Axel Hägerströms socialistiska framtidsvision

Axel Hägerström 2Åren 1908–1909 höll Axel Hägerström en serie föreläsningar om De socialistiska idéernas historia; hans föreläsningsanteckningar redigerades sedermera och utgavs postumt (Stockholm: Natur och kultur, 1946) av samme Martin Fries som tidigare redigerat Socialpolitiska uppsatser. Jag saxar ett stycke som handlar om förhållandet mellan individ och stat i ett kommande socialdemokratiskt samhälle:

Det finns ännu i det moderna samhället kvar ett område, där de individuella krafterna icke äro socialiserade, och det är det ekonomiska. Här äro ännu individernas intressen skarpt avskilda från samhällets. Socialdemokratien vill nu endast, att även den materiella produktionen ställes i samhällets tjänst, regleras ut från dess ändamål, såsom redan är fallet med en stor mängd andra kulturgrenar. Behöver nu därför den överlägsna individen känna sig nedtryckt av att han även på detta område arbetar i statens tjänst och därför av densamma uppehålles? Skulle då t.ex. den överlägsne vetenskapsmannen nödvändigt behöva känna sig förtryckt, därför att han står i statens tjänst och därmed av denna uppehålles? Tvärtom måste man väl säga, att den ekonomiska begåvningen i en socialiserad ekonomi har betydligt större möjlighet att göra sin överlägsenhet gällande. Ett större verksamhetsfält står honom ju därmed i själva verket öppet. (S. 60.)

Det här skrevs alltså i början av 1900-talet, knappt ett halvsekel innan Atlas Shrugged kom ut. Annars finns det ju ett exempel i denna bok på en överlägsen vetenskapsman som ställde sig i statens tjänst och därmed av den uppehölls: Robert Stadler. Ett större verksamhetsfält stod honom – trodde han – öppet. Och hur det gick för Robert Stadler, det vet ni ju, ifall ni läst boken.

Det där är bara litteratur! Det är bara fiktion! säger ni kanske. Men ta då några verkliga fall! Ta Bill Gates eller Steve Jobs! Skulle de ha kunnat revolutionera datorindustrin och därmed vårt vardagsliv – skulle de ha gjort det möjligt för mig att knacka ned dessa rader på en ordbehandlare för att sedan publicera det på nätet utan att behöva ta omvägen om en förläggare – om de ställt sin överlägsna begåvning i statens tjänst? Skulle staten ens ha insett deras överlägsna begåvning? Nej, naturligtvis inte. Och de är ju långtifrån de enda stora namnen.

Men jag ska låta Hägerström fortsätta:

För övrigt bör i detta avseende anmärkas, att individen ingalunda växer därigenom att han i avskildhet från det allmännas intressen endast arbetar för att skaffa sig och sin familj fördelar. Människan växer med vidden av sina intressen. Härtill kommer slutligen, att det under det privatekonomiska systemet alldeles icke är nödvändigt beroende av den individuella skickligheten, huruvida en person kommer i tillfälle att få en framskjuten placering på det ekonomiska området. Helt andra omständigheter, arvsförhållanden eller en lycklig slump kan härvid spela huvudrollen. Men i ett socialdemokratiskt samhälle skulle givetvis principiellt sett den ekonomiska ledareställningen tilldelas den, som ådagalagt den största skickligheten. (S. 60f; min kursivering.)

Det här trodde alltså Axel Hägerström på!

Det dryga sekel som gått sedan detta skrevs har kommit hans förhoppningar på skam. Svensk socialdemokrati ger knappast syn för sägen här. Varken Mona Sahlins senaste klavertramp eller Göran Perssons insatser som godsägare tyder på att den ekonomiska ledarställningen tilldelats dem som ådagalagt den största skickligheten.

Men så har ju svensk socialdemokrati tagit den reformistiska vägen – produktionsmedlen har inte överförts i ”folkets” (d.v.s. dess representanters) ägo; många produktionsmedel är fortfarande privatägda. Så hur ser det ut i de länder där folkrepresentanterna verkligen tagit över produktionsmedlen?

Somliga av dessa länder – hela det forna östblocket, t.ex. – har övergett marxismen. Kvar finns länder som Nordkorea, Cuba, Zimbabwe och Venezuela. Vilka tecken finns det där på att den ekonomiska ledarställningen tilldelats dem som ådagalagt den största skickligheten?

Så hur kom Hägerström fram till sin verklighetsfrämmande slutsats? Jag backar bandet ett par sidor:

[Motsättningen] mellan samhället och den överlägsne individen var för båda skadlig. Å ena sidan gick samhället förlustig den insats i det allmänna arbetet, som den senare kunde prestera. Å andra sidan kunde individen icke vinna den utveckling och användning av sina krafter, som varit möjlig om han kunnat deltaga i och befruktas av en allmän samhällskultur.

[Den moderna socialdemokratien är] i väsentlig grad utmärkt för ett strävande att socialisera den överlägsna individen, att leda hans överlägsenhet in i den allmänna samhällsfåran, så att den blir av social betydelse. För att förstå detta bör man taga hänsyn till det moderna samhällets utvecklingstendenser. Tänker man på de nyare samhällsförhållandena i motsats till de äldre, så frapperas man av de starka kulturella förbindelser, som äga rum mellan kultursamhällena och som göra att de i vissa hänseenden bilda ett kultursamhälle. Det är klart, att det enskilda samhällets kulturella mål därigenom är fritt från den trånga begränsning, som utmärker ett i sträng avskildhet levande samhälle. Det kulturella samhällsändamålet har vidgat sig till en omfattning och en komplicering, som för ett antikt betraktelsesätt skulle te sig som alldeles obegripligt. Men därigenom har också förhållandet mellan den överlägsna individen och samhället blivit ett helt annat. Samhället behöver honom, behöver så mycket som möjligt intensifierad hjärnkraft och är också mäktigt att tillgodogöra sig densamma. Dess matsmältningsapparat har så att säga blivit så stark, att det kan smälta de mest heterogena element. Nu behöver man åtminstone icke skicka våra stora begåvningar i landsflykt utan försöker använda dem i samhällets tjänst. Å andra sidan behöver icke den överlägsna individen i förhållande till det sociala kulturarbetet känna leda vid dess litenhet, utan hur vittfamnande hans intressen än äro, alltid kan han infoga dem i detta arbete och söka sig en plats däri.

Detta förhållande är givetvis nyttigt för såväl samhället som individen. För den senare är det nyttigt både därigenom, att han har ett rikt material att ösa ur, och därigenom, att han till följd av den allmänna kulturens relativa enhetlighet vinner ett fäste för sina strävanden. Alltså, utvecklingstendensen går i riktning mot ett användande av den individuella kraften i samhällets tjänst – mot individens socialisering, en riktning som till sin egen natur löper jämsides med ett förhöjande av individens egna möjligheter till utveckling.

[Den moderna socialdemokratien går] i samma riktning som den allmänna samhällsutvecklingen, att socialisera individen och därmed förhöja dess möjligheter. (S. 58ff.)

Och sedan följer alltså det ovan citerade stycket, det som handlar om att individerna inte är socialiserade på det ekonomiska området.

Men vad man än i övrigt anser om saken, så står det ju inget om att det är just staten som socialiserat individerna på andra områden än det ekonomiska.

Vad är det då som gjort att vårt samhälle nu har blivit till ett kultursamhälle? Vi får gå tillbaka till övergången från feodalism till kapitalism:

Den medeltida produktionen var ursprungligen knuten vid små bondekommuner. Några byar hörde tillsammans till en gemenskap. Den därtill hörande marken, såsom betesängar, skogar och i viss mån även åkermark, tillhörde dels enskilda personer i gemenskapen, dels hela kommunen. Alla som nu inom denna, från varje annan dylik gemenskap strängt avskilda kommun producerades, användes blott till omedelbar förbrukning, vare sig av den enskilde producentens familj eller av hela kommunen eller av feodalherren, markens överägare, till vilken kommunen var skattepliktig och som använde böndernas naturaprestationer till underhåll framför allt av de krigsföljen, som han behövde för att försvara borgen eller för att företaga plundringar på andras område. (S. 77; min kursivering.)

Men detta kom att ändras:

I städerna koncentrerade sig en ny medeltida klass, som sedan skulle få så stor betydelse och till slut spränga hela den medeltida samhällsordningen, nämligen handelskapitalisternas. Alltid hade under medeltiden en viss förbindelse ägt rum mellan väster- och österlandet. Dessa handelsförbindelser hade emellertid mest karaktären av plundringar. Korstågen hade i väsentlig grad till motiv hoppet om att i Östern förvärva skatter. (S. 77.)

Men med handelns utbildande till världshandel fingo penningarna en allt större betydelse som bytesmedel. Det kunde nu ej vidare gå för sig att direkt utbyta naturabruksvärden mot varandra. Därmed kommo penningar i omlopp och blevo den egentliga grundvalen för rikedom. För penningar kunde man få allt det, för vilket annars tarvades särskilda makträttigheter. Alltså blev det ekonomiska intresset naturligt nog inriktat på förvärvet av penningar. En sådan vara kunde man lägga sig till med i obegränsad mängd. Den möglade inte genom att ligga utan hade alltjämt sitt värde kvar. (S. 78.)

Människorna levde m.a.o. inte längre helt avskilda från varandra, och plundringen fick ge vika för handeln.

Handeln hade nu icke till syfte att byta ut de egna överflödiga naturliga bruksvärdena mot sådant som behövdes utan att förvärva penningar in infinitum. Så uppstod då en särskild klass, handelskapitalistklassen, som använde sina penningar som kapital, d.v.s. som medel att förvärva ytterligare penningar genom handel. Det var nu också naturligt, att denna klass särskilt skulle koncentreras i de fria städerna, de i ekonomiskt avseende mest livaktiga av de medeltida kommunerna. Därigenom steg också välmågan i dessa.

Men lägg nu märke till att handelns intresse erfordrade andra samhällsformer än de medeltida. Först var den skarpa avsöndring, som ägde rum mellan de särskilda kommunerna, hindrande för handelskommunikationerna. Vidare behövdes för skyddet av handelsintressena å främmande platser en stark makt, som verkligen var i stånd att skydda dem. Ävenledes behövdes en centraliserad förvaltning för att reglera det komplicerade nätet av handelsförbindelser. Slutligen behövdes en dylik centralisering till skydd mot feodalherrarnas anspråk på särskilda tributer och till skydd mot deras plundringståg. (S. 78f.)

Och så bröts alltså feodalsystemet sönder och fick ge vika för en mer kapitalistisk samhällsordning.

