Vill våra politiker oss väl?

Jo, så är det – om vi ska tro Eskilstuna-Kurirens ledare 20 oktober. Jag saxar:

Det handlar framför allt om nedlåtande och taskiga kommentarer på nätet, som Rose-Marie Fältskog [vänsterpartist från Flen] sammanfattar med att ”det känns ibland som människor utgår från att man vill göra dem illa när det är precis tvärtom”.

Inställningen gäller inte bara gentemot tjänstemän. Populistiska partier ställer gärna en påhittad politisk elit med urusla idéer mot ”vanligt folks” ”sunda förnuft”.

Detta trots att det är som Rose-Marie Fältskog säger. De som avlönas med skattepengar försöker för det allra mesta göra ett bra jobb som ska gynna samhället som helhet. I en del uppdrag ingår att prioritera hur skattepengar ska fördelas. Vissa verksamheter tilldelas mer resurser på bekostnad av andra, vilket ligger i sakens natur.

Det leder i sin tur till att varje enskild invånare inte gillar varje enskilt beslut. Men det är inte samma sak som att politiker eller tjänstemän fattade beslutet för att jävlas. De som engagerar sig politiskt och arbetar för kommunen gör det i regel med syfte att förbättra.

Och längre fram:

… politiker och tjänstemän ansvarar för hela budgeten, medan man själv bara ser punktinsatser. För det är precis här – vid budgeten – skillnaden mellan politiker och tjänstemän och övriga kommuninvånare finns. De sistnämnda ser i regel bara hur ett par beslut påverkar honom eller henne, medan de första är ansvariga för helheten.

Jag kan förstås inte tala för ”vanligt folk”, eftersom jag är en rätt ovanlig människa – men vem är inte det? Även ”vanligt folk” består huvudsakligen av ovanliga människor.[1] Och något populistiskt parti är jag inte med i.[2] Däremot besitter jag en hel del sunt förnuft.

Sunda förnuftet säger mig att politiker gärna intalar sig själva att de vill oss väl[3] – att deras syfte bara är att förbättra, om inte för alla så i varje fall för det stora flertalet. Det är säkert inte med flit de jävlas med oss – i den mån detta är deras avsikt skuffar de undan det och begraver det långt ner i sitt undermedvetna.

Men samma sunda förnuft säger mig att politikerna också vill förbättra för sig själva – det är därför de beviljar sig själva allt högre löner och pensioner och sådana förmåner som gratis tåg- och flygresor (i första klass) och övernattningsbostäder i Stockholm, ifall de sitter i  riksdagen.

Och samma sunda förnuft säger att både för vanligt folk och politiker gäller att ”var och en är sig själv närmast” – m.a.o. att var och en först av allt ser för- och nackdelarna av någon viss åtgärd för sig själv och att det krävs stor inlevelseförmåga för att också se för- och nackdelarna för någon annan, och att det krävs en gigantisk inlevelseförmåga för att se dem för alla andra.

Nu säger visserligen den förhärskande moralkodexen, altruismen, att människorna inte borde vara sig själva närmast, utan att var och en ska vara beredd att offra sig själv och de egna intressena för andra och för andras intressen. Och politikerna rättar sig förstås efter den förhärskande moralkodexen. Men det märkliga är ju att man aldrig ser någon altruist verkligen offra sina egna intressen – allt de gör är att uppmana andra att offra sina intressen. Man behöver inte ens vara Ayn Rand för att uppmärksamma detta. (Även om det hjälper.)

Och politikers första prioritet är ju att bli omvalda. Helt naturligt väljer de då att förbättra för stora grupper – grupper som kan tänkas rösta på dem – medan små och röstsvaga grupper behandlas styvmoderligt.

Även om politikerna följde den altruistiska moralkodexen till punkt och pricka – d.v.s. struntade blankt i sina egna intressen, inbegripet då intresset att bli omvalda – och endast försökte tillfredsställa andras intressen – hur skulle det vara möjligt för dem att tillfredsställa alla andras intressen, eller ens ett flertal av de andras intressen? Oavsett vilken moralkodex man bekänner sig till – altruismen eller den rationella egennyttan eller någon sorts blandning av dem båda – förblir det ju sant att man vet betydligt mer om sina egna intressen än man vet om andras. Speciellt gäller detta om politiker, som ju måste försöka sätta sig in i alla sina presumtiva väljares intressen. När skulle de få tid och möjlighet till detta?

