Endräkt och tvedräkt i religionen

Gästskribenter: Edward Gibbon, Adam Smith och Voltaire.

Jag hade tänkt mig att när jag gick i pension skulle jag läsa en del tjocka böcker som jag aldrig hunnit läsa förr – eftersom jag skulle ha oceaner av tid framför mig och ett antal decennier kvar under vilka jag måste göra något åt sysslolösheten. Nu är jag ju ändå inte helt sysslolös – mat ska lagas och förtäras vareviga dag; min lägenhet ska hållas någotsånär fri från smuts och damm; mina bloggar ska uppdateras; och så har jag ju tagit på mig uppgiften att översätta George Reisman till svenska; etcetera, etcetera – så det har inte blivit mycket av dessa framtidsplaner. Men nyligen plockade jag fram ett av dessa verk som stått och samlat damm i min bokhylla: Edward Gibbons Romerska rikets nedgång och fall (i en något förkortad upplaga som bara består av fyra volymer i stället för de ursprungliga sex[1]), och där hittade jag följande intressanta synpunkter på vad som bidrar till religiös endräkt eller tvedräkt:

Edward GibbonVad religionen beträffar understöddes kejsarnas och senatens politik på ett lyckligt sätt av det upplysta folkelementets filosofiska betraktelser och av den vidskepliga massans seder och bruk. Alla de olika formerna av gudadyrkan som förekom i den romerska världen betraktades av folket som lika sanna, av filosoferna som lika falska och av ämbetsmännen som lika användbara. Och sålunda ledde toleransen inte bara till ömsesidigt överseende utan också till religiös endräkt.

Folkets vidskepelse skärptes inte av något inslag av religiös hätskhet, inte heller hölls den fjättrad av något spekulativt system. Den fromme polyteisten var visserligen varmt fäst vid sina nationella riter, men samtidigt godkände han med blint förtroende också jordens övriga religioner. Fruktan, nyfikenhet och tacksamhet, en dröm eller ett omen, ett sjukdomsfall eller en resa, allt sådant var omständigheter som ständigt gjorde honom beredd att mångdubbla föremålen för sin dyrkan och utöka listan på sina beskyddare. Den hedniska mytologins skira nät var genomvävt av många olika men därför inte oförenliga trådar. Så snart det blev vanligt att vise män och hjältar som hade levat eller dött för sitt land upphöjdes till en status av makt och odödlighet, erkände man överallt i världen att de hade gjort sig förtjänta av om inte dyrkan så åtminstone hela människosläktets vördnad. De gudomar som härskade i tusen olika floder, i tusen olika lundar, fick i fred och ro utöva sitt speciella lokala inflytande. Inte heller kunde romaren som genom sina böner sökte avvända guden Tibers vrede håna egyptiern som frambar sina offer åt Nilens välsignade genius. De synliga naturkrafterna, planeterna och elementen, var desamma i hela universum. Den moraliska världens osynliga härskare var oundvikligen stöpta i samma form av fantasi och allegori. Varje dygd, ja, till och med varje last, fick sin gudomliga företrädare, varje konstart och varje yrke sin skyddspatron, vars attribut redan i de mest avlägsna tider och länder hade fått sin i det stora hela identiska utformning av sina tillbedjares speciella levnadsbetingelser. En republik av gudar med så olika karaktär och intressen fordrade i varje system ett högsta väsens modererande hand, som genom framsteg i kunskap och smicker småningom fick karaktären av urfader och allsmäktig monark. Sådan var antikens toleranta anda att nationerna fäste mindre avseende vid skillnaderna än vid likheterna i sin gudadyrkan. När greker, romare och barbarer möttes inför sina respektive altaren hade de inte svårt att övertyga varandra om att de dyrkade samma gudomar, fast under olika namn och med olika ceremonier. Homeros eleganta mytologi gav den antika världens polyteism en vacker och nästan regelmässig form. (Del 1, s. 36f.)

