Axel Hägerströms socialistiska framtidsvision

Axel Hägerström 2Åren 1908–1909 höll Axel Hägerström en serie föreläsningar om De socialistiska idéernas historia; hans föreläsningsanteckningar redigerades sedermera och utgavs postumt (Stockholm: Natur och kultur, 1946) av samme Martin Fries som tidigare redigerat Socialpolitiska uppsatser. Jag saxar ett stycke som handlar om förhållandet mellan individ och stat i ett kommande socialdemokratiskt samhälle:

Det finns ännu i det moderna samhället kvar ett område, där de individuella krafterna icke äro socialiserade, och det är det ekonomiska. Här äro ännu individernas intressen skarpt avskilda från samhällets. Socialdemokratien vill nu endast, att även den materiella produktionen ställes i samhällets tjänst, regleras ut från dess ändamål, såsom redan är fallet med en stor mängd andra kulturgrenar. Behöver nu därför den överlägsna individen känna sig nedtryckt av att han även på detta område arbetar i statens tjänst och därför av densamma uppehålles? Skulle då t.ex. den överlägsne vetenskapsmannen nödvändigt behöva känna sig förtryckt, därför att han står i statens tjänst och därmed av denna uppehålles? Tvärtom måste man väl säga, att den ekonomiska begåvningen i en socialiserad ekonomi har betydligt större möjlighet att göra sin överlägsenhet gällande. Ett större verksamhetsfält står honom ju därmed i själva verket öppet. (S. 60.)

Det här skrevs alltså i början av 1900-talet, knappt ett halvsekel innan Atlas Shrugged kom ut. Annars finns det ju ett exempel i denna bok på en överlägsen vetenskapsman som ställde sig i statens tjänst och därmed av den uppehölls: Robert Stadler. Ett större verksamhetsfält stod honom – trodde han – öppet. Och hur det gick för Robert Stadler, det vet ni ju, ifall ni läst boken.

Det där är bara litteratur! Det är bara fiktion! säger ni kanske. Men ta då några verkliga fall! Ta Bill Gates eller Steve Jobs! Skulle de ha kunnat revolutionera datorindustrin och därmed vårt vardagsliv – skulle de ha gjort det möjligt för mig att knacka ned dessa rader på en ordbehandlare för att sedan publicera det på nätet utan att behöva ta omvägen om en förläggare – om de ställt sin överlägsna begåvning i statens tjänst? Skulle staten ens ha insett deras överlägsna begåvning? Nej, naturligtvis inte. Och de är ju långtifrån de enda stora namnen.

Men jag ska låta Hägerström fortsätta:

För övrigt bör i detta avseende anmärkas, att individen ingalunda växer därigenom att han i avskildhet från det allmännas intressen endast arbetar för att skaffa sig och sin familj fördelar. Människan växer med vidden av sina intressen. Härtill kommer slutligen, att det under det privatekonomiska systemet alldeles icke är nödvändigt beroende av den individuella skickligheten, huruvida en person kommer i tillfälle att få en framskjuten placering på det ekonomiska området. Helt andra omständigheter, arvsförhållanden eller en lycklig slump kan härvid spela huvudrollen. Men i ett socialdemokratiskt samhälle skulle givetvis principiellt sett den ekonomiska ledareställningen tilldelas den, som ådagalagt den största skickligheten. (S. 60f; min kursivering.)

Det här trodde alltså Axel Hägerström på!

Det dryga sekel som gått sedan detta skrevs har kommit hans förhoppningar på skam. Svensk socialdemokrati ger knappast syn för sägen här. Varken Mona Sahlins senaste klavertramp eller Göran Perssons insatser som godsägare tyder på att den ekonomiska ledarställningen tilldelats dem som ådagalagt den största skickligheten.

Men så har ju svensk socialdemokrati tagit den reformistiska vägen – produktionsmedlen har inte överförts i ”folkets” (d.v.s. dess representanters) ägo; många produktionsmedel är fortfarande privatägda. Så hur ser det ut i de länder där folkrepresentanterna verkligen tagit över produktionsmedlen?

Somliga av dessa länder – hela det forna östblocket, t.ex. – har övergett marxismen. Kvar finns länder som Nordkorea, Cuba, Zimbabwe och Venezuela. Vilka tecken finns det där på att den ekonomiska ledarställningen tilldelats dem som ådagalagt den största skickligheten?

