Vem äger våra pengar?

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp[1] (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha.[2] Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret.[3]

Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit (s. 506–512).

När Knapp skrev var det fortfarande i huvudsak ädelmetaller (guld och silver) som gällde som pengar.[4] Men det skulle alltså vara därför att staten bestämt att så skulle vara. Hade staten i stället bestämt att t.ex. järn (eller tenn eller zink eller nickel) skulle vara pengar, skulle järn ha varit pengar, och järnmyntens värde skulle ha dekreterats av staten.

Men så är det ju inte längre idag. De mynt och sedlar vi använder, och de sedlar som spottas ut när vi går till hålet i väggen och som ska finnas tillgängliga när vi handlar med bankkort, har inte längre den ringaste koppling till ädelmetaller. De är ”fiatpengar”, d.v.s. just pengar som skapats genom statliga dekret. Stat och centralbank bestämmer idag vad som ska vara pengar och hur mycket de ska vara värda.

Så vem äger dessa pengar? Eftersom det är stat och centralbank som ger oss pengarna, måste de ju också vara pengarnas egentliga ägare; det är inte vi som äger dem; vi har dem blott till låns.

Och lån ska ju betalas tillbaka. När staten kräver att få lånen betalda kallas det skatt.[5]

Det är förstås ett brott mot all avtalsrätt att försöka undandra sig skatt – t.ex. att flytta sina – förlåt, statens – pengar utomlands och utnyttja s.k. skatteparadis.[6]

Och att detta just nu är på den s.k. tapeten har säkert inte undgått er. Några typiska reaktioner:

”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflykt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper att betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i sitt förord till boken ”Gömda rikedomar”. (Karin Pettersson i Aftonbladet 4 oktober.)

Att staten äger våra pengar är alltså en del av vårt ”grundläggande sociala kontrakt”!


Människor som har det gott ställt och som egentligen skulle kunna bidra med mer ska inte kunna hålla på att smita undan skatt, säger [Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson]. (Aftonbladet 12 april.)


Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop, men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för att göra rätt för sig, och för att efter sin förmåga göra sin del för det vi kallar vårt. (Anna Kinberg Batra, citerad i Aftonbladet 16 mars.)


Antagligen kommer ingen att behöva skaka galler, inte i Sverige i varje fall. ­Skatteflyktingarna har en ogenomtränglig mur av advokater på sin sida och ­vänner på ledande befattningar som skyddar dem. Men det handlar faktiskt om grov organiserad brottslighet i en ­skala som är nästan ofattbar.

Skattesmitarnas offer är vanliga hederliga skattebetalare. De pengar som bland annat rika svenskar gömt undan kunde ha gått till bättre skola och sjukvård i ­Sverige. Enligt Skatteverket försvinner varje år 46 miljarder kronor på detta sätt. Och på global nivå handlar det om ­betydligt allvarligare effekter. (Anders Lindberg i Aftonbladet 7 april.)


Så när lårbenshalsarna börjar knäppa även i milt Medelhavsklimat lär [de skatteflyktande] pensionärerna skynda tillbaka till svensk vård och klaga på riskkapitalister som skickar skattepengar till skatteparadis. (Patrik Kronqvist i Expressen 8 mars 2013.)

Att skatteflyktingarna kommer tillbaka när de behöver vår svenska sjukvård är ett vanligt argument. Men här gäller det ju pensionärer som inte flytt skatten förrän de blev pensionerade och alltså betalt in för vår sjukvård under hela sitt yrkesverksamma liv!


Skatteintäkter är grunden för en gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning. Enorma summor som skulle ha kunnat investeras i hållbar utveckling försvinner i dag på grund av kapital- och skatteflykt. Att bekämpa olovlig kapital- och skatteflykt är därför en central fråga för utvecklingsfinansieringskonferensen i Addis Abeba. (Biståndsminister Isabella Lövin i Dagens Nyheter 13 juli 2015.)

Isabella Lövin vet det förstås inte, men grunden för välfärd och fattigdomsbekämpning stavas kapitalism och kapitalackumulation – och en stor del av det kapital som annars skulle ha ackumulerats försvinner i skatter.