Och så var det där med att ”gynna helheten” – en helhet som ”vanligt folk” inte har möjlighet att bedöma men som politiker är unikt kvalificerade att bedöma.

Idén att politiker skulle ha så mycket bättre överblick och se en så mycket större helhet än vanliga medborgare undersåtar vore skrattretande, om den inte vore så allvarlig.

Till att börja med kan idén användas till att försvara vad totalitära ledare tar sig till. Skådeprocesserna under Stalin, kväsandet av Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968, massakern på Himmelska Fridens Torg 1989, t.o.m. judeutrotningen i Nazityskland (m.m., m.m.) kan försvaras med att de ansvariga ledarna såg så mycket längre än sina offer – om man bara bortser från att den enda helhet de såg var den egna maktpositionen. Och vem skulle kunna säga emot dem, när det var de som hade vapnen i sin hand? – Även tvångsutskrivningen av soldater under trettioåriga kriget skulle kunna försvaras, med motiveringen att krigslyckan var så mycket viktigare för helheten än det idoga arbetet i jordbruket.

Men låt mig lyfta blicken (överblicken) från de totalitära samhällena till dagens liberalsocialistiska blandekonomi.

Merparten av våra politiker ställer sig bakom projektet att avveckla användningen av fossila bränslen på några få decenniers sikt. Var finns helhetstänkandet i detta? Politikerna har inte tillräcklig tillbakablick för att veta att klimatet alltid förändras och har förändrats långt innan vi började använda fossila bränslen, och inte tillräcklig framåtblick för att se att det skulle leda till industricivilisationens undergång. (Se om detta under kategorin Klimatbluffen på denna blogg.)

Ett led i detta projekt är höga skatter på bensin. Detta drabbar förstås alla som åker bil, men mest drabbar det dem som bor i glesbygden och är beroende av bilen för sitt levebröd. Men glesbygden ingår inte i den helhet politikerna ser. (Mer om detta under etiketten Punktskatter på denna blogg.)

Eller ta ältandet om pensionsåldern (där jag själv som drabbad har extra god överblick). Den nuvarande pensionsåldern bestämdes vid en period (1913) då medellivslängden var något under sextio år, medan den idag är något över åttio. 1913 var det alltså många som inte ens levde länge nog för att pension skulle bli aktuell, medan det numera är ett litet fåtal som måste gå i pension även om de är fullt arbetsföra. Ändå är det först nu, efter flera ås ältande, som pensionsåldern ska höjas ynka två år. (Mer om detta under kategorin Pensionärsgnäll på denna blogg.)

Eller ta frågan om gratis bussresor, som ständigt är på tapeten här i Eskilstuna (jag vet inte hur det är på andra håll). Skolbarn, som ändå lätt kan ta sig fram till fots eller på cykel, får åka gratis, medan äldre, som måste ta sig fram med rollator, inte kommer i åtnjutande av denna förmån. (F.n. gäller att pensionärer får åka gratis vardagar från 9 på morgonen till 2 på eftermiddagen, men inte annars. Och helt gratis är det inte; 100 kronor om året får de betala.) Men i det här fallet ser politikerna faktiskt till någon sorts helhet: den helhet som består i att skolbarnen har ett helt liv framför sig då de kan rösta på politikerna, medan pensionärerna ändå snart kommer att dö och därmed inte vara röstberättigade.[4]

Här har jag alltså tagit upp några frågor där jag själv har engagerat mig och skrivit en del. Ni kan säkert själva mångfaldiga exemplen, ur egen bitter erfarenhet.

När någon beskäftig och/eller maktfullkomlig person avlidit står det ibland i dödsannonsen:

Du styrde, du ställde, du ville oss väl.

Men de som vill oss väl styr och ställer inte så förbannat mycket!


[1] Eftersom varje människa är unik är förstås varje människa på något sätt eller i något avseende ovanlig. Men man kan ju vara mer eller mindre ovanlig.

