Vad är det för vits med självuppoffring?

Fjodor DostojevskijJag ställer frågan till av den självuppoffringens främsta apologeter, Fjodor Dostojevskij, och han svarar så här (i Vinteranteckningar om sommarintryck från 1863, s. 76 ff,):

Tro mig: ett frivilligt, fullständigt medvetet och av ingen framtvingat offrande av hela sig själv till gagn för alla är, enligt min mening, ett tecken på den allra starkaste, mest välutvecklade och mest självbehärskade personlighet, och på den allra högsta friheten hos den egna viljan.

Det ska vi alltså tro!

Att frivilligt offra sitt liv för alla och gå till korset eller bålet i allas namn kan man bara om man har en starkt utvecklad personlighet.

Ja, då får man se till att man utvecklar sin personlighet, så att man till sist kan offra sig.

En starkt utvecklad personlighet, fullständigt övertygad om sin egen rätt att vara en individ, som inte längre känner någon oro för sig själv, och som just på grund av sin personlighet inte kan göra något annat än att offra sig; som alltså inte har någon annan användning för sin personlighet än att ge den helt och hållet till andra, så att också dessa kan bli just sådana självständiga och lyckliga individer. Detta är naturens lag – människan har en normal dragning till detta.

Vitsen med att offra sig skulle alltså vara att de andra – de som man offrar sig för – sedan ska bli likadana och själva offra sig! Och då är de alltså ”självständiga och lyckliga”! Och dessutom är detta helt normalt och naturens egen lag.

Så vad skulle problemet vara? Varför offrar sig inte alla för alla andra?

Men det finns ett gruskorn – att litet, litet gruskorn, som kan förstöra alltsammans om det hamnar i maskineriet. Nämligen om jag skulle ha minsta lilla tanke på egen vinning. Om jag till exempel vill offra hela mig själv för alla – då måste jag faktiskt offra mig helt och hållet, en gång för alla, utan tanke på egen vinning. Jag får inte tänka att nu när jag offrar hela mig själv för samhället, så måste samhället i gengäld ge mig allt.

Nej, hur skulle det se ut?

När man offrar sig måste man lämna ifrån sig allt, utan att ens vilja få något i gengäld och utan att drömma om att någon på minsta vis skall stå i tacksamhetsskuld till en själv. Men hur ska det gå till?

Ja, hur ska det gå till?

Det är som att låta bli att tänka på en isbjörn. Pröva själva: försök att låta bli att tänka på en isbjörn, och ni skall se att den förbannade isbjörnen kommer att göra sig påmind varje minut.

Jovisst: man kan inte offra sig själv utan att samtidigt tänka på det man offrar; m.a.o. utan att tänka på sig själv.

Hur skall man då bära sig åt?

Ja, hur?

Man skall inte göra någonting alls, för det måste ske av sig självt; det måste finnas i ens natur, och omedvetet ingå i hela släktets natur …

Men det gör det ju – det har Dostojevskij själv sagt några rader tidigare: ”det är naturens egen lag”!

… kort sagt: det kärleksfulla broderskapets princip kan bara existera om det finns kärlek.

Och att kärleken är absolut osjälvisk, det vet vi ju. Den söker icke sitt! Man offrar sig helt för den man älskar och söker ingen egen vinning. Och om kärleken är besvarad? Då söker ingen av de båda älskande sin egen vinning, och ingen har något att vinna på att älska eller bli älskad! Och om alla fullständigt osjälviskt älskar varandra, då har ingen någonting att vinna, och alla har sig själva att förlora, Så talar den osjälviska kärlekens logik, och det är nog Dostojevskij dunkelt medveten om.

Det är nödvändigt att man själv instinktivt dras till broderskap, gemenskap och endräkt, och att man gör det trots nationens månghundraåriga lidande, trots den barbariska råhet och obildning som slagit rot i nationen, trots seklers slaveri och trots invasioner av främmande folk. Kort sagt: behovet av en broderlig gemenskap måste finnas i en människas natur. Hon måste vara född med det, eller ha tillägnat sig det såsom en vana sedan urminnes tid.

Men varför måste man sluta tänka på sig själv eller på egen vinning för att kunna ingå i en gemenskap?

Vad skulle ett sådant broderskap då innebära, om vi nu skulle försöka uttrycka det på ett rationellt och medvetet sätt?

Alltså inte bara instinktivt.

Det skulle innebära att varje enskild individ, utan något som helst tvång och utan någon som helst tanke på egen vinning, skulle säga till samhället: ”Vi är starka bara alla tillsammans, så tag då hela mig, om ni har någon nytta av mig! Tänk inte på mig när ni stiftar era lagar – bekymra er inte alls om mig, jag frånsäger mig alla mina rättigheter till er, var så goda och förfoga över mig! Det är min högsta lycka att offra allt åt er, och det skall inte kosta er något. Jag låter mig gärna förtäras och förgås, om bara ert broderskap kan blomstra och bestå.”

