Den autonoma vänsterns tystnad

Janne Josefsson klädde av Revolutionära Fronten och visade upp den i all dess nakenhet i senaste Uppdrag Granskning. För det blev han sedan anklagad för att gå nazisternas ärenden, fastän han hade gjort precis samma sak med Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen veckan innan. Det här är förstås rent larv och inte mycket att fästa avseende vid.

Något (om än inte mycket) seriösare är den kritik som riktats mot honom av en grupp forskare vid Södertörns Högskola. Så här skriver de bl.a.:

I linje med såväl internationell forskning som svenska myndigheters beskrivningar vill vi understryka att beteckningen ”den autonoma vänstern” avser ett relativt brett rörelsesammanhang som inkluderar feminister, syndikalister, djurrättsaktivister och anti-fascister som aldrig använt politiskt våld.

Detta ignorerar UG, och omtalar enbart RF och AFA som exempel på ”den autonoma vänstern”.

M.a.o.: Den ”autonoma vänstern” omfattar betydligt fler än Revolutionära Fronten/”Anti-fascistisk” Aktion, och de allra flesta är alls inte lika våldsbenägna eller kanske inte alls våldsbenägna. (Att djurrättsaktivister brukar ta till våldsmetoder mot pälshandlare och minkfarmer ska vi tydligen inte låtsas om.)

Men om så vore, då borde vi ju i all rimlighets namn vänta oss att resten av denna ”autonoma vänster” tydligt och högljutt tar avstånd från våldsverkarna inom Revolutionära Fronten! Har vi någonsin sett skymten av ett sådant avståndstagande? Har vi någonsin sett en debattartikel med lydelsen ”Vi inom Autonoma vänstern tar klart och tydligt avstånd från Revolutionära Fronten och protesterar mot att den talar i vårt namn”, undertecknat av ett antal portalgestalter inom den autonoma vänstern?

Givetvis inte. För utmärkande för alla grenar av denna ”autonoma vänster” är att de opererar under anonymitetens täckmantel. Vad de än gör, har de rånarluvor på sig när de gör det. Deras namn kommer inte fram annat än när de ertappas på bar gärning och får stå till tals för det i domstol.

Södertörnforskarna skriver också:

Den mening som citerades [av Janne Josefsson i programmet] ingår i ett resonemang om att demokratiska värderingar aldrig kan främjas av att myndigheter misstänkliggör ungdomar som engagerar sig för just demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är alltså mänskliga rättigheter djurrättsaktivister engagerar sig för när de attackerar pälshandlare och minkfarmar! Det är för demokrati hela den ”autonoma vänstern” kämpar utom då för den lilla svans som utgörs av AFA/RF? Men, som sagt: inte ett enda litet protestpip från resten av den ”autonoma vänstern”.

Nog om det.

$ $ $

Somliga reaktioner på Uppdrag Gransknings rapportering är sorglustiga. Så t.ex. skriver Kajsa Ekis Ekman i tidningen Etc.:

Josefsson har, utan att vilja det, gjort en reklamfilm för Revolutionära fronten (RF). Att vara med där ter sig som ett liv fyllt av action, spänning, sammanhållning och övertygelse. Där folk verkligen gör något, där man står upp för varandra, även mot sexister som jävlas mitt i natten. Där man blir hjälte om man attackeras av nazister eller fängslas och får vara med i hiphopvideos. Trista möten, interna bråk och konsekvenser för psyket är bortredigerade.

Så resultatet av Josefsson granskning kommer att bli att mängder av unga huliganer kommer att flockas till Revolutionära Fronten för att få lite action, spänning och sammanhållning – för att nu inte tala om en övertygelse som de kan åberopa för sin huliganism? Nej, jag tror inte det. Det går nog bra att fortsätta utöva huliganism på våra fotbollsarenor utan några politiska eller ideologiska förtecken.

Ja, och så kallar hon Josefssons granskning för ett ”demoniseringsförsök”. Snacka om att skjuta budbäraren!

Och:

Men Uppdrag Granskning blandar, som så många andra, ihop våld och skadegörelse.

Så när Revolutionära Fronten gör sina ”hembesök”, krossar fönster eller hugger sönder ytterdörrar med yxa, är det minsann inte våld, det är ”bara” skadegörelse”. Och skadegörelse måste väl accepteras som ett led i den revolutionära kampen för ett framtida, ack så fredligt, socialistiskt samhälle?

Men när de misshandlar meningsmotståndare, verkliga eller inbillade, då är det kanske också ”bara” skadegörelse, så länge de misshandlade klarar sig med livet i behåll? På den här punkten är er gissning så god som min.

