Hur är den där verkligheten som alla pratar om egentligen beskaffad?

Häromdagen stötte jag på ett citat från Friedrich von Hayek:

Den objektiva fysiska världen skiljer sig från den vi varseblir med våra sinnen. (Från The Sensory Order.)

Och på vad sätt skiljer sig då dessa båda världar åt? Vi får väl ta det lite långsamt:

Den ”objektiva” (d.v.s. utanför oss liggande) fysiska verkligheten består av en massa saker som vi inte ser eller upplever med våra sinnen: molekyler, atomer, elementarpartiklar och Gud vet vad. (Gud måste förstås veta vad, eftersom han enligt alla de bästa auktoriteterna på området är den som har skapat den fysiska världen.)

Så vad är det vi ser och hör och luktar och smakar och känner? Tja, det är sådant som att himlen är blå, solen gul och gräset grönt; att trafikbullret ute på gatan låter annorlunda än musiken från radion eller skivspelaren; att rosen doftar bättre än surströmmingen; att entrecôten smakar bättre med vitlökssmör än med béarnaisesås; att vintern är kall men sommaren om inte varm så åtminstone ljummen.

Och vad beror då det på? Ja, det beror förstås på att Gud eller naturen har försett oss med sinnesorgan, med nervtrådar som förbinder öga, öra, näsa, tunga och hud med vår hjärna, och att hjärnan är det organ som hyser vad vi kallar medvetande.

Att det är just dessa sinnesorgan – öga, öra, näsa, tunga, hud – vi använder vet vi förstås utan att ens behöva reflektera över saken. Men det där med nervtrådarna, och att sinnesintrycken samlas i hjärnan, och att det är hjärnan vi tänker med – det vet vi ju lika lite som vi vet något om molekylerna, atomerna, elementarpartiklar och Gud vet vad vad mera. Inte från början, alltså: vi måste gå till skolan och senare till universitetet för att få reda på det.

Men varför skulle det här vara ett problem? Ett problem som filosofer måste stöta och blöta i all oändlighet?

Den värld vi upplever med våra sinnen är resultatet av en interaktion, en samverkan, mellan yttervärlden och våra sinnesorgan. De färger vi ser, och det tal, det buller och den musik vi hör, motsvaras i yttervärlden av olika våglängder, (Hur det är med de övriga sinnena vet jag inte.) Men innebär det att den värld vi upplever med sinnena är mindre verklig än yttervärlden? Visst inte; nervtrådarna som sinnesintrycken färdas genom och hjärnan där de samlas upp är ju också verkliga.

Det finns en filosofisk uppfattning som kallas ”naiv realism” och som går ut på att det inte alls finns någon skillnad mellan den värld vi upplever och den yttervärld den motsvarar. Himlen är m.a.o. blå, solen gul, gräset grönt, rosen mer väldoftande, vitlökssmöret mer välsmakande och vintern kallare, även om det inte funnes någon iakttagare av dessa ovedersägliga fakta. Men denna naiva realism kan inte förklara sådant som färgblindhet eller tondövhet – eller det besynnerliga faktum att det faktiskt finns sådana som står ut med surströmmingslukten eller föredrar béarnaisesås. Inte heller förklarar det skillnaden mellan olika levande arter, som t.ex. att hundens luktsinne är så mycket bättre utvecklat än vårt.

En mindre naiv realism säger oss däremot att sinnena faktiskt ger oss kunskap om världen utanför oss – även om denna kunskap är ofullständig och bara en begynnelse. Vi kan alltid lära oss mera, så länge det finns mer att lära sig.

Men stötts och blötts av filosoferna har det alltså gjorts filosofihistorien igenom. Först ut var Aristoteles, när han skrev att det som kommer först för oss är något annat än vad som kommer först i naturen. Vad som kommer först för oss är det som är närmast varseblivningen; det som kommer först i naturen är de bakomliggande orsakerna till det.[1]

Och så kom då långt senare Immanuel Kant och hävdade att vi inte kan veta det minsta om yttervärlden (utöver att den finns), för hur mycket vi än lär oss är det fortfarande bara framträdelser vi lär oss något om; det som framträder i dessa framträdelser är för alltid förborgat.

