Mer om allas lika värdelöshet

Uppföljare till Är vi alla lika lite värda?

Eskil Franck (teolog och överintendent vid Forum för levande historia) fick en insändare publicerad i Eskilstuna-Kuriren 18 december (även publicerad i Kristianstadsbladet), där han bl.a. påpekar att uttrycket ”allas lika värde” är en felöversättning:

Formuleringen om alla människors lika värde kommer från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. På engelska lyder texten: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights” (inte “value and rights”). På franska har dignity blivit ”dignité”, på spanska ”dignidad”, på italienska ”dignità”, på tyska ”Würde” och på danska ”værdighed”. På dessa språk saknas alltså betydelsen ”värde”.

Min kommentar:

Den här insändaren var klargörande. Alla dessa som talar om ”allas lika värde” måste tydligen vara väldigt smickrade över att vara precis lika mycket värda som Adolf Hitler (eller någon annan av historiens många tyranner och massmördare). Själv betraktar jag det som en förolämpning att betraktas som lika lite värd som Hitler eller de andra tyrannerna och massmördarna.

En liten reflektion bara: FN-deklarationen säger ju faktiskt att vi är födda med lika värde eller värdighet. Så när Hitler var nyfödd, var han varken mer eller mindre värd än någon annan nyfödd bebis. Det var vad han gjorde senare i sitt liv som gör att han är mindre värd än vi vanliga hyggliga människor.

En annan sak: För den nyföddes föräldrar är rimligen den egna bebisen mer värd än alla andra bebisar. Varje enskild har sin egen värdehierarki, och hur skulle det kunna vara annorlunda? Vänner är mer värda för den enskilde än bekanta och främlingar, och betydligt mer värda än ovänner.

Men det är skillnad på hur ”samhället” eller staten betraktar människorna. Staten får inte göra skillnad på person och betrakta somliga bebisar som mer värda än andra. Staten ska inte ha lov att ta hänsyn till annat än om människorna är laglydiga eller brottsliga.

$ $ $

Så långt insändaren; nu till den semantiska utläggningen.

Nyansskillnaden mellan ”värde” och ”värdighet” har jag lite svårt att få grepp om. Ifall jag säger att någon är en ”värdig vinnare” eller en ”värdig mottagare” av någon hedersbetygelse, så säger jag ju exakt detsamma om jag säger att han/hon var värd att vinna eller att motta hedersbetygelsen.

Men det är lite annorlunda med materiella värden. Jag kan säga att en maträtt är mer värd än en annan, ifall den smakar bättre, eller att en skön länsstol är mer värd än en pinnstol som håller på att ramla sönder. Men ”värdighet” är knappast något vi tillmäter maträtten eller länstolen. Och det skulle aldrig falla någon in att säga ”penningvärdighet” och ”marknadsvärdighet” i stället för ”penningvärde” eller ”marknadsvärde”.

Men längre än så kommer jag inte. Talar vi om människor, kan vi lika gärna säga att någon har ”människovärdighet” som att han/hon har ”människovärde”. ”Värdighet” tillkommer människor men inte döda ting.

$ $ $

Men detta ändrar ingenting i sakfrågan. Att vi har lika rättigheter beror helt enkelt på att man antingen har en rättighet eller också har man den inte. Mista dessa rättigheter kan man bara göra genom att kränka andras rättigheter. Tar man en annans liv (annat än i självförsvar), kan man inte längre åberopa sin egen rätt till liv.[1]

Men ”allas lika värde” är nys och nonsens. Antingen betyder det att vi alla är lika mycket värda som mänsklighetens största hjältar, eller också att vi alla är lika lite värda som dess värsta skurkar. Antingen är ingen av oss mindre värd än Raoul Wallenberg, eller också är ingen av oss det minsta mer värd än Adolf Eichmann. Och då kan man ju verkligen fråga sig vem som har något att vinna och vem som har något att förlora på att denna klyscha är så allmänt accepterad.

$ $ $

Till försvar för idén om ”allas lika värde” kan man möjligen säga att den bör gälla för statliga myndigheter och för rättsväsendet. Staten ska inte betrakta någon som ”mer värd” än någon annan; staten ska förhålla sig neutral. Rättsväsendet ska inte göra skillnad till person, utan döma efter vilka brottshandlingar som begåtts och inte ta hänsyn till den brottsliges samhällsställning. Men även i det fallet är det ju principen om ”lika rättigheter” som gäller, inte ”lika värde”.

$ $ $

Många ord blev det för att förklara något som faktiskt borde vara alldeles glasklart.


