Den autonoma vänsterns tystnad

Janne Josefsson klädde av Revolutionära Fronten och visade upp den i all dess nakenhet i senaste Uppdrag Granskning. För det blev han sedan anklagad för att gå nazisternas ärenden, fastän han hade gjort precis samma sak med Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen veckan innan. Det här är förstås rent larv och inte mycket att fästa avseende vid.

Något (om än inte mycket) seriösare är den kritik som riktats mot honom av en grupp forskare vid Södertörns Högskola. Så här skriver de bl.a.:

I linje med såväl internationell forskning som svenska myndigheters beskrivningar vill vi understryka att beteckningen ”den autonoma vänstern” avser ett relativt brett rörelsesammanhang som inkluderar feminister, syndikalister, djurrättsaktivister och anti-fascister som aldrig använt politiskt våld.

Detta ignorerar UG, och omtalar enbart RF och AFA som exempel på ”den autonoma vänstern”.

M.a.o.: Den ”autonoma vänstern” omfattar betydligt fler än Revolutionära Fronten/”Anti-fascistisk” Aktion, och de allra flesta är alls inte lika våldsbenägna eller kanske inte alls våldsbenägna. (Att djurrättsaktivister brukar ta till våldsmetoder mot pälshandlare och minkfarmer ska vi tydligen inte låtsas om.)

Men om så vore, då borde vi ju i all rimlighets namn vänta oss att resten av denna ”autonoma vänster” tydligt och högljutt tar avstånd från våldsverkarna inom Revolutionära Fronten! Har vi någonsin sett skymten av ett sådant avståndstagande? Har vi någonsin sett en debattartikel med lydelsen ”Vi inom Autonoma vänstern tar klart och tydligt avstånd från Revolutionära Fronten och protesterar mot att den talar i vårt namn”, undertecknat av ett antal portalgestalter inom den autonoma vänstern?

Givetvis inte. För utmärkande för alla grenar av denna ”autonoma vänster” är att de opererar under anonymitetens täckmantel. Vad de än gör, har de rånarluvor på sig när de gör det. Deras namn kommer inte fram annat än när de ertappas på bar gärning och får stå till tals för det i domstol.

Södertörnforskarna skriver också:

Den mening som citerades [av Janne Josefsson i programmet] ingår i ett resonemang om att demokratiska värderingar aldrig kan främjas av att myndigheter misstänkliggör ungdomar som engagerar sig för just demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är alltså mänskliga rättigheter djurrättsaktivister engagerar sig för när de attackerar pälshandlare och minkfarmar! Det är för demokrati hela den ”autonoma vänstern” kämpar utom då för den lilla svans som utgörs av AFA/RF? Men, som sagt: inte ett enda litet protestpip från resten av den ”autonoma vänstern”.

Nog om det.

$ $ $

Somliga reaktioner på Uppdrag Gransknings rapportering är sorglustiga. Så t.ex. skriver Kajsa Ekis Ekman i tidningen Etc.:

Josefsson har, utan att vilja det, gjort en reklamfilm för Revolutionära fronten (RF). Att vara med där ter sig som ett liv fyllt av action, spänning, sammanhållning och övertygelse. Där folk verkligen gör något, där man står upp för varandra, även mot sexister som jävlas mitt i natten. Där man blir hjälte om man attackeras av nazister eller fängslas och får vara med i hiphopvideos. Trista möten, interna bråk och konsekvenser för psyket är bortredigerade.

Så resultatet av Josefsson granskning kommer att bli att mängder av unga huliganer kommer att flockas till Revolutionära Fronten för att få lite action, spänning och sammanhållning – för att nu inte tala om en övertygelse som de kan åberopa för sin huliganism? Nej, jag tror inte det. Det går nog bra att fortsätta utöva huliganism på våra fotbollsarenor utan några politiska eller ideologiska förtecken.

Ja, och så kallar hon Josefssons granskning för ett ”demoniseringsförsök”. Snacka om att skjuta budbäraren!