Och så ställer Ekis Ekman den retoriska frågan

Är inte tystnad [om nazismen, alltså, inte om Revolutionära Fronten] också en sorts militans?

Som om Janne Josefsson, en vecka efter sitt reportage om den svenska nynazismen, skulle ha varit tyst om saken.

Nåja – intellektuell hederlighet har aldrig varit utmärkande, vare sig för Kajsa Ekis Ekman eller för vänstern i största allmänhet.

$ $ $

En annan sak som ofta sägs är att den ”autonoma västern” och AFA/Revolutionära Fronten i själva verket bara agerar i självförsvar mot ett ”strukturellt våld” som alla andra sägs utöva mot dem. Så när Liberala Partiet eller Moderata Ungdomsförbundet pläderar för ökat frihet för individen, är det i själva verket en våldshandling riktad mot arbetarklassen de välbeställda snorvalparna inom Revolutionära Fronten. Inte mycket att orda om, men jag kan rekommendera en bloggpost om saken av Mons Krabbe.

$ $ $

En annan bloggare som diskuterar detta är Göran Fröjdh. – Expressens Anna Dahlberg har också vettiga synpunkter i dagens Expressen.

$ $ $

Kort uppdatering: En gren av den ”autonoma vänstern” är Reclaim the Streets, en grupp som ägnar sig åt att ockupera gator och torg och försöker få oss att tro att det är de som äger gatorna och torgen. De är också väldigt pigga på fönsterkrossning (kanske har de läst Bastiat eller Hazlitt och missat poängen). Nämner det här därför att de för bara ett par dagar sedan gjorde sig skyldiga till ett våldsdåd i Lund. Om resten av den ”autonoma vänstern” kommer att hålla tyst om det också återstår att se, men det är väl högst troligt.

Butiksinnehavare borde förresten sätta ut skyltar med texten:

Inga fönsterkrossare på våra gator!

Lika goda kålsupare?

Jag har aldrig blivit misshandlad av nazister. Gör det mig till nazist?

Jag har heller aldrig blivit misshandlad av Revolutionära fronten, men det är mest av en lycklig slump. För lite drygt två år sedan blev två yngre kamrater och meningsfränder till mig misshandlade av medlemmar av Revolutionära fronten; jag hade suttit och pratat med dem på ett kafé i Eskilstuna, och sedan skildes vi åt; de gick till stationen och jag gick till mitt stamhak för en öl och en matbit. Hade jag följt dem till stationen för att vinka av dem, hade jag också blivit misshandlad.

Och varför blev de misshandlade? Var de nazister? Var de ens sverigedemokrater? Visst inte. De var medlemmar i Liberala partiet, ett parti som söker återuppliva den klassiska liberalismen, den som motsätter sig statsingripanden i näringslivet – och som en konsekvens därav förespråkar fri invandring. När blev det nazistiskt att förespråka frihet från statsingripanden i näringslivet och fri invandring?

Och det här är inget undantag. Här i Eskilstuna har medlemmar av Moderata ungdomsförbundet några gånger blivit attackerade av Revolutionära fronten. Ungmoderater brukar vara rätt radikala frihetsförespråkare – i varje fall innan de går vidare och gör karriär i moderpartiet. (Även andra borgerliga politiker har blivit attackerade.)

Finns det någon tanke bakom detta? Är det meningen att om en organisation som påstår sig bekämpa nazism och rasism ger sig på frihetsförespråkare, så ska det automatiskt bli naziststämpel på dem? Ett skruvat resonemang, förvisso, men vad kan man vänta sig av våldsbejakande socialister?

(På sina klisterlappar skriver de att de ”talar det enda språk nazisterna förstår”. Den verkliga innebörden är förstås att de talar det språk de har gemensamt med nazisterna.)

Och innan jag går vidare ska jag upprepa något jag tagit upp förut, nämligen att nationalsocialismen, precis som namnet säger, är en form av socialism.[1] Man ska därför inte kalla dem för högerextremister. De är precis lika mycket vänster som sina vedersakare på den s.k. vänsterkanten.

(När man påpekar detta för ”vanliga”, icke-nationella, socialister stoppar de bara huvudet i sanden, så att bara deras skitiga bakända sticker upp i luften.)

Alltnog. På senaste tid har det inletts rättegångar mot medlemmar av Revolutionära fronten; och det finns goda chanser att även den misshandel jag först berättade om kommer upp i rätten inom kort.

