Kapitalistisk girighet eller jämt fördelad fattigdom?

Fattigdomen kan till nöds fördras, om den delas av alla. – Citat tillskrivet Ernst Wigforss.

En bekant till mig har lagt ut den här texten på Facebook:

För en del år sedan läste jag att hela världens befolkning skulle få plats på Gotland. Visserligen skulle de stå trångt, men i teorin skulle de kunna få rum där.

Nu hör jag i en rapport från Världsekonomiskt forums konferens i Davos, att de 85 personer som är rikast i världen skulle rymmas i en dubbeldäckad buss. Dessa 85 har lika stora tillgångar som den fattigare halvan av mänskligheten, 3.5 miljarder.

Tanken svindlar. Logiken säger oss[1] att med eget arbete kan man inte uppnå så ofantliga rikedomar som dessa 85. Det rör sig om olika former och grader av utnyttjande av andra.

Jag tänker vidare: Att skapa en förmögenhet genom hårt arbete, insatser som genererar bra jobb för andra och som är samhällsnyttiga, behöver inte vara förkastligt.[2] Men tänk om hälften av dessa 85 personers enorma tillgångar kunde hjälpa upp situationen för de fattigaste! Tänk om dessa pengar kunde användas för att motverka krig och miljöförstöring.[3]

Den avsmak man känner inför enorma rikedomar har inte med avundsjuka att göra. Men ändå… den här uppgiften gör mig beklämd och upprörd. Särskilt som jag ser att många av de enormt rika använder sin makt för att styra politiken i landet där de bor.

Dock ser jag en ljusglimt: Det finns många rika människor som utmärkt sig för stora humanitära insatser. 2010 lovade 40 amerikanska miljardärer att skänka minst hälften av sin förmögenhet till välgörenhet, i kampanjen ”The giving pledge” (Givarlöftet) som startades i juni det året av Bill Gates och Warren Buffett.

Skulle världens rikedomar fördelas jämnt mellan alla vuxna människor skulle var och en få 51 600 dollar, eller drygt 328 000 kronor, vilket borde ge alla chansen till ett bättre liv – förutsatt förstås att man har förutsättningar för det! Men hur sätter man stopp för omänsklig girighet? [Mina kursiveringar.]

En lämplig övningsuppgift för trogna läsare av denna blogg skulle vara att lokalisera exakt hur mycket som är fel med denna text. Men eftersom jag inte har så många trogna läsare, får jag försöka själv.

Till att börja med: Att stora rikedomar endast kan skapas genom ”olika former och grader av utnyttjande av andra” är ju ingenting annat än marxism. Det är exploaterings- eller utsugningsteorin, och den är ju, om inte annat, vederlagd av George Reisman i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin.

Därmed inte sagt att det inte finns de som tillskansat sig enorma rikedomar genom att skinna allmänheten. Men de har de varit politiker eller nära lierade med den politiska makten, och det är faktiskt en helt annan sak än att skapa rikedom genom produktivt arbete.

Men nu talar vi alltså om de produktiva genier – alltifrån James Watt och Edison fram till våra dagars Bill Gates och Steve Jobs – som fört civilisationen framåt. Det är alltså deras fullt välförtjänta rikedom som nu ska användas för att, påstår man, hjälpa de fattiga till ett drägligare liv. Vad man bortser från här är att de redan har hjälpt miljoner, kanske miljarder, fattiga till ett betydligt drägligare liv – inte genom att skänka bort sin rikedom utan genom att använda den, genom att plöja ner den och återinvestera den i ytterligare produktion. Får jag kanske lov att hänvisa till ett par andra av de Reismanuppsatser jag översatt: De en procenten och de nittionio och Öppet brev till Warren Buffett?[4]

Ingen som öppnat en historiebok kan gärna vara omedveten om att fattigdom, rentav misär, för inte så alldeles länge sedan var det normala tillståndet för det stora folkflertalet. Och de som var rika med den tidens mått mätt var kungar och furstar och adliga storgodsägare – och de fördrev huvudsakligen tiden med att kriga mot varandra och att plundra ut allmogen; så här kan man verkligen tala om ”olika former och grader av utnyttjande av andra”. Ta bara det faktum att en stor del av ungdomen tvångsutskrevs som soldater för att slaktas på slagfälten eller (vilket faktiskt var ännu vanligare) dö av sjukdomar och umbäranden i lägren mellan fältslagen.[5]

Det var den industriella revolutionen och kapitalismens genombrott och erkännandet av ”girigheten”, d.v.s. vinstmotivet, som drivkraft som så småningom lyfte oss ur fattigdomen. Är detta fortfarande något som folk inte känner till? Det verkar inte bättre.

Och om det inte vore för Bill Gates, Steve Jobs, Mark Zuckerbergs och andra moderna innovatörers ”omänskliga girighet”, skulle min bekant inte ens ha kunnat skriva det här på Facebook. Vi skulle inte ha någon Facebook, inga operativsystem eller processorer som gör det möjligt för oss att använda våra datorer, om vi ens skulle ha några datorer alls. Min bekant hade fått skriva det här på en stencil och dela ut sin text ute i gathörnen. Eller vänta… Skulle vi ens ha några stencilapparater? Drevs inte också de som en gång förtjänade sina miljarder på att tillverka stencilapparater av ”omättlig girighet”? Nej, det fick allt bli handskrivna lappar. Om det nu ens fanns pappersbruk som framställde papperet; brukspatroner är väl också exempel på ”omättlig girighet”?

