Galenskap och ondska

torbjorn-tannsjoFörr i tiden lade jag ner en del tid (och adrenalin) på att polemisera mot Torbjörn Tännsjö. För dem som inte orkar läsa igenom vad jag skrivit ska jag ge en kort sammanfattning:

  • Han har hävdat att terrorhandlingar är ”etiskt neutrala” och ska bedömas efter om de gagnar världsrevolutionen eller inte. Tummen ner blir det bara därför att de allra flesta terrorhandlingar inte alls gagnar någon världsrevolution.
  • Han har hävdat att yttrandefriheten på sikt bör avskaffas. Hans argument för detta är obegripliga, men slutsatsen är ju glasklar.
  • Och så har vi hans bisarra förslag om ett organdonationslotteri. Människor som aldrig gjort något ont ska slaktas för att ta tillvara deras organ; och vilka som ska slaktas eller inte slaktas ska avgöras genom ett lotteri. Men det här måste ske i hemlighet, så att ingen i onödan blir upprörd över det. Inte att undra på att han vill avskaffa yttrandefriheten, så att ingen grävande journalist ska kunna offentliggöra det. – På frågan varför det inte redan görs svarar han att ”vi är för blödiga”.
  • Jag har också hört sägas att han avfärdar Ayn Rand. Nu är mitt intresse för akademiska filosofers avfärdanden av Ayn Rand inte överväldigande stort, så jag har inte satt mig in i hans argument. Men det är i varje fall inte ägnat att förvåna.
  • Och eftersom jag inte läser vartenda ord Tännsjö skriver, kan han ha sagt andra saker som jag missat.

Den naturliga reaktionen på detta är att om karln inte är ond, måste han vara spritt språngande galen. Eller möjligen en kombination av båda.

Men kanske vi kan få svaret i en artikel han nyligen fick publicerad i nättidningen Kvartal under rubriken Varken galenskap eller ondska. I artikeln tar han upp två typer av illdåd: dels Anders Behring Breivik, dels somligas villighet att ansluta sig till Islamiska staten. Han skriver:

Två kognitiva skyddsmekanismer som ofta träder i funktion är dessa. Vi förklarar eländet som möter oss med att det utgör resultat av ”galenskap”. Eller vi omtalar det som uttryck för ”ondska”. Men varken galenskapen eller ondskan är möjlig att förstå.

Om galenskapen fattar han sig kort:

Jag förnekar inte att det finns något sådant som galenskap, det vill säga allvarlig mental sjukdom. Problemet med karaktäristiken av det Breivik gjort som ett vansinnesdåd är att våldsdåd normalt inte utförs av personer som lider av allvarlig mental sjukdom. Psykiatrisk expertis kom ju också att avvisa påståendet att Breivik led av en allvarlig psykisk störning. Man kan tillägga att även om våldsdåd ibland utförs av mentalt sjuka individer, räcker hänvisningen till sjukdomen normalt inte för att förklara dåden. […]

Om ondskan, däremot, säger han att den helt enkelt inte finns:

Om hänvisningen till galenskap normalt är missriktad är hänvisningen till ondska ren galenskap. Det finns nämligen inget sådant som ondska. […] … tanken om ondska som en särskild metafysisk kategori måste uppges.

Ondska är förstås ingen metafysisk kategori, utan en etisk kategori. Men den bottnar i ”människans metafysiska natur”, i det faktum att vi har valfrihet och därmed kan välja mellan gott och ont.

Hur har man tänkt kring ondska? Ungefär så här. En del individer begår uppsåtligen felaktiga handlingar, som de hade kunnat undvika. De gör sig därmed skyldiga till ondska. Detta innebär i sin tur att de förtjänar straff, oavsett om straffet gör någon nytta, för deras egen del eller någon annans. Då de handlat fel, då de ådragit sig skuld, förtjänar de straff. Och vissa depraverade människor har lagt sig till med en karaktär som får dem att regelmässigt göra det onda för det ondas skull […]

Och lite senare:

Tanken på ondska som en egen metafysisk kategori stupar på frågan om den fria viljan.

Och:

Det vore orättvist om jag skulle straffas för något som orsakats, inte av mig, utan av faktorer utanför min kontroll. Immanuel Kant trodde att vi ägde just detta slags fria vilja. Han trodde på ondska och välförtjänta straff. Men han tvingades stipulera att vi hade fri vilja för att få sin filosofi att gå ihop.