Så låt oss se vad de vanliga socialisterna har att säga. Vad är det för bakända de visar upp, sedan huvudet stuckits i sanden?

En mycket vanlig socialist är Jan Guillou. Så här skriver han i Aftonbladet 6 april 2014:

Dessvärre har vi också fått en handfull virrpannor som kallar sig vänster och betraktar politiskt våld som sin huvuduppgift. De är visserligen inte så dumma så att de riktar sitt våld mot staten, eftersom det bara skulle leda till att de snabbt buntades ihop och sköts eller låstes in på livstid.

En av dessa gökar, herr Joel Bjurströmer Almgren, är nu åtalad för att två gånger i påstått självförsvar ha knivhuggit en nazist i ryggen. Alltså samma brott med samma förklaring som några nassar snart skall dömas för.

Kålsupare! jublar då hela den borgerliga pressen och vår folkpartistiska demokratiminister. Att vara vänster är detsamma som att vara nazist. På de borgerliga ledarsidorna talas salvelsefullt om ”det meningslösa våldet”, en återkommande favoritfras, och förstås om likheten mellan vänster och nazism.

Känsloläget inom den borgerliga pressen och hos demokratiminstern ska jag inte uttala mig om (de får väl svara för sig själva). Men tror verkligen Guillou att vi som blivit utsatta för Revolutionära frontens våld går omkring och jublar över att dessa socialister talar samma språk som nationalsocialisterna?

Men nazisternas våld är ingalunda meningslöst. De har starkt uttalade ideologiska meningar med sitt våld. För dem är det rätt att döda undermänniskor för hand så länge man inte har makten, för att i en drömd framtid efter maktövertagandet inleda det industriella mördandet.

Och på vad sätter skiljer detta nationalsocialisterna från vanliga socialister? Drömmer inte alla socialister om en framtid där de kan hänga upp kapitalister i lyktstolparna? (Eller i sina slipsar, för att citera en känd visa.) Ja, utom då Guillous egna vänner inom den palestinska motståndsrörelsen, som i stället drömmer om en framtid där de kan döda judar när de gömmer sig bakom stenar och träd.[2]

Något motsvarande program har inte virrpannor som herr Joel Bjurströmer Almgren. Det är över huvud taget svårt att förstå honom i politiskt avseende. Ett av de många brott han dömts för var att slåss med tunnelbanevakt och förklara att ”jävla turk, jag ska ta dej, jag ska plocka dej”. Det är inte mer vänster än Hells Angels.

Det är nämligen omöjligt att få ihop någon enda vänstergruppering med rasism. Ty vänstern är definitionsmässigt antirasistisk. Och denna avgrundsskillnad låtsas inte kålsuparteoretikerna se. Liksom gökar som herr Joel Bjurströmer Almgren inte tycks se, eller struntar i, hur de underblåser den borgerliga propagandan om hurusom vänster är detsamma som nazism.

Så inget ont kommer någonsin från vänster? Och skulle det ändå komma från vänster, så är det inte någon riktig vänster? Ja, det är så socialisterna slingrar sig undan.[3]

En person jag väntat mig bättre av är Aftonbladets Oisín Cantwell. Men så här skriver han i Aftonbladet 9 april 2014:

Det rättsliga efterspelet till den nazistiska attacken [i Kärrtorp] slutar med andra ord rimligen med att en vänsterextremist döms till det hårdaste straffet av alla inblandade.

Vilket kommer att få en del liberala ledarskribenter att pipa av lycka, då de redan med betydande energi har hävdat att båda sidor varit lika goda kålsupare.

För att teorin ska fungera måste anhängarna dock låtsas som att den grundläggande skillnaden mellan dessa två extrema rörelser inte existerar.

Nämligen att nazister anser att det är helt i sin ordning att döda invandrare, feminister, bögar och annat folk de inte tycker har något existensberättigande i ett befriat Sverige. Den svenska vänstern å andra sidan är främmande för mord som politisk metod. [Min kursivering.]

OK, det finns ett litet, litet korn av sanning i detta. I ett avseende är faktiskt våra nazister värre kålsupare än andra som talar samma språk: nazister har faktiskt gjort sig skyldiga till mord.[4] Revolutionära fronten har ännu inte mördat någon. Hittills, vill säga. Betyder detta att det ska ett mord, och inte bara misshandel, till för att vi ska slippa bli beskyllda för att komma med kålsuparteorier?

Vettigare är Expressens Britta Svensson, som skriver i Expressen 11 april 2014:

Huvuddelen av [Revolutionära frontens brott] riktar sig, enligt Säpo, mot meningsmotståndare i vit makt-miljön. Det är häpnadsväckande att det finns etablerade debattörer som anser att det här är brottslighet som borde vara tillåten.