Så alla de olika polyteistiska religionerna kunde leva i endräkt med varandra under denna period. Undantaget var de monoteistiska religionerna – alltså judendomen och kristendomen – som envisades med att hävda att just deras religion var den enda rätta. Men judendomen var, varken då eller nu, någon missionerande religion som försökte omvända hedningarna. Kristendomen var en missionerande religion, och det kan vara en förklaring till att de ofta blev förföljda i romarriket, innan den tog över och i stället blev statsreligion. (Gibbon skriver utförligt om detta senare i sitt verk.)[2]

Men så småningom blev ju kristendomen statsreligion i romarriket och sedan den dominerande religionen i hela den västerländska världen. Och så småningom splittrades också den upp i ett otal olika kyrkor och sekter, som var och en menade sig ha den enda rätta läran, den enda rätta uttolkningen av det kristna budskapet. Vi fick katoliker och protestanter, bland protestanterna fick vi lutheraner och kalvinister, vi fick så småningom metodister och baptister, vi fick kväkare, sjundedagsadventister, mormoner, Jehovas vittnen, Plymouthbröder och mycket, mycket mer. Hur är det med endräkten eller tvedräkten mellan alla dessa underavdelningar av kristendomen? Jodå: vi har haft religionskrig och religionsförföljelser i mängd. Hade de kunnat undvikas?

Nåja – att de har kunnat undvikas är uppenbart. Om vi undantar Nordirland, så går katoliker och protestanter inte längre i krig mot varandra, och det förekommer inte längre någon förföljelse av hugenotter i Frankrike. Och det har väl aldrig någonsin förekommit att kväkare och sjundedagsadventister krigat mot varandra, eller mormoner och Jehovas vittnen (fastän de båda sistnämnda otvivelaktigt är missionerande religioner som ägnar sig åt dörrknackning för att värva proselyter)? Det enda religionskrig att tala om som vi har idag är det krig islam för mot den sekulariserade västvärlden.[3] Hur kan det komma sig?

Om detta skriver Adam Smith i Folkens välstånd[4]:

adam-smithTider av våldsamma religiösa stridigheter ha vanligen även varit tider med lika våldsamma politiska partistrider. Vid sådana tillfällen har varje politiskt parti funnit eller trott sig finna, att det låg i deras intresse att alliera sig med den ena eller den andra av de stridande religiösa sekterna. Men detta ha de endast kunnat göra genom att antaga eller åtminstone gynna denna särskilda sekts bekännelse. Den sekt, som haft turen att bli allierad med det segrande partiet, har delat segerns frukter med sin allierade och har med dess gunst och skydd snart blivit i stånd att till en viss grad tysta och undertrycka alla sina motståndare. […]

Men om politiken aldrig kallat religionen till hjälp, hade det segrande politiska partiet aldrig behövt hylla den ena sekten mera än den andra, när segern blivit vunnen, utan hade sannolikt kunnat skifta rätten lika mellan alla de olika sekterna och tillåta var man att välja den präst och den religion, som han fanns mest tilltalande. I så fall skulle det tvivelsutan blivit synnerligen många sekter. Nästan varje liten församling skulle sannolikt ha bildat en sekt för sig eller åtminstone haft vissa säregna trosläror. Varje predikant skulle säkerligen ha funnit sig tvungen att göra sitt allra bästa och att bruka varje medel att bibehålla och öka antalet av sina disciplar. Men eftersom varje annan predikant skulle varit tvungen att göra detsamma, kunde aldrig någon predikant eller någon sekts predikanter ha fått synnerligen stor framgång. Religiösa lärares intresserade och flitiga verksamhet kan bli farlig och besvärlig, blott om det finnes endast en erkänd sekt i samhället, eller om ett helt stort samhälle är delat i endast två eller tre stora sekter och vardera sektens predikanter arbeta i samförstånd, disciplinerade och organiserade. Deras religiösa iver måste bli alldeles oskadlig, där samhället är fördelat på två eller tre hundra eller måhända lika många tusen små sekter, av vilka ingen kan vara stor nog att störa det allmänna lugnet. Predikanterna inom alla dessa sekter skulle se sig på alla håll omgivna av flera motståndare än vänner och därför bli tvungna att lära sig den frimodighet och moderation, som är så sällsynt bland prästerna inom de stora religionssamfund, vilkas bekännelser hyllas av den borgerliga överheten och omfattas av nästan alla inbyggarna i stora riken och hela länder, och vilka därför ser sig omgivna nästan uteslutande av sin läras efterföljare och tillhängare, av ödmjuka beundrare. När predikanterna inom varje liten sekt finge reda sig nästan alldeles själva, skulle de bli tvungna att lära sig hänsynsfullhet mot olika tänkande, och genom de medgivanden, som man efterhand skulle finna det nödigt och önskligt att ömsesidigt göra varandra, komme sannolikt med tiden de flestas troslära att förvandlas till denna rena och förnuftiga religion, fri från alla absurda, lögnaktiga och fantastiska tillsatser[5], vilken alla tiders vise män i hela världen velat se genomförd, men som aldrig ännu kommit att genomföras i någon gällande kyrkoförfattning, och väl aldrig häller kommer att bli det i något land på lagstiftningens väg, emedan den kyrkliga lagstiftningen i religiösa frågor alltid varit och väl alltid kommer att bli mer eller mindre påverkad av massans vidskepelse och fanatism. (Folkens välstånd, del 2, s. 135s.)

