Vem är det som inte vill ha fred?

Hamas - IsraelFör en tid sedan skrev jag en bloggpost, Vad Hamas vill, som förklarar varför det aldrig någonsin kan bli någon förhandlingslösning eller tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och terrorgrupperna i Palestina: Både Hamas och Fatah har som sitt slutmål att helt utplåna staten Israel och göra hela området ”judenrein”. Att inbilla sig att man kan förhandla om formerna för ens egen utplåning (något som de israeliska ledarna tydligen inbillar sig, att döma av hur många gånger de gått tillbaka till förhandlingsbordet och hur många smärre eftergifter de gjort under årens lopp) är förstås rent önsketänkande; och definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Budskapet i min bloggpost har uppenbarligen inte gått hem; och Allah förbjude att svenska opinionsbildare någonsin skulle läsa min blogg; hemska straff väntar dem då efter döden.[1]

Sedan 2001 har det avfyrats mer än 15 200 raketer mot Israel, d.v.s. i genomsnitt tre om dagen. Och detta är alltså ett genomsnitt – vissa perioder har det varit lugnt, andra perioder har det kommit betydligt fler raketer. Någon siffra på antalet dödsoffer för dessa attacker har jag inte, men jag tror inte de är alltför många: Israel har byggt skyddsrum och har, i varje fall numera, ett effektivit anti-missilförsvar. (Däremot är det klarlagt att många barn i Israel lider av post-traumatisk stress p.g.a. beskjutningarna. Att barnen blir skrämda av att behöva springa ned i skyddsrum med jämna eller ojämna mellanrum är självklart, antingen man använder en fin psykiatrisk diagnos på det eller ej.)

Hursomhelst: Det händer att Israel får nog av det här och bestämmer sig för att ta itu med Hamas; och de gånger det händer kommer det som ett brev på posten – eller snarare: som ett Nigeriabrev med e-posten – anklagelser mot Israel för att bryta freden och omöjliggöra den där fredliga lösningen som alla tror kommer, bara Israel bestämmer sig för att glömma bort att Hamas och Fatah vill förinta staten Israel och göra området ”judenrein”.

Det första som händer när Israel denna gång agerar i självförsvar är att Dagens Nyheter publicerar en artikel av den israeliske ”fredsaktivisten” Gideon Levy under rubriken Israel vill inte ha fred. Ja, ni kan läsa artikeln och spana förgäves efter det minsta omnämnande av det faktum att både Fatah och Hamas har Israels utplånande på sitt program. Nej, det kan ju aldrig vara det som är problemet; problemet är att Israel inte gärna vill se sig självt utplånat.

Som man kan vänta sig publicerar också Aftonbladet en artikel på samma tema av Torsten Kälvemark. Inget om Fatahs och Hamas slutmål där heller, förstås. Men det slutar med ett intressant citat:

Det finns ett berömt uttalande av Chaim Weizman, Israels förste president: ”Jag är säker på att världen kommer att döma den judiska staten efter dess sätt att behandla araberna.”

Varför ska då inte arabvärlden dömas efter sitt sätt att behandla judarna?

Ibland blir det helt absurt. I en kolumn i Aftonbladet skriver Elisabet Höglund att Israel redan 1948, direkt efter statens bildande, började krig mot arabvärlden. (Nu korrigerat i nätversionen, men i papperstidningen har det inte kommit in någon rättelse.) Vad ska vi höra härnäst? Att det var Polen som startade Andra världskriget? Eller rentav att det var de polska judarna som låg bakom kriget och att detta var orsaken till att Hitler var så avogt inställd mot judar och att gaskamararna i koncentrationslägren var en akt av självförsvar?

Men allt det här pratet om att Israel inte vill ha fred (medan Fatah och Hamas inget högre önskar än fred) borde väl ha vederlagts en gång för alla (förutom att det är självvederläggande) av den här incidenten: Den 15 juli kl. 9 på morgonen gjorde Israel eldupphör i stridigheterna. Hamas varade omedelbart på detta eldupphör med ett 50-tal raketangrepp mot Israel. Men fortfarande skulle det alltså vara Israel som inte vill ha fred, och Hamas som är berett att sätta sig vid förhandlingsbordet och göra slut på våldet. – Aftonbladet rapporterar om detta, men inte för att säga att Hamas brutit vapenvilan, utan för att säga att Israel gjort det.