Om människor med viss politisk ideologi ska få rätt att utöva våld mot dem med viss annan politisk syn måste ju rättsapparaten utreda och registrera båda sidornas åsikter. Om det ska vara tillåtet att utöva våld mot nazister, krävs en särskild lagstiftning där den som av staten klassats som nazist saknar rättigheter andra har.

Men inte heller hon uppmärksammar att Revolutionära fronten inte alls bara ger sig på nazister och sverigedemokrater utan också genuina frihetsförespråkare.

Och frontens egen ideologi, då?

På Revolutionära frontens Facebooksida[5] kan man läsa följande:

Varje dag ser vi hur det kapitalistiska systemet sliter sönder våra liv. Våra boendekostnader blir bara högre, våra vänner fattigare och jobben färre och mer osäkra. Allt detta så att de rika kan bli rikare. Som en direkt konsekvens av detta ser vi hur fascisterna åter igen organiserar sig för att sprida rashat som splittrar arbetarklassen.

Vi vägrar acceptera en sådan utveckling och slår därför tillbaka med all kraft vi har. Allt från att aktivt konfrontera fascister på våra gator, till att agitera och organisera på våra arbetsplatser och områden.

Om inte fronten (liksom f.ö. stora delar av den breda allmänheten) vore så fullständigt historielös, skulle den veta att det var kapitalismens genombrott som för ett par hundra år sedan började lyfta Västvärlden ur fattigdom och misär; liksom det idag är inslagen av kapitalism som börjat lyfta stora delar av Tredje världen ur fattigdom och misär. (Misären finns huvudsakligen kvar i Nordkorea, ett land som inte har den ringaste kapitalism). För att uttrycka det brutalt: om det inte vore för kapitalismen, skulle fronten inte ha något att riva sönder; de skulle inte ens vara i livet.

Och att det är produktion som bygger upp och att det är våld som sliter sönder, det kan väl inte vara så svårt att fatta? Ändå roar de sig alltså, och skryter med det, att slita sönder andras liv. Kunde de inte i stället göra ett ynka litet försök att ta sig ut på arbetsmarknaden och försörja sig själva? Först då skulle de kunna hävda att just de representerar arbetarklassen.

Och att fronten sprider lika mycket hat som sina påstådda vedersakare är väl ändå rätt uppenbart.

Att sedan socialismen – den må kalla sig nationalsocialism eller något annat – sliter sönder våra liv ännu värre när den kommer till makten – är en annan sak, eller snarare en annan aspekt på samma sak.

(Det här borde jag förstås skicka till Aftonbladet. Men hur fan ska jag kunna korta ner det till 1500 tecken inklusive mellanslag?)

Post scriptum: Precis som jag lagt ut denna bloggpost får jag veta att inställningen till Revolutionära fronten lett till splittring inom Ung Vänster. Förbundsstyrelsen tar avstånd, men många medlemmar stöder fronten. De betraktar den som hjältar.

Redan på skolgården fick man lära sig att ”två mot en är fegt”. Fyra mot två (som det var i misshandeln av mina kompisar) är förstås precis lika fegt; och inte blir det mindre fegt av att de var maskerade för att slippa slå till svars för vad de gjort. – Men Ung Vänster bryr sig förstås inte om att fronten inte alls bara ger sig på nazister eller ens sverigedemokrater (och ursäkta att jag tjatar om det).

Och så kan man läsa att fronten ”skyddar barnfamiljer”. Är Liberala partiet ett hot mot landets barnfamiljer?

Uppdatering 20 maj 2014: I Aftonbladet 18 maj skriver Jan Guillou:

För övrigt anser jag att … den nigerianska terrorligan Boko Haram har lika lite med islam att göra som mötessabotörerna ”Revolutionära Fronten” med socialismen.

Rent matematiskt är ju ”lika lite” detsamma som ”lika mycket”; ändå skulle den senare formuleringen ha kommit närmare sanningen.

(Själva artikeln länken går till var faktiskt riktigt bra. Men så handlade den ju också om något annat.)


[1]) Se återigen George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär. Eller läs nationalsocialisternas eget partiprogram från 1920.

[2]) Vilket de uppmanas till av profeten själv i en hadith. (Jag har citerat den i min bloggpost Vad Hamas vill.)

