Fönsterkrossningsfelslutet

(Nationalekonomer för Usama bin Laden)

Repris från 2001.

Jag skrev för några veckor sedan att akademiska ekonomer (den sorts ekonomer som George Reisman kallar ”pseudoekonomer”) ägnar sig åt att dölja sanningen i stället för att avslöja den och presentera den. Jag har nyligen sett ett verkligt skräckexempel på den saken. Men först lite historik:

En av nationalekonomins klassiker är en kort uppsats av Frédéric Bastiat som heter ”Vad man ser och vad man inte ser” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Den är en vederläggning av idén att förstörelse någonsin kan vara bra för ekonomin. Bastiats exempel är att en gatpojke krossar en fönsterruta i en butik. Vad folk nu ser är att butiksinnehavaren måste punga ut några tusenlappar för att byta ut rutan och att det ger glasmästaren jobb och alla som glasmästaren i sin tur handlar med, som t.ex. kittfabrikören. Så man drar slutsatsen att fönsterkrossningen är bra för ekonomin och ger arbetstillfällen som annars inte skulle funnits. Vad man inte ser är vad butiksinnehavaren skulle kunna ha gjort med de här tusenlapparna i stället, ifall rutan fått förbli hel – t.ex. köpa en välbehövlig ny kostym, vilket skulle gett hans skräddare arbete och tygfabrikanten skräddaren köper sitt tyg från, och dem som föder upp de får ullen kommer ifrån. (Exemplen kan variera, men ni fattar säkert poängen.) Henry Hazlitt tog senare Bastiats exempel och byggde hela sin bok Economics in One Lesson (Sunt förnuft i nationalekonomi) på det.

Principen gäller förstås inte bara fönsterkrossning utan precis lika mycket den mera omfattande form av förstörelse som går under benämningen krig. I krig observerar människor att vissa industrier blomstrar – de som producerar vapen, ammunition, stridsvagnar, stridsflygplan, o.s.v., och alla deras arbetare och underleverantörer. Så man talar om en ”krigsboom”. Vad man inte ser är att andra industrier måste göra motsvarande neddragningar. Man ser t.ex. inte alla personbilar och civila lastbilar som förblir oproducerade därför att industrin nu är så inriktad på stridsvagnar. Man ser alla nya vapen som smids; man ser inte hur många plogbillar som förblir osmidda.

Man hör ibland (jag hörde det så sent som igår) att krig åtminstone har det goda med sig att det råder bot på arbetslösheten. Det här är väl nästan det allra värsta argument man kan höra. Sättet att råda bot på arbetslösheten är att lämna arbetsmarknaden fullständigt fri och att tillåta människor att arbeta för exakt den lön de kan få. Men våra ”humanitära” blandekonomer – som skulle skria i högan sky mot en sådan lösning och tala om ”de grymma marknadskrafterna” och ”marknadens tyranni” och jag vet inte allt – har ingen annan lösning på arbetslöshetsproblemet än att skicka ut unga män att dö på slagfälten.

Inget av detta är väl särskilt svårt att förstå? Men det är inte vad akademiska ekonomer lär ut. John Maynard Keynes, allmänt hyllad som förra århundradets främste ekonom, ägnar ett helt kapitel i sin General Theory åt att försöka visa att pyramidbyggen, jordbävningar och krig är bra för ekonomin – de stimulerar konsumtionen och skapar arbetstillfällen. Det är sådant som prånglas ut från lärostolarna i ekonomi och både köps och sväljs av våra beslutsfattare.

Så till själva skräckexemplet, som vid det här laget inte behöver någon kommentar. Paul Krugman, en uppburen keynesiansk pseudoekonom, skriver följande i The New York Times:

Hur hemskt det än må låta kan [förstörelsen av World Trade Center] t.o.m. åstadkomma en viss ekonomisk nytta… Den drivande kraften bakom den ekonomiska avmattningen har varit en skarp nedgång i affärsinvesteringarna. Ny behöver vi plötsligt några nya kontorsbyggnader.

Det är sådant som gäller för ekonomisk visdom i våra dagar! Samtidigt som ekonomer som Bastiat och Hazlitt (vid sidan av giganter som Mises och Reisman) helt enkelt förtigs eller på sin höjd förlöjligas. Vilket öde är världen egentligen värd?

Citatet från Krugman har jag från en artikel av Robert Tracinski, The Economics of War. Frédéric Bastiat finns numera, tack vare den i vissa avseenden förträfflige Johan Norberg, tillgänglig i svensk översättning. Boken heter Det man ser och det man inte ser men innehåller även andra av Bastiats uppsatser.

Post scriptum 2016: Sedan detta skrevs har Paul Krugman dels tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne, dels föreslagit att det borde spridas ett rykte att vi hotas av en invasion av utomjordingar för att ge ekonomin en skjuts.

Sparparadoxen

Det finns en variant av samma felslut som går under benämningen ”sparparadoxen” och som också prånglas ut av keynesianska pseudoekonomer. Den går ut på att sättet att klara en ekonomisk kris är att slösa sig ur krisen. Den kallas en paradox, därför att den strider mot allt sunt förnuft.