Men i ett särskilt beroende av handelskapitalet kommo furstarna genom behov av lån från de rika bankirerna. De medel, som kunde uppbringas från stånden, räckte icke för de ständiga krigsbehoven och för de stigande lyxbehoven. Så infördes statsskuldssystemet.

Men det var ej blott på denna väg som kapitalet fick stor samhällelig betydelse. Det verkade i själva verket revolutionerande på hela det medeltida feodalsystemet. Då penningen nu var det bytesmedel, för vilket man kunde erhålla allt och som man också måste ha för att kunna förvärva de behövliga bruksvärdena, kom produktionen i det hela att få till ändamål förnämligast förvärv av penningar och icke produkter att omedelbart förbruka. (S. 79f.)

Det var m.a.o. övergången från övervägande naturahushållning till övervägande penninghushållning som gjorde att människorna knöts närmare samman och att de olika kultursamhällena blev till ett enda kultursamhälle. Under feodaltiden var människorna alltför avskilda från varandra för att något sådant skulle kunna ske.

Men Hägerström vore inte Hägerström om han inte åberopade Karl Marx:

Storindustrien leder under närvarande samhällsförhållanden å ena sidan till en hejdlös anarkisk produktion, å andra sidan till en just därav framkallad disproportion mellan produkterna och marknaderna, varigenom hela det ekonomiska livet råkar i stagnation. (S. 103; min kursivering.)

Att produktionen var ”anarkisk” betyder att den inte var centralplanerad. Det skulle falla på Ludwig von Mises’ lott att visa att produktionen under kapitalismen är så långt ifrån ”anarkisk” man gärna kan komma – att alla kapitalister (liksom alla vi andra) planerar och att planerna samordnas genom prismekanismen; och att ”centralplanering” betyder att alla vi som inte är diktatorer förbjuds att planera och att endast diktatorns plan gäller; och att diktatorn i ett socialistiskt samhälle inte heller han kan planera, eftersom den samordnande prismekanismen är satt ur spel. Men Hägerström läste aldrig Mises. Han fortsätter:

Detta sker i handelskriserna, som enligt den marxistiska åskådningen måste tilltaga i styrka, ju mera ett utvidgande av marknadsområdet blir omöjligt och ju mera rikedomen genom kapitalets uppsugningsförmåga samlas på några få händer och sålunda antalet av verkligt köpkraftiga konsumenter minskas. I dessa handelskriser, som måste sluta med en fullständig krasch, måste produkterna förstöras, därför att de finnas i överflöd, under det att samhället i det hela lider kris. Detta är en samhällets onaturliga självförstörelse. Det producerar in infinitum, men låter produkterna, trots att det själv lider brist, gagnlöst rinna bort i sanden. (S. 103f.)

Vad är det för ”handelskriser” Marx och Hägerström talar om? Jag citerar ur första upplagan av Nordisk familjebok:

Handelskris, polit. ekon., en plötslig förlamning  af affärs- och näringslifvet. Dess vanliga symtom  äro prisfall på och hämmad afsättning af varor,  inskränkning af krediten, konkurser, en mängd  nedlagda affärer, ringa affärslust, låg arbetslön  och arbetsbrist o. s. v.[1]

M.a.o. vad vi idag kallar depression. Och återigen föll det på Ludwig von Mises’ lott att förklara vad dessa handelskriser beror på. De har inget alls med bristen på central ”planering” att göra utan beror på statlig manipulation av kreditväsendet. Men Hägerström kunde ju inte gärna ha läst en bok som kom ut först 1912, när han skrev detta.[2] Så jag låter honom fortsätta:

Detta förhållande visar på nödvändigheten av ett annat samhällsskicks ankomst. Att vårt samhälle befinner sig i döende visar vidare den skarpa och dock naturliga klasstriden, som delar samhället i två fientliga läger. Denna motsats är ett tecken till en dödlig motsägelse i själva samhällsordningen. Båda de nu nämnda sociala orimligheterna ha en gemensam källa: den sociala motsägelse som ligger däri, att produktionen är storproduktion, sålunda social, tillägningssättet individuellt. Endast genom upphävande av denna grundmotsägelse kan samhället komma i naturliga förhållanden. När grundmotsägelsen fullständigt kommit till genombrott i sina konsekvenser och kriser, måste det också följa onaturliga kapitalsamlingar och upprivande klasstrider. (S. 104.)

Inget annat här än Marx’ förutsägelse att socialismen skulle födas fram ut kapitalismens eget sköte genom dess egen inneboende motsägelse!

Vidare i texten:

Marxismen betraktar nu ävenledes samhället som det primära i förhållande till individerna. Dessas beskaffenhet blir bestämd av samhällsförhållandena, som utveckla sig i en linje, som överensstämmer med och bestämmes av samhällets förhandenvarande produktionskrafter, av teknikens utveckling och marknadens storlek. Denna utveckling är alltigenom lagbestämd och oberoende av osinnliga realiteter sådana som folksjälen och dylika till den historiska skolan hörande begrepp. [… ] [Marxismen] återupptar den medeltida åskådningen av individens beroende av samhället, men detta beroende uppfattas icke som ett beroende av gudomliga makter utan endast som ett fortskridande – en uppfattning av samhällets naturliga karaktär, varigenom des lagbundenhet i likhet med andra företeelser konstateras. (S. 105; Hägerströms egen kursivering.)

Ja, enligt Marx skulle socialismen komma med en naturlags obeveklighet.

Det är att märka att individualismen, såvitt den yttrar sig såsom en tro på individerna förmåga att godtyckligt inrätta sig i samhället, innebär en kvarleva av supranaturalism, i det att individerna därvid betraktas isolerade såsom självständiga enheter, upphöjda över det naturliga sammanhang, till vilket de höra. (S. 105f.)

Nu ligger det väl knappast något ”supranaturalistiskt”, d.v.s. övernaturligt, i att betrakta individen som samhällets minsta byggsten. Men jag avbryter Hägerström:

Människorna måste samverka för att leva. Därav uppstår med nödvändighet samfällda riktningar mot gemensamma mål. Dessa riktningar äro icke att härleda ur något särskilt socialt sinne, blott ur den allmänna nödvändigheten att leva. Däri ligger materialism. Men de bero ej heller på något fritt beslut av den enskilde i samhället och klassen att i eget intresse samverka med andra. Det primära i individens liv är icke alls hans privata beslut utan dylika naturnödvändigt samfällda riktningar, av vilka likaledes naturnödvändiga utveckling individens medvetna liv bestämmes. Däri ligger då Marx’ sociala, icke individualistiska syn på det sociala sinnet liksom ock på samhällsutvecklingen. (S. 106.)

Javisst måste vi samverka för att leva. Men följer det verkligen härav att vi aldrig väljer vem vi ska samverka med, hur denna samverkan ska gå till eller mot vilket mål denna samverkan ska sträva? Att vi som individer bara driver med strömmen? Eller med produktivkrafterna? Ja, det är ju faktiskt vad Marx och Hägerström hävdar här. Vidare i texten:

Den moderna socialdemokratien har […] en tendens att alldeles frigöra sig från idéen om människans naturliga, eviga rätt, vilkens förverkligande skulle utgöra målet för det nya samhället. Denna tendens har sin grund i dess strävan att fatta människan såsom ren naturprodukt och samhället såsom förändrande sig efter naturlagar. [Vissa reflekterade rättsidéer hos Marx och hans efterföljare] äro bestämda av betraktelsen av samhället såsom produkt av en utveckling och såsom ägande vissa utvecklingstendenser, i förhållande till vilka individerna själva blott äro verktyg. Individen har visserligen inga rättigheter för sig, men samhället självt har rättigheter, nämligen att kräva att individerna befordra dessa utvecklingstendenser. De ha historiskt bestämda uppgifter. (S. 107; min kursivering.)

Vi ha inga rättigheter, vi äro blott verktyg för samhällsutvecklingen!

Så har nu också arbetarklassen en historisk uppgift, nämligen att underlätta födseln av det nya samhället. Men om samhället i det hela bestämmer en viss verksamhet från individernas sida såsom den under historiska förhållanden riktiga, så ha också individerna såsom leder i samhället de rättigheter som stå i överensstämmelse med de rättsanspråk, som samhället självt under bestämda förhållande har. (S. 107; min kursivering.)

Som oss själva har vi inga rättigheter, men som leder i samhällskroppen har vi det! Rättigheter är inte något som vi delegerar till samhället (staten) utan något som samhället (staten) delegerar till oss!

Hägerström insåg det säkert inte själv, men detta är inget annat än ett recept för totalitär diktatur. För vad händer med oss som sätter oss på tvären? Som hävdar våra alldeles egna rättigheter, även när de går stick i stäv med den (påstådda) samhällsnyttan? Som vägrar att hjälpa det ”nya samhället” att födas? Om det är samhället som har rättigheterna kan vi inte åberopa några egna rättigheter, och samhället kan då göra vad det behagar med oss: spärra in oss eller ta livet av oss. (För mer om detta, se George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär – en uppsats som Hägerström förstås kan ursäktas för att inte ha läst.)

Vill man nödvändigtvis ursäkta Axel Hägerström, kan man förstås notera att det här skrevs alldeles i början av 1900-talet och att han inte med egna ögon kunnat se hur hans framtidsvision brutit samman och vilket lidande det orsakat på vägen till sammanbrottet.[3]

Om man tvunget vill ursäkta honom, alltså.

$ $ $

Alla mina bloggposter om Axel Hägerström hittar ni här.


[1] Uppsatsen i Nordisk familjebok är ett par sidor lång och författad av David Davidson.

[2] Inte för att han läste Mises senare heller.

[3] Låt er inte vilseledas av att Hägerström talar om ”den moderna socialdemokratien”. Så som han åberopar Marx är det tydligt att det inte är någon ”reformistisk” socialism han pläderar för. Och dessutom handlar det om den socialdemokrati som var förhärskande runt år 1905, och den var betydligt mer marxistisk än dagens socialdemokrati.

Hägerström om äganderätten …

… och om rätt, rättvisa och rättfärdighet i allmänhet.

Eftersom Hägerström betraktade alla våra rättigheter som vidskepelser, betraktade han förstås också äganderätten som en vidskepelse. Men först en historisk tillbakablick:

Den förste (mig veterligen) som insåg att den ursprungliga äganderätten grundar sig på det arbete man lagt ned var John Locke: det man ”blandat sitt arbete med” blev man ägare till.[1] Sedan kan man byta ut sin arbetsprodukt mot andras arbetsprodukter, d.v.s. sälja den; man kan också skänka bort den eller lämna den i arv – allt som i svensk lag kallas ”laga fång”. Men det grundar sig alltid ytterst på det arbete den förste ägaren lagt ned. Och skulle man sälja något vidare (eller ens skänka bort det) som i själva verket är stulet, kallas det häleri och är lagstridigt.