[3]) Resten av Guillous artikel har jag inga invändningar mot. Det är säkert sant att 68-vänstern aldrig grep till våld, och att det aldrig fanns någon Röda arméfraktion i Sverige. Men nu handlade det ju alltså om påstådda kålsuparteorier. – Och att Guillou är alltigenom genomfalsk bör framgå av hans tacktal när han tilldelades Leninpriset, till vilket jag kanske återkommer.

[4]) För att friska upp minnet kan jag ju nämna mordet på Björn Söderberg 1999, dödsmisshandeln av Ronny Landin 1986, mordet på John Hron 1995 och Malexandermorden 1999. Det finns fler fall.

[5]) Förr hade fronten en hemsida också, men den har tagits bort – varför vet jag inte.

Höger och vänster

Säkert är det många med mig som – med en blandning av häpnad, vrede och vämjelse – reagerat mot att nationalsocialister konsekvent beskrivs som högerextremister – fastän nationalsocialismen, både till namnet och till gagnet, är en socialistisk ideologi, och alltså hör hemma på samma våldsbejakande vänsterkant som ”antifascisterna” i AFA och/eller Revolutionära Fronten.[1]

Om två maffiafamiljer eller två kriminella motorcykelgäng bekrigar varandra, är det ju ingen som tar detta till intäkt för att de skulle befinna sig i motsatta ändar av något ideologiskt spektrum; alla förstår att det rör sig om en territoriell maktkamp mellan grupper som delar samma våldsbejakande ideologi – en ideologi som går ut på att rofferi är att föredra framför produktion, m.a.o. en vänsterideologi.

Som alla som öppnat en historiebok vet har termerna ”höger” och ”vänster” sitt ursprung i begynnelsen av Franska revolutionen, där de som ville bevara den rådande samhällsordningen (l’ancien régime) satt till höger om talmansstolen i nationalförsamlingen, medan de som ville störta samhällsordningen satt till vänster. (De som velade och varken ville det ena eller det andra satt i mitten och fick heta ”centern” eller ibland ”träsket”.)

I linje med detta har man allt sedan dess kallat de samhällsbevarande eller konservativa krafterna för ”höger” och de samhällsomstörtande för ”vänster”, vare sig de velat omstörta samhället med våld eller på reformistisk väg.

Reaktionära krafter – alltså sådana som inte bara vill bevara den för tillfället bestående samhällsordningen, utan också vrida klockan tillbaka – har också traditionellt kallats ”höger”. Men då måste man ju fråga sig varför inte den moderna miljörörelsen – som är ute efter att föra oss tillbaka till förindustriell tid – aldrig betecknas som en reaktionär högerkraft.

Men det har skett en betydelseglidning. Gammaldags klassiska liberaler (idag ytterst oegentligt kallade ”nyliberaler”) betecknas idag som ”höger”. Den amerikanska tea-party-rörelsen, som vill återuppliva den på sin tid väldigt samhällsomstörtande amerikanska konstitutionen, betecknas regelmässigt som ”extremhöger”, som om just extrem frihet skulle befinna sig längst till höger på skalan.

Denna betydelseglidning leder till vad jag skulle vilja kalla en extrem hopbuntning (eller ”package deal”, som det heter på engelska): extrema frihetsvänner buntas ihop med den helt motsatta ytterligheten. Genuin, klassisk liberalism, i John Lockes och de amerikanska grundlagsfädernas efterföljd, buntas ihop med fascister och nazister. Och sådana extrema frihetsvänner blir misshandlade av AFA/Revolutionära Fronten, bara för att få det att se ut som om vi vore fascister eller nazister. – Ja, detta måste väcka häpnad, vrede och vämjelse hos alla som har en gnutta anständighet kvar i kroppen.

Visserligen påstår fransmännen att ”les extrèmes ses touchent”, att ytterligheterna berör varandra. Men de enda beröringspunkter jag kan se är de knytnävsslag som den ”autonoma” vänstern utdelar mot sanna frihetsvänner.

$ $ $

PS. När man påpekar det här för ”vanliga” (icke-nationella) socialister/kommunister, sticker de huvudet i sanden och visar upp rumpan.

$ $ $

Uppdatering 11 maj 2014: För en tid sedan skrev Craig Biddle, redaktör för The Objective Standard, en bloggpost, Political ”Left” and ”Right” Properly Defined. När jag först läste den tyckte jag att det mest var fråga om en ordstrid eller en terminologisk träta, och sådana brukar inte roa mig, eftersom jag menar att saken är viktigare än orden. Men efter det att jag skrivit detta inser jag att det är viktigare än så; det är ju, för att uttrycka det diplomatiskt, ytterst olyckligt att vi extrema frihetsförespråkare buntas ihop med nazister och fascister under rubriken ”högerextremister”. För att uttrycka det mindre diplomatiskt är det helt enkelt ett djävla sätt.

