Om kartan inte stämmer med terrängen…

… så är det terrängen som gäller; så lyder ett gammalt talesätt. Ett annat talesätt är att ”fakta sparkar”. Det handlar alltså om att man har en teori som verkar väldigt fin; och så dyker det upp något faktum som verkar motsäga teorin. Vad gör man då? Antingen (a) är teorin alldeles åt pepparn fel och bör överges snarast möjligt; eller (b) så är ens teori i varje fall på rätt spår, men bör revideras i ljuset av detta nya faktum (eller dessa nya fakta). Men det finns ett tredje alternativ, till vilket jag återkommer.

Vad som får mig att tänka på detta är Henrik Sundholms senaste bloggpost, En kritik mot [Hans-Hermann] Hoppes rationalism.[1] Hoppe menar uppenbarligen – i varje fall om man ska ta honom på orden – att om kartan (teorin) inte stämmer med terrängen (erfarenheten, de ”fakta som sparkar”), då är det kartan som stämmer och terrängen som har fel. Så här skriver han nämligen:

A priori theory trumps and corrects experience (and logic overrules observation), and not vice-versa. [Democracy: The God That Failed, s. xvi, Hoppes egna kursiveringar.]

Eller på svenska:

A prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten (och logiken tar överhand över observationen) och inte vice versa.

Som exempel på hur ”a prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten” anförde Hoppes försvarare i debatten:

Vad han menade och menar var att empiri […] inte kan falsifiera en teori. Ta FEDs penningtryckande på 1920-talet t.ex. Penningmängden ökade med ca 70 procent men konsumentpriserna hölls relativt stabila eller till och med sjönk.

En empirist skulle säga att detta bevisar att penningtryckande inte leder till högre priser. Men det gör det givetvis inte, eftersom priserna påverkas av en mängd olika faktorer. Att penningtryckande har en höjande inverkan på priser följer av ren logik: en större mängd kronor som jagar en statisk mängd varor och tjänster. Att priserna inte steg lika mycket som penningmängden ökade motbevisar inte denna tes.

Det här är förstås ”österrikisk teori 101” och det skulle aldrig falla mig in att förneka det. Men det stöder inte Hoppes tes. Det övertrumfar och korrigerar inte erfarenheten: allt det korrigerar är en felaktig tolkning av de fakta erfarenheten ger oss; allt en korrekt teori gör är att övertrumfa och korrigera en felaktig teori. I det här fallet teorin att inflation skulle bestå i en allmän ökning av prisnivån, vilket i själva verket bara är en av många effekter av den ökning av penningmängden som inflation utgör.

En annan sak som stöttes och blöttes i det replikskifte Henrik återger var Hoppes idé att enväldiga monarkier vore att föredra framför våra moderna demokratier. Hoppes huvudargument för denna tes är två:

För det första att enväldiga monarker betraktar sitt land som sin egen privata egendom – och det är ju allmänt känt att det som ägs privat sköts mycket bättre än det som ägs kollektivt.

För det andra att politiker i en demokrati är oförmögna att se längre än näsan räcker; deras diktan och traktan är att bli omvalda i nästa val, och därför ser de inte längre än så. En enväldig monark behöver inte bekymra sig om det; hans tidshorisont är betydligt längre, eftersom han också bekymrar sig om att lämna sitt land i bästa möjliga skick till sina avkomlingar.

En implikation av detta är att enväldiga monarker inte för fullt så meningslösa krig som våra moderna demokratier har fört under den tid de dominerat det politiska landskapet.

Den här idén kan man ju rikta hur många faktabaserade invändningar som helst emot – fakta inte bara sparkar, de slår bakut. Många av invändningarna tas upp i replikskiftet. – En sak jag själv tänkt på är att om ett land är monarkens privata egendom, finns det då något utrymme för medborgarnas (eller snarare undersåtarnas) privata ägande? Kan det finns något sådant som självägande bönder i ett sådant land, eller är alla bönder bara monarkens arrendatorer? Kan någon öppna och driva en fabrik på egen hand, eller blir sådana fabriker automatiskt monarkens egendom? Eller är det månne bara själva statsapparaten (polis, krigsmakt, domstolsväsende) som är monarkens privata egendom? Min gissning är så god som någons härvidlag; vad jag kan minnas är det inte något som Hoppe ens tar upp.