[1]) Det enda men avgörande argumentet mot dödsstraff för mord är att misstag kan begås (och har begåtts). Blir en oskyldig avrättad, har ju han/hon inte den ringaste glädje av det skadestånd som utbetalas när misstaget uppdagas. Ett felaktigt utdömt livstidsstraff kan åtminstone i någon mån gottgöras den dag felaktigheten uppdagas.

Är vi alla lika lite värda?

Nej, så kan det ju inte vara. Den som skadar mitt liv och välbefinnande måste ju vara mindre värd – åtminstone för mig – än den som gagnar mitt liv och välbefinnande. Skulle någon försöka mörda mig, måste han väl vara mindre värd än den läkare som sedan räddar mitt liv? Massmördare, sådana som Hitler, Stalin, Pol Pot, Robespierre (ni får komplettera listan själva), är väl ändå mindre värda än vanligt, hyggligt, fredligt folk? Och hur är det med nationalekonomer? Marx och Keynes är väl ändå mindre värda än Mises och Reisman?

Ändå upprepas ständigt ”allas lika värde” som ett mantra. Men vad menas med det? Är vi alla lika mycket värda – så att massmördarna är lika mycket värda som mänsklighetens välgörare? Eller är vi lika litet värda – så att ingen ska kunna betrakta sig som bättre än en massmördare? Jag misstänker att det är det senare som avses; för vem har något att vinna på detta betraktelsesätt, annat än de som vet med sig att de är fullständigt värdelösa, och alltså han någon sorts egenintresse av att dra ner oss andra till sin egen nivå?

Det här kom jag att tänka på när jag läste ett debattinlägg i Aftonbladet 20 maj av Stefan Löfven och Ibrahim Baylan. Det handlade om frågan ifall Nationalsocialistisk Front Svenskarnas Parti ska ha lov att besöka våra offentliga skolor för att sprida sitt budskap, precis som alla andra politiska partier. Så här skriver de till att börja med:

Ska judiska barn behöva sitta och höra i sin egen skola att de inte har samma människovärde som andra? Ska romska barn höra i sina egna klassrum att de inte har en rätt att existera? Ska homosexuella barn få känna hatet i de lokaler som ska stå för trygghet och lärande?

Ja och amen, så långt.[1] Men så kommer detta:

Tvärtom har vi en plikt som människor och demokrater att i varje läge stå upp för alla människors lika värde och rätt. [Min kursivering.]

Men nazister är ju – vad man än må anse om dem för övrigt – människor. Så om alla människor har lika värde och rätt, då borde det ju också vara vår obetingade plikt som demokrater att stå upp också för deras lika värde och lika rätt att föra ut sitt budskap i våra skolor, precis som andra politiska partier – och detta till på köpet i varje läge, alltså även i dagens läge.

Nåja – motsägelsen här torde ligga i öppen dag.

Men så var det detta med alla människors lika rätt. Begreppen ”värde” och ”rätt” eller ”rättighet” buntas ofta ihop med varandra, som om de vore samma sak. Så lite begreppsanalys kan vara på sin plats.

Vad menar vi när vi säger att något är av värde för oss? Att det gagnar vårt liv och välbefinnande. Det som i stället skadar vårt liv och välbefinnande är ett ”anti-värde” eller ”ovärde”, för att mynta ett nytt ord.[2] Men saker och ting kan gagna eller skada detta liv och välbefinnande mer eller mindre – värden låter sig m.a.o. graderas.

Så t.ex. är vår familj och våra vänner av större värde för oss än flyktiga bekanta eller främlingar; och våra ovänner och fiender är av större ”ovärde” för oss än bekanta och främlingar. Om inte så vore, varför skulle vi bry oss om att bilda familj och skaffa vänner? Och varför hålla oss på avstånd från våra ovänner och värja oss mot våra fiender?

Nu finns det säkert de som invänder att det här är subjektivism, eftersom det innebär att vi ska betrakta människorna – vänner som främlingar eller ovänner – ur vårt eget alldeles personliga och privata perspektiv. OK, men ur vilket perspektiv ska vi då betrakta det?

Låt oss säga att det faktiskt finns en allsmäktig och evig Gud – en sådan som ”låter solen gå upp över onda och goda, och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”. En sådan Gud har inget behov av värden: hans liv och välbefinnande är redan garanterat, eftersom han är odödlig, och inget skulle kunna skada det. För honom skulle olika människors värde vara likgiltigt; vi skulle alla vara lika mycket eller lika litet värda i hans ögon.[3]

Men samme Gud tvekar ju inte att skicka somliga av oss till Himlen och andra till Helvetet efter vårt frånfälle; så uppenbarligen fäller han värdeomdömen fastän ingen av oss vare sig kan gagna eller skada honom. Och han grundar detta på sin vetskap om huruvida vi tror på honom eller ej – som om han skulle gagnas av tron och skadas av otron, fastän ingenting borde kunna gagna eller skada honom, allsmäktig och odödlig som han är.