Vad är då skillnaden mellan Aristoteles och Kant? Den ene säger att vi alltid kan lära oss mer; den andre att jovisst kan vi det, men vad ska det tjäna till? Vi kommer ändå aldrig närmare någon yttersta sanning om yttervärlden.

Men allt Kant kan hävda med sitt tal om ”framträdelser” och ”ting som de är i sig själva” (när ingen tittar på dem eller lyssnar till dem, luktar och smakar och känner på dem) är att vi inte är allvetande om dem. Och somliga tror att om vi inte är allvetande, ja då vet vi ingenting alls.

Så låt oss då med förtroende vända oss till Ayn Rand – eller till mannen som efter bästa förmåga nedtecknade de delar av hennes filosofi som hon inte själv satte på pränt. I Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, kap. 2. förklarar Leonard Peikoff att det inte spelar någon roll att vi inte är allvetande om hur yttervärlden eller materien ytterst är beskaffad. Låt oss anta att vi en dag blev allvetande om vilka som är materiens yttersta beståndsdelar. Det skulle fortfarande vara så att de ger upphov till just den tredimensionella värld vi upplever med våra sinnen. Om alla orsaker är verkliga, då är också alla verkningar verkliga.

Under allt detta stötande och blötande ställs ibland frågan om den verklighet vi upplever finns inom oss eller utanför oss – i vårt medvetande eller ute i yttervärlden. Också på denna djupt avgörande filosofiska fråga har Ayn Rand ett svar: Om två bilar kolliderar, skulle det aldrig falla någon in att fråga i vilken av de båda bilarna kollisionen finns; det är bara alltför uppenbart att det handlar om en interaktion mellan de båda bilarna. Och detsamma gäller alltså när vårt medvetande ”kolliderar”, d.v.s. interagerar eller samverkar, med yttervärlden.

Tillbaka till Hayek. Vad är det egentligen han försöker säga med det citat jag gav? Jag har inte läst The Sensory Order, men på nätet hittade jag en sammanfattande uppsats av Steven Horwitz, från vilken jag kan saxa:

Hayek har ofta pekat ut David Hume och Immanuel Kant på de båda främsta inflytanden han ärvt från den liberala traditionen. Från Hume kommer Hayeks betoning av spontan ordning och samhällets och moralens empiriska grund. Från Kant kommer Hayeks betoning av friheten och vikten av universella rättviseregler. […]

Enligt Hayek har medvetandet [”the mind”] ”kategorier” i kantiansk bemärkelse. Medvetandet är ett klassifikationssystem, där dessa klassificerare är en del av medvetandets struktur och inte av världen i sig själv. Det finns emellertid också en humeansk aspekt, eftersom Hayeks teori om medvetandet förnekar att dessa kantianska kategorier är en permanent del av medvetandets fysiska struktur. Kategorierna är snarare en produkt av att biologin interagerar/samverkar med den empiriska erfarenheten[2], d.v.s. de utvecklas allteftersom den mänskliga aktören växer och lär sig. Hayeks teori om medvetandet försöker ge en empirisk förklaring till dessa apriorikategoriers ursprung och fortlöpande utveckling.[3] På detta sätt försöker han överbrygga den kunskapsteoretiska klyftan mellan Hume och Kant. […]

Hayek hävdar att en av de viktigaste implikationerna av denna teori är att vi aldrig till fullo kan förklara våra egna medvetanden.

Ja, det talas om ”interaktion/samverkan” här också, om än inte i ”randiansk” bemärkelse.