Men är det ändå inte så att mycket av det som Hoppe säger faktiskt stämmer? Att det privatägda sköts bättre än det allmänägda är ju faktiskt sant. Och ”tidspreferens” är en fullt giltig idé. Hög tidspreferens är detsamma som en låg grad av framtidsorientering, och vice versa. Och allt annat lika blir ens tidspreferens högre, ju äldre man blir. Om man varit framtidsorienterad under hela sitt föregående liv och sparat och investerat klokt för att ha pengar att leva av på ålderns höst, och sedan denna ålderns höst faktiskt kommer och man har få år kvar att leva, vad ska det tjäna till att vara framtidsorienterad? Bättre då att ta sina besparingar och unna sig den där jorden-runt-resan med besök på alla världens gourmetrestauranger (eller hur man nu vill avnjuta sina sista levnadsår). Men om man också har arvingar som man bryr sig om, då vill man säkert lämna kvar en del åt dem också, och avstår därför från det där suset och duset, och fortsätter att vara framtidsorienterad på sina efterkommandes vägnar.

Men är inte Hoppes resonemang i linje med vad Ludwig von Mises har lärt oss? Mises förespråkade ju också ”apriorism”. Jodå – men han menade att en ”apriorisk” teori är nödvändig för att tolka och förstå och förklara våra erfarenheter. Ingenstädes hos Mises har jag hittat något om att en teoris funktion skulle vara att korrigera erfarenheten – bara (ja, jag upprepar mig) att korrigera felaktiga tolkningar av erfarenheten eller andra, felaktiga teorier.[2]

Men – för att återgå till det tredje alternativ jag nämnde ovan – är det ju också så att ekonomiska (eller, som Mises kallar den, ”katallaktiska”) teorem gäller ”ceteris paribus”, ”allt annat lika”. Och i verkligheten händer det ju sällan eller aldrig att allt annat är exakt lika. Så var gör man om ens teorem inte är exakt tillämplig på någon viss situation – om det är något litet faktum som sparkar? Man söker efter den faktor som inte är riktigt lika. I bästa fall har man också något annat katallaktiskt teorem som förklarar den avvikande faktorn. I sämsta fall har man det inte, och då får man ta sig en ordentlig funderare och kanske komma fram till ett nytt teorem.[3]

Summan av denna långa kardemumma är att det världshistoriska skeendet inte låter sig förklaras med ett litet fåtal katallaktiska teorem, hur sanna dessa katallaktiska teorem än må vara; det finns alldeles för många faktorer, allt för många sparkande fakta och alldeles för litet som är ”allt annat lika”.

Det sägs ibland att verkligheten är alltför komplex för att låta fånga sig i formler – med implikationen att det är lönlöst att teoretisera, eftersom teorierna ändå ingenting förklarar. Ingenting kan vara längre från sanningen. Vad världens komplexitet implicerar är att vi behöver fler formler, fler teorem, bättre och mer uttömmande teorier för att förklara all denna komplexitet.[4]

Någon har sagt att ”ingenting är så praktiskt som en bra teori”. Ingenting är heller så opraktiskt som en dålig teori, eller för den delen som en felaktigt tillämpad teori. Nog sagt.

(Mer om Hoppe på min engelska blogg.)

$ $ $

Uppdatering 19 maj: I gårdagens Eskilstuna-Kuriren läste jag en intressant artikel av Åke Wredén, som handlade om hur det karolinska enväldet i början av 1700-talet övergavs till förmån för ett mer demokratiskt styrelseskick – ett där riksdagen bestämde och kungahuset mer var som en ”fernissa”. Jag saxar:

Konceptet till ”Kungabalk” finns kvar från 1690-talet. Det är ett totalitärt dokument, kungen hade all lagstiftningsmakt, finansmakt och, om han ville det, domstolsmakt i sina händer. Maktkoncentrationen var total. När den sattes på papper var det för att formalisera den redan uppkomna envåldsmakten.

Detta är alltså vad det innebär att statsapparaten (lagstiftningsmakt och domstolsmakt) är monarkens eller kungahusets privata egendom. Hoppe måste rimligen mena att övergivandet av enväldet var ett steg i fel riktning. Ändå är det väl oomtvistat att Frihetstiden i Sverige var en vetenskaplig och kulturell blomstringstid. Och hur rimmar det med idén att enväldiga monarker för meningsfullare och mer humanitära krig än demokratier? Det fördes några krig också under Frihetstiden, men de var långt ifrån lika katastrofala som Stora nordiska kriget.

(Åke Wredén medverkar rätt regelbundet med krönikor i Eskilstuna-Kuriren, men det är sällan jag har anledning hålla med honom. Den här gången gjorde jag det.)

$ $ $

Uppdatering 25 maj: Stefan Karlsson kommenterar både min och Henriks bloggpost på sin egen blogg. Han håller med oss och har sedan några egna reflexioner, som jag i min tur håller med om. (Eventuellt kommer jag själv att reflektera vidare över en av dessa reflektioner.)

Och svenska Misesinstitutet har publicerat en artikel under rubriken Mer makt åt kungen!, som möjligen är avsedd som satir även om den ser allvarligt menad ut.

$ $ $

Uppdatering 15 maj 2016: Länken till Henrik Sundholms blogg fungerar inte längre.