Det är naturligtvis inte fel av Bill Gates, utan tvärtom lovvärt, att han nu lägger ned stora pengar på forskning om malaria och TBC. Många av de ”omättligt giriga” kapitalisterna i det förflutna, som t.ex. Rockefeller och Carnegie, använde en stor del av sin förmögenheter till att ge stora donationer. (Ett exempel på detta nämns f.ö. i Reismans öppna brev till Warren Buffett.) Men om de inte, genom sitt produktiva arbete, hade samlat på sig dessa enorma förmögenheter, hade de ju inte haft något att donera! – Fel blir det först när detta betraktas som någon sorts plikt, som att de måste skänka till välgörenhet för att göra bot för att de skapat sig sina förmögenheter. Har inte Bill Gates och Steve Jobs (för att ta det mest näraliggande namnen ur högen) redan gjort tillräckligt för mänskligheten genom att ge oss Microsoft och Apple? Ingen ska någonsin behöva be om ursäkt för sin egen förmåga!

Stora förmögenheter innebär förstås stora inkomstskillnader – men än sen? T.o.m. jag, som hankar mig fram på en inte alltför väl tilltagen pension, har det ju oändligt mycket bättre än de allra flesta av våra förfäder – och jag har åtminstone en fungerande dator och behöver inte hålla mig till handskrivna lappar för att få ut mitt budskap. En liten inkomst i våra dagar är värd betydligt mer än en jämt fördelad misär.

Och vad båtar 328 000 kronor (i inflationsutsatt pappersvaluta) i en värld där all utveckling stannat av och där ingen ens får öka sin inkomst till 329 000 kronor – än mindre då fördubbla eller tiodubbla den – genom någon ny, banbrytande innovation?

Nej, det är allt avsmak jag känner inför sådana framtidsutsikter. Vilket f.ö. är vad jag känner för hela resonemanget.


[1]) Jag hittade inget bra ställe i mitt svar att kommentera detta, så jag tar det i en fotnot: Slutsatsen i en syllogism kan aldrig vara sannare är premisserna i syllogismen. I det här fallet är översatsen i syllogismen marxistisk; inte att undra på att slutsatsen i syllogismen också blir marxistisk.

[2]) Det här är det enda i texten jag håller med om. Men varför formuleringen ”behöver inte vara förkastligt”? Det är så långt att vara förkastligt som något gärna kan vara.

[3]) Att de s.k. miljövännerna kallar varje förbättring av människans miljö för ”miljöförstöring” är något som Reisman tar upp i Den giftiga miljörörelsen, likaså i Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises. – Därmed inte sagt att det också finns verklig miljöförstöring. Värst har det varit i tidigare kommunistiska diktaturer.

[4]) Ett annat bra inlägg om detta kan man finna på Café Hayek.

[5]) De som ännu inte öppnat en historiebok kan gärna börja med Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien. Men jag tror nog andra historieböcker duger också.

Arbetsvärdelärans absurditet

Marxismens bakvända värld

Arbetsvärdeläran – som utgör en grundbult i den marxistiska utsugningsteorin – säger att det ekonomiska värdet[1] av en vara eller tjänst helt och hållet bestäms av den mängd arbete, eller den arbetstid, som går åt för att producera varan eller tjänsten. Något som bara tar sex timmar att tillverka är värt oerhört mycket mindre än något som tar sex år att producera (man kan tänka på byggen av broar eller tunnlar eller vägar eller järnvägar). Om inte min miniräknare bedragit mig är den senare produkten värd drygt 13 000 gånger mer än den förra.[2]

david-ricardoJag har tidigare bloggat om arbetsvärdeläran, både på svenska och på engelska, efter det att jag läste David Ricardos Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper. Ricardo är förmodligen den vettigaste förespråkaren av denna lära; men att han är så vettig visas framför allt av att han måste förse den med åtskilliga undantag och förbehåll.[3] Här tänker jag skriva om den i ”ren” form, utan undantag eller förbehåll.

Det finns onekligen ett intimt samband mellan värdet av en vara eller tjänst och det arbete och den tid man lägger ned på att producera varan eller tjänsten. Men orsakssambandet är det rakt motsatta mot vad arbetsvärdeläran hävdar. Man lägger ned tid och arbete på att producera en vara, därför att man väntar sig att varan ska ha ett ekonomiskt värde och gå att sälja. Hur mycket tid och arbete man än lägger ned på en vara eller tjänst som visar sig olönsam, är den tiden bortkastad och det arbetet förspillt.

Föreställ dig t.ex. att ett arbetslag lägger ned en massa tid på att gräva hål eller diken i marken, och sedan lägger ned ännu mer tid och arbete på att fylla igen hålen. Hur hårt och hur länge de än jobbar med detta, blir det ingen säljbar produkt av det.

Nu invänder säkert någon att ingen människa någonsin skulle ägna sig åt något så meningslöst. Jovisst – man varför? Därför att de mycket väl inser att sådant arbete skulle vara förspilld möda! Människor som varken studerat Ricardo eller Marx förstår mycket väl det.