Några enkla exempel: Går jag ut i skogen och plockar bär eller svamp, blir de mina i och med att jag lägger dem i bär- eller svampkorgen. Jagar jag, blir villebrådet mitt i och med att jag nedlägger det; och fiskar jag blir fisken min när den nappar (eller fastnar i fångstnätet).

På samlar- och jägarstadiet var detta det enda sättet att förvärva egendom. Men så började människor bruka jorden, och då blev den som bröt åker ägare till åkern. Sedan började människor öppna gruvor och bryta malm; och så har det fortsatt tiderna igenom, så att vi idag har storföretag som (t.ex.) Microsoft och Apple, som grundar sig på det arbete Bill Gates och Steve Jobs ursprungligen lagt ned.

Nu var det väl under stenåldern sällan eller aldrig någon enskild person som plockade bär och frukt, jagade och fiskade, eller bröt åker, utan en större grupp, en familj eller en hel stam. Så äganderätten blev gemensam för hela gruppen och man kunde tala om egendomsgemenskap. Men det ändrar ju inte kärnan i Lockes teori.

Den viktigaste aspekten av Lockes teori är att det arbete man lägger ned förlänar föremålet ett värde som det inte tidigare hade. Så t.ex. är svampen värdelös for oss människor så länge den växer i skogen; jag förlänar den ett värde när jag plockar och sedan rensar den och gör svampstuvning av den. Och – för att ta exempel som George Reisman ofta använder – är järn eller kol eller olja, m.m. inte av ringaste värde för oss så länge de ligger slumrande i jorden; de får sitt värde först när de kan användas till att främja vårt liv och välbefinnande.

Ligger det då någon vidskepelse i allt detta? Frågan är förstås retorisk.

Hur ser då Hägerström på saken? Låt oss börja med det som Locke skrev om, alltså hur ett tidigare ägarlöst, eller, som Hägerström kallar det, herrelöst ting först får en ägare:

Låt oss först betrakta ockupationen av ett herrelöst ting såsom grundande rätten till detsamma. (S. 106.)

Ehuruväl Hägerströms språkbruk är något ålderdomligt (och hans sats- och meningsbyggnad esomoftast tyskinfluerad), måste man fråga sig varför han väljer termen ockupation här. Den idag oftast tillämpliga, rentav allenarådande, betydelsen är ju att ett land lägger under sig ett annat lands landområde. Och Svenska Akademiens ordbok ger följande som första och grundläggande betydelse:

handlingen att fysiskt bemäktiga sig ngt l. taga ngt i besittning l. lägga beslag på ngt

Men visst: ordet har andra betydelser också, och SAOB skriver också:

numera bl. jur. i fråga om besittningstagande av föremål som saknar ägare (”herrelöst gods”), t. ex. gm jakt l. fiske. ”Intagande eller Ockupation var det första och naturliga sättet at förvärfva sig EgandeRätt.” (Citatet är från Daniel Boëthius’ Utkast till föreläsningar i den naturliga sedoläran från 1782.)

Så det är förstås i denna bemärkelse Hägerström tar ordet. Så fortsätter han:

Om barn plocka lingon och en ibland dem hittar ett särskilt givande ställe, ropar man: pax för det här!

Jo, det är väl rätt och riktigt att den som upptäcker det särskilt givande lingonriset har första tjing på det. Men gör det honom till ägare av lingonriset i fråga? Är detta lingonris nu hans för evärdliga tider? Visst inte. Det är de lingon han plockar från riset som är hans – om inte för evärdliga tider, så tills lingonen är uppätna eller lingonsylten uppäten.

Vad det här är fråga om är faktiskt inmutningsrätt. Gruv- eller oljebolag kan t.ex. muta in ett område för prospektering. Men ägare blir de inte förrän det blir en gruva eller ett oljeborrtorn. Blir det ingenting av det upphör så småningom denna inmutningsrätt. Samma alltså med den lille gossen som mutat in ett lingonris.

Och ni minns säkert Rousseaus ryktbara (eller beryktade) ord:

Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga ”Detta är mitt!” och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare.

Men att bara inhägna ett markområde och sedan inte bruka det – odla upp det, bygga ett hus eller hotell, öppna en gruva eller börja borra efter olja på det, eller vad mer man kan bruka marken till – gör en inte till ägare. Detta är som allra mest just en inmutningsrätt, och en sådan måste förfalla så snart det blir klart att enda syftet med inmutningen var att hålla folk borta från markområdet. Och många är också ”nog enfaldiga” att tro att detta är vad som menas med äganderätt.

Nu var Hägerström socialist eller kanske snarare socialdemokrat, och den marxistiska bockfoten är fullt synlig:

De sociala striderna ha i nyare tid utkämpats i rättvisans tecken. Varje klass har gjort gällande sina intressen under hävdande av rättvisan däri. Därmed ha också de så kallade naturliga rättigheterna, de i människans natur liggande, kommit i förgrunden. […]

Men med denna gemensamma utgångspunkt kunna alldeles motsatta resultat utvinnas. Den liberalistiska åskådningen, sådan den framträder i de amerikanska och franska deklarationerna om människans rättigheter, hävdade friheten som den till människovärdet hörande grundrättigheten. (S. 97f.)

Om man ska vara petnoga (och det bör man vara här) var det rätten till liv som var grundrättigheten, och rätten till frihet kom in därför att frihet är en livsnödvändighet för att vi ska kunna leva lyckliga och framgångsrika liv här på jorden. – Men vidare i texten:

Däri låg nu emellertid icke blott kravet på borttagande av alla sådana skrankor för handlingsfriheten, som fordrades av hänsyn till andras lika handlingsfrihet, utan också något positivt. I frihetsrätten låg nämligen innesluten makten att fritt ingå överenskommelser med andra på sådant sätt, att man genom överenskommelse förvärvade rätten att kräva uppfyllelse. Detta var innebörden i den så kallade handels- och näringsfriheten, särskilt friheten att köpa och sälja varan mänsklig arbetskraft. […] Ytterst måste man komma därtill, att äganderätten primärt grundar sig på rätten till det en gång ockuperade, såvitt icke annans ockupation gått förut, eller på den förste ockupantens rätt.

Så länge vi översätter ”ockupation” med ”besittningstagande” finns det inga invändningar att komma med här. Men så kommer det:

Men genomförandet av den ifrågavarande rättsidén ledde till förtryck och utsugning, till uppkomsten av ett industriellt proletariat, vars svåra läge i England under förra hälften av adertonhundratalet Marx med starka färger framhävt.

Man kan bara sucka och jämra sig när man läser detta. Efter allt som sagts och skrivits av Rand, Mises, Reisman och många, många fler ska man alltså behöva bemöta Marx’ alla vidskepligheter! Jovisst var läget svårt för de arbetande massorna i 1800-talets England; men man bortser ju då från att det var oändligt mycket svårare före den industriella revolutionen. På den tiden var det bara de besittande klasserna – adel, präster, filosofiprofessorer och andra akademiker – som hade det ens någotsånär drägligt. Andra fick slita på sina torvor för blotta brödfödan och hoppas på vädrets makter: var de inte gunstiga kunde skörden slå fel och det blev hungersnöd. Och hur var det med medellivslängd och barnadödlighet under dessa tider? Och hur var det med folkmängden? Minskade den månne kraftigt i och med den industriella revolutionen? Vi vet att det var precis tvärtom. Den industriella revolutionen ledde till att människor som tidigare helt enkelt skulle ha dukat under nu åtminstone fick en chans att överleva.

Men nu handlade det alltså om handels- och näringsfrihet och dessa friheters samband med äganderätten.

Därmed frammanades den nutida sociala klassrörelsen, i vilken det gemensamma grundlaget – idén om människovärdet – fick alldeles motsatta konsekvenser. Människans grundrätt var icke friheten, utan rätten att existera, som åter blev ett krav på lika andel i det genom samhälleligt arbete förvärvade […] Emellertid korsades denna rättsidé från kommunistiskt håll av en annan, idén om rätten till arbetsproduktens fulla värde. Detta värde ansågs arbetaren berövad, därför att varan arbetskraft i den fria konkurrensen betingade blott så mycket i pris, som krävdes för uppehållandet av densamma. Marx’ sociala indignation är påverkad av denna rättsidé. (S. 98f.)

Här hänvisar jag helt enkelt till George Reismans uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin – eller (om ni inte orkar läsa en så lång text) Vederläggning av Smith och Marx – eller också Kapitalismens välvilliga natur. Idén att kapitalisterna pressar ut ett mervärde ur arbetarna är helt enkelt fel; om något skapar kapitalisterna ett mervärde, som vi alla, så länge marknaden är fri eller åtminstone halvfri, får del av.

Därefter följer i Hägerströms uppsats de långa och vindlande resonemang om ”krafter” och ”kraftkänslor” som jag tog upp i min förra bloggpost. Att försöka förklara äganderätten eller våra rättigheter överhuvud med hänvisning till våra känslor är förstås att psykologisera. Men om man som Hägerström anser att rättigheter är vidskepelser och att värden är förtäckta känsloutbrott – och att våra känslor är ”oreducerbara och primära” – ja, då finns det förstås inget annat att göra, ingen annan förklaring att ge annat än en psykologisk. Så låt oss se vad han säger:

Vad vidare angår de rättigheter, som anses uppstå på grund av fri överenskommelse, ha dessa sin psykologiska förklaring däri, att den som lovar något anses lämna ifrån sig en del av sin vilja. Men var och en har rätten att bestämma över sitt viljande, därför att viljandet är just det, vari den egna kraften primärt träder fram. Denna rätt anses man delvis kunna lämna ifrån sig. Särskilt uppenbar är saken, såvitt man genom fri överenskommelse lämnar ifrån sig sina rättigheter över ting. Dessa rättigheter äro ju inre krafter, varigenom man härskar över tinget. Naturligtvis kan jag själv förfoga över dessa krafter och lämna dem ifrån mig genom att låta andra taga tinget i besittning under förklaring, att de övertaga det såsom sin egendom. När jag inte vill utöva någon makt över tingen, försvinner för föreställningen min inre kraft såsom speciellt knuten vid detta ting. Men mottagaren synes härska på andligt sätt över detsamma, i det han tager saken i sin besittning under förklaring att han vill behålla den för sig och jag härtill lämnar mitt medgivande. (S. 107.)

Blev ni ett dugg klokare av den förklaringen? Nej, inte jag heller.