Kostnaderna för det europeiska flyktingmottagandet är extremt små i jämförelse med vad som försvinner i icke-betalda skatter och avgifter varje år, säger [Lisa Pelling] och fortsätter:

– Skulle alla betala de skatter som vi demokratiskt har beslutat om behövs för att bidra till välfärden i Europa skulle det inte vara någon match för oss att ta emot flyktingar. Det finns pengar att omfördela, säger hon. (Dagens Arena 6 oktober 2015.)


De förmenta ”skatteparadisen” snedvrider kapitalmarknad och näringsliv. De skadar ett liberalt ekonomiskt system. […] Mot allt detta behövs stärkt internationellt samarbete – inte nationell inskränkthet och angrepp mot marknadsekonomi och handel. (Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren på ledarplats 11 april.)

Det är alltså inte de höga skatterna utan flykten från dem som snedvrider kapitalmarknad och näringsliv, enligt liberalsocialismen.

Så här skulle jag kunna fortsätta att plocka citat till döddagar eller till tidens ände, vilket som än kan tänkas inträffa först.

Vettigare röster har också hörts:

Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. [7] (Johan Norberg i Metro 13 april.)

Men det bästa svaret gavs av Lena Andersson i Dagens Nyheter 15 april. Några citat:

Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? […] I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras. […]

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. […]

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. […]

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. […]

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Men läs hela![8]

$ $ $

Så vad är lösningen?

För det första måste förstås de lagar vi redan har mot falskmynteri tillämpas konsekvent och gälla även för stat och riksbank – så att vi slipper alla dessa papperslappar och småmynt som inte har den ringaste täckning i ädelmetaller.[9]

För det andra måste all kapitalbeskattning avskaffas, så att pengarna odelat kan gå till investeringar och anställning av arbetskraft. Den lilla bråkdel av sina förmögenheter som storkapitalisterna lägger ned på personlig konsumtion beskattas lämpligen genom att alla skatter ersätts med en enhetlig moms, så som jag föreslår i bloggposten Anspråkslöst förslag till skattereform.

Men viktigast av allt är förstås att idén om staten som härskare ersätts av idén om staten som vår, medborgarnas, tjänare. Och alltså inte i teorin, utan i praktiken. Som det är idag försöker staten – ”välfärdsstaten” – och alla dess tillskyndare smäcka i oss att den tjänar oss när den roffar åt sig våra pengar. Den försöker också smäcka i oss att dess makt utgår från oss – folket – när den i själva verket, som all politisk makt, växer fram ur en gevärspipa. (Se om detta min gamla bloggpost All offentlig makt går ut över folket.)

Om staten betraktades som vår tjänare, inte som vår härskare – och om detta inte bara vore tomma ord – skulle beskattningen vara frivillig. Jag citerar Ayn Rand:

Principen om frivillig finansiering av staten vilar på följande premisser: att staten inte är ägare till med­borgarnas inkomster och därför inte kan inneha någon blankofullmakt på dessa inkomster – att de rättmätiga statliga tjänsternas natur måste vara definierade och begränsade i grundlagen och inte lämna staten någon makt att öka omfånget av sina tjänster efter eget godtyckligt gottfinnande. Principen om frivillig finansiering av sta­ten betraktar följaktligen staten som medborgarnas tjänare, inte som deras härskare – som ett ombud som måste få betalt för sina tjänster, inte som en välgörare vars tjänster är gratis, som ger ifrån sig något för intet. (”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.)

Men vi har en lång väg att vandra …


[1] Utförligare biografi på tyska Wikipedia.

[2] För er som kan tyska och är vana vid att läsa gotisk skrift finns boken som pdf-fil på nätet. Det finns också en engelsk översättning.

[3] Se hans Principles of Economics, s. 257–285. Det tyska originalet, Grundsätze der Volkwirthschaftslehre, kom ut 1871.

[4] ”I huvudsak”, eftersom det även förekom bråkdelsreserver, om än inte i samma omfattning som idag.