Något som däremot inträffat i verkliga livet är att människor tvingats att gräva diken, där de sedan lagts efter att ha blivit arkebuserade, varefter soldaterna skyfflat igen dikena. Två arbetsinsatser har gjorts; den första av offren för arkebuseringen, den senare av soldaterna. Men har denna massgrav då det allra minsta ekonomiska värde? (Den kan möjligen ha ett värde för framtida arkeologer och historiker, som kan skaffa information om den historiska epok då detta skedde; men det är ju inte något kommersiellt eller ekonomiskt värde.)

Men det finns andra problem med arbetsvärdeläran som inte är fullt så drastiska. Arbetsvärdeläran talar bara om arbetstid. Men arbetsmängd och arbetskvalitet sammanfaller inte med arbetstid. Även när det gäller de allra enklaste manuella arbeten är det ju så att vissa arbetare kan ha starkare armar och/eller flinkare händer än andra arbetare och därför för mer uträttat per arbetsperiod. De bidrar uppenbarligen mer än de andra till slutproduktens värde, men mäter man bara i arbetstid är varje arbetares insats exakt lika mycket värd som varje annan arbetares. – Och att hitta en mätmetod som också tar hänsyn till dessa faktorer är inte det lättaste.

När det gäller enkelt kroppsarbete, som dikesgrävning, gräsklippning eller gruvarbete, eller att tillverka enkla produkter som knappnålar, är kanske skillnaden mellan olika starka eller olika flinka arbetare inte så stor; och då är arbetstid inte ett exakt mått på arbetsmängd och arbetskvalitet, men åtminstone ett approximativt mått. Men somliga sysslor är mer kvalificerade än så och kan fordra viss utbildning för att utföras. Läkare, lärare, advokater och många andra yrken fordrar åratals utbildning. Inom industrier som producerar varor finns det arbetsledare och ingenjörer, vilkas arbete också ska räknas in i den arbetsmängd som ingår i slutprodukten. För att arbetsvärdeläran alls ska stämma måste då hela utbildningstiden räknas in  – och det går inte att göra, ens som en approximation. För att nu inte tala om uppfinnare. Hur lång tid en uppfinnare behöver för en viss uppfinning har inte det ringaste att göra med slutproduktens värde. En uppfinnare kan ha lagt ned ett årtionde på sin uppfinning, medan en annan kanske bara fått en plötslig snilleblixt. Men slutprodukten av snilleblixten blir inte därför ett dugg mindre värd än slutprodukten av det tioåriga uppfinningsarbetet.

Karl MarxLåt oss nu se hur Marx försöker slingra sig ur det här:

Det enkla genomsnittsarbetet självt växlar karaktär i olika länder och under olika kulturepoker men är dock i varje existerande samhälle något givet. Komplicerat arbete betecknar endast potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att denna reduktion ständigt försiggår, visar erfarenheten. Även om en vara är produkten av det mest komplicerade arbete, så är dock dess värde likvärdigt med produkten av enkelt arbete och representerar därför självt endast ett bestämt kvantum enkelt arbete. (Kapitalet i Ivan Bohmans översättning, s. 39.)

Det är m.a.o. bara att multiplicera! Och det lärde vi oss att göra i skolan!

Men vänta nu ett ögonblick… Med vilken siffra ska det komplicerade eller kvalificerade arbetet – det som kräver utbildning och mer skicklighet än det enkla – multipliceras för att reducera det till enkelt arbete? Det finns ingen möjlighet i världen att räkna ut vad den siffran skulle vara.

Jo, möjligen skulle man kunna räkna ut det, ifall man kunde räkna ut med exakt hur mycket mer det komplicerade eller kvalificerade arbetet bidrar till slutproduktens värde. Men då är vi ju tillbaka till att det är slutproduktens värde som bestämmer, både vilken tid som läggs ned på att producera den och vilken yrkesskicklighet som krävs för att producera den. M.a.o., att slutproduktens värde bestämmer arbetstidens värde och inte tvärtom.

Böhm-BawerkInte heller är det här någon ny eller originell kritik mot Marx. Så här kommenterar Eugen von Böhm-Bawerk det stycke i Kapitalet jag citerade ovan:

Good! We will let that pass for the moment and will only inquire a little more closely in what manner and by what means we are to determine the standard of this reduction, which, according to Marx, experience shows is constantly made. Here we stumble against the very natural, but for the Marxian theory the very compromising circumstance that the standard of reduction is determined solely by the actual exchange relations themselves. But in what proportions skilled is to be translated into terms of simple labor in the valuation of their products is not determined, nor can it be determined à priori by any property inherent in the skilled labor itself, but it is the actual result alone which decides the actual exchange relations. (Shorter classics of Böhm-Bawerk, p. 272; finns även separat under titeln Karl Marx and the Close of His System, p. 45; engelsk översättning Alice Macdonald.)[4]

Böhm-Bawerk är lite mångordigare än jag; men ni ser säkert att det är samma idé.

Nu för det vara nog om detta. Jag har inte suttit med tidtagarur och kollat exakt hur lång tid det tog mig att svarva ihop denna bloggpost; och att räkna ut hur mycket tid och ansträngning jag lagt ned på mina studier i nationalekonomi är ändå ogörligt. Något ekonomiskt värde har bloggposten inte heller, om inte någon blir så imponerad av den att han/hon donerar en större summa pengar till mig. Annars ligger dess värde mest i den tillfredsställelse jag och/eller mina läsare kan finna i den.