I själva verket är ju detta bara ett osedvanligt långrandigt sätt att säga att man kan ge bort en ägodel – eventuellt i utbyte mot en annans ägodel eller i utbyte mot pengar. Men vad man ger bort är ägodelen, och vad man fortsättningsvis avstår från att förfoga över är ägodelen. Det finns ingen som helst anledning att blanda in några krafter i det här resonemanget, eller någon vilja som man delvis avstår från att själv bestämma över. Den tekniska benämningen på den här sortens resonemang är ”mumbo-jumbo”.

$ $ $

Hägerström kommer nu in på saker som inte direkt har med äganderätten att göra, men som jag ändå tycker är värda att citera och kommentera.

Vad nu vidare den allmänna rätten till jämlik behandling på grund av människovärdet angår, knyter sig denna rätt såsom förut är sagt historiskt till idén om något gudomligt i människan, som höjer henne över djuren. Och det så kallade människovärdet har alltid såsom något som ovillkorligt är att respektera hos sig referensen till något absolut. Men att det gudomliga såsom sådant utmärkes av en inre makt att härska över världen är uppenbart. Då nu alla människor i lika mått är gudomliga, så ha de likmätig rätt att draga till sig av det goda, som blir till genom den samfällda samhälleliga verksamheten. Och så har vi där den så betydelsefulla rätten att existera såsom lika med vars och ens annans rätt. (S. 107.)

Ja, så blir det förstås, om man försöker härleda vårt värde och våra rättigheter ur något övernaturligt, något gudomligt. Och det leder till fanatism:

Alla dessa idéer äro nu ingenting annat än fullkomligt realitetslösa föreställningar, som uppstå genom känslornas inflytande på vår uppfattning av verkligheten och sammanhänga med primitiva föreställningssätt. Men de ha den betydelsen, att de göra den i sig naturliga klasstriden till en fanatisk kamp av samma natur som ett religionskrig. […] [Det var] fanatism, som vid hävdandet av människans rättigheter höljde marken med blod under skräckväldet i Frankrike. Naturligtvis kämpade den så kallade bourgeoisien för reella värden, för sin egen frigörelse gentemot feodalherrarna. Men […] striden utkämpades i rättens tecken och [erhöll därmed] fanatisk karaktär. (S. 108.)

Och några rader senare:

”Friheten” leder till förtryck av de från begynnelsen handikappade, jämlikheten såsom utrerad [d.v.s. till sin spets driven] kommunism till allmänt förtryck. (S. 109.)

Att friheten skulle leda till förtryck är förstås bara ett uttryck för den marxistiska utsugningsteorin.

Därför leder en social klassrörelse till en verklig höjning av det allmänna välståndet i samma mån, som man oförvillad av hetsande religion skaffar sig kunskap om verkligheten, särskilt de nationalekonomiska och de allmänna socialpsykologiska sammanhangen och målmedvetet kämpar för sina intressen.

Man skulle bara önska att Hägerström inhämtat sina nationalekonomiska kunskaper från andra än Marx, förslagsvis då Menger, Böhm-Bawerk och Mises.[2]

Så vad anvisar Hägerström då för alternativ till den primitiva religiösa vidskepelsen?

Men hur skall det vara möjligt för ett klassparti att få den nödiga entusiasmen i sin kamp, om det icke tror på rättvisan av densamma? Kan man bli upprörd över det närvarande tillståndet, om man ej tror på dess orättfärdighet?

Nej, det kan det förstås inte. Ser man inte det nuvarande tillståndet som orättfärdigt, då kan man förstås inte ilskna till över det. Så säger objektivismen, och så säger sunda förnuftet. Men Hägerström, han säger tvärtom:

I själva verket står saken så, att man icke skulle uppfatta ett tillstånd som orättfärdigt, om man icke från begynnelsen vore upprörd över detsamma.

I begynnelsen var känslan! I begynnelsen var upprördheten! Först därefter kom orättfärdigheten, som en implikation, en nödvändig följd av ens upprördhet. Och i begynnelsen kom tårarna! Först därefter kom föreställningen att man lidit en förlust! I begynnelse kom skräcken! Först senare kom föreställningen att man var utsatt för fara! Och i begynnelsen kom glädjeropen! Först efteråt kom insikten att man lyckats, att man uppnått något av värde!

Hoppas bara ni ser hur bakvänt detta är. Men Hägerström fortsätter i samma ullstrumpor spinner vidare på samma tema:

Ty idéerna om rättvisa och orättvisa bestämmas av våra känslor. För den ena klassen blir detta rättvist, därför att det står i överensstämmelse med dess intressen, för den andra motsatsen, därför att det stämmer med dess intressen. Om rättvisan och orättvisan i sociala förhållanden själva bestämmas av våra ursprungliga intressen eller känslor, kunna dessa icke förflyktigas, därigenom att sådana följdfantomer falla bort.

Så först är det känslor, sedan intressen och till sist känslor eller intressen. Tydligen behandlar Hägerström ”känslor” och ”intressen” som om de vore synonymer. Jovisst hänger de ofta ihop, men det betyder ju långtifrån att orden betecknar exakt samma sak. – Hägerström fortsätter:

Skulle inte den sociala klass, som vill fram, kunna uppröras blott och bart av själva faktum, blott och bart av sina bristande möjligheter i livskampen, blott och bart av undanskjutandet, när den känner sin egen sociala betydelse? Skulle man icke omedelbart kunna bli upprörd över mänskligt lidande utan att tro på dess orättvisa? (S. 109f.)

Upprördhet är intimt förknippad med upplevelsen av orättvisa, precis som alla känslor är intimt förknippade med värden och värdeomdömen. Att det är värdeomdömet som ger upphov till känslan och inte tvärtom, det har jag utrett tidigare (i en fotnot till en tidigare bloggpost och annorstädes). Men att som Hägerström påstå att man kan känna upprördhet utan att samtidigt uppleva en orättvisa, det är rentutav löjligt. Det blir inte bättre av att Hägerström försöker sprida ett löjets skimmer över min uppfattning:

Förnekandet därav är lika absurt som påståendet, att fågelhonan inte kan sörja för och lida med sina ungar utan att tro det vara rättvist, att detta sker. (S. 110.)

Hägerström har uppenbarligen inte lagt märke till att det föreligger uppenbara, rentav stora, skillnader mellan oss människor och de övriga djuren. Eller också tror han att skillnaden ligger i att vi har gudomligt ursprung, och när detta har bevisats vara en vidskepelse bortfaller också alla skillnader mellan oss och djuren. Egendomligt då att dessa skillnader ändock består!

Inte heller är det ju så att en hel samhällsklass samfällt känner samma upprördhet. Det är individer som har känslor, inte samhällsklasser. Inom en förtryckt samhällsklass är det nog så att somliga blir upprörda över orättvisan, medan andra apatiskt finner sig i sin lott; och i samhällen med slaveri, sådana som den amerikanska södern före inbördeskriget, är det somliga som rymmer för att annorstädes skapa sig ett liv i frihet.[3]

Så undrar Hägerström till sist hur alla dessa vidskepliga idéer om rättvisa och rättfärdighet kunnat ha ett sådant grepp om människorna:

Men huru då förklara den makt, som rättfärdighetsidén fått i sociala strider? Förklaringen är den, att den rena exploateringen av andra människor, hållandet av dem i slavställning, icke i längden blir möjligt utan hjälp av idén om den härskande klassens absoluta rätt. Allenast genom inprägling av dess egen gudomliga överlägsenhet i den förtrycktes medvetande förlamas dennes motståndskraft på ett sådant sätt, att uppror icke är att befara.

Tvivelsutan var det så i förkapitalistisk tid; tvivelsutan var det så innan sekulariseringen tog fart; tvivelsutan är det fortfarande så i teokratier och i sådana utrerade (till spetsen drivna) socialistiska samhällen som Nordkorea. Så är det dock icke i de samhällen som kapitalismen och sekulariseringen befriat. Men det var nog inte riktigt så Hägerström menade …

När nu en förtryckt klass reser sig, är det nödvändigt att först kasta undan dessa psykiska bojor, mer tryckande än alla yttre fjättrar. Detta sker genom hävdandet av idén om samma gudomliga värdighet i ett visst avseende hos alla.

Och så uppsatsens slutkläm:

Men sedan en förut undertryckt klass verkligen kommit att bli en maktfaktor i samhället, är bibehållandet av sådana fantomer för framgången av dess strävanden ett ont. Moren – människoguden – har gjort sin tjänst. Moren kan gå. (S. 111.)

Och så länge Hägerström bekämpar religiös vidskepelse, så länge gör han oss en tjänst. Men när han försöker kasta våra rättigheter, inklusive  äganderätten, på mytologins skräphög – ja, då kan han gott gå.


[1] Att ”blanda sitt arbete” är en metafor. Någon filosofisk lustigkurre (Robert Nozick, om jag minns rätt) har hävdat att om man skulle ha en burk eller flaska med tomatjuice (egentillverkad eller inköpt i butik) och hällde ut juicen i havet, skulle hela havet bli ens egendom, eftersom man ”blandat sitt arbete” med det. Men strängt taget är det ju inte sitt arbete man häller ut i havet, utan produkten av sitt (eller andras) arbete.

[2] Reisman kunde han ju inte gärna ha läst, eftersom han dog redan 1939. Human Action kom ut några år senare, men flera andra av Mises’ banbrytande verk hade han kunnat läsa, ifall någon bara hade pekat ut dem och rekommenderat dem.

[3] Frederick Douglass är det mest kända exemplet på detta.

Är naturrätten en vidskepelse?

Ja, det menade i varje fall Axel Hägerström, i uppsatsen ”Om sociala vidskepligheter” i Socialfilosofiska uppsatser. Men först några förberedande anmärkningar:

Objektivismens rättighetsteori kallas naturrättslig, eftersom den grundar sig på människans natur som människa:

Källan till människans rättigheter är inte gudomlig lag eller kongressens lag, utan identitetslagen. A är A – och människan är människa. Rättigheter är existensvillkor som fordras av människonaturen för hennes rätta överlevnad[1]. Om människan ska leva på jorden, är det rätt för henne att använda sitt intellekt, det är rätt att handla efter sitt eget fria omdöme, det är rätt att arbeta för sina värden och att behålla produkten av sitt arbete. Om hennes syfte är att leva på jorden, har hon rätt att leva som en rationell varelse: naturen förbjuder henne det irrationella. Varje grupp, varje gäng, varje nation som försöker förneka människans rättigheter har fel, vilket betyder: är ont, vilket betyder: är mot livet. (Galts tal.)

Men ordet ”naturrätt” kan leda tanken fel här (och skulle säkert leda Axel Hägerströms tanke fel, ifall han läste detta). Även om det inte är Gud eller riksdagen som gett oss våra rättigheter, kan man få för sig att evolutionen har gett oss dem, på samma sätt som evolutionen har gett oss den gen eller de gener som givit oss tankeförmåga, fri vilja och allt annat som skiljer oss från andra djur. Craig Biddle har tagit upp detta i sin uppsats Ayn Rand’s Theory of Rights: The Moral Foundation of a Free Society (The Objective Standard, Vol. 6, No 3, hösten 2011).

