Strödda nietzscheanska iakttagelser

Friedrich Nietzsche2Ett av mina favoritcitat från Friedrich Nietzsche kommer från Schopenhauer als Erzieher (d.v.s. Schopenhauer som uppfostrare) och lyder så här i original:

Die einzige Kritik einer Philosophie, die möglich ist und die auch etwas beweist, nämlich zu versuchen, ob man nach ihr leben könne, ist nie auf Universitäten gelehrt worden: sondern immer die Kritik der Worte über Worte. Und nun denke man sich einen jugendlichen Kopf, ohne viel Erfahrung durch das Leben, in dem fünfzig Systeme als Worte und fünfzig Kritiken derselben neben- und durcheinander aufbewahrt werden – welche Wüstenei, welche Verwilderung, welcher Hohn auf eine Erziehung zur Philosophie!

I Richard Hejlls[1] översättning från 1925 blir det:

Den enda kritik av en filosofi, som är möjlig och som även bevisar något, nämligen att försöka leva efter den, har aldrig föredragits på ett universitet: utan alltid blott ordens kritik av orden. Och nu må man tänka sig ett ungdomligt huvud, utan synnerlig erfarenhet av livet, i vilket femtio system av ord och femtio kritiker av desamma uppbevaras bredvid och bland varandra – vilken ödemark, vilken förvildning, vilket hån av en uppfostran till filosofi!

Det här verkar ju vara en korrekt översättning – tills man kommer att tänka på att det tyska „gelehrt“ inte gärna kan betyda ”föredragits”. Föredragits framför vad? Eller har det hållits föredrag om filosofi? Nej, det betyder förstås ”lärts ut”. Och verbet ”uppbevaras” – finns det överhuvudtaget på svenska? Bevarats någonstans däruppe? Upptill och inte nertill? På vinden och inte i källaren?

I band 2 av Nietzsches Samlade skrifter (Otidsenliga betraktelser) används en nyare översättning, gjord av Carl-Göran Ekerwald, och den lyder så här:

Den enda kritik som är möjlig och som också bevisar någonting när det gäller filosofi, nämligen att pröva om det går att leva efter den, sådan kritik har aldrig lärts ut vid universiteten. Där har det alltid varit fråga om kritik i ord över ord. Tänk er en ung människa, utan mycken livserfarenhet, och i hennes huvud förvaras nu om vartannat femtio system av ord och femtio kritiska röster – vilken ödemark, vilken förvildning, vilket hån mot fostran i filosofi!

Den nya översättningen är. i varje fall i dessa båda avseenden, bättre.

$ $ $

Men detta var väl ingenting att blogga om, ens om man, som jag just nu, är tvungen att endast blogga med vänster hand?

Nej, det stämmer. Men ändå:

Filosofernas förförare är orden: de sprattlar i språkets nät. (”Vi filologer” i bd 2 av Samlade skrifter, s. 372.)

Påminner om Wittgensteins idé att avsikten med hans filosofi är att leda flugan ur flugglaset. Men än sen? Orden kan ju ändå inget annat göra än kritisera orden!

$ $ $

Och nu till något annat:

Den grekiska filosofin tycks börja med ett helt orimligt hugskott, med satsen att vattnet är alltings ursprung och moderssköte. Är det verkligen nödvändigt, kan man fråga sig, att stanna upp och på allvar besinna detta? – Ja, av tre skäl: för det första för att satsen säger något om tingens ursprung, för det andra för att den gör det utan bilder och mytiskt fabulerande och för det tredje för att den rymmer, om än i förpuppad form, tanken att allt är ett. Det förstnämnda skälet placerar ännu Thales i sällskap med de religiösa och vidskepliga; det andra för honom ut ur detta sällskap och framställer honom som den förste naturforskaren, och på grundval av det tredje skälet betraktas Thales som den förste grekiske filosofen. I Thales segrar för första gången den vetenskapliga människan över den mytiska och i sin tur den visa människan över den vetenskapliga. (A.a., s. 375.)