Så hur kom Hägerström fram till sin verklighetsfrämmande slutsats? Jag backar bandet ett par sidor:

[Motsättningen] mellan samhället och den överlägsne individen var för båda skadlig. Å ena sidan gick samhället förlustig den insats i det allmänna arbetet, som den senare kunde prestera. Å andra sidan kunde individen icke vinna den utveckling och användning av sina krafter, som varit möjlig om han kunnat deltaga i och befruktas av en allmän samhällskultur.

[Den moderna socialdemokratien är] i väsentlig grad utmärkt för ett strävande att socialisera den överlägsna individen, att leda hans överlägsenhet in i den allmänna samhällsfåran, så att den blir av social betydelse. För att förstå detta bör man taga hänsyn till det moderna samhällets utvecklingstendenser. Tänker man på de nyare samhällsförhållandena i motsats till de äldre, så frapperas man av de starka kulturella förbindelser, som äga rum mellan kultursamhällena och som göra att de i vissa hänseenden bilda ett kultursamhälle. Det är klart, att det enskilda samhällets kulturella mål därigenom är fritt från den trånga begränsning, som utmärker ett i sträng avskildhet levande samhälle. Det kulturella samhällsändamålet har vidgat sig till en omfattning och en komplicering, som för ett antikt betraktelsesätt skulle te sig som alldeles obegripligt. Men därigenom har också förhållandet mellan den överlägsna individen och samhället blivit ett helt annat. Samhället behöver honom, behöver så mycket som möjligt intensifierad hjärnkraft och är också mäktigt att tillgodogöra sig densamma. Dess matsmältningsapparat har så att säga blivit så stark, att det kan smälta de mest heterogena element. Nu behöver man åtminstone icke skicka våra stora begåvningar i landsflykt utan försöker använda dem i samhällets tjänst. Å andra sidan behöver icke den överlägsna individen i förhållande till det sociala kulturarbetet känna leda vid dess litenhet, utan hur vittfamnande hans intressen än äro, alltid kan han infoga dem i detta arbete och söka sig en plats däri.

Detta förhållande är givetvis nyttigt för såväl samhället som individen. För den senare är det nyttigt både därigenom, att han har ett rikt material att ösa ur, och därigenom, att han till följd av den allmänna kulturens relativa enhetlighet vinner ett fäste för sina strävanden. Alltså, utvecklingstendensen går i riktning mot ett användande av den individuella kraften i samhällets tjänst – mot individens socialisering, en riktning som till sin egen natur löper jämsides med ett förhöjande av individens egna möjligheter till utveckling.

[Den moderna socialdemokratien går] i samma riktning som den allmänna samhällsutvecklingen, att socialisera individen och därmed förhöja dess möjligheter. (S. 58ff.)

Och sedan följer alltså det ovan citerade stycket, det som handlar om att individerna inte är socialiserade på det ekonomiska området.

Men vad man än i övrigt anser om saken, så står det ju inget om att det är just staten som socialiserat individerna på andra områden än det ekonomiska.

Vad är det då som gjort att vårt samhälle nu har blivit till ett kultursamhälle? Vi får gå tillbaka till övergången från feodalism till kapitalism:

Den medeltida produktionen var ursprungligen knuten vid små bondekommuner. Några byar hörde tillsammans till en gemenskap. Den därtill hörande marken, såsom betesängar, skogar och i viss mån även åkermark, tillhörde dels enskilda personer i gemenskapen, dels hela kommunen. Alla som nu inom denna, från varje annan dylik gemenskap strängt avskilda kommun producerades, användes blott till omedelbar förbrukning, vare sig av den enskilde producentens familj eller av hela kommunen eller av feodalherren, markens överägare, till vilken kommunen var skattepliktig och som använde böndernas naturaprestationer till underhåll framför allt av de krigsföljen, som han behövde för att försvara borgen eller för att företaga plundringar på andras område. (S. 77; min kursivering.)

Men detta kom att ändras:

I städerna koncentrerade sig en ny medeltida klass, som sedan skulle få så stor betydelse och till slut spränga hela den medeltida samhällsordningen, nämligen handelskapitalisternas. Alltid hade under medeltiden en viss förbindelse ägt rum mellan väster- och österlandet. Dessa handelsförbindelser hade emellertid mest karaktären av plundringar. Korstågen hade i väsentlig grad till motiv hoppet om att i Östern förvärva skatter. (S. 77.)

