Vart tar inflationspengarna vägen?

Våra banker ägnar sig – på anstiftan och med stöd av centralbankerna – åt en närmast ohejdad kreditexpansion, d.v.s. åt att skapa nya pengar eller omloppsmedel ur tomma intet. Enligt den senaste uppgift jag sett är reservkravet i form av sedlar och mynt vid utlåning så litet som 3%. Hela 97% av ett nytt lån är alltså nyskapade ur tomma intet. Så om du lånar 1 miljon (inte orealistiskt i dagens läge) för att köpa en ny lägenhet är alltså 970 000 kronor nyskapade ur tomma intet. Hur mycket det blir om du i stället köper en fin villa för 10 miljoner – eller nöjer dig med att låna 100 000 kronor för att renovera din gamla lägenhet – det får du själv räkna ut.[1]

Samtidigt är prisökningarna på dagligvaror i dagsläget relativt måttliga. Så varför slår inte kreditexpansion igenom i det som (lite oegentligt) kallas ”prisinflation”?

Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Säg att den nyskapade pengarna (eller snarare omloppsmedlen) betalades ut direkt till oss konsumenter – eller att de gick direkt till de sämst ställda, i form av kraftigt ökade socialbidrag (eller ”försörjningsstöd”, som det heter numera). I båda dessa fall skulle det ha en direkt effekt på dagligvarupriserna. Men vi konsumenter skulle då förstås också med en gång – eller åtminstone mycket snart – inse att de nya pengar vi fått i handen egentligen var värdelösa; att de var just inflationsluft och inget annat. Därför kommer detta tankeexperiment aldrig att omsättas i praktiken.

Men om inflationspengarna inte slår igenom i dagligvarupriserna – eller gör det endast i någon liten mån och med en hel del fördröjning – vart tar de då vägen?

En hypotes som skvalpat runt en tid i mitt huvud är att en stor del av dem hamnar hos idrottsstjärnor.

Ta fotboll som ett exempel (detsamma gäller förstås för andra penningstinna idrotter). Tänk på de fantasisummor som läggs ut på fotbollsstjärnornas löner och på övergångar från en storklubb till en annan. Stjärnor som Zlatan eller Messi eller Ronaldo lägger kanske ut lite mer än vi fattiga på dagligvaror som bröd och falukorv, men inte så mycket mer att det egentligen märks i konsumentprisindex. De firar säkert sina segrar i dyrare champagne än vad spelare i gärdsgårdsserien eller korpen kan kosta på sig. De skaffar ofta lyxbilar och dyra hus eller herrgårdar, vilket driver upp priserna på just dessa lyxvaror men inte på brödet och falukorven.

Att jag inte var helt fel ute med denna hypotes fick jag en sådan där empirisk bekräftelse på igår. Slöseriombudsmannen skriver om Real Madrids köp av Gareth Bale. Bale kostade nästan en miljard att köpa loss från Tottenham. Likaså kostade det nästan en miljard att köpa loss Cristiano Ronaldo från ManU för några år sedan; och för tio år sedan kostade det mer en än halv miljard att köpa loss Zinedine Zidane från Juventus. Just Real Madrid står för de tre största transfersummorna i fotbollens historia. (Som nummer fyra står Barcelonas köp av Zlatan från Milan, och ungefär lika mycket kostade att köpa Kaká från samma klubb.)

Samtidigt har Real Madrid 5 miljarder i skulder!

Men så har Real Madrid också kredit hos en spansk storbank! Och detta i en storbank där EU pumpat in 160 miljarder för att hålla den under armarna!

Och vad gäller spelarnas löner – där listan toppas av Cristiano Ronaldo före Leo Messi och där Zlatan ligger på sjunde plats – hänvisar jag till denna länk. (Inte för att jag missunnar dem deras höga löner; det är en njutning att se dessa och många andra fotbollsstjärnor i aktion.)

Naturligtvis hamnar inte alla nya inflationspengar just i idrottsvärlden. Bankerna själva betalar sina höga chefer rejäla bonusar, som knappast heller i någon större utsträckning går till bröd och falukorv. Och det finns säkert andra områden som jag inte har tänkt på.

Och kanske vi borde vara tacksamma för att de nya pengarna sugs upp av bankchefer och sportstjärnor – eftersom det ger oss en sorts buffert som skyddar os mot inflationens skadeverkningar? Vårt eget bröd och vår egen falukorv skulle bli dyrare om inflation slog till mer direkt i konsumtionsledet.