Och:

Men Uppdrag Granskning blandar, som så många andra, ihop våld och skadegörelse.

Så när Revolutionära Fronten gör sina ”hembesök”, krossar fönster eller hugger sönder ytterdörrar med yxa, är det minsann inte våld, det är ”bara” skadegörelse”. Och skadegörelse måste väl accepteras som ett led i den revolutionära kampen för ett framtida, ack så fredligt, socialistiskt samhälle?

Men när de misshandlar meningsmotståndare, verkliga eller inbillade, då är det kanske också ”bara” skadegörelse, så länge de misshandlade klarar sig med livet i behåll? På den här punkten är er gissning så god som min.

Och så ställer Ekis Ekman den retoriska frågan

Är inte tystnad [om nazismen, alltså, inte om Revolutionära Fronten] också en sorts militans?

Som om Janne Josefsson, en vecka efter sitt reportage om den svenska nynazismen, skulle ha varit tyst om saken.

Nåja – intellektuell hederlighet har aldrig varit utmärkande, vare sig för Kajsa Ekis Ekman eller för vänstern i största allmänhet.

$ $ $

En annan sak som ofta sägs är att den ”autonoma västern” och AFA/Revolutionära Fronten i själva verket bara agerar i självförsvar mot ett ”strukturellt våld” som alla andra sägs utöva mot dem. Så när Liberala Partiet eller Moderata Ungdomsförbundet pläderar för ökat frihet för individen, är det i själva verket en våldshandling riktad mot arbetarklassen de välbeställda snorvalparna inom Revolutionära Fronten. Inte mycket att orda om, men jag kan rekommendera en bloggpost om saken av Mons Krabbe.

$ $ $

En annan bloggare som diskuterar detta är Göran Fröjdh. – Expressens Anna Dahlberg har också vettiga synpunkter i dagens Expressen.

$ $ $

Kort uppdatering: En gren av den ”autonoma vänstern” är Reclaim the Streets, en grupp som ägnar sig åt att ockupera gator och torg och försöker få oss att tro att det är de som äger gatorna och torgen. De är också väldigt pigga på fönsterkrossning (kanske har de läst Bastiat eller Hazlitt och missat poängen). Nämner det här därför att de för bara ett par dagar sedan gjorde sig skyldiga till ett våldsdåd i Lund. Om resten av den ”autonoma vänstern” kommer att hålla tyst om det också återstår att se, men det är väl högst troligt.

Butiksinnehavare borde förresten sätta ut skyltar med texten:

Inga fönsterkrossare på våra gator!

Kriget mot kapitalismen fortsätter

När Sovjetimperiet föll sönder vid slutet av 80-talet sades det ofta att nu är marxismen död – utom vid våra västerländska universitet och bland den universitetsutbildade ”kultureliten”. Att den åtminstone lever och frodas vid Södertörns högskola och på Aftonbladets kultursida framgår, om inte annat, av en artikel med titeln Marx på marsch, med underrubriken ”Finanskris och klimathot öppnar för kommunism – utan förtryck och stalinism”, skriven av Håkan Blomqvist. Några smakprov:

Ändå är det som ett fängelse och formidabelt slakthus kommunismen blivit till mardrömsminne hos miljontals människor.

Hur blev det så?

Till strömmen av försök att förstå hör den pakistanske marxisten Tariq Alis kritiska betraktelse Vad var kommunismen?. Till skillnad från våra dagars vana att angripa den marxi­stiska roten – eller åtminstone den bolsjevikiska och leninistiska – utgår Tariq Ali från förhoppningarna som knöts till den ryska oktoberrevolutionen 1917.

Kommunismen ska m.a.o. inte bedömas efter vad den i verkligheten åstadkommit, utan efter de förhoppningar den har väckt.