Men med handelns utbildande till världshandel fingo penningarna en allt större betydelse som bytesmedel. Det kunde nu ej vidare gå för sig att direkt utbyta naturabruksvärden mot varandra. Därmed kommo penningar i omlopp och blevo den egentliga grundvalen för rikedom. För penningar kunde man få allt det, för vilket annars tarvades särskilda makträttigheter. Alltså blev det ekonomiska intresset naturligt nog inriktat på förvärvet av penningar. En sådan vara kunde man lägga sig till med i obegränsad mängd. Den möglade inte genom att ligga utan hade alltjämt sitt värde kvar. (S. 78.)

Människorna levde m.a.o. inte längre helt avskilda från varandra, och plundringen fick ge vika för handeln.

Handeln hade nu icke till syfte att byta ut de egna överflödiga naturliga bruksvärdena mot sådant som behövdes utan att förvärva penningar in infinitum. Så uppstod då en särskild klass, handelskapitalistklassen, som använde sina penningar som kapital, d.v.s. som medel att förvärva ytterligare penningar genom handel. Det var nu också naturligt, att denna klass särskilt skulle koncentreras i de fria städerna, de i ekonomiskt avseende mest livaktiga av de medeltida kommunerna. Därigenom steg också välmågan i dessa.

Men lägg nu märke till att handelns intresse erfordrade andra samhällsformer än de medeltida. Först var den skarpa avsöndring, som ägde rum mellan de särskilda kommunerna, hindrande för handelskommunikationerna. Vidare behövdes för skyddet av handelsintressena å främmande platser en stark makt, som verkligen var i stånd att skydda dem. Ävenledes behövdes en centraliserad förvaltning för att reglera det komplicerade nätet av handelsförbindelser. Slutligen behövdes en dylik centralisering till skydd mot feodalherrarnas anspråk på särskilda tributer och till skydd mot deras plundringståg. (S. 78f.)

Och så bröts alltså feodalsystemet sönder och fick ge vika för en mer kapitalistisk samhällsordning.

Men i ett särskilt beroende av handelskapitalet kommo furstarna genom behov av lån från de rika bankirerna. De medel, som kunde uppbringas från stånden, räckte icke för de ständiga krigsbehoven och för de stigande lyxbehoven. Så infördes statsskuldssystemet.

Men det var ej blott på denna väg som kapitalet fick stor samhällelig betydelse. Det verkade i själva verket revolutionerande på hela det medeltida feodalsystemet. Då penningen nu var det bytesmedel, för vilket man kunde erhålla allt och som man också måste ha för att kunna förvärva de behövliga bruksvärdena, kom produktionen i det hela att få till ändamål förnämligast förvärv av penningar och icke produkter att omedelbart förbruka. (S. 79f.)

Det var m.a.o. övergången från övervägande naturahushållning till övervägande penninghushållning som gjorde att människorna knöts närmare samman och att de olika kultursamhällena blev till ett enda kultursamhälle. Under feodaltiden var människorna alltför avskilda från varandra för att något sådant skulle kunna ske.

Men Hägerström vore inte Hägerström om han inte åberopade Karl Marx:

Storindustrien leder under närvarande samhällsförhållanden å ena sidan till en hejdlös anarkisk produktion, å andra sidan till en just därav framkallad disproportion mellan produkterna och marknaderna, varigenom hela det ekonomiska livet råkar i stagnation. (S. 103; min kursivering.)

Att produktionen var ”anarkisk” betyder att den inte var centralplanerad. Det skulle falla på Ludwig von Mises’ lott att visa att produktionen under kapitalismen är så långt ifrån ”anarkisk” man gärna kan komma – att alla kapitalister (liksom alla vi andra) planerar och att planerna samordnas genom prismekanismen; och att ”centralplanering” betyder att alla vi som inte är diktatorer förbjuds att planera och att endast diktatorns plan gäller; och att diktatorn i ett socialistiskt samhälle inte heller han kan planera, eftersom den samordnande prismekanismen är satt ur spel. Men Hägerström läste aldrig Mises. Han fortsätter:

Detta sker i handelskriserna, som enligt den marxistiska åskådningen måste tilltaga i styrka, ju mera ett utvidgande av marknadsområdet blir omöjligt och ju mera rikedomen genom kapitalets uppsugningsförmåga samlas på några få händer och sålunda antalet av verkligt köpkraftiga konsumenter minskas. I dessa handelskriser, som måste sluta med en fullständig krasch, måste produkterna förstöras, därför att de finnas i överflöd, under det att samhället i det hela lider kris. Detta är en samhällets onaturliga självförstörelse. Det producerar in infinitum, men låter produkterna, trots att det själv lider brist, gagnlöst rinna bort i sanden. (S. 103f.)