Åter till raketbeskjutningarna: Israel anklagas rutinmässigt för att använda oproportionerligt våld, när det kommer till vedergällning. Men vad skulle ett proportionerligt våld vara? De få dagar då Hamas inte avfyrar några raketer, ska Israel inte heller göra det. Kommer det en eller två, ska Israel svara med en eller två; och de dagar det kommer 50 eller 100, då först ska Israel svara med 50 eller 100. Någon markinvasion kan det aldrig bli tal om, eftersom Hamas inte inleder någon markinvasion mot Israel.

Men även om Israel gjorde på det viset, skulle antalet dödssiffror i Gaza bli oproportionerligt stort. Israel har sina skyddsrum och sitt anti-robotförsvar. Vad finns det i Gaza? Jo, en del skyddsrum finns där också; men de är reserverade för Hamas egna ledare. Hamas är väldigt noga med att placera sina avfyrningsramper på tättbebyggt område. Israel är noga med att förvarna om sina attacker, via sms eller med flygblad, så att oskyldiga civila ska ha en möjlighet att förflytta sig därifrån; Hamas uppmanar tvärtom civila att stanna kvar. Israel försöker åtminstone hålla dödssiffrorna nere; Hamas har inte det ringaste intresse av att spara Gazas egen befolkning; de räknar kallt med att få omvärldens sympatier; och det får de också, eftersom ”världsopinionen” uppenbarligen har huvudet djupt nedborrat i sanden.

Och varför gör inte Hamas detsamma, när de avfyrar sina raketer mot Israel, d.v.s. meddelar i förväg när raketerna kommer, så att oskyldiga israeler kan sätta sig i säkerhet? Frågan är förstås retorisk; men det säger en hel del om opinionsläget att den överhuvudtaget ska behöva ställas.

Och en sak till: Det finns gott om glesbefolkade områden på Gazaremsan, dit Hamas skulle kunna förlägga sina avfyrningsramper, ifall Hamas brydde sig det ringaste om Gazas egen befolkning. I stället förlägger man dem alltså till Gaza City, och gärna i anslutning till skolor, sjukhus, hotell och t.o.m. moskéer, allt för att försäkra sig om så många civila dödsoffer som möjligt att visa upp för världen. Men detta är alltså något som ”världsopinionen” helt och hållet blundar för.

Och så det rutinmässiga påståendet att Hamas våld inget annat är än ett svar på Israels ockupation. Uppenbarligen glömmer man, eller väljer att blunda för, att ockupationen av Gaza upphörde år 2005 och att de israeliska bosättningarna på Gazaremsan i samband med detta utrymdes. Man skulle ju ha trott (och trodde det, naivt nog, också) att detta skulle leda till fred och att Gaza skulle resa sig ur sin misär. Ja, det skulle det också ha gjort – om det inte vore för Hamas.

Västbanken är fortfarande ockuperad, och bosättningarna där finns kvar. Så varför kommer våldet idag just från Gaza och inte från Västbanken? – Och varför ser vi inte något politiskt våld från den minoritet (ca 20%) araber som lever och bor inom Israels gränser?

(Sedan bortser man ju också från den historiska bakgrunden till ockupationen. Efter sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel inte bara Västbanken och Gaza, utan också Golanhöjderna och Sinai. Men Sinai lämnades snart tillbaka till Egypten, i utbyte mot fred. Och Israel har hela tiden varit villigt att också lämna tillbaka Golanhöjderna[2], Västbanken och Gaza – ”land för fred” – men det har inte kommit någon fred. Ändå kallas ockupationen ”illegal”.)

Likaså anklagas Israel rutinmässigt för att ha en blockad mot Gaza, fastän det dagligen fraktas in förnödenheter från Israel till Gaza. Israel är väldigt noga med att se till att det inte smugglas in vapen till området. De som kallar detta ”blockad” måste ju då mena att vapen ska smugglas in och sättas i händerna på Hamas.