[5] Det finns förstås ytterligare ett sätt för staten att få sina pengar tillbaka, och det är att låna ut mer och mer pengar till oss så att pengarnas värde urholkas. Som ni säkert känner till kallas detta inflation.

[6] Det är däremot OK att undandra sig skatt genom att ta statlig anställning. De skatter som stats- eller andra offentliganställda betalar är fiktiva. Se härom Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

[7] Se om detta min gamla bloggpost Högskattehyckleriet.

[8] Jag hittade också en bra artikel om ”Panamadokumenten” av Michael D. Tanner på Catoinstitutets hemsida.

[9] Den svenska tiokronan består av 89% koppar, 5% aluminium, 5% zink och 1% tenn. Legeringen kallas ”nordiskt guld”, fastän guldinnehållet är 0% Den gula färgen på myntet är förmodligen avsedd att vilseleda oss att tro att det är ett guldmynt. Enkronan består av kopparnickel. Femkronan har en kärna av nickel och ytterskiktet består av kopparnickel. De nya en- och tvåkronorsmynten kommer att göras i kopparpläterat stål.

Bloggrekord för Reismanbloggen

I gårdagens Aftonbladet kunde man läsa en kort notis av Petter Larsson om de stora inkomstskillnaderna i Tyskland och att de blivit än större under de senaste tio åren – och sådant kan ju en skribent i Aftonbladet aldrig acceptera! Fredrik Segerfeldt hade en bra kommentar om detta på Facebook:

Tyskland är det land som utan jämförelse skapat flest jobb i Europa det senaste decenniet. Det var reformer under sossen Schröder som la grunden för framgången. Viktigast var möjligheten till låglönejobb. Den här diskussionen finns inte i Sverige. Arbetarrörelsen lyckas undvika att erkänna dilemmat mellan ökad lönespridning och fler jobb, och få i borgerligheten har guts nog att driva linjen. Det är synd, för jag tror att om dilemmat blir tydligt och makthavarna tvingas ta ställning så kommer vi att få en debatt som inte bara är mer intellektuellt hederlig utan som också kan ge fler jobb. I stället får vi sådana här artiklar.

Vänstern har alltid satt minskade inkomstskillnader före jobben, och lyckades komma undan med det även i denna valrörelse.

Larsson hänvisade till en ”Piketty-inspirerad forskningsrapport”. Så jag lade in denna syrliga kommentar på Aftonbladet:

Inte för att Aftonbladets redaktion någonsin kommer att fatta någonting, men jag vill ändå rekommendera den här artikeln [Thomas Piketty rättvänd].

I vanliga fall har jag bara några ströbesök på min Reismanblogg, och jag hade inte väntat mig annat den här gången heller. I stället fick jag 320 besök! (Det är hittills betydligt färre idag, men fortfarande fler än vanligt.) [Det blev till sist 62, och det är ju inte så pjåkigt det heller.]

Ibland lönar det sig att länka!

$ $ $

De av er som läst Reisman – det må vara i original eller i mina översättningar – vet förstås att stora förmögenhetskoncentrationer inte alls leder till att de fattiga blir fattigare, utom tvärtom till att de fattiga kan resa sig ur fattigdomen, och att de relativt fattiga med tiden blir relativt rika. Och detta på två sätt:

  1. Genom att de stora förmögenheterna till stor del investeras i köp av arbetskraft, d.v.s. att de skapar jobb. Och detta är väl inte så svårt att förstå?
  2. Genom att en annan stor del av dem investeras i köp av kapitalvaror – fabriker och maskiner och mycket annat – vilket leder till att fler och bättre konsumtionsvaror produceras till billigare pris, vilket i sin tur leder till att reallönerna – löner uttryckta i faktisk köpkraft – fortlöpande stiger. Detta är möjligen lite svårare att förstå, men inte mycket.

Petter Larsson ondgör sig, i artikeln jag länkade till, över att de rikaste i Tyskland för tio år sedan tjänade 50 gånger mer än ”Medelmüller”, medan de nu tjänar 80 gånger mer; och Fredrik Segerfeldt observerar att Tyskland under samma tidsperiod skapat fler jobb än några andra länder i Europa. Sambandet är solklart; men det innebär ju inte att Petter Larsson eller någon annan av Aftonbladets skribenter någonsin kommer att fatta det.