[1]) Henriks bloggpost är rätt lång, eftersom den också återger ett långt replikskifte mellan anhängare av och motståndare till Hoppe; men det väsentliga finns i början av posten.

[2]) Jag är inte helt ense med Mises vad gäller ”apriorismen”, men det är ett invecklat ämne som det kommer att ta mig åratal att reda ut, om jag ens hinner med det innan jag dör. Ett par stapplande försök har jag gjort: Is Action an A Priory Category? och Induction in Economics.

[3]) Mina ord och min tankegång, inte Mises. Jag tror ändå Mises skulle hålla med mig. I Epistemological Problems of Economics, s. 92–95, diskuterar Mises ett skenbart undantag från Greshams lag, som alltså liksom alla ekonomiska lagar gäller ”allt annat lika”, men där det i en specifik situation fanns något som var olika. (Möjligen kan jag gräva fram fler exempel nästa gång jag läser igenom Mises samlade skrifter.)

[4]) Ett exempel är den s.k. ”metodstriden” som fördes mellan Carl Menger och den ”tyska historiska skolan” under slutet av 1800-talet. Denna skola menade att den ekonomiska verkligheten var alltför komplex för att fångas i formler eller teorem och avvisade därför ekonomisk teori till förmån för empiriska, historiska studier. Menger genmälde (bland mycket annat) att detta vore som att avvisa studiet av geometri bara för att de föremål man iakttar i verkligheten är mer komplexa än de figurer som studeras i geometrin. Så här skriver han:

To want to test the pure theory of economy by experience in its full reality is a process analogous to that of the mathematician who wants to correct the principles of geometry by measuring real objects, without reflecting that the latter are indeed not identical with the magnitudes which pure geometry presumes or that every measurement of necessity implies elements of inexactitude. (Investigations into the Method of the Social Sciences, s. 40. [s. 70 i pdf-filen jag länkar till.])

Här har vi alltså en matematiker som vill låta erfarenheten korrigera geometrin – till skillnad då från Hoppe, som vill låta geometrin korrigera erfarenheten. Två sidor av samma falska mynt.

Annonser

5 Responses to Om kartan inte stämmer med terrängen…

  1. Den princip som Hoppe framför är en av de grundläggande principerna i hela den österrikiska skolan. Sedan dess grundade på slutet av 1800-talet har det skrivits tusentals böcker, essäer, artiklar och bloggposter. Om det faktiskt är så att österrikare ”korrigerar fakta” borde det finnas en uppsjö exempel på när de har gjort just detta. Kan du ge några exempel när österrikare har ”korrigerat fakta” och på vilket sätt de har gjort det?

    • Eftersom hela din långa replik ändå finns på Henrik Sundholms blogg bryr jag mig inte om att också publicera den här. Jag har varken tid, ork eller motivation för evighetsdebatter, där jag måste upprepa samma poänger gång på gång på gång, bara för att andra upprepar samma invändningar gång på gång på gång. Dessutom står det uttryckligen i mina kommentarsregler att jag inte vill att folk ska skriva här och försöka konvertera mig till det ena eller andra. Om jag behöver konvertera, är jag fullt i stånd att göra det på egen hand utan utomstående hjälp. Men just det här stycket vill jag besvara.

      Att ”a prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten” är ju faktiskt Hoppes egna ord. Så hur kan kritik av denna idé utgöra en vantolkning av Hoppe? Och på vad sätt skulle Hoppe här vara representativ för hela den ”österrikiska” skolan, så att kritik mot Hoppe utgör kritik mot hela denna skola? – Om andra moderna ”österrikare” håller med Hoppe på denna punkt vet jag ingenting om. Men jag har faktiskt läst det mesta som skrivits av Menger, Böhm-Bawerk, Mises och Reisman, och en hel del av Hazlitt; och ingenstans har jag hittat något där som ens avlägset påminner om Hoppe. (Inte i just det här fallet alltså; ibland har också Hoppe bra poänger.)

    • Och somliga har tydligen svårt att acceptera att denna blogg är min privata egendom och att det följaktligen är jag som bestämmer vilka kommentarer jag ska publicera och bemöta.

      Att jag sedan inte alltid orkar argumentera får ni ta som ett tecken på begynnande ålderdomssvaghet. Det kanske inte alltid märks, men jag börjar faktiskt bli gammal. 😉

      Till yttermera visso har jag också ett liv utanför bloggen (och utanför nätet) som också kräver en hel del av min tid och uppmärksamhet.

  2. Ja, jag tycker mig också finna en sådan korruption av Mises metod hos Hoppe. Dvs att Hoppe förvandlar Mises uppfattning där frågan om tillämpbarhet är central, till en ren karmstolsmetod där sånt Hoppe tycker är deduktivt hållbart är sant oavsett vad fakta säger.

  3. Pingback: Ett försvar för absolut monarki | Hemma hos POS