Men det ska sägas att det här invaggar oss vanliga konsumenter i en falsk säkerhet. Om den ohämmade kreditexpansionen får fortsätta (och inget tyder på annat), då kommer också den räkenskapens dag då inget längre hindrar den från att driva upp dagligvarupriserna, och vi hamnar i en hyperinflation.

Och det finns bara ett sätt att gardera sig mot denna hyperinflation: att ha åtminstone en del av sina besparingar i fysiskt guld och silver. Den dag papperspengarna blir värdelösa är det bara klingande mynt som gäller.

PS. Om Gustav Ros har rätt i sin kommentar nedan, måste jag förstås revidera siffrorna i första stycket. Om jag tar ett lån på 1 miljon, är det alltså ”bara” 750 000–800 000 kronor som skapas ur tomma intet, inte 970 000. OK, det är lite mindre, men det påverkar ju inte resten av mitt resonemang.


[1]) Och till saken hör att dessa sedlar och mynt inte ens är riktiga pengar: de är ”fiatpengar” som inte backas upp av något annat än av lagstiftningen om ”legal tender” eller ”lagligt betalningsmedel”. Om reservkravet vore i ädelmetaller skulle detta sätta en viss spärr för kreditexpansionen. ”Fiatpengar” sätter ingen sådan spärr: blir omloppsmedlen för många har centralbankerna möjligheten att, som man säger, ”monetarisera skulderna”, d.v.s. trycka upp nya papperspengar att köpa upp skulderna för. Det skulle inte vara möjligt om reservkravet vore i ädelmetaller: sådana kan inte tryckas upp utan måste med stor möda grävas fram ur gruvorna.

Annonser

11 Responses to Vart tar inflationspengarna vägen?

  1. Gustav Ros says:

    Kapitaltäckningskrav är inte detsamma som reserve ratio. Kapitaltäckningskrav är ett förhållande mellan bankens egna kapital (något förenklat) och tillgångar som är utsattaför risk, t.ex. fordringar på låntagare (dessa är viktade efter en på förväg bestämd risktvikt). Det är alltså ett skydd mot kreditförluster och inte likviditetsproblem. Kapitaltäckningskravet säger hur stora kreditförluster banken kan ta innan det egna kapitalet är utraderat och resterande tillgångar i princip ägs av fordringsägarna.

    Efter jag läst The Mystery of Banking av Rothbard (i februari) kollade jag upp de svenska bankerna och skrev såhär på min Facebook:

    Gjorde en snabb koll på bankernas balansräkningar. De ligger, så vitt jag kan utläsa, runt 20-25% reserver i förhållande till ”inlåning från allmänheten”. Jag antar att de försöker ligga kring 20% eller en ”reserve ratio” på 1:4, vilket är konservativare än jag trodde. Om en bank ligger på 25% reserver och har 20% som intern gräns (finns ingen lagstiftad) så kan allmänheten plocka ut 6,25% av sina kontobalanser innan banken överhuvudtaget måste fundera på att minska utlåning eller likvidera andra resurser. För t.ex SEB skulle det innebära att inlåningen minskade med ca. 50 miljarder. En bankrun är alltså inte särskilt trolig

    Däremot verkar det egna kapitalet bara ligga runt 4-6% av balansräkningen och bankerna är då istället mer känsliga för förluster på krediter. En kreditnedskrivning på 8% av SEBs utlåning till allmänheten skulle innebära att allt det egna kapitalet var utraderat.

    • OK, jag har tydligen missat det där med skillnaden mellan reservkapital och kapitaltäckningskrav. Men det är ju ändå väldigt mycket av utlåningen som är ”fraktionell” – 75% till 80%, om dina siffror stämmer.

  2. Gustav Ros says:

    ”Skulder på pengar är ca 97% av våra betalningsmedel och resterande ca 3% är i form av sedlar och mynt”

    Det här citatet (från wiki-artikeln du länkar) säger bara hur stor andel av penningmängden som är fysiska sedlar eller mynt, inte något om förhållandet mellan reserver och fordringar mot banken. Reserver är ju inte bara fysiska sedlar och mynt, utan även fordringar på Riksbanken t.ex.