Vad är det för ”handelskriser” Marx och Hägerström talar om? Jag citerar ur första upplagan av Nordisk familjebok:

Handelskris, polit. ekon., en plötslig förlamning  af affärs- och näringslifvet. Dess vanliga symtom  äro prisfall på och hämmad afsättning af varor,  inskränkning af krediten, konkurser, en mängd  nedlagda affärer, ringa affärslust, låg arbetslön  och arbetsbrist o. s. v.[1]

M.a.o. vad vi idag kallar depression. Och återigen föll det på Ludwig von Mises’ lott att förklara vad dessa handelskriser beror på. De har inget alls med bristen på central ”planering” att göra utan beror på statlig manipulation av kreditväsendet. Men Hägerström kunde ju inte gärna ha läst en bok som kom ut först 1912, när han skrev detta.[2] Så jag låter honom fortsätta:

Detta förhållande visar på nödvändigheten av ett annat samhällsskicks ankomst. Att vårt samhälle befinner sig i döende visar vidare den skarpa och dock naturliga klasstriden, som delar samhället i två fientliga läger. Denna motsats är ett tecken till en dödlig motsägelse i själva samhällsordningen. Båda de nu nämnda sociala orimligheterna ha en gemensam källa: den sociala motsägelse som ligger däri, att produktionen är storproduktion, sålunda social, tillägningssättet individuellt. Endast genom upphävande av denna grundmotsägelse kan samhället komma i naturliga förhållanden. När grundmotsägelsen fullständigt kommit till genombrott i sina konsekvenser och kriser, måste det också följa onaturliga kapitalsamlingar och upprivande klasstrider. (S. 104.)

Inget annat här än Marx’ förutsägelse att socialismen skulle födas fram ut kapitalismens eget sköte genom dess egen inneboende motsägelse!

Vidare i texten:

Marxismen betraktar nu ävenledes samhället som det primära i förhållande till individerna. Dessas beskaffenhet blir bestämd av samhällsförhållandena, som utveckla sig i en linje, som överensstämmer med och bestämmes av samhällets förhandenvarande produktionskrafter, av teknikens utveckling och marknadens storlek. Denna utveckling är alltigenom lagbestämd och oberoende av osinnliga realiteter sådana som folksjälen och dylika till den historiska skolan hörande begrepp. [… ] [Marxismen] återupptar den medeltida åskådningen av individens beroende av samhället, men detta beroende uppfattas icke som ett beroende av gudomliga makter utan endast som ett fortskridande – en uppfattning av samhällets naturliga karaktär, varigenom des lagbundenhet i likhet med andra företeelser konstateras. (S. 105; Hägerströms egen kursivering.)

Ja, enligt Marx skulle socialismen komma med en naturlags obeveklighet.

Det är att märka att individualismen, såvitt den yttrar sig såsom en tro på individerna förmåga att godtyckligt inrätta sig i samhället, innebär en kvarleva av supranaturalism, i det att individerna därvid betraktas isolerade såsom självständiga enheter, upphöjda över det naturliga sammanhang, till vilket de höra. (S. 105f.)

Nu ligger det väl knappast något ”supranaturalistiskt”, d.v.s. övernaturligt, i att betrakta individen som samhällets minsta byggsten. Men jag avbryter Hägerström:

Människorna måste samverka för att leva. Därav uppstår med nödvändighet samfällda riktningar mot gemensamma mål. Dessa riktningar äro icke att härleda ur något särskilt socialt sinne, blott ur den allmänna nödvändigheten att leva. Däri ligger materialism. Men de bero ej heller på något fritt beslut av den enskilde i samhället och klassen att i eget intresse samverka med andra. Det primära i individens liv är icke alls hans privata beslut utan dylika naturnödvändigt samfällda riktningar, av vilka likaledes naturnödvändiga utveckling individens medvetna liv bestämmes. Däri ligger då Marx’ sociala, icke individualistiska syn på det sociala sinnet liksom ock på samhällsutvecklingen. (S. 106.)