Varje enskild individ måste villigt låta sig förtäras och förgås – det är rentav hans högsta lycka? Men vem ska vinna något på det? Broderskapet?

Och då måste broderskapet svara: ”Du ger oss alldeles för mycket. Inte har vi rätt att ta emot så mycket av dig. Men du säger själv att däri ligger hela din lycka. Vad ska vi då ta oss till – vi som ständigt brinner för att göra dig lycklig? Tag du också allt från oss! […]”

Ingen i broderskapet får tänka på någon egen vinning, för då skulle det inte fungera alls! Resonemanget biter sig självt i svansen.

Vi har i varje fall lov att sträva efter vår egen lycka, även om detta inte räknas som någon vinning.

$ $ $

Fortsättning på citatet:

”[…] Vi skall ständigt anstränga oss av alla krafter för att du skall ha så mycket personlig frihet som möjligt, och för att du skall få manifestera dig själv så mycket som möjligt. Nu skall du inte behöva frukta någon fiende, vare sig bland människor eller i naturen. Vi står alla bakom dig, vi garanterar alla din säkerhet, vi skall oförtröttligt värna om dig, eftersom vi är bröder – vi är alla dina bröder, och vi är många och starka. Så var nu lugn och vid gott mod, frukta intet och förlita dig på oss!”

Dostojevskijs udd är riktad mot socialismen:

Efter detta finns det naturligtvis inte längre något att dela upp, för här delas allt upp av sig självt. Älska varandra [utan tanke på egen vinning], och allt detta skall tillfalla er!

Men, mitt herrskap, detta är ju rena utopin!

[…] vad skall socialisten ta sig till, om det nu inte finns nån broderlig princip hos den västerländska människan, utan tvärtom en individualistisk och självhävdande princip, som oavbrutet försvagas och med svärd i hand kräver sina rättigheter?

Varför individualismen måste ta till svärdet vet jag inte. Men det var så Dostojevskij såg saken.

Socialisten, som ser att det inte finns något broderskap, börjar propagera för broderskap. I avsaknad av broderskap vill han skapa eller producera broderskap. För att göra kaninragu behöver man först och främst en kanin. Men här finns det ingen kanin, det vill säga: det finns ingen naturlig fallenhet för broderskap, ingen naturlig tro på broderskap och ingen som av sig själv har en naturlig dragning till broderskapet.

Och varför inte, om det ändå är naturen själv som driver oss att eftersträva broderskap? Jo, i västerlandet, till skillnad från (får vi anta) Ryssland, finns det ingen kärlek.

I sin förtvivlan börjar socialisten konstruera och definiera det kommande broderskapet. Han gör en beräkning av dess vikt och storlek, han frestar med dess fördelar, han förklarar, undervisar och berättar hur stor nytta var och en kommer att få av detta broderskap och hur mycket var och en kommer att vinna på det.

Och det får man ju inte göra, eftersom ingen får ha minsta tanke på egen vinning – och om alla ska vara lika kärleksfullt självuppoffrande, får man inte tänka på andras vinning heller.

Han bedömer varje individ och vad den har för värde, och gör i förväg en kalkyl över de tillgängliga resurserna; han räknar ut hur mycket var och en är värd att erhålla och hur mycket av sin individualitet var och en frivilligt måste offra till gemenskapen i utbyte.

Lägg märke till att det tas för självfallet att något av vars och ens individualitet måste offras, om man vill ingå i en gemenskap!

Men vad är det för ett broderskap – när man i förväg delar upp allt och bestämmer hur mycket var och en har gjort sig förtjänt av och vad var och en måste göra?

Och vidare:

Men här stöter vi åter på ett mysterium: här ger man alltså en människa fullständiga garantier, man lovar att ge henne mat, bostad och ett arbete, och för detta kräver man bara av henne att hon offrar en enda liten droppe av sin personliga frihet för det gemensamma bästa, bara en enda liten, liten droppe.

Felet med det socialistiska broderskapet skulle alltså vara att det inte fordrar total självuppoffring utan bara en liten smula!

Men nej – människan vill inte leva i enlighet med dessa uträkningar; för henne är till och med en enda liten droppe ett alltför stort offer. I sin enfald uppfattar hon ändå alltsammans som ett fängelse […]

Väldigt många har under de år som gått sedan 1863 uppfattat det socialistiska broderskapet som just ett fängelse, om inte annat så därför att de blivit satta i fängelse!

