsida av Frank Shostak.

Men sambandet är som sagt ömsesidigt; utan tekniskt framåtskridande finns det inte så mycket att göra med det ackumulerade kapitalet. Om detta har Shostak inget annat att säga än det här:

Many experts hold that because of the limited amounts of capital and labor, without technological progress, the opportunities for growth will eventually run out.

Och det är ju också sant.

Vi behöver våra miljardärer!

Tove Lifvendahl har skrivit en riktigt bra ledare i SvD 4 maj 2014 under rubriken Miljardärer är inte problemet, ur vilken jag saxar:

1) Förra onsdagen skrevs rättshistoria i Sverige, när Högsta domstolen för första gången dömde ut skadestånd till en person som fått sina grundlagsrättigheter kränkta av staten. Detta efter tolv års kamp i sex rättsinstanser.

Den unika domen hade inte kommit till stånd utan insatserna från Centrum för rättvisa. Det är en insamlingsstiftelse som helt förlitar sig på gåvor och anslag från enskilda. Den tar inte emot bidrag från stat eller kommun, politiska partier eller intressegrupper, som fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Ofta är dessa instanser nämligen svarande part, vilket skulle försvåras om det fanns finansiella beroenden.

2) Många av Sveriges muséer hade exempelvis heller aldrig existerat om inte somliga konstsamlare valt att ställa sina konstskatter till förfogande, både genom att låna ut konsten, men också genom att donera till eftervärlden. Sven-Harrys konstmuseum som öppnade i mars 2011 är ett av dem. Filantropiska insatser möjliggör också för de smalare segmenten inom kulturutövandet att skapas, bland annat ljudteatern Audiorama – den första i sitt slag i norra Europa.

3) Baltic Sea 2020 är en privat, oberoende stiftelse grundad 2005 av finansmannen Björn Carlson som gjorde en privat donation på 500 miljoner kronor. Stiftelsen är inte knuten till någon statlig, privat eller annan aktör, och har som mål att fram till år 2020 ha förbrukat kapitalet på konkreta åtgärder för att bidra till att vända den negativa utvecklingen i Östersjön. De fyra områden som prioriteras är restaurering av kustzoner, fiske, övergödning, film/opinion.

Utan miljardärer hade inget av detta kunnat komma till stånd. Vi hade varit hänvisade till smulorna från den rike mannens bord, och ”den rike mannen” vore i det fallet politikerna – och de skulle inte lämna många smulor åt dem som fått sina grundlagsrättigheter kränkta av staten, d.v.s. av dem själva. Några smulor skulle måhända gå till våra museer; och pengar till miljöförbättrande åtgärder skulle slängas ut på vindkraftverk och liknande, som inte gör ett dugg för att förbättra vår miljö, utan till sådant som ”miljövännerna” favoriserar för att i mesta mån göra jorden obeboelig. Privata miljardärer är vår räddning!

Miljardärerna har helt enkelt alltför många miljarder för att de ens ska vara frestade att svira upp varenda en av sina miljarder i sus och dus. De har tillräckligt många miljarder för att deras egen ålderdom ska vara tryggad och tillräckligt för att också tryga sina barns och barnbarns ålderdom och ge sina barnbarnsbarn en bra start i livet. Om det som därefter blir över av deras förmögenheter ska göra någon nytta alls, måste de helt enkelt hitta projekt av den här typen att investera i.

Men hur bra det än är, är det ändå bara toppen på ett väldigt isberg. Även om de inte gav ett öre till välgörenhet, eller för att grunda museer eller finansiera utbildning, skulle de ändå vara allas våra välgörare.

För vad gör miljardärerna – och de som ännu inte är miljardärer men på god väg att bli det – med sina pengar, utöver att svira upp dem i sus och dus? De sparar dem och lägger dem på hög (det kallas ”kapitalackumulation”), och sedan investerar de sparkapitalet. Investeringarna går till löner och bereder arbetstillfällen; de går till kapitalvaror – byggnader och maskiner; arbetsbesparande maskiner leder till att mer och mer blir producerat med mindre och mindre arbetsinsats; det kommer ut fler och fler produkter på marknaden, och produkterna blir allt bättre och/eller allt billigare; arbetarna kan i slutändan köpa allt fler och allt bättre produkter även med bibehållna löner. Inget av allt detta vore möjligt, om det inte fanns miljardärer och/eller människor som ännu inte är miljardärer men strävar efter att bli det. Och det är så vår industricivilisation har avancerat alltsedan den industriella revolutionen tog sin början.