Javisst måste vi samverka för att leva. Men följer det verkligen härav att vi aldrig väljer vem vi ska samverka med, hur denna samverkan ska gå till eller mot vilket mål denna samverkan ska sträva? Att vi som individer bara driver med strömmen? Eller med produktivkrafterna? Ja, det är ju faktiskt vad Marx och Hägerström hävdar här. Vidare i texten:

Den moderna socialdemokratien har […] en tendens att alldeles frigöra sig från idéen om människans naturliga, eviga rätt, vilkens förverkligande skulle utgöra målet för det nya samhället. Denna tendens har sin grund i dess strävan att fatta människan såsom ren naturprodukt och samhället såsom förändrande sig efter naturlagar. [Vissa reflekterade rättsidéer hos Marx och hans efterföljare] äro bestämda av betraktelsen av samhället såsom produkt av en utveckling och såsom ägande vissa utvecklingstendenser, i förhållande till vilka individerna själva blott äro verktyg. Individen har visserligen inga rättigheter för sig, men samhället självt har rättigheter, nämligen att kräva att individerna befordra dessa utvecklingstendenser. De ha historiskt bestämda uppgifter. (S. 107; min kursivering.)

Vi ha inga rättigheter, vi äro blott verktyg för samhällsutvecklingen!

Så har nu också arbetarklassen en historisk uppgift, nämligen att underlätta födseln av det nya samhället. Men om samhället i det hela bestämmer en viss verksamhet från individernas sida såsom den under historiska förhållanden riktiga, så ha också individerna såsom leder i samhället de rättigheter som stå i överensstämmelse med de rättsanspråk, som samhället självt under bestämda förhållande har. (S. 107; min kursivering.)

Som oss själva har vi inga rättigheter, men som leder i samhällskroppen har vi det! Rättigheter är inte något som vi delegerar till samhället (staten) utan något som samhället (staten) delegerar till oss!

Hägerström insåg det säkert inte själv, men detta är inget annat än ett recept för totalitär diktatur. För vad händer med oss som sätter oss på tvären? Som hävdar våra alldeles egna rättigheter, även när de går stick i stäv med den (påstådda) samhällsnyttan? Som vägrar att hjälpa det ”nya samhället” att födas? Om det är samhället som har rättigheterna kan vi inte åberopa några egna rättigheter, och samhället kan då göra vad det behagar med oss: spärra in oss eller ta livet av oss. (För mer om detta, se George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär – en uppsats som Hägerström förstås kan ursäktas för att inte ha läst.)

Vill man nödvändigtvis ursäkta Axel Hägerström, kan man förstås notera att det här skrevs alldeles i början av 1900-talet och att han inte med egna ögon kunnat se hur hans framtidsvision brutit samman och vilket lidande det orsakat på vägen till sammanbrottet.[3]

Om man tvunget vill ursäkta honom, alltså.

$ $ $

Alla mina bloggposter om Axel Hägerström hittar ni här.


[1] Uppsatsen i Nordisk familjebok är ett par sidor lång och författad av David Davidson.

[2] Inte för att han läste Mises senare heller.

[3] Låt er inte vilseledas av att Hägerström talar om ”den moderna socialdemokratien”. Så som han åberopar Marx är det tydligt att det inte är någon ”reformistisk” socialism han pläderar för. Och dessutom handlar det om den socialdemokrati som var förhärskande runt år 1905, och den var betydligt mer marxistisk än dagens socialdemokrati.

Höger och vänster

Säkert är det många med mig som – med en blandning av häpnad, vrede och vämjelse – reagerat mot att nationalsocialister konsekvent beskrivs som högerextremister – fastän nationalsocialismen, både till namnet och till gagnet, är en socialistisk ideologi, och alltså hör hemma på samma våldsbejakande vänsterkant som ”antifascisterna” i AFA och/eller Revolutionära Fronten.[1]

Om två maffiafamiljer eller två kriminella motorcykelgäng bekrigar varandra, är det ju ingen som tar detta till intäkt för att de skulle befinna sig i motsatta ändar av något ideologiskt spektrum; alla förstår att det rör sig om en territoriell maktkamp mellan grupper som delar samma våldsbejakande ideologi – en ideologi som går ut på att rofferi är att föredra framför produktion, m.a.o. en vänsterideologi.

Som alla som öppnat en historiebok vet har termerna ”höger” och ”vänster” sitt ursprung i begynnelsen av Franska revolutionen, där de som ville bevara den rådande samhällsordningen (l’ancien régime) satt till höger om talmansstolen i nationalförsamlingen, medan de som ville störta samhällsordningen satt till vänster. (De som velade och varken ville det ena eller det andra satt i mitten och fick heta ”centern” eller ibland ”träsket”.)