Och sedan har vi det där med att det var Stalin som fick kommunismen att spåra ur:

Med Stalins seger i 1920-talets partistrider mot bland andra Trotskijs anhängare röjdes vägen för den snabbt byråkratiserade partistatens allmakt. Att denna utgång inte var på förhand avsedd eller given framgår, menar Tariq Ali, av att Stalins välde bara kunde säkras genom likvidering av den gamla kommunistiska kadern i den stora terrorn på 1930-talet. Med Stalindiktaturen i spetsen för den sovjetiska industrialiseringen och segern över Hitlertyskland kom den stalinistiska modellen att befästas i den världskommunistiska rörelsen. Alternativen raderades ut. Partistaten gjordes till norm, tvärtemot Marx vision om arbetarklassens frigörelse. Marxismen förvandlades från kritik till statsreligion.

Ja, bara Trotskij hade fått ta över efter Lenin, skulle allt ha blivit bra… Trotskij skulle bara upprepa Lenins illgärningar och inte hitta på egna, så som Stalin gjorde…

Tariq Ali påminner om ”de andra” kommunismerna och menar att det alltid fanns ett val, mellan självaktivitet och statligt kommando, mellan frigörelse och förtryck. Stalinismen och enpartistaten var aldrig den enda möjligheten, i vare sig Sovjet eller Kina.

Lärdomen för vår tid, menar han, är inte att ge upp kampen mot den kapitalism som förhärjar planeten.

Ett par hundra år efter den industriella revolutionen och nästan hundra år efter ryska revolutionen finns det alltså fortfarande de som tror att det är kapitalismen som förhärjar vår planet.

Att kommunismen skulle kunna implicera ett ”val mellan frigörelse och förtryck” är naturligtvis rent nonsens. Den erbjuder inget annat än ett val mellan förtryckare. Om inte annat, kan jag hänvisa till George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär, som bl.a. förklarar varför en socialistisk regim oundvikligen måste hamna i krig mot sina egna undersåtar och därför inte har annat val än att förtrycka dem så mycket det bara går.

Tillbaka till underrubriken. Ni som läser denna blogg vet säkert redan att roten till finanskrisen är centralbankssystemet – ett system som förordas av Marx och Engels i Kommunistiska manifestet. Utöver expropriering av jordegendom, starka progressiva skatter, arvsrättens avskaffande, m.m. rekommenderas

Kreditens centralisation i statens händer genom en nationalbank med statskapital och uteslutande monopol. (S. 45 i Axel Danielssons översättning, Tidens förlag 1977.)

Men inte ens Marx och Engels sjönk, vad jag vet, så djupt som till att förespråka pappersvaluta.

Och ett ”klimathot” har vi förvisso, om inte det som folk i allmänhet föreställer sig; läs gärna en annan av mina Reismanöversättningar, Miljörörelseförödelsens aritmetik.

En sak kan jag ändå gå med på: Alla dessa åtgärder som föreslås för att ”rädda klimatet” och komma till rätta med växthuseffekten fordrar kommunism för att kunna genomföras. Så länge vårt samhälle är någorlunda fritt kommer människorna förr eller senare att säga ”Stopp och belägg!” till dessa åtgärder. För att tvinga oss att avstå från allt som kan påverka klimatet, från förbud mot att åka bil till att tvinga oss att avstå från kött, eftersom kreatursbajset släpper ut koldioxid i luften, fordras en totalitär diktatur.

Och hur ska man handskas med ”klimatskeptikerna”? Idag görs det genom att hänga spetälskebjällra på dem och försöka bunta ihop dem med förintelseförnekare, och genom att låtsas att det finns någon sorts ”konsensus” i klimatfrågan. I ett fritt samhälle med fritt meningsutbyte kan detta inte fortgå i all evighet. Men med kommunism blir det så mycket enklare: Man sätter skeptikerna i Gulag eller likviderar dem.