Sparparadoxen formulerades ursprungligen av den skotske 1700-talsfilofen Bernard de Mandeville i en skrift med namnet The Fable of the Bees. Mandeville presenterade ett exempel med två bröder som får ärva en förmögenhet. Den ene brodern sätter genast igång att leva upp sitt arv i sus och dus, medan den andre sparar sitt kapital, investerar det och förräntar det. Nu påstår Mandeville på fullt allvar att det är den förre brodern som gör ekonomin och mänskligheten en tjänst. Tänk bara på alla kypare som får rundhänt med dricks på alla krogar han besöker! Eller vilket uppsving det kan bli för prostitutionen! Och detta är också vad man ser. Vad man inte ser är att hans sparsamme bror vårdar sina jordagods, får säden att växa och bli till mjöl och bröd, kanske grundar en fabrik eller investerar i en redan existerande fabrik – och därmed skapar nya arbetstillfällen eller i allra sämsta fall åtminstone bevarar redan existerande arbetstillfällen. Den slösaktige broderns del av arvet är snart slut, och allt är tillbaka vid det gamla igen – kyparna och gatflickorna är snart lika fattiga som förut; den sparsamme broderns arvedel finns kvar och växer till sig och bidrar till att hela ekonomin växer till sig.

Hur absurd denna sparparadox än är, är det precis detsamma John Maynard Keynes lär ut. En av hans huvudteser i General Theory är att sparande är direkt skadligt för ekonomin och att det är spendering av pengar för konsumtion (ju mer och ju slösaktigare konsumtion, desto bättre) som håller ekonomin igång. Att allt som sparas investeras, och att det är investeringar som skapar nyproduktion och arbetstillfällen är ett faktum så uppenbart att Keynes och hans anhängare helt enkelt förnekar det. Att ett slut på sparandet skulle leda till att det snart heller inte finns pengar att lägga ut på konsumtion (och att vi alltså måste svälta) – en sådan tanke går inte in i deras huvuden. Och det är också Keynes recept politiker följer. Varje gång det uppstår en kris eller en lågkonjunktur, handlar det bara om att få igång konsumtionen, inte om att samla i ladorna och få igång produktionen.

Sådan är den ekonomiska vägledning vi erbjuds. Finns det någon vetenskap som är i behov av ordentlig upprensning, är det ekonomin – om nu någon fortfarande undrar över att jag tjatar om att vi behöver George Reisman (och även om jag anser att han är den bäste, är han inte den ende vi behöver).

Informationen om Mandeville har jag från Henry Hazlitts The Failure of the ”New Economics” (New York 1959) som är en grundlig uppgörelse med Keynes teorier. Exemplet med de båda bröderna finns också med i Sunt förnuft i nationalekonomi (s. 189ff i den svenska översättningen).

Post scriptum 2016: Det finns mera sofistikerade varianter av sparparadoxen, men de är just det: varianter – och inte heller särskilt sofistikerade.

Keynes och hans anhängare ställer ”sparbenägenhet” mot ”konsumtionsbenägenhet” – och eftersom det, enligt dem, är konsumtionen som driver ekonomin framåt, är förstås ökat sparande något som skadar ekonomin. (För vederläggning av denna idé hänvisar jag till George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.)

Sparande är förstås inget annat än uppskjuten konsumtion. Man lägger t.ex. undan pengar för att ha något att leva på den dag man inte längre är arbetsför (eller förbjuds att arbeta vidare). Och det man sparar på bank går direkt till investeringar.

Man kan också spara pengar genom att hamstra dem – sy in dem i madrassen eller gräva ner dem på oländiga platser i skogen, där rövare och skattmasar inte kan komma åt dem. Men i normala fall är hamstring en synnerligen marginell företeelse, även om Keynes tycks tro annorlunda: han menar att sparpengar läcker ut ur systemet och att dessa läckor måste kompenseras med fler papperspengar.

En bra uppsats om detta av Ola Nevander hittar ni på svenska Misesinstitutets hemsida.

$ $ $

Detta inlägg ingår också i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1.

Väder och klimat

Varje gång det inträffar något som verkar strida mot idén om en katastrofal kommande global uppvärmning, och därmed nödvändigheten att avveckla vår industricivilisation – som t.ex. extremkyla i USA eller att det inte skett någon uppvärmning alls de senaste sexton åren – är alarmisterna inte sena att påpeka att man måste skilja mellan ”klimat” och ”väder”. Vädret kan växla från dag till dag eller från vecka till vecka, och vädret kan vara vackert den ena sommaren för att sedan vara kallt och regnigt nästa, medan klimatet behöver ett århundrade eller ett par för att ändras nämnvärt.