[2]Populism” är för övrigt en gummiterm som kan användas om i stort sett vad som helst – utom möjligen ”elitism”, en annan gummiterm. Jag citerar Wikipedia:

Definitionen av begreppet populism saknar konsensus i den akademiska världen. Trots det används begreppet ofta i den politiska debatten. Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem.

[3] Självbedrägeri är ofta en förutsättning för att kunna bedra andra. Vill man tro på sitt bedrägeri – och det vill säkert politikerna – måste man först bedra sig själv.

[4] I ett laissez-faire-samhälle skulle förstås varken barn eller äldre få åka gratis. Men i ett laissez-faire-samhälle skulle de ändå ha råd med det! Och ett sådant samhälle är det absolut sista våra politiker skulle förespråka. Så väl vill de oss inte!

”Det drabbar ingen fattig”

Det här uttrycket används när man snor en plånbok från en miljonär – eller lurar pengar av en pensionär som inte redan är alldeles utfattig. Det används också för att försvara skatter och skattehöjningar – enligt den outtalade men aldrig ifrågasatta premissen att skatt betalas av de rika och att pengarna går till de fattiga. Och det är ju också alltid – säger eller tänker man – bara de rika som hela tiden gnäller över de höga skatterna. De fattiga har ju inget skäl att gnälla.

Men så har det inte alltid varit. I den svenska översättningen av Internationalen, som kom 1902, finns raderna:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

På den tiden var det alltså arbetarna som klagade över skattetrycket.

Idag sjungs inte den här versen på Första maj. Liberala Partiet brukar däremot veckla ut en röd banderoll med den här texten. Men jämfört med det stora första majtåget är det bara ett ytterst litet fåtal som medverkar i Liberala Partiets demonstration.

Det genomsnittliga skattetrycket år 1901 var 7,3%. Idag är det uppe på 43%, och innan alliansregeringen införde sina ynkliga små jobbskatteavdrag var det nästan uppe i 50%.[1]

Hur dessa 7,3% fördelade sig på olika samhällsklasser har jag inte lyckats hitta någon uppgift om. Vid denna tid företogs en skattereform där man övergick från grundskatter till ett progressivt skattesystem.[2] Men progressiviteten kan inte ha varit särskilt kraftig, för några stora förändringar blev det inte de första åren. En topp på 13,6% nåddes under Första världskriget, då man tog ut en sorts värnskatt, men sedan sjönk siffran en smula igen, för att först därefter ta ordentlig fart. Men så hade arbetare inte särskilt höga löner på den tiden, så även ett med moderna mått mätt måttligt skattetryck kunde vara något att digna under.

Men det var alltså då det. Idag betraktas 43% av arbetarrörelsens representanter som ett oerhört lågt skattetryck som måste höjas rejält för att inte Sverige ska gå sönder.

Den här bilden lade jag ut på Facebook häromdagen och fick dessa hånfulla kommentarer:

Stackars borgerliga rikemän och medelklassfolk i Skattebetalarnas riksförbund kommer t.ex. alltid att tycka att det är för mycket.

Och de som tjänar hutlöst med pengar borde bidra med mycket mer.

Höjda skatter drabbar alltså ingen fattig! De är bara de rika som betalar skatt! Och de rika bara gnäller och tar inget samhällsansvar!

Nu ska jag ta det här lite långsamt, och jag kommer att upprepa mycket som jag sagt förr.

Vem betalar skatt?

Till att börja med finns det inga skattebetalare på bilden; det finns bara politiker. Politiker betalar ingen skatt. Detta har jag utrett tidigare, i Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt. Kort sagt är de skatter de påstås betala fiktiva.

För dem som arbetar inom den privata sektorn är en skattehöjning just en skattehöjning. Men för dem som arbetar inom den offentliga sektorn är den i själva verket en lönesänkning. De flesta offentliganställda kan inte göra något annat åt denna lönesänkning än att jobba hårdare och prestera mera, så att de får sin lön höjd. Icke så för politikerna, som kan göra sig själva skadeslösa genom att höja sina egna löner. Och ingen vill väl komma och påstå att politiker aldrig höjt sina egna löner?

M.a.o.: till de som drabbas av högre skatter hör redan fattiga (OK, relativt fattiga) offentliganställda. Men redan rika offentliganställda kan lätt göra sig skadeslösa.