Och i den amerikanska självständighetsförklaringen står det

… att [människorna] av sin Skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa.

Men om det är vår Skapare som gett oss våra rättigheter, betyder det ju att rättigheterna är gudagivna, och då är ju våra rättigheter inte naturliga utan övernaturliga.

Det är detta – att rättigheterna är gudagivna – som Hägerström tar fasta på. Han inleder med en genomgång av rättighetsbegreppets – och liknande begrepps – historia. Ett liknande begrepp är ”suveränitet”: monarkerna regerade i äldre tider ”med Guds nåde”. När sedan konungarnas suveränitet fick ge vika för folksuveräniteten, stannade suveränitetens påstått gudomliga ursprung kvar i det ”allmänna medvetandet”: det var nu inte längre kungen utan folket (via sina representanter) som regerade med Guds nåde. Och eftersom idén om ”folksuveränitet” är nära förknippad med idén om individens rättigheter, blev det till att individens rättigheter också var gudagivna.

Individens oförytterliga (okränkbara, ovillkorliga) rättigheter är som bekant rätten till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka. Alla dessa rättigheter är enligt Hägerström vidskepelser. Jag börjar med den sista rättigheten:

[Till den personliga värdigheten hör också] rätten till lycka. Därför måste den till samma värdighet hörande rätten till jämlikhet bliva ej blott en rätt till formell likhet inför lag, utan även rätt till samma grad av lycka som var och en annan. Att därmed den ekonomiska rörelsefriheten liksom även rätten till arbetsproduktens fulla värde skulle skjutas undan, var av sig självt klart. (S. 90.)

Nu står det ju inte i den amerikanska självständighetsförklaringen (och inte heller i Ayn Rands skrifter) ett ord om någon ”rätt till lycka”. Det står att vi har rätt att sträva efter lycka. Det finns här på jorden ingen garanti för att vi verkligen ska bli lyckliga, men innebörden av rättigheten är att ingen – ingen person och ingen myndighet – ska få hindra oss att eftersträva lyckan. Och idén att någon person, eller någon myndighet, skulle kunna skänka oss lycka, är direkt befängd. Ännu befängdare är det att staten eller samhället skulle kunna fördela lyckan mellan oss. Och att en intelligent person som Hägerström skulle missa denna väsentliga distinktion är faktiskt tämligen obegripligt.

Så till rätten till liv:

Till de proklamerade människorättigheterna hörde även rätten till livet. Det synes ju också, som om denna rätt först och främst skulle höra till den personliga värdigheten. Emellertid gällde det härvid, i överensstämmelse med det starka betonandet av den ekonomiska rörelsefriheten, blott att livet icke fick kränkas genom yttre angrepp. Däremot var det icke åtminstone närmast fråga om rätten till en dräglig existens. En sådan rätt måste av sig själv föra med sig allehanda inskränkningar i den ekonomiska rörelsefriheten. Detta genom därmed följande plikter att försörja de arbetsodugliga och att bereda alla det arbete, vartill de ägde förmåga. Även måste sådant draga med sig skyldighet från statens sida att tillse, att arbetslönerna hölles uppe på en viss höjd, allt ledande till inskränkningar i den ekonomiska rörelsefriheten. Till och med rätten till den egna arbetsproduktens fulla värde måste inskränkas, särskilt genom skyldigheten att sörja även för arbetsodugliga. (S. 89.)

Så rätten till liv – alltså rätten till det egna livet – förvänds till ansvar för alla andras liv och till en skyldighet att upprätthålla andras liv, att sörja för deras försörjning.

Som alltid är Ayn Rand det ”välgörande korrektivet” till Hägerström:

En ”rättighet” är en moralprincip som definierar och sanktionerar en människas handlingsfrihet i ett so­cialt sammanhang. Det finns bara en grundläggande rättighet (alla andra är dess konsekvenser eller korollarier): en människas rätt till sitt eget liv. Livet är en process av självuppehållande och självalstrat handlande; rätten till liv betyder rätten att ägna sig åt självuppehållande och självalstrat handlande – vilket betyder: friheten att ut­föra alla de handlingar som fordras av ett förnuftsväsens natur för att han ska kunna upprätthålla, främja, för­verkliga och njuta av sitt eget liv. (Detta är innebörden av rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.)

Begreppet ”rättighet” är endast tillämpligt på handling – närmare bestämt, på handlingsfrihet. Det be­tyder frihet från fysiskt våld, tvång eller inblandning av andra människor. (”Människans rättigheter” i Själviskhetens dygd; ingår också i Kapitalismen: det okända idealet.)

Kortare uttryckt: alla våra rättigheter är rättigheter till handling – inte en rätt att försörjas av andra eller av staten. Men etatister och kollektivister (och dit hör uppenbarligen Hägerström) vänder alla våra rättigheter till deras raka motsats.

Hägerström fortsätter i samma kollektivistiska ullstrumpor:

Men hade blott en gång idén om den personliga värdigheten brutit sig väg, kunde man icke stanna vid den blott negativa respekten för livet. Man fördes omedelbart till idén om vars och ens rätt att kräva de nödvändiga betingelserna för en livskraftig existens. Därmed måste då ock rörelsefrihetens rätt på det ekonomiska området liksom även rätten till arbetsproduktens fulla värde antastas, (S. 89.)

Det här var förstås bara en upprepning av föregående. Men jag betraktar det som ett oskick att kalla våra rättigheter ”negativa”. Rätten att leva, att handla efter eget omdöme, att behålla produkten av sitt arbete och att sträva efter den egna lyckan är ju i hög grad positiva rättigheter. Det enda ”negativa” skulle vara att andra förbjuds att kränka dessa rättigheter. Men det är i så fall bara en lek med orden ”positiv” och ”negativ”.

Så hur är det då med äganderätten?

Vi erinra oss, att i förbindelse med egendomsrätten avtals-, handels-, yrkes- och arbetsfrihet, överhuvud ekonomisk rörelsefrihet hörde till de eviga rättigheterna. Se nu emellertid på konsekvenserna av en sådan rättsidé. De besittande klasserna ha i sitt våld produktionsmedlen. De fattiga ha intet annat än sina arbetskrafter. De måste då för att kunna leva ingå avtal med samhällsrikedomens innehavare om att ställa sin arbetskraft till förfogande mot viss lön. De besittande önska emellertid naturligt nog att draga vinst av sin företrädesställning och förbehålla sig därför en del av arbetsproduktens värde, som blir kapitalvinst och markränta. Så ha vi då den ”arbetslösa inkomsten” rättfärdigad ur den med den personliga värdigheten sammanhängande egendomsrätten och den ekonomiska rörelsefriheten. (S. 88.)

Det här är förstås rena rama marxismen![2] Och efter det att jag översatt George Reismans epokgörande uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin (och den kortare sammanfattningen Vederläggning av Smith och Marx) är det närmast genant att behöva ta upp och bemöta detta.

Utan att citera vartenda ord Reisman skriver kan jag väl ändå invända mot idén att kapitalisterna skulle åtnjuta ”arbetsfri inkomst”. Tankearbete räknas alltså inte! Planering räknas alltså inte!

Och vad menas med att de ”besittande klasserna” har produktionsmedlen i sitt våld? Hur kom dessa produktionsmedel till? Den förste bonde som bryter åker och odlar säd skapar ett nytt produktionsmedel; likaså den förste smed som öppnar en smedja eller den förste skräddare som öppnar ett skrädderi. De har otvivelaktigt dessa produktionsmedel i sin besittning. Detsamma gäller i moderna, avancerade ekonomier, där t.ex. Rockefeller skapar oljeraffinaderier, Ford bilfabriker, Bill Gates och Steve Jobs dataföretag, o.s.v. Som skapare av dessa produktionsmedel kommer de också i besittning av dem; och de kan bestämma vem eller vilka som ska ta över besittningen efter deras frånfälle. Var finns våldet i allt detta? Frasen ”i sitt våld” är bara tillämplig när produktionsmedlen stjäls av rövare, eller när staten med våld, eller hot om våld, tar över besittningen, d.v.s. konfiskerar produktionsmedlen.

Och för att än en gång citera det välgörande korrektivet:

När du arbetar i en modern fabrik, får du inte bara betalt för ditt arbete utan för den produktiva genialitet som har gjort denna fabrik möjlig: för det arbete som utförts av den industriman som byggt den, för det arbete som utförts av den investerare som sparat pengar och riskerat dem på det oprövade och nya, för den ingenjörs arbete som konstruerat de maskiner vilkas spakar du hanterar, för den uppfinnares arbete som skapat den produkt som du tillbringar din tid med att tillverka, för den vetenskapsmans arbete som upptäckt de lagar som möjliggör tillverkningen av denna produkt, för den filosofs arbete som lärde människorna hur man tänker och som du tillbringar din tid med att fördöma.[3] (Galts tal.)

Och hur blir det med friheten då?

Med frihet förstods såväl något negativt som positivt. Negativt innebar den, att ingen myndig person i och för sig var rättmätigt underkastad någon annan. All subordinationsplikt kan begrundas blott i frivillig överenskommelse. Vidare hörde därtill, att statsmakten icke var befogad till några andra frihetsinskränkningar än sådana, som fordrades för skyddet av andras rätt. Ej heller kunde statsmakten överhuvud företaga något gentemot den enskilde utan att därtill ha bemyndigat sig själv genom allmän lag. Positivt innefattade friheten rättigheter, som stodo i nära förbindelse med äganderätten: avtalsrätt, rätt till fri handel, yrkesutövning och arbete, dessutom yttrandefrihet inom vissa av hänsynen till det allmänna bestämda skrankor, och religionsfrihet. (S. 84.)

Inget fel med det.

Jämlikheten särskilt innebar, att alla företrädesrättigheter för stånd och klasser skulle bortfalla, att alla skulle vara lika inför lagen och äga rätt att likmätigt komma i fråga vid alla sociala distinktioner. (S. 84f.)

Inget fel med det heller – så länge jämlikhet ses som likhet inför lagen och avsaknad av särskilda privilegier (”företrädesrättigheter”) för vissa grupper. Men när jämlikhet ses som att all rikedom – och, till råga på allt all lycka – ska fördelas helt lika, ja, då blir förstås jämlikheten frihetens värsta fiende.

$ $ $

Hägerströms sätt att resonera företer stora likheter med den marxistiska idén om ”bas” och ”överbyggnad”; han talar mycket om hur olika intressen (olika samhällsklassers intressen) s.a.s. förmäler sig med idéerna om suveränitet och naturrätt.