Och hur Kants ”apriorikategorier” kan ges en ”empirisk” förklaring – när de enligt Kant själv kommer före och utgör en förutsättning för all erfarenhet – det kan jag inte förklara utan att ge mig ut utanför förnuftets råmärken.

Och i sann kantiansk anda utmynnar alltså det hela i att t.o.m. våra egna medvetanden i slutanalysen är obegripliga för oss.

Nog stött och nog blött för den här gången!

Se också Hayek och förnuftet.


[1] Se Analytica posteriora (ναλυτικ στερα), bok 1, kap. 2.

[2] Ja, så står det faktiskt – som om det också skulle kunna finnas en ”icke-empirisk” erfarenhet.

[3] Också Ludwig von Mises försökte sig på en liknande förklaring; se The Ultimate Foundation of Economic Science, s. 14–17.

Om värdet av kakelugnar …

… och om värden i allmänhet

Det finns en historia om filosofen Christopher Jacob Boström (1797–1866) som säger att när man kom till honom för att tentera på hans filosofi, pekade han på en kakelugn i ett hörn av rummet och ställde frågan: ”Finns den kakelugnen utanför eller inuti kandidaten?” Om kandidaten då svarade ”utanför”, blev han genast kuggad och tillsagd att komma tillbaka, när han läst på bättre.[1]

Det här tycker ni säkert är alldeles helknasigt. Men om man tenterar i filosofi idag och får frågan: ”Finns värdet av kakelugnen utanför eller inuti kandidaten?”, då är det allt säkrast att svara ”inuti”, ifall man vill bli godkänd och få jobb som filosofilärare vid någon av våra läroanstalter. Men det är faktiskt lika knasigt, det.

För vari består kakelugnens värde? Det består i att hålla värmen under kulna vinterkvällar. Och varför är värme under kulna vinterkvällar ett värde? Tja, något får ni räkna ut själva… Om det är svårt, så försök bara tänka er vad det skulle göra för ert liv och välbefinnande, ifall ni skulle behöva sitta och frysa vintern igenom. Och om ni inte betraktar ert liv och välbefinnande som ett värde, ja, rentav ett grundläggande värde … tja, tänk efter själva igen.

Så var finns värmen i detta exempel? I rummet och huset eller bara inuti ditt medvetande? Var finns den kulna vinterkvällen? Rimligen inte bara i ditt eget medvetande. Ditt välbefinnande kanske finns inom dig, men det mesta som bidrar till ditt välbefinnande – mat, kläder, tak över huvudet, dina vänner och anförvanter, böckerna du läser, symfonierna du lyssnar på, teatrarna du besöker, och biografsalongerna och museerna, de krogar eller pubar du frekventerar, etcetera, etcetera – de finns allesammans utanför dig och är ingenting du bara kan hallucinera fram i ditt medvetande. Och livet självt, det värde som ligger till grund för alla andra värden, det lever du väl ändå ute i världen och är inte bara något du sitter och drömmer om?

Var det här svårt att förstå? Förhoppningsvis inte. Ändå får man ideligen höra att ”värden är något som sitter i våra huvuden” därför att ”värden är något som betraktaren ser och upplever”.

Men detta är ett non sequitur. För att återgå till Boströms kakelugn, så befinner sig ju inte kakelugnen inuti kandidaten, bara för att kandidaten ser och upplever den. Samma med det som gör kalekugnen värdefull: den värme den sprider under kulna vinterkvällar. Varken värmen eller den kulna vinterkvällen befinner sig inuti mig, bara för att jag ser och upplever dem.

Vad är det då som faktiskt finns i våra huvuden och ingen annanstans? I fallet med kakelugnen är det själva ordet ”kakelugn” och det begrepp ordet står för; men bara för att vi kan bilda (eller fatta) begreppet ”kakelugn”, betyder ju inte det att all världens kakelugnar lämnar sina platser i rummens hörn och flyttar in i våra huvuden. Men det är ju precis likadant med allt det som gör kakelugnarna värdefulla! De sakerna stannar snällt kvar i yttervärlden och flyttar inte in i våra huvuden.

