Pappersvaluta i äldre tid

Marco Polo

Fiat- eller pappersvaluta är inte någon helt ny företeelse – den förekom t.ex. i Kina under några århundraden (och övergavs, när det blev för mycket inflation)[1]. Det mest kända exemplet är förmodligen den pappersvaluta som skapades av mongolhärskaren Kublai Khan under 1200-talet och som vi vet rätt mycket om tack vare Marco Polo. Jag citerar ur Marco Polos resor:

Kublai Khan

I staden Kambalu ligger storkhanens myntverk; och om honom kan man i sanning säga, att han besitter alkemisternas hemlighet, ty han förstår konsten att förfärdiga penningar på följande sätt. Han låter dra av barken på sådana mullbärsträd, vilkas blad tjänar till föda åt silkesmaskarna, och tar därav det inre skalet, som sitter mellan den grövre barken och trädet. Detta låter han blöta upp och därpå stöta sönder i en mortel till dess det blivit till mos; därav görs papperet, som liknar det, som förfärdigas av bomull, men är alldeles svart Då det är färdigt, skärs det sönder till mynt av olika storlekar, nästan kvadratiska, men ibland något längre än de är breda. […] Äktheten av dessa papperspengar bekräftas genom lika mycken formalitet och noggrannhet, som om de var av idel lödigt silver och rent guld; ty på varje sedel skriver ett antal ämbetsmän, som är särskilt anställda därför, inte blott sitt namn utan trycker även sina sigill på dem, och sedan detta på föreskrivet sätt verkställts, doppar överste myntmästaren, som särskilt förordnats av Hans Majestät till detta, det honom anförtrodda sigillet i cinnoberfärg och stämplar därmed papperet, så att sigillets form avtrycks i cinnoberrött; på så sätt bestyrks det vara fullgiltigt mynt, och om någon ens ville göra efter det, skulle han bestraffas med dödsstraff. Sedan det så präglade pappersmyntet kommit i omlopp i alla delar av storkhanens rike, vågar ingen med fara för sitt liv vägra att mottaga det som betalningsmedel. Alla hans undersåtar mottar det utan tvekan, då de, vart deras affärer än för dem, åter kan avyttra det mot sådana varor, de just önskar köpa, såsom pärlor, juveler, guld eller silver. Kort sagt, man kan få allt, vad man vill, därför.

På olika tider under årets lopp anländer stora handelskaravaner med sådana artiklar, som redan omnämnts, och även med gyllene vävnader: allt detta lägger de ned för Hans Majestäts fötter. Denne sammankallar därpå tolv erfarna och skickliga män, som utvalts för detta ändamål, vilka han befaller att noga pröva varorna och fastställa det pris, till vilket de kan få köpas. Summan anges på det samvetsgrannaste, varvid han även tillåter dem att inberäkna en skälig vinst, och han betalar ögonblickligen den begärda summan i papper. Och mot detta har ägarna intet att invända, då detta mynt, såsom redan anmärkts, åter kan användas för deras egna inköp, och till och med om de skulle vara invånare i ett annat land, där detta slags mynt inte är gångbart, kan de använda beloppet till inköp av andra varor, som de finner lämpliga för sina egna marknader. Om någon har en sedel, som blivit skadad av långvarig användning, lämnar han den till myntet [d.v.s. myntverket], där han mot betalning av endast tre procent kan växla till sig en ny. Skulle någon gärna vilja skaffa sig guld eller silver i avsikt att arbeta det till exempel till bägare, gördlar eller andra föremål som förfärdigas med sådana metaller, vänder han sig också till myntet och erhåller för sitt papper de metallstycken, han behöver. Hans Majestäts samtliga trupper besoldas med denna valuta, som för dem är av samma värde som guld och silver. Av dessa skäl kan man påstå, att storkhanen härskar över en större skatt än någon annan monark i världen. (Marco Polos resor, översatt av Bengt Thordemann (Helsingfors 1944), s. 128 f; kursiveringar mina.)

Jag har sett en uppgift att det skulle ha varit belagt med dödsstraff, inte bara att försöka förfalska dessa pappersmynt utan också att inte acceptera dem, men jag har inte kunnat verifiera denna uppgift. Ändå måste jag säga att den förefaller rimlig – för vem skulle acceptera dessa mynt, om de inte backades upp med väld och/eller hot om våld?

Men det här är också ett utmärkt exempel på hur inflation berikar makten på folkets, eller individernas, bekostnad. Genom att sätta dessa papperspengar i omlopp kunde storkhanen och hans hov sätta sig i besittning av ofantliga rikedomar, i form av guld och silver, pärlor och juveler, gyllene vävnader, och säkert mycket mer. Och så har också Kublai Khans hov blivit känt som ett av de mer överdådiga i historien. (Samuel Taylor Coleridge har skrivit en berömd dikt om detta.)

Att inflation och pappersvaluta berikar de rika och mäktiga på bekostnad av oss fattiga och maktlösa är ju lika sant idag som på Kublai Khans tid. Mekanismerna är lite annorlunda idag, men principen är densamma. Som jag skrev i min bloggpost Ekonomiskt charlataneri i Aftonbladet:

Det är de redan rika som gagnas av inflation och de fattiga som drabbas. För vilka är det som får ta gigantiska, inflationsfinansierade lån? Ja, inte är det mannen på gatan; det är inte gruvarbetare; det är inte underbetalda undersköterskor; det är inte fattiga biblioteksassistenter; det är inte poliser eller väktare; det är definitivt inte fattig- eller lägre mellanpensionärer, sådana som jag (och ni får komplettera listan). De som får lånen är redan rika, och de blir ännu rikare därigenom att de kan spendera de nya pengarna innan priserna har hunnit stiga, medan vi andra får ta smällen när priserna redan stigit.

Denna pappersvaluta tog förstås, som alla andra pappersvalutor, en ända med viss förskräckelse. Här är en uppgift jag hittat:

In the final phase of the Mongol dynasty in about 1350 huge efforts were made to correct the management of the currency but the situation was beyond repair, monetary paper having been issued in one form or another by all manner of private, provincial and central government agencies in what amounted to an explosion of credit. (Från en artikel under titeln Monetary Episodes From History av Paul Tustain.)

Och den historien kommer säkert att upprepa sig.

$ $ $

Jag inspirerades att skriva denna bloggpost av Gustav Andersson på Liberty Silver, som nämnde Kublai Khans papperspengar  i en ledare och gav denna länk.

---

[1]) I en av översättarens anmärkningar till Marco Polos resor kan man läsa följande:

Papperspengarna är i Kina åtminstone så gamla som från 800-talets förra hälft, från vilken exemplar finns bevarade, och går troligen tillbaka till mitten av 600-talet. År 1160 hade man kommit så långt, att regeringens sedlar representerade ett värde av 43,600,000 uns silver. Dessutom fanns lokala pappersmynt i mängd, så att hela riket var översvämmat av dylika, vilkas kurs likväl sjönk helt hastigt.

Mongolerna började utge sedlar år 1236 […]. Kublai började sedelutgivningen i sitt första regeringsår (1260) och fortsatte därmed vid flera tillfällen, t.ex. 1287, då han för att förbättra statsfinanserna lät framställa sedlar, av vilka var och en måste bytas mot fem av föregående emissioners med samma nominella värde. Papperspengarna hade f.ö., så som officiellt fastställdes, i silver ett värde som endast var hälften av det nominella.

”Quantitative easing” är tydligen heller inget nytt!