$ $ $

Så till en annan av våra ledande kulturpersonligheter, Nina Björk. I en artikel i Sydsvenskan 25 oktober under rubriken Mer av allt skriver hon bl.a.:

Vi lever i ett ekonomiskt system där jakten på vinst är det som bestämmer vad som tillverkas. Vinst uppstår när en vara, tjänst eller upplevelse säljs på en marknad. För att någonting ska kunna säljas måste det köpas. Och vem kan köpa? Den som har pengar. Alltså måste vi tillverka för den som har pengar. Alltså kan vi inte tillverka för den som faktiskt saknar någonting men inte har några pengar. Alltså öppnas ännu ett shoppingcentrum för den som ingenting saknar.

Klimatet får komma med här också:

Och allt detta som är bra för Sveriges ekonomi är förödande för klimatet. Vi måste välja. Och vi väljer det ekonomiska målet, tillväxten. Ett sådant vansinne har vi till och med döpt till ”rationalitet”.

Rationellare och mindre vansinnigt skulle det alltså vara att montera ned vår industricivilisation för att ”rädda klimatet”. Naturligtvis kommer denna nedmontering inte alls att ”rädda klimatet”; den kommer bara att göra oss maktlösa inför framtida klimatförändringar, och det alldeles oavsett om klimatet blir varmare eller kallare i framtiden.

Och till sist:

Vi är tillbaka i den ologiska kapitalistiska logiken.

Och där lär vi få stanna tills vi bestämmer oss för att bygga ett samhälle utan vinstmotiv som främsta drivkraft. Under tiden erbjuder Emporia oss att hänga in våra tunga kläder i garderoben.

Om man nu svarar som Ludwig von Mises, nämligen att …

… kapitalismen väsentligen är ett system av massproduktion för tillfredsställelse av massornas behov. Den häller ut ett ymnighetshorn över gemene man. Den har höjt den genomsnittliga levnadsstandarden till höjder man inte kunna drömma om i äldre tider. Den har gjort glädjeämnen som för några generationer sedan endast var inom räckhåll för en liten elit tillgängliga för miljontals människor …[1]

… då skulle Nina Björk förmodligen svara att det är just det som är felet! Det leder bara till vi konsumerar för mycket!

År Nina Björk marxist? Här är vad jag hittade på nätet, i en intervju publicerad i Dagens Nyheter 16 oktober 2012 (under den talande rubriken ”Jag kan inte leva som jag lär”):

Är du marxist?

– Ja, i alla fall tror jag precis som Karl Marx att ekonomin bestämmer ens tänkande. Vi simmar i vår kulturs bassäng från det vi föds. Vi drömmer i enlighet med hur vårt samhälle är organiserat. Och vårt samhälle domineras av varor och konsumtion.

Ja, det här var bara ett axplock från vad jag sett senaste veckan. Marxismen lever och frodas! Den socialistiska mardrömmen är långt ifrån över.

Vad är det som driver människor – från Marx och Engels till våra dagars Blomqvist och Björk (och många andra) att föra krig mot kapitalismen – det enda moraliska och praktiska samhällssystemet? Okunnighet? Dumhet? Ondska? Eller en kombination av alla tre? Er gissning är så god som min.

$ $ $

Uppdatering 6 oktober 2014: Ifall någon skulle tro att jag överdriver, när jag säger att ”klimatskeptiker” riskerar att sättas i Gulag:

Robert F. Kennedy jr menar att ”klimatskeptiker” ska sättas i fängelse och behandlas som krigsförbrytare och ställas inför domstolen i Haag, därför att de är att jämställa med krigsförbrytare. Han har t.o.m. gått så långt som att förespråka dödsstraff för ”skeptiker”. (Eller, för att vara exakt, motsvarigheten till dödsstraff för företag som sponsrar annat än klimatalarmism. Sådana företag ska inte få lov att existera i framtiden.)

Möjligen är sådana här drakoniska förslag ett tecken på att klimatalarmisterna börjar bli desperata och att detta förebådar alarmismens sista dödsryckningar. Hoppas kan man alltid.


[1]) Tyvärr vet jag inte varifrån citatet kommer, men det är ju något som Mises påpekat stup i kvarten. Citatet kom upp på Facebook, och jag översatte det till svenska.