Punktskatter

Låt mig gå vidare och ta upp punktskatter. Det krävs inte mycket eftertanke – om ens någon eftertanke alls – för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har minst råd med dem. Den som har råd med Havannacigarrer, Napoleonkonjak och Mouton-Rothschild behöver inte bekymra sig nämnvärt om dessa skatter; helt annorlunda är det för oss som bara har råd med billigt rödtjut och försöker spara genom att handrulla våra cigaretter. (Just det sistnämnda har betraktats som en form av skatteflykt och därför höjdes skatten på rulltobak rejält för några år sedan.)

Inte heller är det svårt att förstå att de som har råd att bo i lyxvillor – och/eller kan resa jorden runt i privata jetplan för att uppmana oss andra att ”rädda klimatet” genom att avstå alla bekvämligheter som kan göra livet lite drägligare för oss – inte har några jätteproblem med punktskatterna på el och bränsle. De som bor i små stugor ute i glesbygden och är beroende av bilen för att ta sig till jobbet och hem igen – det är de som drabbas hårdast.

Inflation

Låt mig så gå vidare till den form av dold beskattning som består i att urholka penningvärdet, d.v.s. inflation. Att inflationen leder till prisökningar förstår förstås de flesta – även om ”mainstreamekonomer” försöker få oss att förväxla orsak och verkan och försöker smäcka i oss att det är pris- och löneökningarna som leder till ökad penningmängd och inte tvärtom.

Hur kommer inflationspengarna ut på marknaden? De kommer ut i form av lån. Och vilka är det som har lättast att få lån beviljade? De som kan förväntas betala av lånen med ränta. Och ju rikare man redan är, desto troligare är det förstås att man kan betala tillbaka.

Ta något så ofta förekommande som ett bolån. I dagens läge och där jag bor behöver man en eller ett par miljoner för att komma över en normal lägenhet; i Stockholm är det mer än så. Men om en hemlös person – som naturligtvis har ett väldigt stort behov av ett boende – skulle gå in till banken och be om ett sådant lån, skulle han alldeles säkert få avslag. Man måste vara någotsånär välbeställd för att kunna byta bostad. Och lika lite skulle förstås en bank bevilja en normalinkomsttagare ett mångmiljonlån för att köpa en lyxvilla.

De största lånen går förstås till storföretagen – meningen med kreditexpansionen ska ju vara att ”stimulera” ekonomin eller att ”hålla hjulen i rullning”.

Men vad händer sedan? Priserna går upp, men de går inte upp med en gång. De som fått lånen kan fortfarande göra sina inköp till de gamla priserna eller innan priserna gått upp särskilt mycket. Men de som inte fått lånen – alltså de fattiga eller relativt fattiga – kan inte göra inköp med de nytryckta pengarna förrän efter det att priserna stigit. M.a.o. innebär inflation en omfördelning av rikedomen, inte från rika till fattiga utan tvärtom från redan fattiga till redan rika.

Men inget av detta lärs ut av våra ”mainstreamekonomer”. Det lärs bara ut av ”österrikare”.

Skatter på kapital

Punktskatter drabbar alltså de fattiga direkt, och den dolda skatt som består i att urholka penningvärdet drabbar dem på lite sikt. Men det som på lång sikt drabbar dem allra värst är skatter på ”de rika”, d.v.s. på kapitalister och företagare.

För att se detta klart måste vi fråga oss vad kapital används till. Även om storkapitalister har råd med betydligt mer lyxkonsumtion än vi andra, är det bara en bråkdel av kapitalet som går till konsumtion. Den stora merparten av kapitalet går till investeringar och till anställning av arbetskraft. Så vad händer när staten skattar bort detta kapital? Det blir färre eller mindre investeringar, och det blir färre nyanställningar, eller också nyanställningar till lägre löner. De fattiga – som man tror att skatterna på något vis skulle hjälpa – drivs ut i arbetslöshet, eller måste arbeta till lägre löner, eller har inte ens en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det som driver ekonomin framåt och skapar vår levnadsstandard är kapitalbildning eller kapitalackumulation. Och hur ackumuleras kapital? Företagen skapar produkter som är oss till nytta och(eller glädje; de säljs med vinst; det allra mesta av vinsten plöjs tillbaka i produktionen; allt fler varor och tjänster som är oss till nytta och/eller glädje kommer ut på marknaden; det blir nya vinster för företagen att plöja tillbaka i produktionen, och så fortsätter det. Allt fler arbetare kan anställas till allt högre reallöner. Kapitalackumulationen gör det också möjligt att introducera nya uppfinningar som gör produktionen allt effektivare.