Voltaire har sammanfattat det så här:

VoltaireOm ni har två religioner ibland er kommer de att skära strupen av varandra, om ni har trettio kommer de att leva tillsammans i frid.[6]

Vad finns det för slutsatser att dra av allt detta? Bara de uppenbara: Håll staten skild från kyrkan, och håll politiken skild från religionen.


[1]) Romerska rikets nedgång och fall i D.M Lows förkortade version, Stockholm: Forum, 1960: övers. Claës Gripenberg.

[2]) Ungefär samtidigt som kristendomen blev statsreligion rådde det tvedräkt (ja, rentav tredräkt) om treenigheten. Det var våldsamma debatter om huruvida Sonen var av samma natur som Fadern eller bara liknade honom. Kyrkomöten sammankallades för att avgöra frågan, och det parti som för tillfället hade överhanden ägnade sig åt förföljelser av sina motståndare. Men det kanske jag kan ta upp en annan gång.

[3]) Somliga kommer förstås att invända och säga att det inte alls är islam som för krig utan bara en liten minoritet av muslimer som fått islam om bakfoten och inte insett att den är en ”fredens religion”. Men de som säger så kan inte ha läst Koranen.

[4]) En underökning av folkens välstånd, dess natur och orsaker, Lund: Gleerup, 1909–1911; översättning med uteslutande av vissa partier av Emil Sommarin. (Det finns alltså ingen fullständig svensk översättning av detta verk; Timbro/Ratio publicerade 1994 Den osynliga handen. Adam Smith i urval; men detta stycke ingick inte i urvalet.)

[5]) Adam Smith trodde uppenbarligen att en sådan ren och förnuftig religion, fri från absurditeter och lögner, var möjlig.

[6]) Artikeln om ”Tolerans” i Filosofisk ordbok; citerad i Filosofi i fickformat, Stockholm: Norstedt, 1985, s. 283.

Var krigen bättre förr?

(Gästskribent: Voltaire.)

Häromsistens bloggade jag på engelska om Hans-Hermann Hoppes bok Democracy: The God That Failed. Hoppe menar i den boken att äldre tiders monarkier i många avseenden var bättre än dagens demokratier. Orsaken till detta är att monarkierna var privatägda – kungen betraktar och behandlar hela statsapparaten som sin egen privategendom – medan dagens demokratier är offentligägda; och att det som är privatägt sköts bättre än det som är offentligägt, det vet vi ju.

Hoppe menar också att krigen var annorlunda under det monarkiska tidevarvet. Kungar går inte gärna i krig för rena struntsaker, om inte annat så för att krig kostar enorma mängder pengar. Men det resonemanget finner jag minst sagt besynnerligt, eftersom det monarkiska tidevarvet var långt ifrån fredligt; krig förefaller mig ha varit regel snarare än undantag.

Han menar också att civilbefolkningen drabbades mindre under dessa krig än vad de gör i dagens krig. OK, att civilbefolkningen drabbas i moderna krig är ju helt uppenbart: hela städer har bombats sönder och samman i dessa krig; och belägringen av Leningrad under Andra världskriget var en svältkatastrof; andra exempel att förglömma. Men var det verkligen så mycket bättre förr i det avseendet?

För att få lite kött på benen plockade jag fram Voltaires Karl XII ur bokhyllan och plöjde igenom den från pärm till pärm.

Ett vanligt sätt att finansiera krigen i äldre tider var att brandskatta intagna städer. Ett exempel från Voltaire:

Karl XII omringade staden [Lemberg i Polen] den 5 september [1704] och tog den med storm dagen därpå. […] Konungen lät med trumpetfanfarer kungöra att alla och envar som innehade egendom tillhörande konung August eller hans anhängare vid vite av dödsstraff måste utlämna den före soluppgången. Han hade vidtagit nödiga mått och steg, blott få personer vågade visa ohörsamhet. Man bar fram fyrahundra kistor rågade med myntat guld och silver, bordsserviser och dyrbarheter. (S. 81.)