I linje med detta har man allt sedan dess kallat de samhällsbevarande eller konservativa krafterna för ”höger” och de samhällsomstörtande för ”vänster”, vare sig de velat omstörta samhället med våld eller på reformistisk väg.

Reaktionära krafter – alltså sådana som inte bara vill bevara den för tillfället bestående samhällsordningen, utan också vrida klockan tillbaka – har också traditionellt kallats ”höger”. Men då måste man ju fråga sig varför inte den moderna miljörörelsen – som är ute efter att föra oss tillbaka till förindustriell tid – aldrig betecknas som en reaktionär högerkraft.

Men det har skett en betydelseglidning. Gammaldags klassiska liberaler (idag ytterst oegentligt kallade ”nyliberaler”) betecknas idag som ”höger”. Den amerikanska tea-party-rörelsen, som vill återuppliva den på sin tid väldigt samhällsomstörtande amerikanska konstitutionen, betecknas regelmässigt som ”extremhöger”, som om just extrem frihet skulle befinna sig längst till höger på skalan.

Denna betydelseglidning leder till vad jag skulle vilja kalla en extrem hopbuntning (eller ”package deal”, som det heter på engelska): extrema frihetsvänner buntas ihop med den helt motsatta ytterligheten. Genuin, klassisk liberalism, i John Lockes och de amerikanska grundlagsfädernas efterföljd, buntas ihop med fascister och nazister. Och sådana extrema frihetsvänner blir misshandlade av AFA/Revolutionära Fronten, bara för att få det att se ut som om vi vore fascister eller nazister. – Ja, detta måste väcka häpnad, vrede och vämjelse hos alla som har en gnutta anständighet kvar i kroppen.

Visserligen påstår fransmännen att ”les extrèmes ses touchent”, att ytterligheterna berör varandra. Men de enda beröringspunkter jag kan se är de knytnävsslag som den ”autonoma” vänstern utdelar mot sanna frihetsvänner.

$ $ $

PS. När man påpekar det här för ”vanliga” (icke-nationella) socialister/kommunister, sticker de huvudet i sanden och visar upp rumpan.

$ $ $

Uppdatering 11 maj 2014: För en tid sedan skrev Craig Biddle, redaktör för The Objective Standard, en bloggpost, Political ”Left” and ”Right” Properly Defined. När jag först läste den tyckte jag att det mest var fråga om en ordstrid eller en terminologisk träta, och sådana brukar inte roa mig, eftersom jag menar att saken är viktigare än orden. Men efter det att jag skrivit detta inser jag att det är viktigare än så; det är ju, för att uttrycka det diplomatiskt, ytterst olyckligt att vi extrema frihetsförespråkare buntas ihop med nazister och fascister under rubriken ”högerextremister”. För att uttrycka det mindre diplomatiskt är det helt enkelt ett djävla sätt.

Ett par citat ur Biddles bloggpost:

… fascism, far from having anything in common with capitalism, is essentially the same atrocity as communism and socialism …

The proper purpose of government is to protect individual rights by banning the use of physical force from social relationships and by using force only in retaliation and only against those who initiate its use.

Capitalism—the social system of the political right—is the system of individual rights. It is the system that respects and protects individual rights—by banning physical force from social relationships—and thus enables people to live their lives, to act on their judgment, to keep and use their property, and to pursue personal happiness. This observation grounds the political right in the proper goal of politics: the protection of rights.

Men läs hela.

$ $ $

Uppdatering 13 juli 2014: Häromdagen länkade jag till denna bloggpost i en kommentar till en artikel av Ivar Arpi i Samhällsmagasinet Neo (en artikel som jag f.ö. rekommenderar; den handlar om den autonoma vänsterns våld). Det gav resultat! Samma dag hade jag 281 visningar på posten, dagen efter 575 och igår 170. (Idag hittills bara 50.) Många fler besök på bloggen än vanligt, men fortfarande långt från bloggrekordet från januari 2012.

Ett smärre tillägg också: Jag har aldrig gillat höger-vänster-skalan, eftersom den egentligen inte säger ett dyft. Om man går efter ordens politiska ursprungsbetydelse – d.v.s. att man är ”höger” om man vill bevara den rådande samhällsordningen och ”vänster” om man på något vis vill förändra den – då står förstås också liberalismen till vänster om konservatismen. Men nu envisas människor med att använda denna terminologi och till att bunta ihop liberaler med socialister, så länge socialismen inte är nationell, och att bunta ihop liberaler med nazister, ifall socialismen är nationell. Och det alltså detta som är ett djävla sätt.