Jovisst var det så Kant resonerade. Om vi inte hade fri vilja, skulle det vara orättvist att utmäta straff för onda handlingar. Lika orättvist skulle det vara att berömma goda gärningar. Om vi inte hade fri vilja – och alltså inte rår för vad vi gör (eller tänker) – då vore det fullständigt meningslöst att komma med beröm eller klander eller fälla någon sorts moraliska omdömen.

Men Kant misstrodde introspektion lika mycket som han misstrodde extrospektion. Lika lite som vi vet något om de yttre tingen sådana de är i sig själva, lika lite vet vi om hur vi själva är i oss själva. Så Kant kunde inte ösa ur sitt förråd av val och valsituationer, så som vi andra kan göra. Han måste därför stipulera att vi har fri vilja. Två andra saker han stipulerade var att det finns en Gud och ett liv efter detta.

Men Kant är ju inte den ende filosof som skrivit om den fria viljan eller om ondskan. Jag vill minnas att också Ayn Rand skrivit en del om dessa saker. Och det finns säkert fler.

Resten av uppsatsen handlar om hur vi ska kunna sätta oss in i och förstå Breivik och IS-krigarna utan att behöva prata om hur galna eller onda de är – som om vi intte skulle kunna göra det, om vi inte samtidigt blundar för ondskan eller galenskapen. Det lämnar jag (åtminstone för tillfället) därhän.

Men den stora frågan är hur vi ska förklara Tännsjös egen ondska, om nu ondskan inte finns. För jag hoppas innerligt att ni ser terrorhandlingar, avskaffande av yttrandefriheten och organdonationslotterier som något ont. Och Tännsjö måste ju ha valt att tänka i dessa banor.

Om han inte själv valt att tänka på det här viset, vad är det då som fått honom att tänka så?

Traumatiska barndomsupplevelser? Ja, det är ju möjligt. Men jag vet ingenting om Tännsjös barndom, så det blir bara spekulationer.

Eller handlar det månne om traumatiska upplevelser under filosofistudierna? Har han stångat pannan blodig mot Immanuel Kant och andra filosofer? Men jag har själv stångat pappen en smula blodig, och det har inte fått mig att förespråka något av det Tännsjö förespråkar.

Eller är det, som Tännsjö själv skriver, så att galenskap och ondska är fullständigt obegripliga företeelser? I så fall begriper förstås Tännsjö sin egen ondska lika lite som jag begriper min egen godhet.

Fast visst är ondskan på sätt och vis obegriplig. Varför skulle någon ens vilja göra något som är uppenbart skadligt? Skadligt för andra och i sista hand också skadligt för en själv. Möjligen skulle man kunna göra det för att gagna något ”högre syfte” som man betraktar som gott. Om man som Tännsjö ser den kommunistiska världsrevolutionen som god och eftersträvansvärd, då kan man gott kosta på sig en eller annan terrorhandling, om man bara lyckats intala sig själv att den gagnar världsrevolutionen. Om man ser folkets foglighet under sina herrar som något gott, då kan man kosta på sig att kväsa yttrandefriheten. Men om det är så, då är det ju ytterst onda tankar som ger upphov till de onda handlingarna. Så varför ens tänka onda tankar? För att det så svårt att se att de är onda?[1]

Håller man sitt eget liv och sin egen lycka som yttersta ändamål – så som hävdats av en filosof som Tännsjö avfärdar – då är förstås tanken på att uppsåtligt göra något ont just precis obegriplig.


[1] En som gör det onda för det ondas egen skull är James Taggart i Atlas Shrugged. Men det är förstås fiktion.

Kampen mot terrorismen och lagen om det uteslutna tredje

Repris (något nedkortad) av nätnattväktare från 1 maj 2002. Knappast mindre aktuell idag. – Om jag bara orkade, skulle jag blogga om vad som händer idag också. Men desinformationen och dubbelmoralen är så kompakt att jag helt enkelt inte orkar ta itu med den. Tills vidare hänvisar jag till bloggposten Vad Hamas vill från november 2012. Också Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna från december samma år.

Lagen om det uteslutna tredje, som är ett av identitetslagens korollarier, säger att ingenting kan vara och icke vara på samma gång och i samma avseende. Men kan inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Det kan inte blåsa samtidigt som det råder vindstilla. Och om en äkta man köper ett fång rosor till sin hustru må han vara god i det avseendet; men gör han det därför att han ångrar att han misshandlat henne kvällen innan är han (det är väl det minsta man kan säga?) inte god i alla avseenden.