Ett par citat ur Biddles bloggpost:

… fascism, far from having anything in common with capitalism, is essentially the same atrocity as communism and socialism …

The proper purpose of government is to protect individual rights by banning the use of physical force from social relationships and by using force only in retaliation and only against those who initiate its use.

Capitalism—the social system of the political right—is the system of individual rights. It is the system that respects and protects individual rights—by banning physical force from social relationships—and thus enables people to live their lives, to act on their judgment, to keep and use their property, and to pursue personal happiness. This observation grounds the political right in the proper goal of politics: the protection of rights.

Men läs hela.

$ $ $

Uppdatering 13 juli 2014: Häromdagen länkade jag till denna bloggpost i en kommentar till en artikel av Ivar Arpi i Samhällsmagasinet Neo (en artikel som jag f.ö. rekommenderar; den handlar om den autonoma vänsterns våld). Det gav resultat! Samma dag hade jag 281 visningar på posten, dagen efter 575 och igår 170. (Idag hittills bara 50.) Många fler besök på bloggen än vanligt, men fortfarande långt från bloggrekordet från januari 2012.

Ett smärre tillägg också: Jag har aldrig gillat höger-vänster-skalan, eftersom den egentligen inte säger ett dyft. Om man går efter ordens politiska ursprungsbetydelse – d.v.s. att man är ”höger” om man vill bevara den rådande samhällsordningen och ”vänster” om man på något vis vill förändra den – då står förstås också liberalismen till vänster om konservatismen. Men nu envisas människor med att använda denna terminologi och till att bunta ihop liberaler med socialister, så länge socialismen inte är nationell, och att bunta ihop liberaler med nazister, ifall socialismen är nationell. Och det alltså detta som är ett djävla sätt.


[1]) Att den är socialistisk också till gagnet bör framgå av de tyska nationalsocialisterna eget partiprogram från 1921. Några punkter ur programmet:

  • Det enskilda intresset får icke stå tillbaka för allmänintresset, utan måste hållas inom ramen för en helhet och till allas gagn. Därför kräver vi:
  • Avskaffande av arbetsfria inkomster. Brytande av ränteslaveriet.
  • Vi kräver förstatligandet av alla (hittills) bolagiserade företag.
  • Vi kräver vinstdelning i storföretagen.
  • Vi kräver en storskalig utbyggnad av åldringsvården.
  • Vi kräver kompromisslös kamp mot envar, som genom sin verksamhet skadar allmänintresset.
  • Samhällsandan måste inympas redan i skolan …
  • Staten ska ansvara för ett höjande av folkhälsan genom att sörja för mor och barn, genom förbud mot barnarbete, för bättre folkhälsa genom lagstadgad gymnastik- och sportplikt och genom det starkaste understöd av föreningar som sysslar med idrottsverksamhet för ungdomar.

Och utöver Reismans uppsats, som jag länkade till, kan jag rekommendera en lång, faktaspäckad artikel av Torbjörn Kvist, Kapten Röhm, militarismen och den nazistiska vänstern.

Rånarluvevänstern

Eskilstuna-Kuriren har den senaste veckan rapporterat om det krig som råder mellan den ”autonoma vänstern” (Revolutionära Fronten) och nazisterna. (Från denna länk kan man bläddra sig vidare till tidigare artiklar i serien). Med anledning därav har jag skickat följande debattinlägg till EK.

Med anledning av EK:s rapportering om kriget mellan de ”autonoma” socialisterna och nationalsocialisterna:

I januari 2012 blev två yngre bekanta till mig misshandlade av representanter för denna ”autonoma” socialism, och en tredje fick ett hotbrev som sade att om han inte rättade sig efter deras krav och fortsättningsvis avhöll sig från att yttra sig, skulle han också bli misshandlad (och fick dessutom sin ytterdörr nedsprejad mes ”autonoma” slagord). Och varför? Därför att de var medlemmar i Liberala partiet – ett parti som pläderar för ett fritt kapitalistiskt samhälle med nattväktarstat, för strikt boskillnad mellan stat och ekonomi och, som följd härav, bl.a. fri invandring. Hur långt från socialism, inbegripet då nationalsocialism, kan man stå ideologiskt? Ändå använder alltså den ”autonoma vänstern” samma metoder mot förespråkare för verklig liberalism som de använder mot sina nationellt sinnade kusiner.