[1]) Att den är socialistisk också till gagnet bör framgå av de tyska nationalsocialisterna eget partiprogram från 1921. Några punkter ur programmet:

  • Det enskilda intresset får icke stå tillbaka för allmänintresset, utan måste hållas inom ramen för en helhet och till allas gagn. Därför kräver vi:
  • Avskaffande av arbetsfria inkomster. Brytande av ränteslaveriet.
  • Vi kräver förstatligandet av alla (hittills) bolagiserade företag.
  • Vi kräver vinstdelning i storföretagen.
  • Vi kräver en storskalig utbyggnad av åldringsvården.
  • Vi kräver kompromisslös kamp mot envar, som genom sin verksamhet skadar allmänintresset.
  • Samhällsandan måste inympas redan i skolan …
  • Staten ska ansvara för ett höjande av folkhälsan genom att sörja för mor och barn, genom förbud mot barnarbete, för bättre folkhälsa genom lagstadgad gymnastik- och sportplikt och genom det starkaste understöd av föreningar som sysslar med idrottsverksamhet för ungdomar.

Och utöver Reismans uppsats, som jag länkade till, kan jag rekommendera en lång, faktaspäckad artikel av Torbjörn Kvist, Kapten Röhm, militarismen och den nazistiska vänstern.

Senaste Reismanöversättningen

Att nazismen (nationalsocialismen) var en form av socialism visste ni säkert redan. Kanske också att socialismen till själva sin natur är totalitär och måste leda till ett totalitärt samhälle, om den tillämpas konsekvent. Men vill ni argumentera för detta, finner ni en hel del intellektuell ammunition i denna uppsats av George Reisman. En intressant identifikation är att socialism innebär skräckvälde inte bara för sina undersåtar utan också för sina härskare; lika väl som undersåtarna måste leva i skräck för staten, måste också staten/härskarna leva i skräck för undersåtarna; trycks inte undersåtarna ned ordentligt, skulle socialismen karaktäriseras av ständiga revolutioner och/eller inbördeskrig.

I slutet av uppsatsen varnas också för utvecklingen i dagens Förenta staterna och risken för att Förenta staterna ska vandra samma väg. Samt den för Reisman obligatoriska rekommendationen att studera två av 1900-talets främsta tänkare (ni får gissa vilka).

Hur tänker socialister?

Det följande är ett meningsutbyte med anledning av en artikel av Kjartan Fløgstad, ”Marxofobins fula ansikte”, som publicerades i Aftonbladet 15.6.2011:

POS: Alla vi som på goda grunder ogillar Karl Marx ska tydligen buntas ihop med Anders Behring Breivik; vi ingår uppenbarligen i ”samma idétradition”. Dags att överge alla sina antimarxistiska övertygelser för att slippa bli utfulad i Aftonbladet?

Jag borde ha hoppat över orden ”på goda grunder” – för nu hamnade bevisbördan plötsligt på mig, inte på dem som menar att alla anti-marxister ska fulas ut:

Socialist: Om man inte tydligare än så motiverar vilka ”goda grunder” som man ogillar Karl Marx på så får man nog finna sig i det ja.

POS: Menar du att man ska behöva skriva en hel avhandling om vad som är fel med Marx i en kommentar på Aftonbladets kultursida? Och att, om man inte får plats med hela avhandlingen, man får finna sig i att utsättas för den tämligen ruttna debattmetod som kallas ”Guilt by association”?

Socialist: Nä inte en hel avhandling, men några korta meningar är väl inte så mycket begärt?

POS: I så fall vill jag först av allt ha några korta meningar om varför det är OK att bunta ihop alla kritiker av Karl Marx och kommunismen i allmänhet med Anders Behring Breivik.

Annars kan jag ju alltid ge ett par lästips: Socialism av Ludwig von Mises och Karl Marx and the Close of his System av Eugen von Böhm-Bawerk.

Ja, jag gjorde det lätt för mig genom att bara slänga ur mig namnen på ett par auktoriteter. Men det svar jag fick är – äh, hmm… – intressant:

Socialist: Enligt Wikipedia menar Ludwig von Mises att socialism är omöjligt eftersom det kollektiva ägandet omöjliggör att sätta priser på produktionsmedel? 4 realz? Är detta seriös kritik? Om man inte kan förstå värde om det inte rumlas runt med under marknaden så kanske man inte förstått så mycket alls. Och – den största frågan – om du vet vad han står för, varför kunde du inte skriva det?

