Anspråkslöst förslag till skattereform

I stället för att lappa ihop det gamla skattesystemet – täppa till gamla kryphål och skapa nya – borde man ersätta alla övriga skatter med en enhetlig moms.

Den iögonenfallande fördelen med detta är att det automatiskt skulle bli skatt efter bärkraft. Vi fattiglappar (eller relativa fattiglappar) konsumerar inte på långt när så mycket som de rika: vi köper inte lyxvillor eller dyra sportbilar, vi dricker inte Mouton Rothschild och Napoleonkonjak eller röker Havannacigarrer, och vi håller oss inte med arabiska fullblod – för att ta några exempel ur högen. Så ju mer man konsumerar, desto mer betalar man också i skatt.

En annan fördel rör användningen av kapital. Det är en vitt spridd vanföreställning att kapitalinkomster levs upp i sus och dus, och därför ses skatter på kapital som på något vis rättvisa. I verkligen används så gott som allt kapital till investeringar och till anställning av arbetskraft. Om kapitalskatten försvinner och kapitalisterna bara behöver skatta för sin lyxkonsumtion, kommer fler att få arbete och slipper leva på bidrag. Inte heller kommer kapitalägarna längre att behöva flytta sina tillgångar utomlands för undgå statens glupande käftar.

En ytterligare fördel är att det gör slut på oskicket att politiker – och offentliganställda i allmänhet – låtsas betala skatt. De skatter vi offentliganställda betalar är fiktiva. (Om detta skrev jag ett inlägg som publicerades i EK 14 december 2011. Och se förstås också Skattefrihet för offentliganställda.) Men konsumerar gör förstås vi också, även vi som inte har råd att gå på nattklubb eller resa runt i världen för skattebetalarnas pengar.

En iögonenfallande nackdel är förstås, vid första påseende, att momsen skulle bli väldigt hög. För närvarande lär skattetrycket vara 43%, så där någonstans kommer momsen att hamna. Men är det verkligen en nackdel? Det betyder ju att man får klart för sig vad skattetrycket verkligen är varje gång man tar emot ett kvitto. Och det kan ju göra att valmanskåren i fortsättningen röstar på politiker som är sparsamma med skattemedlen och arbetar för att sänka skatten – eller åtminstone följer Gustav Möllers gamla devis:

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Tillställt Eskilstuna-Kuriren.

Vi under skatter digna ner …

… sjungs det i Internationalen; men i sitt förstamajtal i år säger Stefan Löfven att om (s) vinner valet i höst är skattesänkningarnas tid förbi.

Betyder detta att vi numera inte dignar under skatter utan under skattesänkningar? Men vem kan digna under skattesänkningar? Inte de som betalar skatterna, förstås; fastmer då de som tar emot skatterna, d.v.s. politikerna själva och vi offentliganställda, som för vårt dagliga bröd är beroende av politikernas välvilja.

Men socialmoderaterna har ju också sagt att det inte ska bli några fler skattesänkningar framöver. Det spelar m.a.o. ord ingen roll vilket av blocken vi röstar på i det kommande riksdagsvalet: det blir ändå ett oförändrat skattetryck – eller rentav höjt, eftersom höjda punktskatter också har aviserats utan att det mött några högljuddare protester.

Så det är bara att fortsätta digna ner under skatterna. Internationalen får vi sjunga i badrummet, där inga politiker lyssnar.

Jag har skickat detta till ett antal dagstidningar runt om i landet. Jag har förstås ingen möjlighet att bevaka dem, så om ni skulle se det publicerat någonstans kan ni väl meddela mig?

Uppdatering 7 maj: Insändaren har publicerats i Eskilstuna-Kuriren, Sydsvenskan och Borås Tidning (samt också i Katrineholms-Kuriren, men jag kan inte länka dit, eftersom jag måste vara prenumerant för att komma åt den i nätupplagan). (Också i Norrländska Socialdemokraten och i Folket, men det är sak samma där: jag kan läsa den i papperstidningen men kommer inte åt den på nätet.)

Däremot har Expressen tackat nej, varav vi kan dra slutsatsen att Expressen dignar mer under skattesänkningarna än under skatterna.

Uppdatering 9 maj: Jag sökte på nätet och fann att insändaren också kommit in i Gefle Dagblad.

Uppdatering 10 maj: I dagens Eskilstuna-Kuriren publicerades en insändare av ”En gammal sosse som undrar” som undrade över varför ingen sjunger Internationalens text första maj. Tyvärr finns insändaren bara i papperstidningen, inte på nätet. Hur som helst skrev jag ett svar:

Det är nog inte så underligt att man inte sjunger Internationalen, när den innehåller raden ”Vi under skatter digna ner”. När Internationalen översattes till svenska år 1902 var det totala skattetrycket strax under 10%, och under den långa socialdemokratiska hegemonin steg det till strax över 50%. Alliansen har sedan lyckats pressa ner det några ynka procent, något som dagens socialdemokrater opponerar sig emot.