$ $ $

Har Nietzsche någon begreppsbildningsteori? Låt se:

Låt oss särskilt tänka på bildandet av begreppen. Varje ord blir begrepp just genom att det inte skall tjäna som erinran om den unika, helt och hållet individualiserade urupplevelse, för vilken den har sin uppkomst att tacka, utan samtidigt måste passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall. Varje begrepp uppstår genom likställande av olikheter. Lika säkert som det är att ett blad aldrig är helt likt ett annat, lika säkert har begreppet blad bildats genom att man godtyckligt låtit dessa individuella olikheter falla, glömt bort det skiljande, och väcker nu föreställningen, att det i naturen finns någonting utom bladen som vore ”blad”, kanske en urform, efter vilken alla blad vore vävda, tecknade, mätta, färgade, krusade, målade, men av oskickliga händer, så att inget exemplar hade utfallit korrekt och tillförlitligt som trogen avbild av urformen. (Om sanning och lögn i utommoralisk mening”, s. 506f i Samlade skrifter, bd 2.)

Hur vill Nietzsche ha det då, ifall man inte får bortse från hur olika bladen är sinsemellan? Att använda ordet ”blad” bara om det första blad man får syn på, och sedan hitta på ett alldeles nytt ord för varje nytt blad man får syn på? – Han fortsätter:

Vi kallar en människa ”hederlig”. Varför handlade hon idag så hederligt? frågar vi. Vårt svar brukar lyda: på grund av sin hederlighet. Hederligheten! Det heter å andra sidan: bladet är bladens orsak. Vi vet ju ingenting om en väsenskvalitet som skulle heta ”hederligheten”, men väl om talrika individualiserade, följaktligen olika handlingar, som vi likställer genom att utelämna det olika och nu betecknar som hederliga handlingar; till sist formulerar vi av dem en qualitas occulta [dold egenskap] med namnet ”hederligheten”. (S. 507.)

Återigen: hur vill Nietzsche ha det? Får vi kalla blott den första hederliga handling vi bevittnar ”hederlig” och sedan hitta på nya ord för handlingar som i visst avseende påminner om den första med i andra avseenden skiljer sig?

$ $ $

Om staten – ”det kallaste av alla kalla odjur” – har Nietzsche mycket att säga; här ett par smakprov:

Staten, av skymflig härkomst, för de flesta människor en oavbrutet flytande källa av vedermödor, i ofta återkommande perioder människosläktets förtärande fackla – och ändock en klang, vid vilken vi glömmer oss, ett stridsrop, som entusiasmerat till otaliga verkligt heroiska gärningar, kanske det högsta och mest vördnadsvärda objektet för den blinda och egoistiska massan, som också endast i statslivets oerhörda ögonblick har det besynnerliga uttrycket av storhet i sitt ansikte!  (A.a., s. 484.)

Med det hemlighetsfulla samband som vi här anar mellan stat och konst, politiskt begär och konstnärligt alstrande, slagfält ock konstverk, förstår vi som sagt med stat endast det järngrepp som framtvingar samhällsprocessen: medan utan stat, i det naturliga bellum omnium contra omnes[2], samhället överhuvud inte kan slå rot i större omfattning och utöver familjens sfär. Nu, efter den allmänt förekommande statsbildningen, koncentrerar sig denna drift till bellum omnium cantra omnes från tid till annan i folkens skräckinjagande krigsmoln och urladdar sig liksom i sällsyntare men desto starkare slag och blixtar. Dessemellan får samhället dock tid att under den mot det inre sammanträngda verkan av detta bellum överallt gro och grönska,, för att, så snart det blir några varma dagar, låta geniusens lysande blommor spira fram. (A.a., s. 485.)

Och på nästa sida oroar sig Nietzsche över den i hans tid och samhälle rådande krigsrädslan; men det bli för långt att citera.

$ $ $

Här en bra sammanfattning av Nietzsches filosofi:

I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstrött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i ”världshistorien”: men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. (A.a., s. 503.)

En kort minut av kunskap!

$ $ $

Nä, nu får det vara nog med Nietzsche.


[1] Om ni följer länken, kommer ni att få veta att Richard Hejll var nazist. Men detta gör vare sig översättningen bättre eller sämre. Däremot är det lite märkligt att han var antisemit, med tanke på vad Nietzsche ansåg om antisemiter – nämligen att de samt och synnerligen borde skjutas.

[2] ”allas krig mot alla” – men det visst ni väl redan?