[1]) Det ekonomiska värdet, eftersom det finns värden som inte är ekonomiska. Det är inte för pengarnas skull som man värdesätter sina vänner – ifall man inte skulle ha någon överenskommelse med Stasi om att få betalt för att skvallra på dem. Detsamma gäller förstår ens äkta hälft och ens barn – man erbjuder inte sin äkta hälft på äktenskapsmarknaden, och man säljer inte sina barn som slavar, om man inte befinner sig i en fullständigt desperat ekonomisk situation. Få har så många barn som pappan i Monty Pythonsketchen som måste sälja dem alla till vetenskapliga experiment. Nog skämtat om detta.

[2]) Järnvägstunneln genom Hallandsåsen måste förstås vara ännu mer värd, eftersom arbetet påbörjades 1992 och inte beräknas bli färdig förrän 2015. Men då måste förstås också några år dras ifrån för den tid arbetet avstannat.

[3]) Som Böhm-Bawerk skriver:

… Ricardo places such restrictions on the field in which it [the labor theory of value] has validity, and so interlards his comments with exceptions to this principle that one is hardly justified in maintaining that he held forth labor as the general and exclusive factor on which the value of goods is placed. (Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest, i översättning av George D. Huncke och Hans F. Sennholtz, vol. I, s. 287.)

Böhm-Bawerk påpekar också att varken Smith eller Ricardo någonsin ens försökte bevisa arbetsvärdeläran:

Smith and Ricardo did not furnish any proof of the principle at all, but merely stated its validity as something quite self-evident. (S. 287)

[4]) Det tyska originalet. Zum Abschluβ des Marxschen Systems, finns också tillgängligt på nätet, märkligt nog på en marxistisk nätsida.

Utsugningsteorin suger vidare

Tydligen har Aftonbladets kulturredaktion inte lyckats läsa och tillgodogöra sig min förra bloggpost – än mindre då den uppsats av George Reisman jag hänvisar till – för den 31 oktober publicerades en hyllningsartikel till Friedrich Engels, skriven av Åsa Linderborg, med anledning av en nyutkommen biografi. Ett litet smakprov:

Mycket i Kapitalet är knas eller överdrifter, men mycket är närmast profetiskt glasklart. Mervärdesläran är en av de största samhällsvetenskapliga upptäckterna. Tesen om klassamhällets inneboende motsättningar är svår att bestrida. [Min kursivering.]

Om något är glasklart, och borde vara det även för Åsa Linderborg, ifall hon gjort sig besväret att läsa Reismans uppsats, så är det att mervärdesteorin i Marx tappning är den allra mest bakvända teori som någonsin sett ljuset inom samhällsvetenskaperna. Mervärde är inte något som kapitalister och företagare pressar ur sina arbetare; mervärde är vad kapitalisterna själva skapar och som kommer löntagare till godo i form av högre reallöner och allt fler, allt bättre och allt billigare varor. Sanningen är helt enkelt den rakt motsatta mot vad mervärdesteorin säger.

Låt mig konkretisera. Idag har t.o.m. vi som är relativt fattiga tillgång till, bland mycket annat: datorer med e-post och internet, mobiltelefoner, av vilka de mest avancerade fungerar som datorer, radio- och TV-appartaer, elektriskt lyse, kyl och frys, luftkonditionering, bilar (och bussar eller tåg, ifall vi föredrar att resa kollektivt). Före mobilernas tid hade vi telefoner med sladdar, med vilka det gick alldeles utmärkt att föra samtal på stora avstånd; och före ordbehandlarnas tid hade vi skrivmaskiner; före e-postens tid hade vi faxar och dessförinnan teleprintrar och telegraf. Innan elkraft och kraft från fossila bränslen kom i bruk, hade vi ångmaskiner och ångbåtar. För transporter till lands var det dessförinnan hästskjutsar som erbjöds. Och vi har dammsugare, så att vi slipper sopa med kvast; och hur mycket lättare blir det inte att tvätta idag än förr, när vi har både tvättmaskiner och torktumlare.

Inget av allt detta existerade i förkapitalistisk tid; ville man t.ex. kommunicera över större avstånd, fick man nöja sig med att skriva brev eller sända röksignaler. Och ville man lyssna till förstklassig barockmusik, fick man allt pallra sig iväg till Thomaskyrkan i Leipzig; det fanns varken grammofon eller CD eller DVD[1]. Detta är det mervärde som företagare och kapitalister har skapat åt oss alla, t.o.m. åt oss lägre mellanpensionärer.

I gångna tider hade inte ens de allra rikaste tillgång till detta. Inte ens Salomo i all sin prakt hade en mobil eller ens en gammaldags telefon med sladd, ifall han ville växla några ord med drottningen av Saba – eller något annat av det jag räknat upp ovan. Det allra mesta av det var främmande t.o.m. för drottning Victoria och samtida monarker runt förra sekelskiftet.