    • Ursäkta min okunnighet, men vari består bankernas fordringar på Riksbanken? Är det fordringar på sedlar och mynt, eller är det något annat? Är Riksbankens egna tillgångar i form av sedlar och mynt, eller består de bara i dess förmåga att när som helst trycka upp nya sedlar eller skapa fler nya digitala pengar? Är det det senare, är ju saken inte mycket bättre än vad jag skildrar den i själva bloggposten.

      • Gustav Ros says:

        Du har helt rätt, det är bara rätten att få nytryckta sedlar av Riksbanken.

        Min poäng, trots att jag inte lyckades uttrycka den, är ändå att 3% inte säger något om de fraktionella reserverna. Om bankerna hade fysiska sedlar och mynt i sitt valv som motsvarade exakt de inlånade pengarna (allmänhetens fordringar mot banken) så skulle fortfarande betalmedlen i omsättning kunna vara 97% fordringar på pengar. Pengarna i valvet är inte i omsättning. I omsättning är istället fordringen – pengasubstitut. 100% sedlar och mynt som betalmedel skulle innebära att ingen använde konton utan alla höll hela sin förmögenhet kontant.

        Om alla pengar som finns i världen är 100kr (i form av en hundring) och jag sätter in dem på en bank och banken ger mig en kontobehållning på 100kr så har betalmedel i omsättning gått från 100% pengar (sedlar och mynt) till 100% pengasubstitut (kontobehållning).

      • Gustav Ros says:

        Fortsättning på min kommentar nedan:

        Om vi däremot vet att reserverna är, låt säga, 20% och att 97% av betalmedel i omsättning är konton så kan vi sluta oss till att bankväsendet så gott som femdubblat mängden betalmedel i omsättning.

      • Om alla sedlar vore penningsubstitut skulle det inte finnas några ”fraktionella” pengar eller ”omloppsmedel”: sedlarna skulle vara lika mycket värda som det guld eller silver de står för. (Sedlar skulle dessutom till största delen användas för stora penningtransaktioner och då av bekvämlighetsskäl: det är enklare att skicka en sedel över ett längre avstånd än att skicka fysiskt guld och silver.) Ludwig von Mises skiljer mellan penningsubstitut och omloppsmedel (eller ”fiduciary media” som det av någon anledning heter på engelska). Och i så fall skulle de problem jag diskuterar här aldrig uppstå: vi skulle ha en 100-procentig ädelmetallsreserv. Men det här leder alltför långt från själva bloggposten; och dessutom har jag bloggat åtskilliga gånger om det här; det allra mesta dock på min engelska blogg.

        Fast en sak som Mises nämner är att det är vissa kostnader förknippade med att trycka upp sedlar och att administrera sedelutgivningen också när sedlarna endast utgör penningsubstitut. Och därför kostar en sedel i ett sådant sammanhang lite mer än det guld/silver den utgör en fordran på. Och detta kan vara en orsak till att bankerna en gång i tiden började med att ge ut sedlar med mindre än 100% backning. (Det har jag också nämnt i någon av mina tidigare bloggposter i ämnet.)

      • Jag kan ju citera vad Mises själv skriver:

        Issuing money-certificates is an expensive venture. The banknotes must be printed; the token coins minted; a complicated accounting system for the deposits must be organized; the reserves must be kept in safety; then there is the risk of being cheated by counterfeit banknotes and checks. Against all these expenses stands only the slight chance that some of the banknotes issued may be destroyed and the still slighter chance that some depositors may forget their deposits. Issuing money-certificates is a ruinous business if not connected with issuing fiduciary media. In the early history of banking there were banks whose only operation consisted in issuing money-certificates. But these banks were indemnified by their clients for the costs incurred. (Human Action, p. 435.)

        (Citerat av mig här.)

  3. Gustav Ros says:

    Jag märker att vi pratar om olika saker i den här senare diskussionen, men vi kan nog lämna det där. Jag har fört fram min huvudpoäng (i första kommentaren) och är nöjd med det.

  4. Helt ”off topic”, men kanske det kan locka till skratt: När jag skriver ”ädelmetallsmyntfot” vill stavningskontrollen att jag byter ut det mot antingen ”vakuummetallisera” eller ”metallmöbelindustri”. Tar jag bort s-et och skriver ”ädelmetallmyntfot” ska det ändras till antingen ”desserttallrik” eller ”metallmantlad”.

    Vi kanske ska ha en vakuummetalliserad myntfot, där mynten är av plast men har vakuummetalliserats så att de ser ut som om de vore av guld, silver eller brons. 😉