Och det är ju sant. Men alarmisterna själva är väldigt selektiva med det här argumentet. För när det är varmare än normalt – en het sommar eller en barmarksvinter – då betyder detta att vi faktiskt har global uppvärmning; men är det kallare än normalt – som i USA den här vintern eller när sommaren regnar bort för oss – är det minsann ”bara väder”.

Robert Tracinski påpekar detta i en artikel under rubriken Freezing is the New Warming:

Of course, we will be given the usual reminders that “weather isn’t climate,” that there is a difference between the short-term temperatures of any given day, month, or year, and the long-term trend. But the warmthers lost all credibility on this issue back in the late 1990s, when they touted every warm summer, every heat wave, and every big hurricane as proof that global warming was finally here. Apparently, weather is climate, but only when it’s hot outside.

Läs gärna hela artikeln, för den innehåller mer som visar på den totala godtyckligheten i alarmisternas argumentation.

Förnekare och skeptiker

Alarmisterna envisas med att kalla sina motståndare för ”klimatförnekare” eller ”klimatskeptiker” – som om det funnes någon som förnekar eller ens tvivlar på att vi överhuvudtaget skulle ha något klimat eller att klimatet skulle kunna ändras över tiden – som om vi skulle ha förnekat eller tvivlat på att det har funnits istider eller att vi haft perioder med betydligt varmare klimat än vi har idag.

Det här är förstås ett skamgrepp: avsikten är att bunta ihop oss med andra förnekare, som t.ex. förintelseförnekare. Alarmisterna är inte bara osakliga och intellektuellt ohederliga, de är direkt smutsiga.

Koldioxid är livets gas

Under denna rubrik skrev Ludmila Hell ett debattinlägg i Eskilstuna-Kuriren 13 januari 2014. Jag citerar:

För ett normalt liv krävs 7-7,5 procent koldioxid i vårt blod. Sjunker halten till 4 procent innebär det omedelbar död.

Men läs gärna resten också.

Jag har sagt förut att om alarmisterna skulle lyckas i sitt uppsåt att helt strypa koldioxidutsläppen, skulle det driva oss tillbaka till förindustriell tid, med allt vad det skulle innebära av lidande och förtida död. Och jag redan åtskilliga gånger länkat till George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik. Men om det Ludmila Hell skriver stämmer, skulle det ju vara än värre: det skulle leda till att livet på jorden mer eller mindre utplånades! Men så illa kommer det nog inte att gå: politikerna har ännu några år på sig att ta den gnutta förnuft de har i behåll till fånga. Men det visar ändå hur livsfientlig miljörörelsen och klimatalarmismen faktiskt är.

97-procentsbluffen

Ja, ni har säkert hört det: att hela 97% av världens klimatforskare är överens om att det blir allt varmare och varmare och att det är mänsklig påverkan som åstadkommer detta. Och några av er har nog också hört hur man kommit fram till denna siffra; men om ni inte har det, så berättar Sture Åström hur det gått till i den här debattartikeln. Orkar ni inte klicka på länken, så ska jag citera en del:

Under 2008 skickade University of Illinois ut ett frågeformulär till 10 257 forskare. Resultatet publicerades den 19 januari 2009. Svar kom från 3 146 forskare, medan 7 111 alltså inte svarade.

Av de svarande betraktade sig 77 stycken som klimatforskare. Av dessa svarade 75 stycken rätt på frågan om människan bidragit till jordens uppvärmning. Därifrån kommer siffran 97 procent. De 75 var alltså 7 promille av de tillfrågade.

Så genant behandling av statistik kan inte bero på okunskap. Varje högstadieelev förstår att hela undersökningen blir värdelös när 70 procent inte svarar. Varje journalist måste förstå att världen har många fler seriösa forskare än 77, som arbetar inom områden med bäring på klimatet.

Återigen: läs gärna hela artikeln!

Föräldravrålet

Ja, det finns en grupp som kallar sig så och som vill att vi ska vråla till politikerna att de ännu mer än vad de gör idag gå i miljörörelsens och klimatalarmisternas ledband. Men var och en som har barn eller barnbarn eller (som jag) syskonbarn och syskonbarnbarn borde stämma upp ett vrål att stoppa klimatvanvettet – ifall de nu inte faktiskt önskar outsäglig misär för sina barn och barnbarn.

Mig gör det förstås detsamma, eftersom jag har fyllt 71 och säkert kommer att vara död när konsekvenserna av vanvettet visar sig på allvar. Men behåll denna bloggpost i minnet och läs om den, när den dagen kommer, och kom sedan inte och säg att jag inte har varnat er!

$ $ $

PS. Läs gärna också The Madness of Environmentalism på min engelska blogg.

$ $ $

Uppdatering 21 januari: Samma poäng som Tracinski görs av David Deming i en artikel i The Washington Times:

As frigid conditions settled over the nation, global-warming alarmists went into full denial mode. We were emphatically lectured that singular weather events are not necessarily indicative of long-term climate trends. True enough, but haven’t we been repeatedly told that weather events such as hurricanes Sandy and Katrina are unequivocal proof of global warming?

Återigen: Läs gärna hela artikeln.