OK, de flesta av Lembergs innevånare kom undan med livet; men alla som var anhängare till August den starke blev av med alla sina dyrbarheter.

Ett annat exempel:

Från sitt högkvarter i Altranstädt befallde han [Karl XII] Sachsens ständer att samlas och att utan dröjsmål tillsända honom kurfurstendömets räkenskaper. Så fort han fått dem i sina händer och blivit noggrant informerad om vad Sachsen kunde prestera, utskrev han en krigsskatt om sexhundratjugofem tusen riksdaler per månad. Utöver denna kontribution var sachsarna förpliktade att dagligen furnera varje svensk soldat två pund kött, två pund bröd, två stop öl och fyra sous, jämte furage [hästfoder] för rytteriet. (S. 93f.)

Och vem fick stå för detta, om inte civilbefolkningen?

Men det finns en annan händelse, där civilbefolkningen råkade betydligt värre ut, och det var när Magnus Stenbock intog Altona år1713:

När Stenbock hade kommit inom synhåll för Altona sände han fram en parlamentär för att meddela invånarna att de ofördröjligen måste lämna staden med de ägodelar de orkade bära. Altona skulle förstöras i grund.

Borgmästare och råd bönföll generalen om förskoning och erbjöd honom en brandskatt om hundratusen écuer. Stenbock krävde tvåhundratusen. Altonaborna bad att åtminstone få sända bud till sina handelsagenter i Hamburg. De försäkrade att de redan följande morgon skulle betala honom den äskade summan. Generalen svarade att brandskatten måste erläggas på stunden. I motsatt fall skulle Altona stickas i brand.

Svenskarna stod redan i förstäderna med brinnande facklor i händerna. En bräcklig träport och en igenrasad vallgrav var altonabornas enda värn. De olyckliga människorna blev tvungna att hals över huvud lämna sina hem mitt i natten. Det var den 9 januari, kölden var sträng och förvärrades av en häftig nordan som spred eldslågorna med rasande snabbhet och fördubblade de hemlösas lidanden under bar himmel. Män och kvinnor, dignande under bylten och möbler, flydde gråtande och skrikande till de snötäckta kullarna kring staden. Många unga människor bar lama åldringar på sina skuldror. Några kvinnor som nyss legat i barnsäng flydde med sina nyfödda och dog av köld medan de giriga lågorna i fjärran lade deras hem i aska. Alla invånare hade ännu inte lämnat staden då svenskarna stack den i brand. Altona brann från midnatt till tiotiden på morgonen. Nästan samtliga hus var av trä. De förstördes fullständigt. Dagen därpå kunde ingen se att en stad hade legat på detta ställe.

Åldringarna, de sjuka, de svaga värnlösa kvinnorna, som jagats ut i snön från sina brinnande hus, släpade sig till Hamburgs portar och bönföll väktarna på muren att låta upp och rädda deras liv. Men portvakten vägrade. Vissa smittosamma sjukdomar hade härjat i Altona, och hamburgarna ville inte utsätta staden för en farsot genom att härbärgera grannar som de sannerligen inte älskade. [Grannstäderna Hamburg och Altona befann sig på olika sidor i detta krig.] Så kom det sig att de flesta av dessa olyckliga dog av köld under Hamburgs vallar och nedkallade himlens förbannelse över de barbariska svenskarna och de lika omänskliga hamburgarna. (S. 208f.)

Var detta ett undantag och endast ett utslag av Magnus Stenbocks personliga grymhet? Stenbock själv svarade att han

”endast hade tillgripit ett så extremt förfarande för att lära sin herre konungens fiender att respektera folkrätten och inte längre föra krig som barbarer. De hade begått de vidrigaste  illdåd i Pommern, skövlat hela denna sköna provins och sålt mer än hundratusen invånare till turkarna. De facklor som lade Altona i aska var svaret på de glödgade kanonkulor som satte Stade i brand.” Så fruktansvärt var kriget mellan svenskarna och deras fiender. (S. 209.)

Alltså inget undantag. Svenskarna förde krig som barbarer därför att deras fiender förde krig som barbarer!

Nu har jag alltså valt ut några strödda episoder ur ett enda krig, det Stora Nordiska Kriget; så någon kan säkert invända att jag varit selektiv i mitt urval och endast tagit med sådant som stöder min egen tes (att krigen också i forna dagar drabbade civilbefolkningen och drabbade den hårt). Men tror någon att jag skulle komma fram till ett annat resultat, ifall jag breddade mina historiestudier?