Hotbrevet som min kamrat fick hade denna lydelse:

Som du antagligen vet så misshandlades två medlemmar i ditt parti efter torsdagens distriktsmöte. Detta var endast en liten försmak på vad som kommer att hända om ni gör några fler försök att etablera er i Eskilstuna. Vi kommer aldrig att acceptera liberal politik eller andra angrepp på arbetarklassen, och detta kommer inte att passera er obemärkt förbi.

Vi ger er nu en chans att lägga ner all politisk verksamhet. Om ni inte gör detta kanske just du blir nästa person att bli fysiskt påmind om konsekvenserna av att bedriva en arbetarfientlig politik.

[Undertecknat:] Antifascistisk Aktion

Det handlar m.a.o. om att skrämma meningsmotståndare till tystnad.

De som utförde denna misshandel och skrev detta hotbrev måste rimligen ingå i det ”autonoma” nätverk tidningen rapporterat om. Så varför inte plocka av sig rånarluvorna, utnyttja vår lagfästa yttrandefrihet och skriva åtminstone en liten insändare till försvar för sitt handlande? Fast då måste de ju uppge namn och adress till tidningsredaktionen, och det är de nog inte så pigga på.

Som tidningen också rapporterat kommer flera av dessa aktivister från ekonomiskt välbeställda hem. Och så har de mage att påstå sig representera arbetarklassen! Men den verkliga arbetarklassen arbetar och har varken tid eller fallenhet för att ta på sig rånarluvor och gå ut och misshandla folk. Nej, man ska nog tillhöra en samhällsklass som har gott om ledig tid och svårt att hitta något meningsfullare sätt att fördriva tiden än att ägna sig åt våld och hot om våld.

(Se också ”Antifascistiska” fascister.)

Uppdatering 15 oktober: Mitt debattinlägg har ännu inte blivit publicerat; men det kan ju dröja, eftersom det finns så många andra mer väsentliga saker att diskutera (som t.ex. att rädda miljön genom att bygga vindkraftverk och äta vegetariskt, och att klaga över att julhandeln sätter igång alldeles för tidigt). Så jag har skickat en kort insändare till EK:

Det pågår ett gängkrig här i stan mellan Hells Angels och Black Cobra. Ingen påstår eller ens antyder att detta krig bottnar i diametralt olika ideologier. De båda gängen har förstås precis samma ideologi – att det är rätt och riktigt att livnära sig på brott – och slåss bara om vem som ska ha lov att begå brotten.

Det pågår också ett annat gängkrig, det mellan ”autonoma” socialister och nationalsocialister. Vill någon påstå eller ens antyda att detta krig bottnar i diametralt olika ideologier? Det gör det visst inte. Båda gängen har samma ideologi: att kapitalismen (och därmed hela den västerländska civilisationen) ska krossas – om så erfordras, med sparkar och slag. Det enda de slåss om är vem av dem som ska ha lov att utdela sparkarna och slagen.

Sen uppdatering (23 mars 2014): Inget av mina inlägg blev någonsin publicerat.

”Antifascistiska” fascister

Jag har idag skickat denna insändare till Eskilstuna-Kuriren. Texten har legat ute ett par dagar på Facebook för synpunkter och kommentarer, och jag har gjort ett par smärre ändringar.

Häromkvällen var jag på politiskt möte mitt i Eskilstuna med Liberala Partiet (LP). Mycket till möte blev det inte, för flera som skulle komma hade fått förhinder, så vi var bara tre personer. Så i stället blev det en stunds glad samvaro. Så skildes vi åt vid halv åttatiden, och jag gick till mitt stamhak för en öl och en matbit och de båda andra vandrade iväg mot centralstationen. Det skulle de inte ha gjort. Båda blev misshandlade av fyra anonyma medlemmar av Antifascistisk aktion (AFA) och en av dem fick tillbringa natten på sjukhus. Så här rapporterades händelsen i Eskilstuna-Kuriren:

Fyra svartklädda personer ska ha misshandlat en man på Kriebsensgatan 4 på torsdagskvällen. Sparkar ska ha utdelats medan mannen låg på marken.

Misshandeln avslutades när en kvinna ropade till förövarna och ringde polisen. Enligt kvinnan fanns flera vittnen. Förövarna flydde snabbt från platsen. Misshandeln inträffade strax innan 20.

Den misshandlade mannen fördes med ambulans till sjukhus. Det är oklart vad han fick för skador.

På fredagsmorgonen hade polisen inte fått fatt i några misstänkta gärningsmän för misshandeln.