Wikipedia om Eugen von Böhm-Bawerk: ”Utan kapitalister skulle ingen produktion som tar någon längre tid ske, eftersom arbetarna inte skulle vilja vänta på sin inkomst. Detta problem löses genom att en kapitalist betalar löner i förskott.” Så det är bara rika som förmår planera samhällen? Alltså jag vet inte om jag ens orkar kommentera det. Vi får se om Per-Olof vill utveckla det resonemanget. Det kan ju också vara så att Wiki har fel. Hoppas det.

Så Mises och Böhm-Bawerk avfärdas med några hånfulla gliringar, det är allt. Vad svarar man på det? Med samma mynt? Jovisst, det kan man göra, men det leder ju ingenstans. Så jag backade helt enkelt ur debatten här; pajkastning är inget jag har lust med.

Men om vi nu ska vara seriösa: Vad Mises påvisade i sin bok var att en socialistisk ekonomi inte kan fungera alls utan måste bli till ett kaos, därför att det inte finns någon prismekanism i en sådan ekonomi. En central myndighet som försöker centralt bestämma priserna och lönerna i ekonomin famlar helt och hållet i blindo. Så länge en socialistisk ekonomi omges av en kapitalistisk (eller åtminstone blandekonomisk) omvärld, kan den centrala myndigheten kringgå problemet genom att helt enkelt imitera de priser och löner som existerar utomlands; men skulle socialismen bli världsomfattande skulle detta inte längre vara möjligt. (Detta är ett av de sätt på vilka socialismen parasiterar på kapitalismen.)

Mises presenterade sitt bevis redan 1920 i en uppsats med titeln “Die Wirtschaftsrechnung im sozialistischen Gemeinwesen”; den engelska översättningen, ” Economic Calculation In The Socialist Commonwealth”, finns tillgänglig i pdf-format.

Socialistiska ekonomer har, med något enstaka undantag, valt att ignorera Mises. Undantaget är den polske ekonomen Oskar Lange, som menade att det borde resas statyer över Mises i alla socialistiska huvudstäder bara därför att han pekat ut kalkylproblemet. Langes egen ”lösning” var att de socialistiska ekonomierna skulle försöka imitera marknadsekonomin, att låtsas som att det funnes en marknad. Jag gitter inte analysera vad som är fel med den idén.

Avfärdandet av Böhm-Bawerk är inte bättre det. En hel del produktion är tidsödande och ett projekt kan ta flera år i anspråk (Böhm-Bawerk använde själv termen ”kringgående produktionsmetoder”). Ta t.ex. att bygga ett hus, att anlägga en ny väg eller järnväg (tänk Svealandsbanan), att bygga en bro (tänk Öresundsbron), att borra en järnvägstunnel (tänk tunneln under Engelska kanalen). Om arbetarna inte ska få sin lön förrän projektet är klart, kommer förstås projektet inte ens igång. Alltså måste de få sin lön i förskott, och vem ska betala ut det förskottet om inte kapitalisterna? – Ja, naturligtvis betyder detta att det är ”de rika” som planerar samhället, precis som min meningsmotståndare skrev. Felet är att se något fel i detta!

OK, de projekt jag nämnde som exempel ovan har helt eller delvis bekostats med offentliga medel. Men vad betyder detta annat än att staten har snott kapitalisternas pengar och sedan själv agerar kapitalist? Det kan gå till en tid, men det kan inte gå i all evighet. Som Margaret Thatcher sade: ”Problemet med socialismen är att man så småningom får slut på andras pengar”. Och det är värre i rent socialistiska ekonomier än i blandekonomier (där det fortfarande finns ett element av kapitalism kvar, där inte allt kapital har hunnit konfiskeras). Tänk på tvångsindustrialiseringen i Sovjet under Stalin, eller den allmänna villervalla som rådde i ekonomi under hela Sovjetepoken.

(Jag kan nämna att jag själv nämner Böhm-Bawerks ”förskottsidé” i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?)

Så varför tänker då socialister som den här socialisten tänker? Inget jag vill grubbla mig fördärvad över; men har man en gång fastnat i en ideologi är det inte så lätt att komma loss från den.

Dixi et salvavi animan meam. (”Jag har talat och räddat min själ”.) Nu kan jag med gott samvete ägna mig åt vardagssysslor, som att dammsuga och putsa fönster, och vardagsnöjen, som att studera Magnus Gabriel De la Gardies talekonst och titta på EM i fotboll.