Vad som i det senare fallet bara finns i våra huvuden är förstås det värdeomdöme vi fäller om kakelugnen: att den är bra för att den värmer, och att värmen är bra för att den bidrar till vårt välbefinnande (och kanske rentav räddar livet på oss, ifall vintern skulle vara tillräckligt kall).

Så vad jag säger är att värden existerar ”där ute”, i yttervärlden, medan våra värderingar eller värdeomdömen existerar ”här inne”, i våra medvetanden – precis som all världens kakelugnar existerar ”där ute”, medan begreppet kakelugn existerar ”här inne”.

Precis det här skrev jag i inledningen till min uppsats Objectivism versus ”Austrian” Economics on Value, och utbredde mig sedan en hel del över implikationerna. Och jag vet inte hur många gånger jag har låtit mig dras in i oändliga diskussioner, där jag, med föga framgång, försökt förklara denna tämligen enkla distinktion mellan vad som finns ”inuti oss” och ”utanför oss”. Kanske distinktionen är för subtil för att förflytta sig från papperet in i folks huvuden?

För att inte tala om hur sur tantvännen skulle bli på mig, ifall jag påstod att hon är ett värde för mig och sedan övergick till att säga att hon bara existerar i mitt huvud!

Men om det inte finns någon yttervärld, då?

Ja, det är ju också en fråga. Boström och en del andra filosofer (mest känd är förmodligen George Berkeley) menar att det inte finns någon yttervärld, utan att allt äger rum i någons medvetande (antingen i Guds medvetande eller i vårt eget, eller bådadera). ”Att vara är att förnimmas” lyder Berkeleys berömda sats, som även Boström åberopar.

Nu tror jag faktiskt att läsarna av denna blogg inte ger mycket för den idén.[2] Annars ger Ludwig von Mises ett fyndigt bevis på yttervärldens existens: han säger att om det inte fanns någon yttervärld, skulle varenda önskan vi har automatiskt gå i uppfyllelse. Och att så inte är fallet, det vet vi ju alla. Alltså måste det finnas något som s.a.s. tar emot och hindrar dem från att gå i uppfyllelse.[3] – Min enda invändning mot det beviset är att det är fullständigt onödigt; det räcker så gott med att slå upp ögonen och se sig omkring.[4]  Sedan kan man förstås fantisera och göra tankeexperiment; men det är just vad det är: fantasier och tankeexperiment.

Men jag menar att det är lika bisarrt att tänka sig att det inte skulle finnas något av värde i yttervärlden, och att alla våra värden blott och bart är fantasier och tankeexperiment. Det skulle innebära att det visserligen finns en yttervärld, men att den är fullständigt värdelös och att det därför inte finns något av värde att eftersträva i yttervärlden!

Och så tror jag inte att någon på allvar tänker. Det är bara det att om man eftersträvar akademiska betyg i dagens läge (och alltså betraktar sådana betyg som ett värde värt att eftersträva), då måste man tänka så – eller åtminstone på tentan låtsas att man tänker så – precis som man på Boströms tid var tvungen att låtsas som om kakelugnen finns inuti en, fastän man mycket väl vet att den finns utanför.


[1]) Om historien är sann eller apokryfisk vet jag inte; men jag har läst en del av vad Boström skrivit, och det går helt i linje med hans filosofi i övrigt.

[2]) Annars har ni kommit till fel blogg. Läs någon annan blogg, eller skapa en egen. Om alla era önskningar automatiskt går i uppfyllelse, bör ni klara det utan att använda WordPress eller något annat bloggprogram – ja, rentav utan att ens använda en dator.

[3]) Se The Ultimate Foundation of Economic Science, s. 6.

[4]) Hjälper inte det, får man ta en eller ett par muggar starkt kaffe, så att man vaknar till ordentligt.