Och ett par dagar senare fick en annan av mina kamrater en handskriven lapp i brevlådan med denna lydelse:

Som du antagligen vet så misshandlades två medlemmar i ditt parti efter torsdagens distriktsmöte. Detta var endast en liten försmak på vad som kommer att hända om ni gör några fler försök att etablera er i Eskilstuna. Vi kommer aldrig att acceptera liberal politik eller andra angrepp på arbetarklassen, och detta kommer inte att passera er obemärkt förbi.

Vi ger er nu en chans att lägga ner all politisk verksamhet. Om ni inte gör detta kanske just du blir nästa person att bli fysiskt påmind om konsekvenserna av att bedriva en arbetarfientlig politik.

Antifascistisk Aktion

Om inte detta handlade om misshandel och hot skulle det vara direkt skrattretande.

Liberala Partiet är inte precis den starkaste kraften i svensk politik. Visserligen ökade andelen röster från 2006 till 2010 från 202 till 716 röster (mer än en tredubbling alltså), men det kommer att dröja åtskilliga år innan partiet ens är i närheten av 4%-spärren och minst en generation innan det kommer i regeringsställning. Så hur stor är hotbilden mot vårt genomsocialiserade samhälle?

Men att tre personer (som visserligen skulle ha varit sex från början) sätter sig ned och gör upp planer för denna avlägsna framtid är tydligen nog för att det socialistiska avantgardet ska ta till storsläggan och med hugg och slag försöka skrämma oss till tystnad.

Men det är nog själva idén om ett fritt, kapitalistiskt samhälle som är så farlig att varje företrädare för denna idé till varje pris måste tystas.

Men nu var det alltså misshandel och hot, och det är ingenting att skämta om.

Den politiska agendan – frågan om vem som ska få yttra sig och vem som ska knipa käft – ska tydligen bestämmas med våld och hot om våld. Och den ska också bestämmas av människor som aldrig i livet skulle våga skriva en insändare, ens om den vore anonym (redaktionen ska ju även i sådana fall ha namn och adress), än mindre ställa upp i en paneldebatt.

Och så påstår sig dessa anonyma våldsverkare företräda arbetarklassen. Eftersom de är anonyma kan jag förstås inte veta hur det förhåller sig med den saken; men det skulle förvåna mig storligen om de alls har något arbete. Vanliga knegare ägnar inte sin snålt tillmätta fritid åt att begå våldsdåd.

Så påstår sig AFA också ha udden riktad mot nynazism och ”vit makt”-rörelsen. Jag är väl inte den förste som har observerat att de använder sig av precis samma metoder som deras påstådda motståndare. Och LP (som bl.a. förespråkar fri invandring) är förstås så långt ifrån ”vit makt” som man någonsin kan komma.

Så vad göra? Något måste ju göras, innan AFA går från misshandel till mord.

Polisen måste förstås sätta till alla klutar för att få fast gärningsmännen. Men polisens resurser är begränsade, och den gör säkert så gott den kan.

Journalister skulle kunna göra en insats. Med lite grävande journalistik skulle nog de här skumraskfigurerna kunna dras fram i dagsljuset (ni vet, det där där trollen spricker). En grävande journalist skulle mycket väl kunna infiltrera AFA och sedan hänga ut dem med namn i pressen.

Och helst innan alla med en gnutta civilkurage åker på stryk och får hotfulla lappar i brevlådan.

(PS. Det här skrevs innan den moderate fritidspolitikern Oliver Mamcarz blev utsatt för skadegörelse, något som rapporterats i både Eskilstuna-Kuriren och Folket.)

(PPS. Om ni publicerar detta får ni gärna lägga till: ”Vi har förgäves försökt kontakta AFA för en kommentar.”)

Uppdatering: Jag har gjort ett par rättelser i texten:

Båda mina kamrater blev misshandlade, även om bara en av dem behövde tas in på sjukhus över natten.

Partiets officiella namn är bara Liberala Partiet (LP). Men på valsedlarna har det stått Klassiskt Liberala Partiet, detta för att undvika sammanblandning med Folkpartiet Liberalerna. (Personligen föredrar jag den benämningen, men det är inte jag som bestämmer, för jag sitter inte i partiledningen.)

Och Eskilstuna-Kuriren har meddelat att de tänker ta in mitt inlägg, men jag måste banta ner det till högst 3500 tecken, och det har jag nu gjort.

Sen uppdatering (13 februari): Eskilstuna-Kuriren tog aldrig in mitt inlägg, fastän de sagt att de skulle göra det.

Och händelsen har förstås också uppmärksammats på Liberala Partiets egen blogg.