10% var säkert rätt mycket redan 1902, speciellt då för arbetarna. Men hur mycket vi än dignade under skattetrycket då, så måste vi ju digna så mycket mer idag, när det är nästan femdubbelt så högt.

(Ja, jag vet att jag skrev om det här häromdagen.)

(Uppgifter om skattetryckets utveckling hittar ni på Ekonomifakta.)

Liberala Partiets skatteprogram

Liberala Partiet har kallat till extrakongress 17 november för att diskutera det senaste förslaget till partiprogram. Jag har inte hunnit läsa igenom alltihop, men jag har synpunkter på skattepolitiken.

1. Kapitalskatten

Så här står det i programförslaget:

På kort sikt vill Liberala Partiet […] införa en enhetlig kapitalskatt på 25%. [Idag är den 30%.]

Och:

På medellång sikt vill Liberala Partiet […] införa ett sparskatteavdrag som skulle göra alla privatpersoners kapitalinkomster upp till 50 000 SEK skattefria. Det skulle skattebefria sparande för flertalet svenskar och därmed göra sparande mer attraktivt än det är idag.

Men på sikt är just kapitalskatten den mest destruktiva av alla skatter och borde därför avskaffas, och det med en gång.

Till att börja med är det teoretiska underlaget för denna skatt ingenting annat än Karl Marx utsugningsteori, som säger att alla kapitalvinster sugits ut ur arbetarna och därför rätteligen borde tas ifrån kapitalisterna och återföras till arbetarna. Om den teorin är riktig, borde kapitalskatten vara 100%. Att ge tillbaka en ynka fjärdedel till de utsugna arbetarna vore i så fall en eländig halvmesyr.

Men att denna teori är fullständigt felaktig och bakvänd, det har ju George Reisman visat i sin uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, som jag själv har gjort mig besväret att översätta till svenska, så att ingen svensk längre kan ignorera eller evadera den. Låt mig rekapitulera huvudpunkterna:

  • Vinster är inget avdrag från löner; tvärtom är löner ett avdrag från vinster.
  • Innan det fanns kapitalister och företagare i världen var människor hänvisade till att hanka sig fram på de ytterligt små vinster de kunde göra genom att sälja sina egna produkter – vinster som de ofta inte ens kunde överleva på.
  • Sedan kom kapitalister och företagare och skapade lönearbete, vilket gjorde det möjligt att i stället överleva som löntagare.
  • I och med att kapitalister ackumulerade mer och mer kapital, kunde allt fler ta lönearbete.
  • Samtidigt ledde detta till att produktionskapaciteten stadigt ökades, så att det fanns fler och fler varor till allt billigare priser, vilket innebar att löntagarnas reallöner stadigt blev högre och högre.
  • Kapitalackumulationen ledde också till att allt mer kunde investeras i kapitalvaror, som maskiner, vilket i sin tur ledde till ännu mer produktion av konsumtionsvaror, vilket ledde till att reallönerna ökade ännu mer. Dessutom ledde den till att mer och mer kunde investeras i kapitalvaror för att tillverka ännu fler kapitalvaror, vilket givetvis hade samma effekt.

Det borde vara uppenbart att kapitalskatter inte åstadkommer något annat än en minskning av dessa välgörande effekter. Det blir färre arbetstillfällen, och det blir färre konsumtionsvaror, och höjningen av reallönerna hämmas. Om kapitalskatten vore 100%, så som impliceras av utsugningsteorin, skulle det förstås innebära katastrof; människorna skulle drivas tillbaka till de förkapitalistiska förhållanden där de nätt och jämt kunde överleva, om ens det. En kapitalskatt på 25% är förstås bara fjärdedelen så illa – men är inte det illa nog?

Samma invändning måste riktas på förslaget att ”på medellång sikt” införa ett skatteavdrag på kapitalinkomster upp till 50 000 SEK. Bra för många sparare, givetvis – men det är ju ändå så att de som sparar och återinvesterar mest är de som också mest driver den ekonomiska utvecklingen framåt; så varför sätta någon gräns alls? Eller om det är alltför svårt att vinna gehör för i dagens förtvivlade läge, varför inte sätta gränsen vid 500 000 SEK, eller 5 miljoner?