Att enväldiga monarker har ett intresse av föreställningen om ett kungarike ”av Guds nåde” faller av sig självt. Men detsamma gäller alltså, enligt Hägerström, om sekulariserade varianter och om föreställningen om ”naturliga” rättigheter.

Direkt efter styckena om frihet och jämlikhet följer detta:

Innan vi gå vidare bör den här föreliggande idévärlden ses i sitt historiska sammanhang. (S. 85.)

Och Hägerström följer sedan rättighetsidéns historia bakåt, via Locke, Grotius och Pufendorf, medeltiden och urkristendomen, tillbaka till Cicero och stoicismen, och dessförinnan antikens sofister:

Men stoicismens naturrätt leder i sin ordning tillbaka till den grekiska sofistikens hävdande av natur gentemot social sed. (S. 85.)

Och därefter tillbaka till senare tid:

Till frändskapen med idén om den personliga, på gudomlig natur grundade värdigheten komma vi, även om vi taga i betraktande den tidsströmning, vartill idéerna i fråga hörde. Härutinnan är att observera den allmänna intellektuella resningen under 1600- och 1700-talen mot alla under medeltiden heligförklarade sociala institutioner och makter – mot feodalism, självhärskardöme, kyrkomakt och så vidare. Allt sådant avklädes skoningslöst sin gudomliga värdighet.

Därav följde emellertid ingalunda för den tidens tänkande, att ingenting var heligt. I det alla gamla samhällsinstitutioner berövades sin gudomliga härstamning, flyttades tyngdpunkten över till individerna, som i stället för gudar voro dessa institutioners mer eller mindre insiktslösa eller illvilliga upphovsmän. Vad var då naturligare än att all den vördnad, varmed man sett upp till de sociala auktoriteterna, flyttades över på individen själv? Därvid dock väl att märka: icke på den av samhället korrumperade, utan på den oförfalskade, naturliga individen. […]

Alltnog: den naturlige individen fick över sig samma gudomliga sakrosankthet, varmed under medeltiden de sociala auktoriteterna varit beklädda. […] [Det gudomliga] hade nu blott flyttat in sina bopålar in i den enskildes personlighet. Därmed framträder tydligt nog bandet mellan medeltidens auktoritetsförgudning och 1700-talets individualism. (S. 86.)

Med andra – och färre – ord: individualism innebär att individen har gudomliggjorts. Och har alltså inte blivit mindre vidskepliga än vi var under medeltiden; vidskepelsen har bara tagit en annan form!

Hägerström fortsätter i samma ullstrumpor:

Vi kunna nu också genom direkt analys av de ifrågavarande naturrättsidéerna i dem upptäcka föreställningar om personens i hans övernaturliga väsen grundade värdighet. Personen, heter det, har i sig själv vissa rättigheter, som hos andra motsvaras av plikten att respektera dem. […] Värdet av respekten är bestämt direkt ur den berättigade personen själv. Det vill säga: denne anses i sig själv äga värde. […] Men däri ligger alltid något övernaturligt. Endast det som är upphöjt över naturlivets skrankor, kan äga självständigt värde, kan vara absolut norm för våra värden.

Vad är det fråga om här egentligen? Personen är till sitt väsen, som det heter, gudomlig. Den antropomorfe guden har upphört att vara särskilt nådig mot medeltida auktoriteter och har utan hänsyn till rangrullan slagit sig ned hos alla enskilda. Riktigheten av det här framställda antagandet bekräftar sig därav att de två oförnekligt skarpsinnigaste bland naturrättsfilosoferna, Rousseau och Kant, hänskjuta de proklamerade rättigheterna på människans värdighet såsom ett osinnligt väsen. (S. 87.)

Jamen så bra att vi får veta att Rousseau och Kant var så mycket skarpsinnigare än Locke och Jefferson och, för den delen, Ayn Rand.

Sarkasmer åsido upprepar ju Hägerström bara samma sak: våra rättigheter är av gudomligt ursprung, alltså är de vidskepelser.

Längre fram i texten:

Gå vi nu över till vår tid, så är ingalunda idén om den personliga värdigheten avsomnad. Det är ju också lätt nog att skönja, hurusom dess olika, sinsemellan stridiga faser av olika läger förfäktas. Egendomsrätten, förvärvs-, avtals- och arbetsfriheten såsom eviga människorättigheter […] hävdas numera med den största intensitet av kapitalets förkämpar. Till och med Englands ädla lorder ha en viss passion för de fordom-revolutionära idéerna. (S. 91.)

Emellertid, vad som här särskilt är att observera är att den personliga värdigheten som ligger till grund för idéerna om människorättigheterna, är en veckrik mantel. I den kan såväl storbourgeoisien som proletariatet, såväl en Rockefeller som en Marat skruda sina sociala idéer. Sedan en gång ”homo sapiens” har fått gudavärdighet, så öppnar sig ett rikt fält av möjligheter. Å ena sidan blir ekonomisk rörelsefrihet och därmed förbunden egendomsrätt en naturlig rätt. Ty skulle det icke vara att antasta själva gudomligheten i människan att beröva hennes självbestämning? Men huru skulle hon på det materiella området kunna utöva sin självbestämning, om hon icke kunde få räkna något som sitt och om hon icke finge genom eget arbete, fria avtal med andra och så vidare förvärva sin besittning? Å andra sidan: huru skulle de alla kunna äga en gudomlig värdighet, om den ene finge sättas tillbaka för den andre, om de icke alla finge del av lika lycka? Detta åter för i sina konsekvenser till privategendomens och frihetens bortfallande. (S. 92f.)

Vilket vill säga så mycket som att, om våra rättigheter är gudagivna och beror på att vi alla är gudomliga, kan det leda till vilken som helst av två slutsatser: att vi har absolut rätt till frihet och egendom – eller att vi inte har någon sådan rätt alls.

Men så kommer intressena in:

Fråga vi nu vad som under dessa omständigheter blir bestämmande för den rättsidé, som i särskilda fall härledes ur den personliga värdigheten, så giver sig svaret av sig självt. Det är tradition och intressen i broderlig förening. Genom tradition befäster sig den vidskepliga föreställningen, genom de skiftande intressena erhåller den sin skiljaktiga utformning i olika fall.

Vem ser icke huru bakom de idéer, som proklamerades i deklarationerna av människorättigheterna, låg bourgeoisiens intresse att frigöra sig från feodalismens och skråväsendets tvångströjor? Detta klassintresse var här tillika ett allmänt socialt, emedan hela den samhälleliga produktionen var i behov av större rörelsefrihet. I omedelbar förknippning därmed befann sig ett kulturellt strävande mot tankefrihet. (S. 93.)

Att människorna blir befriade från en och annan social tvångströja kan väl aldrig vara fel, oavsett vilka snäva klassintressen som till att börja gagnas av det? Det är inte bara bourgeoisien som mår väl av ökad frihet; proletariatet gör det också; och jag skulle tro att filosofiprofessorerna också gör det. Men det är kanske just detta Hägerström menar med att det fanns ett ”allmänt socialt […] behov av större rörelsefrihet”. Men han ser det alltså inte ur individens utan ur samhällets synvinkel.

Jag behöver icke alls särskilt utreda, vad för intressen ligga under de besittande klassernas hävdande i vår tid av franska revolutionens idéer. Vem ser icke vidare småborgaresynpunkterna i en Robespierres och Saint-Justs samhälleliga idéer? Vem ser icke den förbindelse av rena klassintressen […] som ligger bakom den moderna arbetarrörelsens hävdande av den reella jämlikhetens rätt? (S. 93.)

Parentetiskt är värt att notera att Hägerström, inte bara här utan genomgående, hänvisar till den franska revolutionen 1789 och nämner den amerikanska revolutionen 1776 mer i förbigående. Kanske det beror på att han såg Rousseau som en så mycket skarpsinnigare naturrättsteoretiker än Locke och Jefferson?

Så till Hägerströms version av marxismens ”bas” och ”överbyggnad”:

Den personliga värdighetens rättsidé är liksom alla idéer om en inre rätt endast en duk, som mänskliga intressen spänner över sig och som bildar sig efter dessa som kläderna efter kroppen. Så tänjbar är den, att även mordlusten själv kan dölja sitt ansikte därunder.

Det var efter min mening ett ur vissa synpunkter riktigt grepp på saken, då Marx betraktade rättsidéerna som en överbyggnad på ekonomin. Men riktigare är det att säga, att de äro en överbyggnad på våra intressen, av vilken art dessa än må bara. (S. 93f.)

Alla dessa idéer om personlig värdighet och om rättigheter har enligt Hägerström haft både positiva och negativa konsekvenser; det negativa är förstås att ”även mordlusten kan dölja sitt ansikte därunder”. Men de positiva konsekvenserna överväger:

Nu är det emellertid tydligt, att även de här behandlade idéerna haft sin sociala funktion att utföra. De måste på något sätt varit nyttiga för samhället i det hela. Annars skulle de efter den allmänna lagen om, att endast det för samhällets bestånd nyttiga består i kampen för tillvaron, snart ha förlorat all betydelse. Denna deras sociala funktion är nu också lätt skönjbar. Idéer om den bestående maktens inre rättmätighet ha givit en viss stadga åt förhandenvarande maktförhållanden och därmed skyddat det hela för en skadlig beständig gungning. Å andra sidan ha slika idéer om lagarnas helgd ej kunnat till samhällets skada petrificera de bestående maktförhållandena. De ha nämligen kompletterats av nedifrån framväxande ”rättfärdighetskrav”, i vilka för den allmänna samhällsverksamheten nyttiga intressen taga form. Genom förbindelsen av idéer om lagarnas helgd och ”rättfärdighetskrav” har det livskraftiga samhället kunnat på relativt lugnt sätt reformera sig självt. (S. 95.)

Så länge man accepterar premissen att samhället har någon sorts primat eller företräde framför de individer det är uppbyggt av – så länge ligger det förstås mycket i det här. Samhället har bestått och utvecklats relativt lugnt.

Men på detta sätt synes det som om samhället genom försvagandet av idéerna om en inre rätt måste i väsentlig grad förlora i självbevarelsekraft. Frågan blir då den, om icke det förlorade samhällskittet skall kunna göras överflödigt. Därvid är att observera, att de vidskepliga rättsidéernas nytta är beroende av en viss egendomlighet hos samhällsförhållandena själva. Endast där den samhälleliga verksamheten sker inom klasskillnadens ram, där en betydande mängd av medborgare känna sig mer eller mindre som blotta verktyg för återstoden, behövs verkligen idéerna i fråga, för att icke allt skall sprängas sönder. Endast under sådana förhållanden behöva lagarna beklädas med en öppen eller fördold gudomlig helgd. (S. 95f.)