Ett ord om bosättningarna

En av de värsta illusioner som grasserar är att konflikten skulle bottna i Israels bosättningspolitik och att det skulle bli fred, bara Israel utrymmer bosättningarna.

För det första är det ren lögn att bosättningarna skulle vara stulna, bara för att de finns på ockuperad mark. Marken är köpt och betald. Att kalla det stöld är som att påstå att danskar och tyskar stjäl svensk mark, när de köper sommarstugor i Sverige.[3]

För det andra är detta blott och bart ett krav på att Västbanken (och tidigare även Gaza) ska hållas ”judenrein”. Men Hamas och Fatahs krav är att hela Israel ska bli ”judenrein”. Att utrymma bosättningarna skulle de bara se som en delseger och ett steg på vägen mot slutmålet. (Och utrymningen av bosättningarna på Gazaremsan ledde inte till fred. Men definitionen på vanvett är som bekant att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.)

Och sist men långtifrån minst är det muslimska judehatet inte någon färsk företeelse. I Hamas stadga citeras profeten Muhammed:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd.[4]

Profeten Muhammed levde på 600-talet, åtskilliga århundraden innan det fanns en enda bosättning på av Israel ockuperat område!

Antisemitisk ”kritikstorm”

Det går förstås inte att skriva om opinionsläget i den här frågan utan att ta upp Stefan Löfvens uttalande.

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvända till förhandlingsbordet.

Det här är ett intetsägande och till intet förpliktigande uttalande. Löfven skrev precis vad man kan förvänta sig av en ledande politiker som vill maximera antalet röster i det kommande valet och därför inte vill stöta sig med vare sig den ena sidan eller den andra – så han försöker fördela ansvaret jämnt mellan de stridande parterna och uppmanar båda att ”gå tillbaka till förhandlingsbordet”.[5]

Men denna mesiga och intetsägande halvmesyr till ställningstagande fick Aftonbladet att rapportera om en våldsam kritikstorm mot hans uttalande. Ni vet förmodligen redan vad den här kritikstormen gick ut på, men jag länkar ändå till en rapport med skärmdumpar från hans Facebooksida. Läs så mycket av det ni orkar utan att drabbas av spykänslor[6]. Och kom sedan och säg att motståndet mot Israel inte är antisemitiskt motiverat!

$ $ $

Sällan har Ayn Rands definition av ”evasion” varit mer tillämplig än i denna fråga:

… inte blindhet, utan vägran att se;
inte okunnighet, utan vägran att veta.

Eller, med några svenska synonymer: blunda för fakta, ha skygglappar för ögonen, vända bort blicken, slå dövörat till, sticka huvudet i sanden.

$ $ $

För att inte vara alltför negativ ska jag ge några länkar till artiklar med lite mer vett och sans och normal mänsklig anständighet.

Först Israels ambassadör, Isaac Bachman, som fick in en debattartikel i Expressen 16 juli under rubriken Hamas främsta offer är de som bor i Gaza.

Och till min oförställda häpnad fick Bachman också in ett inlägg i Aftonbladet under rubriken Hamas bär skulden för de palestinska offren.

Göran Fröjdh har bloggat under rubriken Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död.

Benjamin Katzeff Silberstein skrev i Svenska Dagbladet 15 juli under rubriken Palestiniernas främsta fiende.

Stefan Sturesson från Samfundet Sverige-Israel skriver i Vestmanlands Läns Tidning 17 juli under rubriken Grova anklagelser mot Israel.

Det absurda i Aftonbladets påhittade kritikstorm har förstås uppmärksammats av fler än mig:

Bitte Assarmo i Folkbladet.

Marika Formgren i Barometern.

Judehat är inte kritik (ledare i Sydsvenskan)

Åke Wredén i Eskilstuna-Kuriren.

Christian Dahlgren i Östgöta-Correspondenten.

PS: Upptäckte just att också Stefan Karlsson har bloggat om konflikten.

Och en blogg jag kan rekommendera är Sapere aude!