Och allt detta är ju empiriskt belagt – jag behöver ju t.ex. bara se mig om i min lägenhet för att upptäcka att jag har både TV och radio (med inbyggd grammofon och CD- och kassettfack) och dator (med inbyggd nätradio) och mobil och dammsugare; och jag behöver bara gå ner i källaren för att se att tvättmaskinen och tumlaren finns där. Så hur kan någon idag ta idén att kapitalismen utarmat oss på allvar? Att den kapitalism som gett oss allt detta i själva verket har sugit ut oss, och att vi alla, utan att ens märka det, befinner oss på svältgränsen, utan några glädjeämnen att lysa upp vår tillvaro? Att det bara är kapitalisterna själva som kommer i åtnjutande av allt detta – att det bara är de som har kyl och frys och luftkonditionering och datorer, etc., etc., medan alla vi andra fortfarande krälar runt i undermänsklig misär? – Nej, marxismen får uppenbarligen sina adepter (inklusive dem som skriver på Aftonbladets kultursida) att se världen i någon sorts omvänd kikare.

Hur ställde sig då Engels själv till allt detta? Engels själv var fabriksägare och tillhörde därför den klass av kapitalistiska utsugare han själv och Marx fördömde; och man bör komma ihåg att han levde under en tid då den industriella revolutionen ännu var relativt ny och då den förindustriella och förkapitalistiska fattigdomen ännu var långt ifrån övervunnen. Så här skriver Lindeborg:

I Manchester skapas den paradox som Engels ska brottas med livet ut: han är både kapitalist och kommunist. Hans anställda har det bättre än andra, men ändå – han pressar mervärde ur dem, profit som finansierar Marx teoribygge om arbetarklassens frigörelse.

Om arbetarna i Engels fabrik verkligen hade det bättre än andra arbetare i Manchester (eller andra industriorter) har jag ingen aning om – men berodde det i så fall på att Engels pressade lite mindre mervärde ur just sina arbetare än vad andra fabriksägare gjorde med sina? Och i så fall: vad hindrade Engels från att helt upphöra att pressa mervärde ur dem genom att helt enkelt lägga ner sin fabrik? Fast då skulle han förstås inte ha några urpressade mervärdespengar kvar för att finansiera Marx teoribygge. Det skulle inte ha gagnat hans arbetare, som bara hade varit tvungna att hitta andra arbetsgivare att låta sig utsugas av; men det skulle ha besparat oss allt elände som blev resultatet av Marx teoribygge.

Sådana ironier åsido måste man ändå fråga sig hur Engels, ens på detta tidiga stadium av utvecklingen, kunde undgå att se att industrialismen och kapitalismen gjorde det möjligt för människor som i äldre tid inte ens skulle ha överlevt till vuxen ålder att nu kunna överleva genom att ta lönearbete i industrierna. Men faktum är ju att han inte ens undgick att se det! Det framgår ju av det citat ur Kommunistiska manifestet jag gav i min förra bloggpost: att ”bourgeoisien” (m.a.o. just de kapitalistiska ”utsugarna”) skapat ”hela, ur marken framstampade befolkningar” (och detta utöver allt annat den åstadkommit enligt detta citat). Detta är ett annat mervärde som just företagarna och kapitalisterna skapat och som sannerligen inte pressades ut av de människor de bokstavligen räddade till livet.

Så en sak till jag måste kommentera. Lindeborg uppmanar oss (eller kanske bara sina egna marxistiska vänner):

Lägg ner de meningslösa försöken att hitta stöd för profitkvotens fallande tendens …

Men en sak är fullständigt sann, och det är att profitkvoten har en fallande tendens! Med ”profitkvot” menas förhållandet mellan vinster och löner; om vinsterna blir procentuellt mindre i förhållande till lönerna, innebär det att profitkvoten sjunker. Men, som vi lärt oss av Reisman (ifall vi gjort oss besväret att läsa hans uppsats), var profitkvoten en gång i den grå forntiden (innan det fanns en enda kapitalist i världen som betalade ut löner) 100%; hur liten vinsten än var, var den helt och hållet vinst, och några löner existerade överhuvudtaget inte. Allteftersom samhället sedan blev alltmer ekonomiskt kapitalistiskt – allteftersom det tillkom fler och fler kapitalister som betalade ut löner och därmed också allt fler löntagare som arbetade för löner – minskade vinsten i procent räknat och lönerna ökade i procent räknat. (Räknar man inte i procent utan i absoluta tal, ökade både vinsterna och lönerna; en distinktion som marxisterna förstås inte fattar; knappast någon gör det.) – Att marxisterna sedan ser detta som ett ”problem” för kapitalismen, ett problem som kapitalisterna måste ”lösa” genom att suga ut arbetarna allt mer, visar ju bara återigen hur fullkomligt bakvänd utsugnings- och mervärdesteorin är. (Mer om detta i min egen artikel Varför behöver vi George Reisman?)

Vi ska inte heller glömma att allt vad kapitalismen åstadkommit, både vad gäller den allmänna höjda levnadsstandarden och vad gäller de fantastiska nya innovationer den gjort möjliga, har åstadkommits trots alla marxistiskt inspirerade försök att tygla och stävja den. Hur bra vi skulle ha det materiellt om det inte vore för att Marx idéer togs för en beskrivning av verkligheten, det vet vi helt enkelt inte.

Så utöver all blodspillan och alla tvångsarbetsläger marxismen lett till i de länder där den blivit statsreligion har den allvarligt hämmat den ekonomiska utvecklingen även i länder där den inte blivit statsreligion. Marxismen hör endast hemma på idéhistoriens skräphög på Aftonbladets kultursida.