Därmed är vi inne på Hägerströms egen (socialistiska eller snarare socialdemokratiska eller ”reformistiska”) samhällssyn. Den tänker jag ta upp separat senare, bara för att bloggposterna inte ska bli för långa.

Kort sammanfattning

Så länge som våra rättigheter betraktas som på något sätt gudagivna, så länge är det också omöjligt att värja oss mot Hägerströms kritik; så länge måste vi faktiskt betrakta dem som vidskepelser. Och det är därför, om inte annat, som Ayn Rands rättighetsteori utgör ett välgörande korrektiv.

Och vad ekonomin anbelangar utgör Ludwig von Mises och George Reisman (och deras föregångare inom den “österrikiska” skolan) de välgörande korrektiven.


[1] ”for her proper survival” i originalet. Ordet ”proper” är svåröversatt här; om man skriver ”på lämpligt (eller passande eller tillbörligt) sätt” eller ”i egentlig mening”, så måste man ju fråga sig vad som är ett olämpligt (opassande, otillbörligt) sätt att överleva, eller vad som menas med att överleva på ett oegentligt sätt. Men vad Ayn Rand själv menade framgår av följande:

Vad som fordras för människans överlevnad qua människa […] be­tyder inte överlevnad för stunden eller blott och bart fysisk överlevnad. Det betyder inte ett själlöst odjurs över­levnad för stunden i väntan på att få skallen krossad av ett annat odjur. Det betyder inte en kravlande mus­kelmassas fysiska överlevnad för stunden, en muskelmassa som är villig att acceptera vilka villkor som helst, lyda vilken bandit som helst och ge upp vilka värden som helst för något som kallas ”överlevnad till varje pris”, en överlevnad som kanske varar en vecka eller ett år, eller kanske inte. ”Människans överlevnad qua människa” betyder de villkor, metoder, betingelser och mål som fordras för en förnuftsvarelses överlevnad under hela dess livstid – i alla de aspekter av tillvaron som är öppna för dess val. (”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd.)

Detta är alltså det rätta (lämpliga, passande, tillbörliga eller rentav egentliga) sättet för människan att leva och överleva här på jorden.

[2] Hägerström var marxist, om än med vissa reservationer. Jag saxar ur artikeln om Hägerström i Svenskt biografiskt lexikon:

Under 1900-talets första decennier ägnade H också ett livligt intresse åt tidens sociala strider och åt socialismen. 1909 utgav han sin mot vissa idéer i marxismen kritiska Social teleologi i marxismen. Ehuru H väl inte vid någon tidpunkt var marxist, tog han starka intryck av Marx tankar om klasskampen, om kapital och arbete och om ideologierna som uttryck för bakomliggande djupare krafter (enligt H ”intressen”). Slutorden i De socialistiska idéernas historia tycks skrivna av en åtminstone just då — 1908—09 — övertygad socialist: de socialistiska idéerna ”driva så att säga in kilen i klassamhället, sätta massorna i rörelse och göra genom de klasstrider, som de bringa till utbrott, samhällets revor uppenbara, varmed också deras läkande genom en högre samhällsorganisation blir en nödvändighet”.

SBL säger alltså att han inte var marxist, men visst är det här marxism med vissa reservationer?

[3] Avser förstås en helt annan filosof än Hägerström, även om Hägerström hade läst honom; han skrev sin doktorsavhandling om just honom.

Mer om allas lika värdelöshet

Uppföljare till Är vi alla lika lite värda?

Eskil Franck (teolog och överintendent vid Forum för levande historia) fick en insändare publicerad i Eskilstuna-Kuriren 18 december (även publicerad i Kristianstadsbladet), där han bl.a. påpekar att uttrycket ”allas lika värde” är en felöversättning:

Formuleringen om alla människors lika värde kommer från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. På engelska lyder texten: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights” (inte “value and rights”). På franska har dignity blivit ”dignité”, på spanska ”dignidad”, på italienska ”dignità”, på tyska ”Würde” och på danska ”værdighed”. På dessa språk saknas alltså betydelsen ”värde”.

Min kommentar:

Den här insändaren var klargörande. Alla dessa som talar om ”allas lika värde” måste tydligen vara väldigt smickrade över att vara precis lika mycket värda som Adolf Hitler (eller någon annan av historiens många tyranner och massmördare). Själv betraktar jag det som en förolämpning att betraktas som lika lite värd som Hitler eller de andra tyrannerna och massmördarna.

En liten reflektion bara: FN-deklarationen säger ju faktiskt att vi är födda med lika värde eller värdighet. Så när Hitler var nyfödd, var han varken mer eller mindre värd än någon annan nyfödd bebis. Det var vad han gjorde senare i sitt liv som gör att han är mindre värd än vi vanliga hyggliga människor.

En annan sak: För den nyföddes föräldrar är rimligen den egna bebisen mer värd än alla andra bebisar. Varje enskild har sin egen värdehierarki, och hur skulle det kunna vara annorlunda? Vänner är mer värda för den enskilde än bekanta och främlingar, och betydligt mer värda än ovänner.

Men det är skillnad på hur ”samhället” eller staten betraktar människorna. Staten får inte göra skillnad på person och betrakta somliga bebisar som mer värda än andra. Staten ska inte ha lov att ta hänsyn till annat än om människorna är laglydiga eller brottsliga.

$ $ $

Så långt insändaren; nu till den semantiska utläggningen.

Nyansskillnaden mellan ”värde” och ”värdighet” har jag lite svårt att få grepp om. Ifall jag säger att någon är en ”värdig vinnare” eller en ”värdig mottagare” av någon hedersbetygelse, så säger jag ju exakt detsamma om jag säger att han/hon var värd att vinna eller att motta hedersbetygelsen.

Men det är lite annorlunda med materiella värden. Jag kan säga att en maträtt är mer värd än en annan, ifall den smakar bättre, eller att en skön länsstol är mer värd än en pinnstol som håller på att ramla sönder. Men ”värdighet” är knappast något vi tillmäter maträtten eller länstolen. Och det skulle aldrig falla någon in att säga ”penningvärdighet” och ”marknadsvärdighet” i stället för ”penningvärde” eller ”marknadsvärde”.

Men längre än så kommer jag inte. Talar vi om människor, kan vi lika gärna säga att någon har ”människovärdighet” som att han/hon har ”människovärde”. ”Värdighet” tillkommer människor men inte döda ting.

$ $ $

Men detta ändrar ingenting i sakfrågan. Att vi har lika rättigheter beror helt enkelt på att man antingen har en rättighet eller också har man den inte. Mista dessa rättigheter kan man bara göra genom att kränka andras rättigheter. Tar man en annans liv (annat än i självförsvar), kan man inte längre åberopa sin egen rätt till liv.[1]

Men ”allas lika värde” är nys och nonsens. Antingen betyder det att vi alla är lika mycket värda som mänsklighetens största hjältar, eller också att vi alla är lika lite värda som dess värsta skurkar. Antingen är ingen av oss mindre värd än Raoul Wallenberg, eller också är ingen av oss det minsta mer värd än Adolf Eichmann. Och då kan man ju verkligen fråga sig vem som har något att vinna och vem som har något att förlora på att denna klyscha är så allmänt accepterad.

$ $ $

Till försvar för idén om ”allas lika värde” kan man möjligen säga att den bör gälla för statliga myndigheter och för rättsväsendet. Staten ska inte betrakta någon som ”mer värd” än någon annan; staten ska förhålla sig neutral. Rättsväsendet ska inte göra skillnad till person, utan döma efter vilka brottshandlingar som begåtts och inte ta hänsyn till den brottsliges samhällsställning. Men även i det fallet är det ju principen om ”lika rättigheter” som gäller, inte ”lika värde”.

$ $ $

Många ord blev det för att förklara något som faktiskt borde vara alldeles glasklart.


[1]) Det enda men avgörande argumentet mot dödsstraff för mord är att misstag kan begås (och har begåtts). Blir en oskyldig avrättad, har ju han/hon inte den ringaste glädje av det skadestånd som utbetalas när misstaget uppdagas. Ett felaktigt utdömt livstidsstraff kan åtminstone i någon mån gottgöras den dag felaktigheten uppdagas.

Är vi alla lika lite värda?

Nej, så kan det ju inte vara. Den som skadar mitt liv och välbefinnande måste ju vara mindre värd – åtminstone för mig – än den som gagnar mitt liv och välbefinnande. Skulle någon försöka mörda mig, måste han väl vara mindre värd än den läkare som sedan räddar mitt liv? Massmördare, sådana som Hitler, Stalin, Pol Pot, Robespierre (ni får komplettera listan själva), är väl ändå mindre värda än vanligt, hyggligt, fredligt folk? Och hur är det med nationalekonomer? Marx och Keynes är väl ändå mindre värda än Mises och Reisman?

Ändå upprepas ständigt ”allas lika värde” som ett mantra. Men vad menas med det? Är vi alla lika mycket värda – så att massmördarna är lika mycket värda som mänsklighetens välgörare? Eller är vi lika litet värda – så att ingen ska kunna betrakta sig som bättre än en massmördare? Jag misstänker att det är det senare som avses; för vem har något att vinna på detta betraktelsesätt, annat än de som vet med sig att de är fullständigt värdelösa, och alltså han någon sorts egenintresse av att dra ner oss andra till sin egen nivå?

Det här kom jag att tänka på när jag läste ett debattinlägg i Aftonbladet 20 maj av Stefan Löfven och Ibrahim Baylan. Det handlade om frågan ifall Nationalsocialistisk Front Svenskarnas Parti ska ha lov att besöka våra offentliga skolor för att sprida sitt budskap, precis som alla andra politiska partier. Så här skriver de till att börja med:

Ska judiska barn behöva sitta och höra i sin egen skola att de inte har samma människovärde som andra? Ska romska barn höra i sina egna klassrum att de inte har en rätt att existera? Ska homosexuella barn få känna hatet i de lokaler som ska stå för trygghet och lärande?

Ja och amen, så långt.[1] Men så kommer detta:

Tvärtom har vi en plikt som människor och demokrater att i varje läge stå upp för alla människors lika värde och rätt. [Min kursivering.]

Men nazister är ju – vad man än må anse om dem för övrigt – människor. Så om alla människor har lika värde och rätt, då borde det ju också vara vår obetingade plikt som demokrater att stå upp också för deras lika värde och lika rätt att föra ut sitt budskap i våra skolor, precis som andra politiska partier – och detta till på köpet i varje läge, alltså även i dagens läge.

Nåja – motsägelsen här torde ligga i öppen dag.