Och ändå är det ju redan nu så att de makthavande skamlöst utplundrar de förmögenheter framgångsrika företagare byggt upp – Reisman brukar nämna sådant som den progressiva inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, m.m. – och på alla möjliga sätt försöker hindra dem från att bygga upp sina förmögenheter, ofta bara för att vara den civilisationsfientliga miljörörelsen till lags. Allt Thomas Piketty och hans vapendragare på Aftonbladet har att komma med är att få till stånd ytterligare utplundring.

Det är något av ett under att vi ändå åtnjuter den levnadsstandard vi faktiskt åtnjuter, och att vi har råd med ett och annat som sätter guldkant på tillvaron. Men tänk då också ett ögonblick över vilken levnadsstandard vi skulle ha, om vi sluppit all denna utplundring!

Som Ayn Rand skrev en gång:

Kapitalismen? Var ser du den någonstans, bortsett från några tilltufsade kvarlevor som fortfarande lyckas hålla oss alla vid liv? (”Comprachicos” i Den nya vänstern: Den anti-industriella revolutionen.)

Och George Reisman är ju inte den ende som begriper sammanhangen här (även om jag ofta är frestad att tro det). Häromdagen stötte jag på en artikel av Thomas Sowell, ur vilken jag saxar:

Those who imagine that profits first benefit business owners — and that benefits only belatedly trickle down to workers — have the sequence completely backward. When an investment is made, whether to build a railroad or to open a new restaurant, the first money is spent hiring people to do the work. Without that, nothing happens.

Nog om detta för den här gången.

$ $ $

Uppdatering 28 oktober 2016: Idag har Aftonbladet tagit bort kommentarsfunktionen på sina artiklar.

Och idag kan man också läsa George Reismans utförliga uppgörelse med Piketty på svenska. Håll till godo!

Och läs också gärna allt jag själv skrivit om George Reisman på svenska och på engelska.

George Reisman svarar Thomas Piketty

Ingen har väl, i de yttersta av dessa dagar, kunnat undgå att höra talas om Thomas Piketty och hans bok Capital in the Twenty-First Century. Piketty menar att kapitalisterna gör alldeles för stora vinster och vill åtgärda detta med närmast konfiskatorisk beskattning av kapitalvinsterna. Vänstern är förstås överförtjust över detta; men läsare av min Reismanblogg förstår säkert att detta skulle vara fullständigt förödande för ekonomin.

Alltnog: Reisman har skrivit ett par korta bloggposter om Piketty, och dem har jag passat på att översätta till svenska. Inget nytt för er som läst Reisman; men det är saker som förtjänar att upprepas om och om igen, tills de slutligen går hem hos den breda allmänheten.

Reisman har sagt mig att han också planerar en utförligare kritik av Piketty; så håll ögonen på hans blogg.

(Och håll ögonen på min egen blogg också, för snart kommer en något omarbetad version av min gamla uppsats John Maynard Keynes var en charlatan.)

Uppdatering 24 juli 2014: Den utförligare kritiken mot Piketty (ca 20 000 ord) är nu tillgänglig i Kindleformat till det facila priset av $1.24.

Tyvärr gör Kindleformatet det svårt för mig att göra en översättning, eftersom det inte går att skriva ut på papper, och därför skulle inte jag och tantvännen kunna gå igenom och finslipa översättningen, så som vi alltid annars gör.

Uppdatering 31 juli 2014: Nu finns uppsatsen också att läsa på Reismans blogg. (Hur det blir med översättningen får vi se; uppsatsen är både lång och säkert jobbig att översätta.)

Uppdatering 24 september 2014: Det finns nu också en Reismaninspirerad artikel på svenska Misesinstitutets nätsida under rubriken Varför de fattiga lider mest av progressiv beskattning. Skriven av Julian Darby, ett för mig nytt namn.