Än värre: Vem som tror på Gud och vem som inte tror på honom bestäms av Gud själv! I varje fall är detta vad både Jean Calvin och Martin Luther säger.[4]

Men det här var en utvikning för att visa att en sådan Gud, om han fanns, långt ifrån att vara det högsta av alla värden är det lägsta av alla ovärden. Och frågan om det är ”subjektivism” att ta tillvara sina egna intressen och välja livsledsagare/ledsagarinna och vänner med omsorg och utan att hänge sig åt önsketänkande, tror jag mig ha rett ut förr – och om inte jag har gjort det, har Ayn Rand gjort det.[5]

En utvikning till: Är det månne politikerna själva som tar detta evighetsperspektiv och betraktar varenda kotte som precis lika mycket värd? Nej, så kan det heller inte vara. Om en politiker vill bli omvald, måste han rimligen sätta större värde på dem som röstar på honom än på dem som röstar på andra kandidater. Om så inte vore, varför lägga ned så mycket tid och möda på röstvärvning (och pengar också, pengar som ursprungligen kommer från valmännen i deras egenskap av skattebetalare). Och om det måste bildas en koalitionsregering, sätter då inte statsministerkandidaten större värde på dem som kan tänkas ingå i koalitionen än på dem det är uteslutet att samregera med?

Och varför är för övrigt politiker så angelägna om att detaljreglera våra liv, om det inte vore för att de betraktar sig själva som lite högre stående varelser än vi andra?

Nog ironiserat.

Åter till rättigheter. Till skillnad från värden och ovärden låter sig inte rättigheter graderas: antingen har man en rättighet, eller så har man det inte. Det finns inget ”mer eller mindre” här. Det enda som kan hända med en rättighet är att den förverkas. Den som tar en annans liv kan inte åberopa sin egen rätt till liv, och den som stjäl kan inte åberopa sin egen rätt till egendom.[6]

Alla är vi lika inför lagen – till dess att domen fallit och somliga av oss blir bötfällda eller får krypa in i kurran. Allas likhet inför lagen betyder inte att vi alla måste få vår egendom konfiskerad eller sättas i fängelse.

Detta var en lång utläggning om något som faktiskt borde vara nästintill självklart.


[1]) Om skolväsendet vore privatiserat skulle förstås ägarna kunna säga stopp och belägg. Men nu är skolväsendet i stort sett offentligt, och då blir det här en politisk fråga.

[2]) På engelska kan man säga ”disvalue”, men det har vi ingen bra motsvarighet till på svenska.

[3]) I ”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd har Ayn Rand ett exempel med en oförstörbar robot; men det är ju precis lika tillämpligt på en allsmäktig och odödlig gud.

[4]) Se Luthers bok Om den trälbundna viljan. – I skolan fick jag lära mig att predestinationsläran – idén att somliga är förutbestämda till evig salighet och andra till evig fördömelse – var Calvins idé, men Luther ansåg faktiskt detsamma. Samma idé finns också i Koranen.

[5]) T.ex. här:

De flesta människor tror […] att abstrakt tänkande måste vara ”opersonligt” – vilket betyder att idéer inte får ha någon personlig innebörd, värde eller vikt för den tänkande. Denna uppfattning vilar på premissen att ett personligt intresse är en förvrängande kraft. Men ”personlig” betyder inte ”icke-objektiv”; det beror på vad för slags person du är. Om ditt tänkande bestäms av dina känslor, då kommer du inte att kunna bedöma någonting, personligt eller opersonligt. Men om du är den sorts person som vet att verkligheten inte är din fiende, att sanning och kunskap är av avgörande, personlig, självisk betydelse för dig och för ditt eget liv – då är ditt tänkande klarare och sannare ju mer lidelsefullt personligt det är. (”Filosofiskt detektivarbete”; min översättning. Originalet finns i Philosophy: Who Needs It; och just det här citatet återges också i The Ayn Rand Lexicon.)

[6]) Ett kort ord om dödsstraff: Om domstolar aldrig gjorde några fel, skulle dödsstraff vara det rätta straffet för mord. Men nu gör domstolar ofta fel, och dömer man då till livstid finns fortfarande möjligheten att rätta en felaktig dom i efterhand. Hade vi dödsstraff i Sverige, skulle Thomas Quick/Sture Bergwall för länge sedan varit avrättad, och herrar Kwast, Penttinen m.fl. kunde sova lugnt om natten och inte behöva bekymra sig om Hannes Råstams och Dan Josefssons avslöjanden. (De av er som har all objektivistisk litteratur i bokhyllan kan slå upp The Objectivist Newsletter, januari 1963, för en kort notis om dödsstraffet.)