$ $ $

Och till sist nänns jag inte undanhålla er den här rapporten från Amerikas bästa och pålitligaste nyhetskälla, The Onion.

$ $ $

Här hittar ni tidigare bloggposter i detta ämne.


[1]) ”Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis.” (Koranen, sura 4, vers 49; citerat av mig i Koranstudier.)

[2]) Under förutsättning att Syrien erkänner Israels rätt att existera som stat, vilket Syrien vägrat. Se Wikipedia.

[3]) En poäng som jag plankat från Jacob Svoboda.

[4]) Detta är en hadith, d.v.s. ett uttalande av Muhammed som nedtecknats av hans anhängare under hans livstid eller kort efter hans död. I själva Koranen har jag inte hittat någon uppmaning att helt utrota judarna; däremot innehåller den ett flertal klagomål över att judarna inte lyssnat till sina egna profeter, vilka Muhammed ansåg sig begripa så mycket bättre än judarna själva.

[5]) Lika intetsägande och till intet förpliktigande är detta uttalande från socialdemokraternas utrikespolitisks talesman Urban Ahlin:

Upptrappningen av konflikten är mycket allvarlig. Våldet från bägge parter måste upphöra så att det finns förutsättningar för fredssamtal.

En hel värld fördömer morden på de tre israeliska tonåringarna och den palestinske pojken från Jerusalem. Vi fördömer också Hamas raketbeskjutning mot Israel och kräver att den upphör.

Men vi måste nu vara lika tydliga i reaktionen mot de Israeliska bombningarna av Gaza. Israels reaktion måste vara proportionerlig och i enlighet med folkrättens principer.

I det akuta skedet måste våldet, från båda parter, upphöra. På längre sikt har alla parter ett ansvar att återgå till förhandlingsbordet.

För att fred och en tvåstatslösning ska bli möjlig måste vi skapa goda förutsättningar. Det innebär att bosättningspolitiken och att handeln med varor från bosättningarna som ger indirekt stöd till Israels illegala ockupation upphör. Sverige bör därför införa märkning av produkter från bosättningarna.

Ja, om man nu bortser från sådana petitesser som att Ahlin går Hamas ärenden genom att kalla ockupationen illegal och kräva ursprungsmärkning av produkter från bosättningarna.

[6]) Några smakprov:

Utrota alla judar, de äckligaste människor som finns.

Börjar nästan önska att Hitler finns kvar.

Stefan, jävla jude, ska dricka ditt blod.

Dra åt helvete, din jude!

Din fegis, böjer dig för sionistlobbyn

Glöm inte att Israel styr den globala median idag.

Svensk media ägs av sionister, så Sverige är också under ockupation.

Judarna styr världspolitiken.

Varför pratar ingen om hur Rothschild skapade Israel med sina pengar och makt?

Du är en springpojke för Bilderberggruppen.

Israel ska skickas rakt ut i Medelhavet.

Bör väl räcka för att framkalla spykänslor?

Kriget mot kapitalismen fortsätter

När Sovjetimperiet föll sönder vid slutet av 80-talet sades det ofta att nu är marxismen död – utom vid våra västerländska universitet och bland den universitetsutbildade ”kultureliten”. Att den åtminstone lever och frodas vid Södertörns högskola och på Aftonbladets kultursida framgår, om inte annat, av en artikel med titeln Marx på marsch, med underrubriken ”Finanskris och klimathot öppnar för kommunism – utan förtryck och stalinism”, skriven av Håkan Blomqvist. Några smakprov:

Ändå är det som ett fängelse och formidabelt slakthus kommunismen blivit till mardrömsminne hos miljontals människor.

Hur blev det så?

Till strömmen av försök att förstå hör den pakistanske marxisten Tariq Alis kritiska betraktelse Vad var kommunismen?. Till skillnad från våra dagars vana att angripa den marxi­stiska roten – eller åtminstone den bolsjevikiska och leninistiska – utgår Tariq Ali från förhoppningarna som knöts till den ryska oktoberrevolutionen 1917.

Kommunismen ska m.a.o. inte bedömas efter vad den i verkligheten åstadkommit, utan efter de förhoppningar den har väckt.