Så vad tror ni skulle hända om allt detta kapital skattades bort och överfördes i statens påstått välvilliga men i själva verket rovgiriga händer? All produktion skulle förstås upphöra – kanske inte med en gång men rätt snart; det skulle bli omöjligt att nyinvestera eller nyanställa och det arbetande folket skulle drivas ut i arbetslöshet. För en tid skulle staten kunna visa sig från sin välvilliga sida och omfördela rovet – d.v.s. dela ut arbetslöshetsunderstöd – men hur lång tid skulle det ta innan alla pengarna var slut? Och mer kapital att plundra ut skulle inte längre finnas.

Så konfiskatoriska skatter vågar sig knappast någon stat på, men principen förblir densamma. Beskattning av kapital är alltigenom destruktiv. Det enda ”konstruktiva” med den är att inte precis allt kapital skattas bort.

Och som det ser ut idag är skadeverkningarna osynliga. Vi ser hur bra vi har det idag, men vi ser helt enkelt inte hur mycket bättre vi skulle ha det om kapitalet finge verka fritt. Vi ser de uppfinningar som idag gör livet så mycket lättare och rikare för oss – bilar och andra fortskaffningsmedel, radio och TV och film, datorer och avancerade mobiler – men hur många andra livsbefrämjande uppfinningar vi skulle kunna ha, det kan vi förstås inte se. Vi kan t.ex. bara fantisera om vilka medicinska framsteg som skulle kunna ha gjorts – och hur många liv de skulle ha kunnat rädda och förlänga.

Men en sak är säker: de fattiga skulle inte längre behöva vara på långt när så fattiga som de är idag. I jämförelse med tidigare generationer skulle de vara stormrika.[3]

Skatt efter bärkraft

En sund princip för all beskattning är ”skatt efter bärkraft”. De fattiga ska inte betala mer skatt än de orkar med, och de rika ska inte ha några skatteförmåner. Både punktskatter och inflation strider uppenbart mot denna princip. Och skatt på kapital har sådana långsiktiga skadeverkningar att den inte borde komma på tal. Så finns det någon metod att tillämpa denna princip?

En metod är att genomföra det förslag Ayn Rand kom med i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. Förslaget går ut på att företag som ingår kontrakt med varandra skulle försäkra sina kontrakt hos staten, och att staten skulle gå in och agera skiljedomare ifall det skulle uppstå stridigheter om kontrakten. Ingen skulle vara tvungen att försäkra sina kontrakt på det sättet, men det skulle vara en uppenbar fördel att göra det. Och eftersom de största företagen skulle ingå de största kontrakten, skulle det vara de som betalar allra mest av denna frivilliga skatt – och detta skulle alltså innebära just skatt efter bärkraft.

Att genomföra en sådan reform idag är förstås fullständigt ogörligt – det fordrar ju också att staten slimmas ned till sina nattväktarfunktioner, och en sådan idé sitter inte så väl hos våra politiker.

En annan möjlighet vore att ersätta alla andra skatter med en enhetlig moms. På så sätt skulle för det första endast konsumtion beskattas och inte produktion, och för det andra skulle det innebära att de som konsumerar mest – vilket förstås är de rika knösar vi kallar kapitalister – också skulle betala mest i skatt. En olägenhet med detta är att momsen skulle bli uppemot 50%, men det är väl överkomligt om de andra skatterna försvinner. Och skattetryckets exakta omfattning skulle vara fullt synlig varje gång vi får ett kvitto i affären.

Men så som det ser ut idag är väl det också utopiskt. Om inte annat, så därför att ingen tar till sig vad jag skrivit här och annorstädes.


[1] Siffrorna enligt Ekonomifakta.

[2] Grundskatterna grundade sig på jordinnehav och avskaffades därför att de ansågs både krångliga och orättvisa.

