Vem äger våra pengar?

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp[1] (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha.[2] Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret.[3]

Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit (s. 506–512).

När Knapp skrev var det fortfarande i huvudsak ädelmetaller (guld och silver) som gällde som pengar.[4] Men det skulle alltså vara därför att staten bestämt att så skulle vara. Hade staten i stället bestämt att t.ex. järn (eller tenn eller zink eller nickel) skulle vara pengar, skulle järn ha varit pengar, och järnmyntens värde skulle ha dekreterats av staten.

Men så är det ju inte längre idag. De mynt och sedlar vi använder, och de sedlar som spottas ut när vi går till hålet i väggen och som ska finnas tillgängliga när vi handlar med bankkort, har inte längre den ringaste koppling till ädelmetaller. De är ”fiatpengar”, d.v.s. just pengar som skapats genom statliga dekret. Stat och centralbank bestämmer idag vad som ska vara pengar och hur mycket de ska vara värda.

Så vem äger dessa pengar? Eftersom det är stat och centralbank som ger oss pengarna, måste de ju också vara pengarnas egentliga ägare; det är inte vi som äger dem; vi har dem blott till låns.

Och lån ska ju betalas tillbaka. När staten kräver att få lånen betalda kallas det skatt.[5]

Det är förstås ett brott mot all avtalsrätt att försöka undandra sig skatt – t.ex. att flytta sina – förlåt, statens – pengar utomlands och utnyttja s.k. skatteparadis.[6]

Och att detta just nu är på den s.k. tapeten har säkert inte undgått er. Några typiska reaktioner:

”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflykt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper att betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i sitt förord till boken ”Gömda rikedomar”. (Karin Pettersson i Aftonbladet 4 oktober.)

Att staten äger våra pengar är alltså en del av vårt ”grundläggande sociala kontrakt”!


Människor som har det gott ställt och som egentligen skulle kunna bidra med mer ska inte kunna hålla på att smita undan skatt, säger [Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson]. (Aftonbladet 12 april.)


Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop, men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för att göra rätt för sig, och för att efter sin förmåga göra sin del för det vi kallar vårt. (Anna Kinberg Batra, citerad i Aftonbladet 16 mars.)


Antagligen kommer ingen att behöva skaka galler, inte i Sverige i varje fall. ­Skatteflyktingarna har en ogenomtränglig mur av advokater på sin sida och ­vänner på ledande befattningar som skyddar dem. Men det handlar faktiskt om grov organiserad brottslighet i en ­skala som är nästan ofattbar.

Skattesmitarnas offer är vanliga hederliga skattebetalare. De pengar som bland annat rika svenskar gömt undan kunde ha gått till bättre skola och sjukvård i ­Sverige. Enligt Skatteverket försvinner varje år 46 miljarder kronor på detta sätt. Och på global nivå handlar det om ­betydligt allvarligare effekter. (Anders Lindberg i Aftonbladet 7 april.)


Så när lårbenshalsarna börjar knäppa även i milt Medelhavsklimat lär [de skatteflyktande] pensionärerna skynda tillbaka till svensk vård och klaga på riskkapitalister som skickar skattepengar till skatteparadis. (Patrik Kronqvist i Expressen 8 mars 2013.)

Att skatteflyktingarna kommer tillbaka när de behöver vår svenska sjukvård är ett vanligt argument. Men här gäller det ju pensionärer som inte flytt skatten förrän de blev pensionerade och alltså betalt in för vår sjukvård under hela sitt yrkesverksamma liv!


Skatteintäkter är grunden för en gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning. Enorma summor som skulle ha kunnat investeras i hållbar utveckling försvinner i dag på grund av kapital- och skatteflykt. Att bekämpa olovlig kapital- och skatteflykt är därför en central fråga för utvecklingsfinansieringskonferensen i Addis Abeba. (Biståndsminister Isabella Lövin i Dagens Nyheter 13 juli 2015.)

Isabella Lövin vet det förstås inte, men grunden för välfärd och fattigdomsbekämpning stavas kapitalism och kapitalackumulation – och en stor del av det kapital som annars skulle ha ackumulerats försvinner i skatter.


Kostnaderna för det europeiska flyktingmottagandet är extremt små i jämförelse med vad som försvinner i icke-betalda skatter och avgifter varje år, säger [Lisa Pelling] och fortsätter:

– Skulle alla betala de skatter som vi demokratiskt har beslutat om behövs för att bidra till välfärden i Europa skulle det inte vara någon match för oss att ta emot flyktingar. Det finns pengar att omfördela, säger hon. (Dagens Arena 6 oktober 2015.)