Och sedan har vi det där med att det var Stalin som fick kommunismen att spåra ur:

Med Stalins seger i 1920-talets partistrider mot bland andra Trotskijs anhängare röjdes vägen för den snabbt byråkratiserade partistatens allmakt. Att denna utgång inte var på förhand avsedd eller given framgår, menar Tariq Ali, av att Stalins välde bara kunde säkras genom likvidering av den gamla kommunistiska kadern i den stora terrorn på 1930-talet. Med Stalindiktaturen i spetsen för den sovjetiska industrialiseringen och segern över Hitlertyskland kom den stalinistiska modellen att befästas i den världskommunistiska rörelsen. Alternativen raderades ut. Partistaten gjordes till norm, tvärtemot Marx vision om arbetarklassens frigörelse. Marxismen förvandlades från kritik till statsreligion.

Ja, bara Trotskij hade fått ta över efter Lenin, skulle allt ha blivit bra… Trotskij skulle bara upprepa Lenins illgärningar och inte hitta på egna, så som Stalin gjorde…

Tariq Ali påminner om ”de andra” kommunismerna och menar att det alltid fanns ett val, mellan självaktivitet och statligt kommando, mellan frigörelse och förtryck. Stalinismen och enpartistaten var aldrig den enda möjligheten, i vare sig Sovjet eller Kina.

Lärdomen för vår tid, menar han, är inte att ge upp kampen mot den kapitalism som förhärjar planeten.

Ett par hundra år efter den industriella revolutionen och nästan hundra år efter ryska revolutionen finns det alltså fortfarande de som tror att det är kapitalismen som förhärjar vår planet.

Att kommunismen skulle kunna implicera ett ”val mellan frigörelse och förtryck” är naturligtvis rent nonsens. Den erbjuder inget annat än ett val mellan förtryckare. Om inte annat, kan jag hänvisa till George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär, som bl.a. förklarar varför en socialistisk regim oundvikligen måste hamna i krig mot sina egna undersåtar och därför inte har annat val än att förtrycka dem så mycket det bara går.

Tillbaka till underrubriken. Ni som läser denna blogg vet säkert redan att roten till finanskrisen är centralbankssystemet – ett system som förordas av Marx och Engels i Kommunistiska manifestet. Utöver expropriering av jordegendom, starka progressiva skatter, arvsrättens avskaffande, m.m. rekommenderas

Kreditens centralisation i statens händer genom en nationalbank med statskapital och uteslutande monopol. (S. 45 i Axel Danielssons översättning, Tidens förlag 1977.)

Men inte ens Marx och Engels sjönk, vad jag vet, så djupt som till att förespråka pappersvaluta.

Och ett ”klimathot” har vi förvisso, om inte det som folk i allmänhet föreställer sig; läs gärna en annan av mina Reismanöversättningar, Miljörörelseförödelsens aritmetik.

En sak kan jag ändå gå med på: Alla dessa åtgärder som föreslås för att ”rädda klimatet” och komma till rätta med växthuseffekten fordrar kommunism för att kunna genomföras. Så länge vårt samhälle är någorlunda fritt kommer människorna förr eller senare att säga ”Stopp och belägg!” till dessa åtgärder. För att tvinga oss att avstå från allt som kan påverka klimatet, från förbud mot att åka bil till att tvinga oss att avstå från kött, eftersom kreatursbajset släpper ut koldioxid i luften, fordras en totalitär diktatur.

Och hur ska man handskas med ”klimatskeptikerna”? Idag görs det genom att hänga spetälskebjällra på dem och försöka bunta ihop dem med förintelseförnekare, och genom att låtsas att det finns någon sorts ”konsensus” i klimatfrågan. I ett fritt samhälle med fritt meningsutbyte kan detta inte fortgå i all evighet. Men med kommunism blir det så mycket enklare: Man sätter skeptikerna i Gulag eller likviderar dem.