Så om Liberala Partiet vill vara ett laissez-faire-liberalt parti och inte bara ytterligare ett marxistparti bland alla andra, borde partiet förespråka en enhetlig kapitalskatt på exakt 0%. Går detta inte att genomföra i dagens förtvivlade läge (där ingen människa begriper vad det är för fel på utsugningsteorin), så ha åtminstone ett program för stadig minskning av kapitalskatten, till den landar på dessa 0%.

Den invändning partiet säkert kommer att möta (som en ren ryggmärgsreaktion) är att ett sådant förslag bara skulle ”gagna de rika”. Men har man förstått vad Reisman skriver (eller min kortfattade sammanfattning ovan), då förstår man också att de fattiga gagnas ännu mer än de rika av att företagare och kapitalister får verka fritt och inte straffbeskattas för det goda de åstadkommer.

2. Punktskatter

Det skulle ta lite tid innan det blir märkbart att avskaffandet av kapitalskatten gagnar de fattiga. En reform som direkt skulle gagna de fattiga vore att avskaffa alla punktskatter.

Det kan ju inte vara svårt att förstå att punktskatterna på alkohol och tobak mest drabbar dem som minst har råd att betala dem. De rika (antingen de blivit rika på hederligt företagande eller genom att ge sig in i politiken) kan köpa dyra årgångsviner och röka Havannacigarrer utan att det egentligen märks i deras plånböcker; fattig- och lägre mellanpensionärer (och merparten av det arbetande folket) är hänvisade till att dricka rödtjut; och somliga fattigpensionärer är rentav hänvisade till att plocka fimpar på gatan (vilket de ju också bara kan göra när det är uppehållsväder).

Samma sak gäller naturligtvis energiskatter, d.v.s. skatter på sådant som elektricitet, bensin och andra bränslen. De rika (återigen oavsett om de blivit rika genom hederligt företagande eller som politiker) kan förbruka hur mycket el som helst och åka runt i bränsleslukande bilar eller jetplan, utan att det märks så där väldigt mycket i deras plånböcker; det är de fattiga som måste snåla och hushålla och se till att de inte bosätter sig ute i glesbygden, där de är beroende av sina bilar (som ju dessutom är fordonsbeskattade).

Men att avskaffa eller ens sänka dessa punktskatter finns inte på något politiskt partis agenda. Tvärtom föreslås nya punktskatter – köttskatt, för att få oss att bli vegetarianer eller veganer, och fetskatt för att få oss att hålla vikten. (Säkert som amen i kyrkan kommer man så småningom också att föreslå skatt på kolhydrater, eftersom man numera kommit fram till att kolhydrater är en värre bov än fett, när det gäller övervikt.)

Och att förklara för de fattiga att punktskatterna drabbar just dem är enklare än att förklara att avskaffande av kapitalskatter på lite sikt gagnar också dem.

3. Skattefrihet för offentliganställda

Den skatt som offentliganställda (inklusive då politikerna, om vi undantar fritidspolitiker) påstås betala är en ren fiktion; den finns bara som en siffra på löne- eller pensionsbeskedet men har ingen som helst reell existens. (Jag har visat detta i min uppsats Skattefrihet för offentliganställda och i min bloggpost Politikerna tycker det är häftig att låtsas betala skatt.) Om de här fiktiva skatterna togs bort skulle det inte göra någon annan skillnad än att människor skulle bli medvetna om det faktum att politiker och andra offentliganställda utgör ett skattefrälse – och då skulle de börja fundera på allvar om de anser att de offentliganställda verkligen är värda sin skattefria lön. Det kanske kan ge upphov till en skatterevolt.

Min motion:

Jag föreslår alltså

  • att Liberala Partiet, i stället för en enhetlig kapitalskatt på 25% (punkt 2-3-1 i partiprogrammet) förespråkar en enhetlig kapitalskatt på 0%.
  • att Liberala Partiet förespråkar avskaffande av alla punktskatter.
  • att Liberala Partiet förespråkar avskaffande av de fiktiva skatter som idag påstås betalas av offentliganställda.

Uppdatering 4 december: Ursprungligen föreslog jag också att partiet på lång sikt skulle verka för frivillig beskattning i enlighet med Ayn Rands förslag i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd; men jag upptäckte att det redan finns med i partiprogrammet:

Det långsiktiga målet för Liberala partiet är att få ner skattesatsen till noll procent. Statens kärnverksamhet ska istället finansieras på frivillig väg. Denna förändring kan dock inte ske över en natt, utan kommer att ta tid att genomföra.

Min motion blev förresten avslagen. Det är bara att ta nya tag och se till att mina förslag kommer in i partiprogrammet i god tid innan LP passerar 4%-spärren!