Politikernas folkförakt

Det talas ofta om politikerförakt, och det anses som ett problem för demokratin och en grogrund för missnöjespartier, som kanske rentav kan komma in i riksdagen och ställa till oreda.[1] Men detta politikerförakt är ju bara en återspegling av politikernas eget förakt för folket. Några exempel ur min egen erfarenhet:

På den tiden jag bodde i Strängnäs var det en årligen återkommande följetong om torghandlaren Nedzad Jazic skulle få fortsätta stå med sitt grönsaksstånd på Gyllenhielmstorget. Var detta resultatet av en folklig opinionsstorm mot hans stånd? Visst inte: kampanjen drevs huvudsakligen av en kristdemokratisk lokalpolitiker, som menade att ståndet var ett schabrak och kunde skrämma turister från staden.[2]

Här i Eskilstuna har vi den långa följetongen om Fristadstorgets utformning. Korvkiosken har blivit jämnad med marken. Har någon sett röken av någon folklig proteststorm mot denna kiosk? Nej då. Namnlistor för bevarande av kiosken har däremot cirkulerat.

Och nu senast frågan om Allan Ebelings Smederna ska flyttas tillbaka till Fristadstorget eller placeras i någon rondell i stadens utkant. Har Eskilstunaborna förfasat sig över denna skulptur och begärt att den ska avlägsnas? Inte vad jag har märkt i alla fall. Jag har inte ens upptäckt någon Facebookgrupp där man pläderar för att den ska avlägsnas och ersättas med en röd pinne.

Allt det här kan man raljera om – men visst är det ett allvarligt problem att politikerna fullständigt struntar i hur det arbetande (eller i mitt fall pensionerade) folket vill ha det.

(Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.)

Uppdatering: Insändaren blev publicerad i Eskilstuna-Kuriren idag, 21 maj.

---

[1]) Det här ska förstås inte tas som något stöd för Sverigedemokraterna. Jag är medlem i Liberala Partiet, som bl.a. har fri invandring på sitt program. Liberala Partiet är också missnöjt med den nuvarande samhällsordningen.

[2]) Det var en del insändardebatt om detta, där jag själv också deltog; men dessa insändare finns inte på nätet. Det enda jag hittat är ett debattinlägg från 2011 och en kort bloggpost av Marit Urtegård. – Det upprörande med detta är att en kommunpolitiker är beredd att beröva en hårt arbetande familj deras levebröd bara för att tillfredsställa en egen estetisk preferens.

Ett annat upprörande fall var behandlingen av Veli Caglayan, som ägde en korvkiosk vid Västervikstorget på den tiden busshållplatsen låg där. När denna sedan flyttade och Västervikstorget gjordes om, fick han ett muntligt löfte av Strängnäs kommunpolitiker att han skulle få lov att öppna sin kiosk igen, men det löftet vägrade politikerna senare att infria. Veli försökte länge få juridisk upprättelse för detta men utan att lyckas, och rättegångskostnaderna gjorde honom ordentligt skuldsatt. – Också om detta skrevs det en hel del i tidningen, men inte heller dessa skriverier finns längre tillgängliga på nätet.