[1]) Farbrorn som var organist i Leipzig fotvandrade i sin ungdom från Armstadt till Lübeck (hela 46 mil), bara för att få höra Dietrich Buxtehude spela orgel. Idag skulle han bara ha behövt gå in i närmsta skivaffär eller på ett varuhus och köpt en CD; med lite tur hade han kunnat hitta en LP till vrakpris i någon second-hand-butik. Men OK, han fick motion, och det var säkert nyttigt. Och Buxtehude gav honom kanske några goda råd som han hade nytta av i sitt eget orgelspelande.

Utsugningsteorin suger!

Det är tydligt att min översättning av George Reismans Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin ännu inte fått något genomslag i svensk samhällsdebatt. – Det hade jag förstås inte heller väntat mig, men ibland måste jag vädra min frustration över hur lite vett och sans det finns i samhällsdebatten.

Till att börja med finns det väl knappast någon teori som är så grundligt empiriskt vederlagd som exploaterings- eller utsugningsteorin. Det borde inte behövas något teoretiserande; det räcker med att se sig omkring i världen.

Teorin säger ju inte bara att kapitalisterna suger ut arbetarna, utan att de kommer att suga ut dem mer och mer, ända till den samlade arbetarklassen får nog och gör revolution, hänger kapitalisterna i deras egna tarmar och själva tar över fabrikerna och alla de andra produktionsmedlen.

Om t.ex. den genomsnittlige arbetaren behöver arbeta 6 timmar om dagen för blotta livsförnödenheterna (mat, kläder och husrum) för att orka arbeta 12 timmar i fabriken, kommer hans arbetsdag att vara 12 timmar. Men om dessa 6 timmars arbete får honom att i stället orka arbeta 18 timmar i fabriken, förlängs arbetsdagen till 18 timmar. (Får det honom att orka arbeta 24 timmar, blir arbetsdagen, får man förmoda, 24 timmar; men här tar det nog stopp.) Skulle de 6 arbetstimmarna räcka till att också försörja hustru och en skara barn, då ser kapitalisterna till att också hustrun och barnen får lov att masa sig till fabriken och arbeta.

Men långt ifrån att driva arbetarna till existensminimum för att orka arbeta dygnet runt har ju utvecklingen visat att deras levnadsstandard stadigt höjts och att arbetstiderna blivit kortare, inte längre.[1]

Inte heller har den samlade arbetarklassen någonsin gjort revolution. Revolutioner har genomförts av självutnämnda representanter för arbetarklassen, som inte själva varit arbetare. De har varit intellektuella som Lenin eller Pol Pot, eller rentav förmögna godsägare som Fidel Castro. De flesta arbetare har politiskt valt den reformistiska vägen.

Men fakta ska förstås inte tillåtas stå i vägen för en teori, i synnerhet inte för en teori som går ut på att krossa eller avveckla kapitalismen.

De finansiella kriser vi upplevt under de senaste åren har lett till ett ökat intresse för pro-kapitalistiska tänkare som Ayn Rand och den ”österrikiska” ekonomiska skolan; men den har också lett till att man dammat av tänkare som Keynes och Marx. De har ju också någon sorts ”lösning” på krisen.

Nu i helgen har det anordnats ett seminarium om Kart Marx på ABF-huset i Stockholm, och med anledning av detta publicerade Aftonbladet häromdagen en artikel under rubriken Röda stjärnans dragningskraft av seminariets moderator, Shabane Marot. Belysande citat:

Kärnan i exploateringen rör samhällets egendomsförhållanden. I det kapitalistiska samhället äger flertalet ingenting annat än sin arbetskraft. Den förfogar de fritt över: de kan sälja sin arbetskraft på marknaden som en vara (jämför här med slaven eller den livegne som saknar den möjligheten). Den som däremot förfogar över kapital, kapitalisten, har möjlighet till inköp av såväl arbetskraft som produktionsmedel (lokaler, maskiner, råmaterial för att nämna några exempel). Arbetskraften och produktionsmedlen sammanförs i produktionen, vilket i slutändan ger upphov till en mängd produkter redo att säljas på marknaden.

Vilket i sin tur leder till att marknaden översvämmas av produkter – som dessutom med tidens gång blir allt bättre och/eller billigare; ett faktum som lyser med sin frånvaro i all marxistisk analys.

Här stannar Marx upp och ställer sig två frågor: Varför är det kapitalisten snarare än arbetaren som äger produkterna, trots att det är arbetaren som har producerat dem? Och varifrån kommer egentligen den profit som kapitalisten gör anspråk på efter att produkterna sålts?

Det är förstås just den här idén som Reisman vederlägger i sin uppsats. Det är kapitalisterna och företagarna som är de primära producenterna; de kan i och för sig inte göra det utan sina arbetares hjälp; det är för denna hjälp som arbetarna får sin rättmätiga lön. Men sådant går inte in i marxisternas huvuden.

I Kapitalets första band presenteras svaren på dessa frågor: det är egendomsförhållandena som garanterar kapitalistens ägande av produkterna, och profiten uppstår ur skillnaden mellan vad det kostar att anställa arbetskraften för en viss period och det värde som arbetaren kan producera under samma period. Arbetarens lön motsvarar inte värdet på det arbetaren producerar under arbetsdagen – detta är exploateringens grundval.