De förmenta ”skatteparadisen” snedvrider kapitalmarknad och näringsliv. De skadar ett liberalt ekonomiskt system. […] Mot allt detta behövs stärkt internationellt samarbete – inte nationell inskränkthet och angrepp mot marknadsekonomi och handel. (Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren på ledarplats 11 april.)

Det är alltså inte de höga skatterna utan flykten från dem som snedvrider kapitalmarknad och näringsliv, enligt liberalsocialismen.

Så här skulle jag kunna fortsätta att plocka citat till döddagar eller till tidens ände, vilket som än kan tänkas inträffa först.

Vettigare röster har också hörts:

Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. [7] (Johan Norberg i Metro 13 april.)

Men det bästa svaret gavs av Lena Andersson i Dagens Nyheter 15 april. Några citat:

Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? […] I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras. […]

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. […]

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. […]

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. […]

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Men läs hela![8]

$ $ $

Så vad är lösningen?

För det första måste förstås de lagar vi redan har mot falskmynteri tillämpas konsekvent och gälla även för stat och riksbank – så att vi slipper alla dessa papperslappar och småmynt som inte har den ringaste täckning i ädelmetaller.[9]

För det andra måste all kapitalbeskattning avskaffas, så att pengarna odelat kan gå till investeringar och anställning av arbetskraft. Den lilla bråkdel av sina förmögenheter som storkapitalisterna lägger ned på personlig konsumtion beskattas lämpligen genom att alla skatter ersätts med en enhetlig moms, så som jag föreslår i bloggposten Anspråkslöst förslag till skattereform.

Men viktigast av allt är förstås att idén om staten som härskare ersätts av idén om staten som vår, medborgarnas, tjänare. Och alltså inte i teorin, utan i praktiken. Som det är idag försöker staten – ”välfärdsstaten” – och alla dess tillskyndare smäcka i oss att den tjänar oss när den roffar åt sig våra pengar. Den försöker också smäcka i oss att dess makt utgår från oss – folket – när den i själva verket, som all politisk makt, växer fram ur en gevärspipa. (Se om detta min gamla bloggpost All offentlig makt går ut över folket.)

Om staten betraktades som vår tjänare, inte som vår härskare – och om detta inte bara vore tomma ord – skulle beskattningen vara frivillig. Jag citerar Ayn Rand:

Principen om frivillig finansiering av staten vilar på följande premisser: att staten inte är ägare till med­borgarnas inkomster och därför inte kan inneha någon blankofullmakt på dessa inkomster – att de rättmätiga statliga tjänsternas natur måste vara definierade och begränsade i grundlagen och inte lämna staten någon makt att öka omfånget av sina tjänster efter eget godtyckligt gottfinnande. Principen om frivillig finansiering av sta­ten betraktar följaktligen staten som medborgarnas tjänare, inte som deras härskare – som ett ombud som måste få betalt för sina tjänster, inte som en välgörare vars tjänster är gratis, som ger ifrån sig något för intet. (”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.)

Men vi har en lång väg att vandra …


[1] Utförligare biografi på tyska Wikipedia.

[2] För er som kan tyska och är vana vid att läsa gotisk skrift finns boken som pdf-fil på nätet. Det finns också en engelsk översättning.

[3] Se hans Principles of Economics, s. 257–285. Det tyska originalet, Grundsätze der Volkwirthschaftslehre, kom ut 1871.

[4] ”I huvudsak”, eftersom det även förekom bråkdelsreserver, om än inte i samma omfattning som idag.

[5] Det finns förstås ytterligare ett sätt för staten att få sina pengar tillbaka, och det är att låna ut mer och mer pengar till oss så att pengarnas värde urholkas. Som ni säkert känner till kallas detta inflation.

[6] Det är däremot OK att undandra sig skatt genom att ta statlig anställning. De skatter som stats- eller andra offentliganställda betalar är fiktiva. Se härom Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

[7] Se om detta min gamla bloggpost Högskattehyckleriet.

[8] Jag hittade också en bra artikel om ”Panamadokumenten” av Michael D. Tanner på Catoinstitutets hemsida.

[9] Den svenska tiokronan består av 89% koppar, 5% aluminium, 5% zink och 1% tenn. Legeringen kallas ”nordiskt guld”, fastän guldinnehållet är 0% Den gula färgen på myntet är förmodligen avsedd att vilseleda oss att tro att det är ett guldmynt. Enkronan består av kopparnickel. Femkronan har en kärna av nickel och ytterskiktet består av kopparnickel. De nya en- och tvåkronorsmynten kommer att göras i kopparpläterat stål.