Ja, miljardärerna kostar nog på sig lite rysk kaviar, gåsleverpastej och en flaska Mouton Rothschild vid högtidliga tillfällen; de tar nog lite dyrare semesterresor än vi andra; och en eller annan herrgård och Rolls Royce skaffar de sig säkert också.. Men också denna lyxkonsumtion är en ren spottstyver i jämförelse med allt de sparar och återinvesterar. Och det är just därför att det är en spottstyver för dem som de kan kosta på sig det. Och alla de som ännu inte är miljardär utan bara aspirerar på att bli det har inte råd med så dyra vanor; möjligen en välhängd entrecôte och ett lite enklare slottsvin för att fira någon framgång på vägen mot miljardärskapet.

Kapitalismens belackare – av vilka det som bekant går tretton på dussinet – brukar med förakt avfärda detta och kalla det för ”nedsippringsteorin”; som om det överflöd kapitalisterna skänkt inte bara sig själva utan alla oss andra bara skulle ha sipprat ned i små, små droppar över oss. Jag bemötte detta i en engelsk bloggpost för ett par år sedan. Men kapitalismens belackare läser förstås inte mina bloggposter.

Än mindre läser de då George Reisman. Men Reisman är den som bäst förklarar varför stora förmögenheter är så bra, inte bara för dem som äger förmögenheterna utan lika mycket för oss andra. En kort sammanfattning finns i De ytterst välförtjänt superrika, och en längre utläggning i De en procenten och de nittionio. Den bakomliggande teorin sammanfattas kort i Vederläggning av Smith och Marx, och behandlas utförligt i den (förhoppningsvis) epokgörande uppsatsen Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin.

Men inte ens miljardärerna själva tycks förstå vilken nytta de faktiskt gör, utan sväljer den marxistiska utsugningsteorin med hull och hår. När de skänker pengar till olika välgörande ändamål, gör de det tydligen för att freda sitt dåliga samvete; de tycks själva tro att de skapat sina förmögenheter på bekostnad av oss andra. Det var därför som Reisman också skrev ett långt öppet brev till Warren Buffett. Om Buffett läst detta och tagit budskapet till sig, är det i varje fall inget jag har hört talas om; inte hittills, i alla fall. (Och känner ni själva några miljardärer eller miljonärer, så gör dem gärna uppmärksamma på vad Reisman skriver.)

Men om inte ens miljardärerna själva förmår försvara sig mot Karl Marx och hans många efterföljare, hur ska då vi andra kunna göra det?

PS. En miljardär jag skulle vilja att andra miljardärer lyssnar på är förstås Hank Rearden i Atlas Shrugged. I sitt försvarstal (när han tas till domstol för att ha sålt mer av sin metall till Ken Danagger än han hade lov att göra; del 2, kap. 4 i boken) säger han bl.a.:

Jag skulle kunna säga att jag har gjort mina medmänniskor mer gott än vad ni någonsin kan hoppas åstadkomma – men jag tänker inte säga det, eftersom jag inte eftersträvar andras goda som sanktion för min rätt att existera … (For the New Intellectual, s. 98; min översättning och min kursivering.)

Varken Hank Rearden eller någon annan miljardär med självaktning är i första hand ute efter att ”göra gott för andra” eller att höja den allmänna levnadsstandarden. De eftersträvar att göra stora vinster och/eller att förverkliga någon vision (ofta en kombination av bådadera). Att vi andra drar nytta av det och att levnadsstandarden höjs är ur miljardärernas egen synvinkel en biprodukt. Men det är en ofantligt stor biprodukt!

Och det är som bekant inte slaktarens eller bagarens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras egenintresse och vinstbegär. Lika lite är det kapitalisternas välvilja som gett oss den höga levnadsstandard vi idag åtnjuter här i Västerlandet, utan deras egenintresse och vinstbegär.