Denna lag är speciellt tillämplig på mänskligt handlande, eftersom mänskligt handlande så ofta handlar om val mellan varandra uteslutande alternativ. Man kan t.ex. sitta på krogen och fundera över om man ska ta in en starköl till eller låta bli. Vad man än väljer måste man göra antingen det ena eller andra; man kan inte både beställa den extra ölen och låta bli. Eller låt oss säga att någon friar till dig. Det finns bara två möjliga svar på ett frieri: ja eller nej. (Man kan förstås säga: ”Det kom så överraskande; ge mig tid att tänka efter.” Men det skjuter ju bara beslutet på framtiden; ingen kan leva sitt liv med ett obesvarat frieri som grundpremiss. Och f.ö. är även detta ett exempel på det uteslutna tredje: den som väljer att besvara frieriet senare avstår från att besvara det med en gång, och vice versa.)

Vad har nu detta med det världspolitiska läget att göra? En sak är klar för var och en som inte har huvudet djupt nedborrat i sanden: att världen står inför ett terroristhot, och att det terroristhotet långt ifrån är obetydligt.

Och här står vi inför ett antingen–eller: antingen bekämpar vi terrorismen, eller så gör vi det inte. Låter vi bli att bekämpa den står vi inför ett annat antingen–eller: antingen gör vi ingenting alls utan sitter bara ner och väntar på nästa terrorattack, utan att bekymra oss alltför mycket över om det blir en liten pluttattack som den 11 september eller om det blir en atombomb nästa gång, eller en attack med kemiska eller biologiska stridsmedel. (”Än sen? Dö ska vi ju ändå förr eller senare.”) Eller också faller vi till föga för alla krav terroristerna ställer – låter dem diktera fredsvillkoren – monterar ner vår industriella, genomkommersialiserade och framför allt sekulariserade civilisation, och knäfaller med huvudet mot Mecka.

Eller också bestämmer vi oss för att det måste vara möjligt att besegra terrorismen – och nöjer oss inte bara med att säga det, på det vanliga och till intet förpliktigande politikermaneret, utan gör det också. Och vi nöjer oss inte bara med att jaga in bin Laden i en grotta (som om terrorismen bara berodde på en enskild persons elakhet) – vi förklarar krig mot alla de länder i Mellanöstern som utgör terroristhärdar, och ser till att vi vinner det kriget, snabbt och med så små förluster som möjligt. Vi ber inte heller terroristernas många sympatisörer inom världsopinionen och dess centrum – Förenta Nationerna – om lov innan vi gör det; vi låter inte terroristsympatisörerna diktera villkoren för hur kriget ska föras. Målet för kriget ska vara att fienden besegras, så att vi kan diktera fredsvillkoren; målet får inte vara att endast driva honom till ett förhandlingsbord där våra värden (frihet, sekularism, kapitalism) ska schackras bort i utbyte mot ett eller annat av fiendens värden (teokrati, religiös underkastelse, ekonomisk stagnation).

Vilka är våra bundsförvanter i detta krig? Ja, inte är det Pakistan eller Saudi-Arabien eller Kommunist-Kina (länder som USA underhandlar med för att få lov att bekämpa al-Qaida). Om USA utsätts för terroristattacker är dess mest naturliga bundsförvant ett land som i många år varit hemsökt av liknande attacker från samma håll, nämligen den muslimska världen. Och vilket land är det? Gissa en gång.

USA:s kamp mot al-Qaida och Israels kamp mot PLO är så uppenbart delar av samma kamp att man kan förvånas över att någon alls kan missa det. Men USA:s regering är uppenbart fullt kapabel att missa det. Serien av självmordsattentat mot Israel kulminerade i påskas, och Israels regering tycktes inse att tiden för förhandlings”lösningar” med Arafat och PLO var ute. Och ett kort ögonblick tycktes också president Bush och USA:s regering ha drabbats av samma insikt, för deras första uttalanden talade om stöd för Israel. Men så kom den ylande världsopinionen till Arafats undsättning, och genast började Bush yla med. Med samma självrättfärdiga tonfall han tidigare använt mot Afghanistans talibaner och mot världens terrorister i allmänhet, fordrade han nu ett tillbakadragande – inte att PLO skulle dra sig tillbaka, utan att Israel skulle dra sig tillbaka och återuppta alla dessa ändlösa ”förhandlingar” med Arafat som aldrig tidigare lett till något annat än fler självmordsattacker. Som emissarie för att få till stånd dessa förhandlingar väljer han sedan Colin Powell – samme person som för tio år sedan övertalade pappa Bush att inte fullfölja kriget mot Saddam Hussein utan dra sig tillbaka; med det förutsägbara resultatet att Saddam – utöver att förfölja minoriteter i sitt eget land – kunnat fortsätta bygga upp fabriker för att framställa massförstörelsevapen avsedda att användas mot Israel och USA.[1]