Också något som inte skulle kunna skrivas, ifall man läst och förstått Reismans uppsats. Men hans grundtanke förtjänar att upprepas: Innan det fanns kapitalister och företagare i världen, skulle arbetaren vara tvungen att producera och sälja varor alldeles på egen hand; och han skulle inte få någon lön för sitt arbete; hans försäljningsintäkter skulle vara vinst, inte lön. Men dessa vinster skulle vara så ytterligt små att han nätt och jämt skulle kunna leva på dem, om ens det. Kapitalisterna och företagarna skapar inte vinster – vinster har funnits i alla tider, hur små de än varit – de skapar löner, och gör det därmed möjligt för arbetarna att få, som man brukar säga, en lön att leva på.

Jaha, och så var det det här med miljön:

Men kapitalismens irrationella sidor är ingenstans tydligare än i relation till de ändliga naturresurserna. En ”hållbar utveckling” tycks inte vara möjlig i en värld där egendomsförhållandena leder till en ansamling av inflytande och resurser i händerna på ett fåtal.

Att kravet på ekonomisk tillväxt går före varje hänsyn till miljön är uppenbart och den tröghet som präglar det svenska och internationella arbetet för en ”grön omställning” speglar det faktum att den reellt existerande kapitalismen är allt annat än grön.

Att ”den reellt existerande kapitalismen är allt annat än grön” ska vi nog vara tacksamma för! Och att den reellt existerande marxismen gör gemensam sak med miljörörelsen i ansträngningarna att avveckla industricivilisationen och driva oss tillbaka till förindustriell tid är inte heller att förvåna sig över.[2]

Marxisterna ser ändå ett ljus i mörkret:

Kapitalet är dock ingen pessimistisk bok. Marx gör en stor poäng av den utveckling som sker inom kapitalismen, framför allt avseende teknologi och organisation inom produktionen.

Jodå, Karl Marx visste rätt väl vad som var bra med kapitalismen. Så här skriver han och Engels i Kommunistiska manifestet:

Bourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassvälde skapat kolossalare produktionskrafter än alla föregående generationer tillsammans. Naturkrafternas underkuvande, maskinerierna, kemiens tillämpande på industrien och jordbruket, ångbåtarna, järnvägarna, de elektriska telegraferna, uppodlande av hela världsdelar, floderna som gjorts farbara, hela, ur marken framstampade befolkningar – vilket föregående århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i skötet av det samhälleliga arbetet? (Kommunistiska manifestet i Axel Danielsson översättning, s. 21; min kursivering)

Med ”hela, ur marken framstampade befolkningar” menas just det faktum att kapitalismen (”bourgeoisien”) gjorde det möjligt för enorma människomassor att överleva, människor som under förkapitalistisk tid helt enkelt skulle ha svultit ihjäl och inte lyckats överleva länge nog för att själva bilda familj och sätta barn till världen.

Ändå vigde alltså Marx sitt liv åt att förespråka att detta samhällssystem skulle avvecklas.

Nu menade ju Marx att denna avveckling av kapitalismen var en historisk nödvändighet och att socialismen och kommunismen skulle framfödas ”ur kapitalismens eget sköte”. Men om marxisterna toge detta på allvar, skulle de förespråka fullständig, oreglerad laissez-faire-kapitalism, precis som objektivister och ”österrikare” gör – för ju mer kapitalismen lämnas fri att utvecklas, desto snarare måste ju revolutionen och socialismens framfödande komma. Men när får vi se någon marxist dra den konsekvensen?

Vad det här faktiskt demonstrerar är att socialismen är parasitisk till sin natur. Kapitalismen ska skapa alla dessa fantastiska produktionskrafter, och sedan ska socialisterna helt enkelt ta över dem. Och då ska det alltså bli så här, för att fortsätta citera Aftonbladet:

Utvecklingen av dessa så kallade produktivkrafter utgör en förutsättning för människans befrielse från arbetet, vilket kan frigöra tid för alla åt att odla sociala, intellektuella eller konstnärliga förmågor. Inom den kapitalistiska produktionen lyser den möjligheten med sin frånvaro.

Allt detta ska alltså kapitalismen skapa, innan socialisterna tar över!

Vad som verkligen kommer att hända, ifall utsugningsteoretikerna får som de vill, är något helt annat. Som Reisman skriver i slutet av sin uppsats är det socialismen, inte kapitalismen, som är det verkliga utsugningssystemet:

Alltså är individens ställning under socialismen den att han måste tillbringa sitt liv med att slita och släpa för härskarnas ändamål, och de har ingen anledning att frivilligt förse honom med någonting utöver det fysiska existensminimum. De kommer att ge honom mer (förutsatt att de har förmåga att göra det) endast om det är nödvändigt för att förhindra upplopp eller revolution, eller som ett medel att ge speciella incitament för att uppnå sina egna värden, som t.ex., framför allt, regimens makt och prestige. Alltså kommer de att förse raketforskare, hemliga polisagenter och sådana intellektuella och idrottsmän vilkas bedrifter hjälper till att sprida ära över regimen en relativt hög levnadsstandard. Genomsnittsmedborgaren har emellertid tur om de förser honom med existensminimum. Han har tur, för som Mises och Hayek har visat är socialismens brist på koordination så stor och dess kaos så omfattande att i frånvaro av en kapitalistisk värld utanför att söka hjälp ifrån skulle socialismen leda till att arbetsdelningen förstörs och därmed till en återgång till feodalismens primitiva ekonomiska tillstånd. För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum.