$ $ $

Så till en annan av våra ledande kulturpersonligheter, Nina Björk. I en artikel i Sydsvenskan 25 oktober under rubriken Mer av allt skriver hon bl.a.:

Vi lever i ett ekonomiskt system där jakten på vinst är det som bestämmer vad som tillverkas. Vinst uppstår när en vara, tjänst eller upplevelse säljs på en marknad. För att någonting ska kunna säljas måste det köpas. Och vem kan köpa? Den som har pengar. Alltså måste vi tillverka för den som har pengar. Alltså kan vi inte tillverka för den som faktiskt saknar någonting men inte har några pengar. Alltså öppnas ännu ett shoppingcentrum för den som ingenting saknar.

Klimatet får komma med här också:

Och allt detta som är bra för Sveriges ekonomi är förödande för klimatet. Vi måste välja. Och vi väljer det ekonomiska målet, tillväxten. Ett sådant vansinne har vi till och med döpt till ”rationalitet”.

Rationellare och mindre vansinnigt skulle det alltså vara att montera ned vår industricivilisation för att ”rädda klimatet”. Naturligtvis kommer denna nedmontering inte alls att ”rädda klimatet”; den kommer bara att göra oss maktlösa inför framtida klimatförändringar, och det alldeles oavsett om klimatet blir varmare eller kallare i framtiden.

Och till sist:

Vi är tillbaka i den ologiska kapitalistiska logiken.

Och där lär vi få stanna tills vi bestämmer oss för att bygga ett samhälle utan vinstmotiv som främsta drivkraft. Under tiden erbjuder Emporia oss att hänga in våra tunga kläder i garderoben.

Om man nu svarar som Ludwig von Mises, nämligen att …

… kapitalismen väsentligen är ett system av massproduktion för tillfredsställelse av massornas behov. Den häller ut ett ymnighetshorn över gemene man. Den har höjt den genomsnittliga levnadsstandarden till höjder man inte kunna drömma om i äldre tider. Den har gjort glädjeämnen som för några generationer sedan endast var inom räckhåll för en liten elit tillgängliga för miljontals människor …[1]

… då skulle Nina Björk förmodligen svara att det är just det som är felet! Det leder bara till vi konsumerar för mycket!

År Nina Björk marxist? Här är vad jag hittade på nätet, i en intervju publicerad i Dagens Nyheter 16 oktober 2012 (under den talande rubriken ”Jag kan inte leva som jag lär”):

Är du marxist?

– Ja, i alla fall tror jag precis som Karl Marx att ekonomin bestämmer ens tänkande. Vi simmar i vår kulturs bassäng från det vi föds. Vi drömmer i enlighet med hur vårt samhälle är organiserat. Och vårt samhälle domineras av varor och konsumtion.

Ja, det här var bara ett axplock från vad jag sett senaste veckan. Marxismen lever och frodas! Den socialistiska mardrömmen är långt ifrån över.

Vad är det som driver människor – från Marx och Engels till våra dagars Blomqvist och Björk (och många andra) att föra krig mot kapitalismen – det enda moraliska och praktiska samhällssystemet? Okunnighet? Dumhet? Ondska? Eller en kombination av alla tre? Er gissning är så god som min.

$ $ $

Uppdatering 6 oktober 2014: Ifall någon skulle tro att jag överdriver, när jag säger att ”klimatskeptiker” riskerar att sättas i Gulag:

Robert F. Kennedy jr menar att ”klimatskeptiker” ska sättas i fängelse och behandlas som krigsförbrytare och ställas inför domstolen i Haag, därför att de är att jämställa med krigsförbrytare. Han har t.o.m. gått så långt som att förespråka dödsstraff för ”skeptiker”. (Eller, för att vara exakt, motsvarigheten till dödsstraff för företag som sponsrar annat än klimatalarmism. Sådana företag ska inte få lov att existera i framtiden.)

Möjligen är sådana här drakoniska förslag ett tecken på att klimatalarmisterna börjar bli desperata och att detta förebådar alarmismens sista dödsryckningar. Hoppas kan man alltid.


[1]) Tyvärr vet jag inte varifrån citatet kommer, men det är ju något som Mises påpekat stup i kvarten. Citatet kom upp på Facebook, och jag översatte det till svenska.