Det sägs – ofta nog för att bygga upp ett permanent illamående – att USA bara tänker på sina egna intressen. Det enkla faktum är ju att USA här handlar stick i stäv mot sina intressen (som ligger i att terrorismen besegras, antingen den riktar sig mot USA direkt eller ej). Dessutom är det ett slag i ansiktet på terrorismens offer – som förväntas vända andra kinden till i det oändliga.

Observera nu ett kort ögonblick (och lägg det gärna på minnet, så att ögonblicket blir långt) vad jag inte har sagt ovan. Jag har inte sagt att Israels agerande varit perfekt. Och jag menar nu inte allt tjafs om att Israel skulle agera med överdriven brutalitet: det är omöjligt att föra ett krig, det må vara hur rättfärdigt som helst, utan brutalitet – och den brutaliteten bör läggas framför Arafats dörr, precis som Hiroshima och Dresden bör läggas framför axelmakternas dörr. Men den situation Israel idag befinner sig i har Israel självt dragit på sig.

Man får inte glömma eller blunda för att den rådande situationen i Israel och på Västbanken är ett direkt resultat av Osloavtalet 1993 – där Israel gav upp den relativa säkerhet man lyckats uppnå efter sexdagarskriget 1967 och fredsavtalen med Jordanien och Egypten och gav sin ärkefiende, Yasser Arafat, chansen att bygga upp sitt terrornätverk, inte i Libanon eller Tunis utan alldeles vid Israels egna gränser. Det var för den kapitulationen världsopinionen tilldelade två israeliska politiker – Rabin och Peres – ett delat nobelpris. Och med vem fick de dela det? Jag bara frågar. Det är för den kapitulationen Israel idag betalar priset – och de palestinier Arafat begagnar som kanonföda också, för den delen. (Läs gärna Benjamin Netanyahus Fighting Terrorism, speciellt kap. 5, ”The Gaza Syndrome”.)

Israel anklagas för att ”gå för hårt fram” idag. Men vad Israel borde kritiseras för är att inte gå tillräckligt hårt fram. T.ex. tänker Israel dra tillbaka sina trupper från Västbanken inom kort. Allt det kommer att leda till är att terrororganisationerna (Hamas, Islamiska Jihad, al-Aqsabrigaderna, Arafats egna ”Fatah-hökar”) får sin chans att samla sig till förnyade attacker. Vi får en ny våg av självmordsattentat, och så är vi tillbaka till ruta noll igen och får se samma gamla apspel upprepas än en gång.

Inte heller har Israel för avsikt att kröka ett hår på Yasser Arafats eget huvud. Men Arafat, om någon, måste oskadliggöras. Det bästa vore att ta honom i fängsligt förvar och sedan ge honom samma behandling Adolf Eichmann fick på sin tid: en rättegång där varenda en av hans illgärningar, från 1965 och framåt, läggs fram till beskådande. Sedan avrättning.

(Jag får ibland höra att Arafat, lika lite som Usama bin Laden, är den ende terroristen i världen, och att det därför inte skulle nytta mycket till att oskadliggöra just honom. Det är för all del sant att de inte är de enda; men de är centralfigurer, och deras undanröjande skulle betyda ett stort avbräck för terrorismen.)

Inte för att Ariel Sharon eller någon annan israelisk politiker lyssnar på mig, men detta är vad jag skulle föreslå dem:

Israel borde omedelbart utträda ur Förenta Nationerna. FN har aldrig gjort annat än antagit resolutioner som fördömt Israel varje gång Israel försvarat sig; Israel borde betrakta FN som Arafats bundsförvant och sin egen fiende.