Och då blir det minsann ingen tid över att ”odla sociala, intellektuella eller konstnärliga förmågor”, annat än om dessa förmågor ställs i de socialistiska härskarnas tjänst!

(Att skicka det här till Aftonbladet är förmodligen bara bortkastad tid.)


[1]) På detta svarar förstås utsugningsteoretikerna att det beror på att de lyckats sätta en del spärrar för utsugningen genom lagstiftning om sådant som minimilöner, maximiarbetstimmar, förbud mot barnarbete, m.m., m.m. Jag ska ta upp den invändningen den dag jag har gott om tid.

[2]) Ja, jag vet att jag tjatar. Men om ni inte gjort det förut, så läs gärna de uppsatser av Reisman jag översatt som handlar om detta:

Den giftiga miljörörelsen

Miljörörelseförödelsens aritmetik

Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises

Vad kom först, löner eller vinster?

Alltsedan Adam Smiths dagar har man tagit för givet att den ursprungliga inkomstformen var löner – att alla inkomster i förkapitalistisk tid var arbetslöner – och att vinster var något som tillkom senare i och med tillkomsten av företagare och kapitalister; och att dessa vinster utgjorde ett avdrag från vad som tidigare helt och hållet var arbetslöner.

Resonemanget kan förefalla bestickande – för i vår tid (och också på Adam Smiths tid) är det otvivelaktigt arbetare som får löner och företagarna och kapitalisterna som kammar hem vinsterna.

Icke desto mindre är sanningen den rakt motsatta.

Löner förutsätter ju nämligen att någon betalar ut lönerna – och de som betalar ut dem är förstås arbetsgivarna, m.a.o. företagarna och kapitalisterna. På den tiden då det ännu inte fanns företagare och kapitalister, fanns det heller ingen som betalade ut löner. När arbetarna på den tiden fick betalt för sina produkter, var det följaktligen inte löner de fick; det var vinster.

Naturligtvis var dessa vinster otroligt små i jämförelse med de vinster framgångsrika företagare och kapitalister kan kamma hem idag. De var säkert så små att människor på den tiden nätt och jämt kunde överleva på dem, om ens det. Men hur små de än var, var de ändå vinster, inte löner.

I och med att det tillkom företagare och kapitalister, som kunde anställa folk och betala dem löner, blev dessa löner ett avdrag från vinsterna, inte tvärtom. Och det ledde till att människor som tidigare nätt och jämt kunde dra sig fram på sina egna minimala vinster nu i stället kunde leva mycket bättre liv som löntagare.

I absoluta tal är alltså vinsterna i dagens samhälle omätligt mycket större än de vinster som någon kunde göra i förkapitalistisk tid – men i procent räknat blir vinsterna i själva verket mindre och mindre, medan reallönerna blir högre och högre, och arbetarnas, lika väl som företagarnas, levnadsstandard blir allt högre och högre.

Men idén att vinster utgör avdrag från löner och att arbetaren (trots att han faktiskt får det bättre) berövas de löner som rätteligen tillkommer honom och alltså blir ”utsugen” av sin arbetsgivare är utgångspunkten för Karl Marx exploaterings- eller utsugningsteori – och idén accepteras allmänt även av människor som inte kallar sig marxister.

Detta är ämnet för min senaste Reismanöversättning, Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. (Själv har jag gjort ett – i mina egna ögon rätt lyckat – försök att presentera Reismans teori i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?)

Grundtanken är inte särskilt svår att fatta. Som jag själv skrev i min uppsats:

Allt det här kan förefalla enkelt, och det är enkelt – när man väl kommit på det. Men jag har själv läst Adam Smith och slagits av det paradoxala i att arbetarna skulle få det bättre genom att berövas den fulla avkastningen av sitt arbete, och ändå inte sett var grundfelet i resonemanget ligger. Jag är långtifrån dum –och ändå behövde jag George Reisman för att se det rätta sammanhanget.

Men uppsatsen handlar också om hur den klassiska brittiska ekonomin – om man rensar bort detta olycksaliga misstag av Adam Smith – lägger grunden till en vederläggning av utsugningsteorin i alla dess varianter. Och här är det bra att åtminstone någotsånär känna till de ekonomer Reisman hänvisar till (Smith, Ricardo, Mill, Böhm-Bawerk, Mises och Hayek). Har man ingen susning om vad dessa ekonomer skrivit kan det vara rätt svårt att förstå. (Själv har jag åtminstone en liten susning, eftersom jag läst en hel del av dem.) Kanske det kan locka en del läsare till vidare studier. Som Reisman själv skriver:

Om mitt försök bedöms vara framgångsrikt, då kanske ett visst intresse för den klassiska ekonomin som en viktig kunskapskälla kan återuppväckas …

Och om någon tycker att resonemangen är alltför teoretiska, låt mig påminna om att ingenting är så praktiskt som en bra teori.

Och sedan får vi se hur många år eller generationer det tar innan det här lärs ut vid ekonomiinstitutionerna vid våra universitet.