Annonser

Hägerström om egoism och altruism

Jag hade tänkt fortsätta granskningen med en avinstallation av Hägerströms installationsföreläsning från 1911 (”Om moraliska föreställningars sanning”); men det väsentliga finns redan med i Martin Fries’ sammanfattande inledning. Bara lite grann om hans syn på egoism och altruism, d.v.s. på frågan om livet är till för att levas eller för att offras.

Låt oss […] ställa den berömde företrädaren för hellenismens kultur, Aristoteles, emot den kristna eller den av kristendomen påverkade moralen!

Att leva för en annan än en vän är den frie mannen ovärdigt, säger filosofen. Självuppoffring utan hänsyn till vänskapsförhållanden är den högsta dygden, heter det emfatiskt från den andra sidan. (S. 33.)

Som bekant menade Aristoteles att en vän (en nära vän, en äkta vän) är ett ”andra jag” – att man gläds eller sörjer eller lider med honom/henne som om det vore en själv.[1] Och enligt den rationella egoismen ska man leva för sin egen skull i första hand och för andra i den mån de är av värde för en; medan altruismen går ut på att man i första hand ska leva för andras skull, oavsett vilka dessa andra är och oavsett deras värde för en själv; för sin egen skull ska man bara leva i den mån man faktiskt måste leva för att kunna hjälpa andra, eller rentav offra sig för dem.

Hägerström kan förstås inte träffa något avgörande beträffande dessa diametralt motsatta moralfilosofier – det skulle vara anatema för värdenihilismen. Han kan bara konstatera att båda dessa synsätt finns och att de är oförenliga.

Men ur Hägerströms egen subjektiva synvinkel då? Vilket av dessa moraliska förhållningssätt ”känner” han för? Det förefaller vara altruismen:

Vi bära i vårt inre motsättningen mellan en altruismens och en hätskhetens moral. Vi förkasta hätskheten som sådan. (S. 37.)

Alternativet till altruism och självuppoffring är alltså hätskhet! Något annat sätt att vara egoistisk än att vara hätsk kommer inte på tal!

Det här är förstås inget annat än den allbekanta falska dikotomin mellan att offra sig själv för andra och att offra andra för sig själv. Ett Randcitat är på sin plats:

Om det är sant att jag använder ordet ”själviskhet” i en annan bemärkelse än den konventionella, då är detta något av det mest fördömande som kan sägas om altruismen: det innebär att altruismen inte tillåter något begrepp för en självaktande, självförsörjande människa – en människa som uppehåller sitt liv genom egen an­strängning och varken offrar sig själv eller andra. Det betyder att altruismen inte tillåter någon annan syn på människorna än som offerdjur och profitörer på uppoffring, som offer och parasiter – och att den inte tillåter något begrepp om mänsklig samexistens präglad av välvilja – att den inte tillåter något begrepp om rättvisa. (Inledningen till Själviskhetens dygd.)

Något sådant begrepp har alltså inte Hägerström, eller vill inte tillåta. I hans värld finns bara ”offerdjur och profitörer på uppoffring”, och det finns inget ”begrepp om mänsklig samexistens präglad av välvilja”. – Ändå finns det alltså de som menar att han utgör ett ”välgörande korrektiv” mot intolerans och fanatism och att hans filosofi skulle öka chanserna för bestående fred mellan människor och folk.


[1] Se mina bloggposter Platon versus Aristoteles om egenkärlek och Aristoteles om vänskap. Eller på engelska Aristotle on Friendship och Aristotle on Egoism. Eller läs Nikomachiska etiken!

Sörja för sin egen välfärd?

I debatten om högskattehycklerietMedelklassupprorets Facebooksida fick jag följande replik:

Vänd på steken… Alla som inte vill ta del av välfärden som skola, dagis, sjukvård kan ju betala det själva liksom brandkår, polis, militär, etc.… Sen inte heller ta del av pension, a-kassa, bostadsbidrag, etc.. Men det vill ni ju…

Jag ställde då frågan om det är meningen att vi ska få dra av det vi lägger ned på vår egen välfärd på skatten, eller om det är meningen att vi ska betala dubbelt: dels vår egen välfärd ur egen ficka, dels andras välfärd via skattsedeln. Men det fick jag inget svar på.