Israel borde omedelbart avbryta alla diplomatiska förbindelser med USA. Bushs agerande i den senaste konflikten är skamlöst nog för att rättfärdiga ett sådant steg. Och om USA överger sin enda naturliga bundsförvant i Mellanöstern, borde USA också få dra konsekvenserna. Nästa gång självmordsbombare slår till i USA i stället för i Israel, har Israel all rätt att säga: ”Rätt åt er!” (Ett sådant steg skulle också möjligtvis kunna väcka USA:s regering ur dess pragmatiska slummer. Skulle det ske, går det bra att återuppta de diplomatiska förbindelserna igen.)

De ockuperade områdena (Västbanken och Gaza) ska inte alls förbli ockuperade. De ska införlivas med Israel. Israel tog dessa områden i sexdagarskriget och har alltsedan dess varit berett att lämna tillbaka dem i utbyte mot varaktig fred. Det här var för 35 år sedan, och Israel har fortfarande ingen varaktig fred. Det är hög tid att ta tillbaka erbjudandet. Områdena ska i varje fall inte upplåtas åt en organisation vars uttalade syfte är att utplåna Israel. (Palestinier som inte delar PLO:s mål bör erbjudas bli israeliska medborgare med rösträtt till Knesset, precis som araber bosatta inom själva Israel idag har. Det finns ingen möjlighet att kalkylera hur många sådana palestinier det idag finns – de som inte sympatiserar med PLO håller tyst med det; talar de ut riskerar de att bli mördade.)

I samband med detta senaste: det hävdas ofta att det är fel av Israel att tillåta och uppmuntra bosättningar på ockuperat område. Jag kan hålla med om att detta är en grav motsägelse. Om avsikten är att någon gång lämna tillbaka de ockuperade områdena till fienden, då borde bosättningar inte tillåtas. Och om bosättningspolitiken betyder att Israel inte har en tanke på att lämna tillbaka de ockuperade områdena, då borde Israel klart och tydligt säga detta. Min lösning är att Israel säger det klart och tydligt. Och fredliga palestinier har ingenting att frukta av bosättare; Arafat och hans mördargäng har det. Men inte heller Israels politiker förefaller bekanta med lagen om det uteslutna tredje eller dess implikationer för mänskligt handlande.

Nu finns det naturligtvis ett alternativ till denna lösning. Men alternativet är inte fortsatta förhandlingar och fortsatta kompromisser. Alternativet är att öppet ta PLO:s sida och fordra att Israel ”drivs ut i havet”. Anhängarna av detta alternativ kan förvisso anföra argument för det. Sättet staten Israel först bildades är knappast det ideala. Israel kom till genom en FN-resolution som landets araber uppenbarligen inte var helt nöjda med (de gick i krig mot den nya staten med en enda gång). Israel är en stat grundad på religiös gemenskap, och en stat ska inte vara det; en statsmakt ska vara religiöst neutral. Det finns religiös fanatism inom Israel, likaväl som det finns inom arabvärlden. Varför ska en religiös stat stödjas, en annan motarbetas? Israel har också haft sina terrorister (Sternligan, som låg bakom mordet på Folke Bernadotte, är det mest kända exemplet). Det var inte nödvändigt för judar att efter Andra världskriget emigrera just till Israel; de kunde ha emigrerat till USA (där så många av deras trosfränder redan finns) i stället. Sionism är en form av nationalism och fullt jämförbar med andra former av nationalism. Pro-semitism är avigan av antisemitismens falska mynt. Israels rätt till landet är inte mer gudomlig än någon annans rätt. Det går säkert att lägga fram hur många argument som helst, somliga av dem rentav en smula plausibla.

Men nu är det här en fråga om det uteslutna tredje. Försvarar man inte Israels rätt mot PLO och arabvärlden och den där förbannade ”världsopinionen”, då får man allt dra konsekvenserna och fordra att Israel utplånas från jordens yta. Antingen har Israel rätt att existera, eller också har Israel inte rätt att existera. Något tredje gives icke.

Och sedan får man i konsekvensens namn också fordra att USA töms på alla sina invandrarättlingar och att landet lämnas tillbaka till indianerna.

$ $ $

[1]) Nej, några massförstörelsevapen hittade man faktiskt inte, när USA så småningom invaderade Irak. Däremot hittade man en del massgravar. Kommentar från Cox & Forkum:

Cox&Forkum

 När jag skrev det här år 2002, tog jag för givet att Saddam Hussein faktiskt försökte framställa massförstörelsevapen som inte bara skulle användas mot kurder.