[…] och anser att det är bättre att klara sig på egen hand, för då är man fullkomligt fri. Men i den friheten blir hon slagen, ingen ger henne något arbete, hon svälter ihjäl och är alldeles ofri, och ändå tror hon, i sin enfald, att den egna friheten är bäst.

Nej, inte heller friheten är bra, eftersom den inte garanterar ens överlevnad!

Naturligtvis måste socialisten skaka på huvudet och säga till henne att hon är en barnslig och omogen dumbom som inte förstår sitt eget bästa, och att en liten oansenlig myra är klokare än hon – för i myrstacken är allt så bra och välorganiserat, alla är mätta och lyckliga och var och en vet sin uppgift, kort sagt: människan har ännu långt kvar till myrstacken!

Ja, detta var Dostojevskijs uppgörelse med socialismen. Och han hade lika litet till övers för kapitalismen.

$ $ $

Det tas för givet – av Dostojevskij och säkert också av hans läsare – att egoism ock kärlek ömsesidigt utesluter varandra.

$ $ $

Allt annat Dostojevskij skrivit, här och annorstädes, lämnar jag därhän. Hans böcker finns hursomhelst på biblioteken.

$ $ $

Och jag bloggar fortfarande med vänster hand, så det blir glest mellan bloggposterna. Och det är inte av kärlek jag bloggar …

Hägerström om egoism och altruism

Jag hade tänkt fortsätta granskningen med en avinstallation av Hägerströms installationsföreläsning från 1911 (”Om moraliska föreställningars sanning”); men det väsentliga finns redan med i Martin Fries’ sammanfattande inledning. Bara lite grann om hans syn på egoism och altruism, d.v.s. på frågan om livet är till för att levas eller för att offras.

Låt oss […] ställa den berömde företrädaren för hellenismens kultur, Aristoteles, emot den kristna eller den av kristendomen påverkade moralen!

Att leva för en annan än en vän är den frie mannen ovärdigt, säger filosofen. Självuppoffring utan hänsyn till vänskapsförhållanden är den högsta dygden, heter det emfatiskt från den andra sidan. (S. 33.)

Som bekant menade Aristoteles att en vän (en nära vän, en äkta vän) är ett ”andra jag” – att man gläds eller sörjer eller lider med honom/henne som om det vore en själv.[1] Och enligt den rationella egoismen ska man leva för sin egen skull i första hand och för andra i den mån de är av värde för en; medan altruismen går ut på att man i första hand ska leva för andras skull, oavsett vilka dessa andra är och oavsett deras värde för en själv; för sin egen skull ska man bara leva i den mån man faktiskt måste leva för att kunna hjälpa andra, eller rentav offra sig för dem.

Hägerström kan förstås inte träffa något avgörande beträffande dessa diametralt motsatta moralfilosofier – det skulle vara anatema för värdenihilismen. Han kan bara konstatera att båda dessa synsätt finns och att de är oförenliga.

Men ur Hägerströms egen subjektiva synvinkel då? Vilket av dessa moraliska förhållningssätt ”känner” han för? Det förefaller vara altruismen:

Vi bära i vårt inre motsättningen mellan en altruismens och en hätskhetens moral. Vi förkasta hätskheten som sådan. (S. 37.)

Alternativet till altruism och självuppoffring är alltså hätskhet! Något annat sätt att vara egoistisk än att vara hätsk kommer inte på tal!

Det här är förstås inget annat än den allbekanta falska dikotomin mellan att offra sig själv för andra och att offra andra för sig själv. Ett Randcitat är på sin plats:

Om det är sant att jag använder ordet ”själviskhet” i en annan bemärkelse än den konventionella, då är detta något av det mest fördömande som kan sägas om altruismen: det innebär att altruismen inte tillåter något begrepp för en självaktande, självförsörjande människa – en människa som uppehåller sitt liv genom egen an­strängning och varken offrar sig själv eller andra. Det betyder att altruismen inte tillåter någon annan syn på människorna än som offerdjur och profitörer på uppoffring, som offer och parasiter – och att den inte tillåter något begrepp om mänsklig samexistens präglad av välvilja – att den inte tillåter något begrepp om rättvisa. (Inledningen till Själviskhetens dygd.)

Något sådant begrepp har alltså inte Hägerström, eller vill inte tillåta. I hans värld finns bara ”offerdjur och profitörer på uppoffring”, och det finns inget ”begrepp om mänsklig samexistens präglad av välvilja”. – Ändå finns det alltså de som menar att han utgör ett ”välgörande korrektiv” mot intolerans och fanatism och att hans filosofi skulle öka chanserna för bestående fred mellan människor och folk.


[1] Se mina bloggposter Platon versus Aristoteles om egenkärlek och Aristoteles om vänskap. Eller på engelska Aristotle on Friendship och Aristotle on Egoism. Eller läs Nikomachiska etiken!