Låt oss ta det här lite långsamt:

Polis, försvar och rättsväsendet är statens kärnfunktioner, och dem ska vi betala via skatten. På lång sikt bör också dessa skatter göras frivilliga, i enlighet med Ayn Rands förslag i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. På kort och mellanlång sikt bör skatterna begränsas till att endast betala dessa ”nattväktarfunktioner”.

Men vad gäller det övriga: är det ens möjligt i vårt skattesubventionerade samhälle att ställa oss utanför och sörja för vår egen välfärd?

Ta skolan som ett exempel. I dagens samhälle finns två alternativ: att låta barnen gå i den vanliga, kommunala skolan, eller att sätta dem i någon av våra friskolor. Men båda dessa skolformer är skattefinansierade via systemet med skolpeng.

Återstår alltså att bedriva hemundervisning. Men om man undervisar sina barn hemma, får man då lov att göra ett skatteavdrag som tack för att man inte tär på de kommunala skolornas eller friskolornas resurser?

Visst inte. Vad som händer är att man riskerar att polisen knackar på dörren och släpar iväg barnen till skolan. Enda sättet att komma ifrån detta är att emigrera. (Flera hemundervisare har emigrerat till Åland, eftersom just Åland är svensktalande och Finland inte har något förbud mot hemundervisning.) Men vad som då händer är att myndigheterna kräver stora summor i vite för att man varit så olydig att man valt bort den svenska skolan (”världens bästa skola”, som politikerna säger sig ha en ambition att skapa) till förmån för hemundervisning.

De enda länder som idag förbjuder hemundervisning är för övrigt Sverige och Tyskland – och den tyska förbudslagen daterar sig från 1938. (Minnesgoda läsare kanske erinrar sig vilket samhällssystem som rådde i Tyskland vid den tiden.)[1][2]

Situationen är inte mycket annorlunda när det gäller sjukvård – för vare sig man söker sig till den offentliga vården eller till någon privatpraktiker, täcks ju det mesta av kostnaden av landstingsskatten. Men om man står i kö för någon viktig operation eller annan behandling, kan man ju söka sig utomlands för att söka vård. Det fordrar förstås att man har någotsånär gott om pengar, eller också hjälpsamma vänner som har gott om pengar. Inget alternativ för mig som lägre mellanpensionär utan förmögna vänner. Och får man något skatteavdrag för det? Inte vad jag vet.

Men det mest fantastiska och upprörande med citatet jag inledde med är att alla vi som är kritiska mot det nuvarande skattesubventionerade systemet och vill se något som åtminstone närmar sig laissez-faire-kapitalism också ska avstå från att ta ut pensioner, a-kassa och bostadsbidrag. Vi ska alltså välja mellan att stillatigande acceptera det rådande systemet eller också tvingas svälta! – Som Leon Trotskij lär ha sagt: ”Den som inte lyder ska inte heller äta.”[3]

Människor som idag är unga ska naturligtvis se till att pensionsspara i försäkringsbolag, eftersom det nuvarande pensionssystemet förr eller senare kommer att haverera. De ska också se till att spara i guld och silver, så att de har något att leva på den dag hyperinflationen slår till och utplånar värdet av alla papperspengar.

Men vi lägre mellanpensionärer – av vilka många var för unga för att rösta i folkomröstningen om ATP år 1957, och som aldrig haft råd att lägga undan särskilt mycket i någon privat pensionsfond – vi får allt tacka och ta emot vår pension, för om vi avstår från den kommer vi att svälta.

Och att bostadsbidrag överhuvudtaget behövs, det är ju inget de bidragstagande själva ska lastas för. Att bostäder blir allt dyrare och dyrare beror ju på att Riksbanken hela tiden håller de digitala sedelpressarna igång.

Som socialdemokraternas gamla valslogan lyder:

Alla ska med! Ingen kommer undan![4]


[1]) Mer om hemundervisning på ROHUS (Riksorganisationen för hemundervisning i Sveriges) hemsida.

[2]) Det har inte direkt med den här bloggposten att göra, men jag vill ändå rekommendera Maciej Zarembas inlägg om ”skolkrisen” i gårdagens DN.

[3]) Jag har försökt kolla om citatet är autentiskt. Det finns i varje fall med i en citatsamling jag hittade på nätet, tyvärr dock utan närmare källangivelse.

[4]) Formuleringen har jag plankat från Daniel Lindsäth; om han i sin tur plankat det från någon annan vet jag inte.