Men så var det detta med alla människors lika rätt. Begreppen ”värde” och ”rätt” eller ”rättighet” buntas ofta ihop med varandra, som om de vore samma sak. Så lite begreppsanalys kan vara på sin plats.

Vad menar vi när vi säger att något är av värde för oss? Att det gagnar vårt liv och välbefinnande. Det som i stället skadar vårt liv och välbefinnande är ett ”anti-värde” eller ”ovärde”, för att mynta ett nytt ord.[2] Men saker och ting kan gagna eller skada detta liv och välbefinnande mer eller mindre – värden låter sig m.a.o. graderas.

Så t.ex. är vår familj och våra vänner av större värde för oss än flyktiga bekanta eller främlingar; och våra ovänner och fiender är av större ”ovärde” för oss än bekanta och främlingar. Om inte så vore, varför skulle vi bry oss om att bilda familj och skaffa vänner? Och varför hålla oss på avstånd från våra ovänner och värja oss mot våra fiender?

Nu finns det säkert de som invänder att det här är subjektivism, eftersom det innebär att vi ska betrakta människorna – vänner som främlingar eller ovänner – ur vårt eget alldeles personliga och privata perspektiv. OK, men ur vilket perspektiv ska vi då betrakta det?

Låt oss säga att det faktiskt finns en allsmäktig och evig Gud – en sådan som ”låter solen gå upp över onda och goda, och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”. En sådan Gud har inget behov av värden: hans liv och välbefinnande är redan garanterat, eftersom han är odödlig, och inget skulle kunna skada det. För honom skulle olika människors värde vara likgiltigt; vi skulle alla vara lika mycket eller lika litet värda i hans ögon.[3]

Men samme Gud tvekar ju inte att skicka somliga av oss till Himlen och andra till Helvetet efter vårt frånfälle; så uppenbarligen fäller han värdeomdömen fastän ingen av oss vare sig kan gagna eller skada honom. Och han grundar detta på sin vetskap om huruvida vi tror på honom eller ej – som om han skulle gagnas av tron och skadas av otron, fastän ingenting borde kunna gagna eller skada honom, allsmäktig och odödlig som han är.

Än värre: Vem som tror på Gud och vem som inte tror på honom bestäms av Gud själv! I varje fall är detta vad både Jean Calvin och Martin Luther säger.[4]

Men det här var en utvikning för att visa att en sådan Gud, om han fanns, långt ifrån att vara det högsta av alla värden är det lägsta av alla ovärden. Och frågan om det är ”subjektivism” att ta tillvara sina egna intressen och välja livsledsagare/ledsagarinna och vänner med omsorg och utan att hänge sig åt önsketänkande, tror jag mig ha rett ut förr – och om inte jag har gjort det, har Ayn Rand gjort det.[5]

En utvikning till: Är det månne politikerna själva som tar detta evighetsperspektiv och betraktar varenda kotte som precis lika mycket värd? Nej, så kan det heller inte vara. Om en politiker vill bli omvald, måste han rimligen sätta större värde på dem som röstar på honom än på dem som röstar på andra kandidater. Om så inte vore, varför lägga ned så mycket tid och möda på röstvärvning (och pengar också, pengar som ursprungligen kommer från valmännen i deras egenskap av skattebetalare). Och om det måste bildas en koalitionsregering, sätter då inte statsministerkandidaten större värde på dem som kan tänkas ingå i koalitionen än på dem det är uteslutet att samregera med?

Och varför är för övrigt politiker så angelägna om att detaljreglera våra liv, om det inte vore för att de betraktar sig själva som lite högre stående varelser än vi andra?

Nog ironiserat.

Åter till rättigheter. Till skillnad från värden och ovärden låter sig inte rättigheter graderas: antingen har man en rättighet, eller så har man det inte. Det finns inget ”mer eller mindre” här. Det enda som kan hända med en rättighet är att den förverkas. Den som tar en annans liv kan inte åberopa sin egen rätt till liv, och den som stjäl kan inte åberopa sin egen rätt till egendom.[6]

Alla är vi lika inför lagen – till dess att domen fallit och somliga av oss blir bötfällda eller får krypa in i kurran. Allas likhet inför lagen betyder inte att vi alla måste få vår egendom konfiskerad eller sättas i fängelse.

Detta var en lång utläggning om något som faktiskt borde vara nästintill självklart.


[1]) Om skolväsendet vore privatiserat skulle förstås ägarna kunna säga stopp och belägg. Men nu är skolväsendet i stort sett offentligt, och då blir det här en politisk fråga.

[2]) På engelska kan man säga ”disvalue”, men det har vi ingen bra motsvarighet till på svenska.

[3]) I ”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd har Ayn Rand ett exempel med en oförstörbar robot; men det är ju precis lika tillämpligt på en allsmäktig och odödlig gud.

[4]) Se Luthers bok Om den trälbundna viljan. – I skolan fick jag lära mig att predestinationsläran – idén att somliga är förutbestämda till evig salighet och andra till evig fördömelse – var Calvins idé, men Luther ansåg faktiskt detsamma. Samma idé finns också i Koranen.

[5]) T.ex. här:

De flesta människor tror […] att abstrakt tänkande måste vara ”opersonligt” – vilket betyder att idéer inte får ha någon personlig innebörd, värde eller vikt för den tänkande. Denna uppfattning vilar på premissen att ett personligt intresse är en förvrängande kraft. Men ”personlig” betyder inte ”icke-objektiv”; det beror på vad för slags person du är. Om ditt tänkande bestäms av dina känslor, då kommer du inte att kunna bedöma någonting, personligt eller opersonligt. Men om du är den sorts person som vet att verkligheten inte är din fiende, att sanning och kunskap är av avgörande, personlig, självisk betydelse för dig och för ditt eget liv – då är ditt tänkande klarare och sannare ju mer lidelsefullt personligt det är. (”Filosofiskt detektivarbete”; min översättning. Originalet finns i Philosophy: Who Needs It; och just det här citatet återges också i The Ayn Rand Lexicon.)

[6]) Ett kort ord om dödsstraff: Om domstolar aldrig gjorde några fel, skulle dödsstraff vara det rätta straffet för mord. Men nu gör domstolar ofta fel, och dömer man då till livstid finns fortfarande möjligheten att rätta en felaktig dom i efterhand. Hade vi dödsstraff i Sverige, skulle Thomas Quick/Sture Bergwall för länge sedan varit avrättad, och herrar Kwast, Penttinen m.fl. kunde sova lugnt om natten och inte behöva bekymra sig om Hannes Råstams och Dan Josefssons avslöjanden. (De av er som har all objektivistisk litteratur i bokhyllan kan slå upp The Objectivist Newsletter, januari 1963, för en kort notis om dödsstraffet.)

Rätten att inte ha några rättigheter

Från en bisarr diskussion på Facebook:

Typiskt dumma jänkare att tro att mänskliga rättigheter är någon universellt sann princip som bör gälla för alla länder oberoende av urbefolkningens värderingar. Det är sådana tankar som ligger till grund för de militära interventionerna vi sett i arabvärlden på senaste tiden.

Jag tycker ett lands invånare har rätt att bestämma vilken statsform de skall underkasta sig, eftersom endast de kan avgöra vad som gynnar deras värderingar. Ursäkten för de militära interventionerna i arabvärlden är att främja demokratisk utveckling, att sedan araberna inte verkar vara särskilt intresserade av demokrati tycker jag talar för att vi inte borde lägga oss i överhuvudtaget.

De libertarianska värderingarna är inte av Gud givna och så länge inte befolkningen i en nation vill ha dem så är de ointressanta.

Det är universalismen jag kritiserar. Att ”rättigheter” skulle vara något objektivt faktum oberoende av vad resten av världen tycker om dem.

(Citaten är något nedkortade, och jag har tagit mig friheten att göra några grammatiska korrigeringar. Och för sammanhangets skull bör jag nämna att debatten handlade om västvärldens rätt att intervenera i t.ex. Syrienkonflikten eller folkmordet i Rwanda på 1990-talet.)

Att rättigheter är ”universella” betyder förstås att de är lika för alla, oberoende av ras eller kön eller i vilket land och i vilken kultur man råkat hamna. Men se, det är just det som kritiseras här! Universella mänskliga rättigheter som är lika för alla är någon sorts västerländsk fördom som vi inte ska pracka på resten av världen!

Om människor i någon viss kultur inte vill ha rätten till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka, då ska vi inte tvinga på dem dessa rättigheter. Nej, det är klart: man ska förstås inte tvinga på människor något som de inte vill ha. Men vad innebär det egentligen att de inte vill ha några rättigheter? Rätten att vara utan rättigheter? Ja, så måste det väl vara.

Eller om en viss folkgrupp tar på sig ”rätten” att utrota en annan folkgrupp (så som skedde i Rwanda): då ska vi stillatigande respektera den ”rätten”. Då är det alltså fråga om rätten att kränka andras rättigheter, vilket förstås är precis lika självmotsägande. Det kan tas som ett exempel på ”självuteslutning”: det finns ingen annan rätt än rätten att kränka rättigheter.

En rättighetsfilosofi måste självfallet vara logiskt sammanhängande och inte lämna utrymme för något sådant som ”rätten att kränka andras rättigheter”. Men det har ju sagts hundratals gånger förr och behöver knappast upprepas. De som förstår det förstår det; och de som betraktar rättigheter som subjektiva hugskott eller beroende av i vilken kultur man råkat födas kommer ändå inte att begripa det.

Men en sak som förtjänar att nämnas är att även om våra rättigheter (liv, frihet, egendom, strävan efter lycka) formulerades relativt sent i historien – av upplysningsfilosofer som John Locke och av de amerikanska grundlagsfäderna – så är de faktiskt implicit i varje lagstiftning värd namnet. Mord, dråp, stöld, rån och olaga frihetsberövanden är förbjudna och leder till straff i de allra flesta lagar. (Jag skrev ”lagstiftning värd namnet”, för naturligtvis finns det undantag. Slaveriet avskaffades och kriminaliserades t.ex. alldeles för sent.)

Och i äldre tider var lagen sällan eller aldrig lika för alla. I Äldre Västgötalagen stadgas att det är dryga böter om någon dräper en västgöte, något lägre om man dräper en svensk man eller småländsk (smålänningar var tydligen inte riktiga svenskar på den tiden, bara närapå) och ännu lägre om man dräper en utlänning. Däremot var utländska präster lika värdefulla som västgötar! Hursomhelst var ju dråp straffbelagt.

Vad Locke och grundlagsfäderna gjorde var att formulera explicit eller uttalat något som dessförinnan bara var implicit eller outtalat.

(Se också min gamla uppsats Kan mänskliga rättigheter bevisas?)