[3] Här hänvisar jag till åtskilliga av de uppsatser av George Reisman som jag har översatt, t.ex. De en procenten och de nittionio och De ytterst välförtjänt superrika. Eller till min egen bloggpost Vi behöver våra miljardärer!. Eller min motion till Liberala Partiet från år 2013. Det skadar inte heller att grundligt studera Reismans läromästare, Ludwig von Mises.

Gärna medalj – men först rejäl pension!

pensionAlex Voronov skrev en ledare i Eskilstuna-Kuriren 30 augusti 2014, som handlade om det påstådda gapet mellan skatter för pensionärer och för löntagare; detta gap bortser från att pensionärer inte längre behöver betala in för sociala avgifter, vilket i och för sig är sant. Min kommentar:

Jo, det är förstås sant att pensionärer inte behöver betala den del av skatten som består av sociala avgifter. Men för oss fattig- och lägre mellanpensionärer är detta en väldigt klen tröst, för vi har ändå svårt att få det att gå ihop ekonomiskt.

En lösning skulle vara att kraftigt höja grundavdraget för pensionärer, så att vi får lite mer att röra oss med. För välbeställda pensionärer – högre mellanpensionärer och verkligt rika – skulle det inte betyda mycket, men för oss andra skulle det betyda väldigt mycket.

En annan lösning vore att avskaffa alla punktskatter. Det behövs verkligen inte mycket eftertanke för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem. De rika kan röka Havannacigarrer och dricka årgångsviner utan att det gräver några djupare hål i deras plånböcker, medan vi fattiga får hålla till godo med rulltobak och rödtjut. De rika kan hålla sig med bensinslukande limousiner eller ha veteranbilar som hobby utan att bensinskatten drabbar dem särskilt hårt; men det är annorlunda för vanligt folk som är beroende av bilen. Och de rika kan bo kvar i sina el- och energislukande lyxvillor trots punktskatterna, medan de fattiga allt får vara noga med att inte slösa med elen – eller kanske rentav flytta ut i en timmerkoja på landet.

Men sådana förslag är förstås utopiska i dagens politiska klimat. I stället får vi fattig- och lägre mellanpensionärer sitta och bekymra oss över om våra besparingar alls ska räcka till den dag vi sätter tofflorna i vädret – särskilt då med tanke på att besparingarnas värde urholkas av inflationen. Det enda vi kan hoppas på är att det någon gång blir tre klöver på trisslotten. (Personligen är jag övertygad om att detta kommer att inträffa på min 99-årsdag.)

Och var det inte ett av välfärdsstatens stora löften att vi skulle slippa ifrån sådana bekymmer på ålderns höst? ”Gärna medalj – men först rejäl pension!” hette det inför pensionsomröstningen 1957.

Det här kom in i Eskilstuna-Kuriren 4 september; tyvärr bakom en betalvägg så att det inte lönar sig att länka. Och med sitt sedvanliga sinne för väsentligheter har insändarredaktion illustrerat insändaren med ett par tofflor, som dock inte alls befinner sig i vädret utan vilar på sängen.

Se också Punktskatter,Liberala Partiets skatteprogram,Vad har politikerna emot de fattiga? och Den så kallade arbetslinjen.

Vi under skatter digna ner …

… sjungs det i Internationalen; men i sitt förstamajtal i år säger Stefan Löfven att om (s) vinner valet i höst är skattesänkningarnas tid förbi.

Betyder detta att vi numera inte dignar under skatter utan under skattesänkningar? Men vem kan digna under skattesänkningar? Inte de som betalar skatterna, förstås; fastmer då de som tar emot skatterna, d.v.s. politikerna själva och vi offentliganställda, som för vårt dagliga bröd är beroende av politikernas välvilja.

Men socialmoderaterna har ju också sagt att det inte ska bli några fler skattesänkningar framöver. Det spelar m.a.o. ord ingen roll vilket av blocken vi röstar på i det kommande riksdagsvalet: det blir ändå ett oförändrat skattetryck – eller rentav höjt, eftersom höjda punktskatter också har aviserats utan att det mött några högljuddare protester.

Så det är bara att fortsätta digna ner under skatterna. Internationalen får vi sjunga i badrummet, där inga politiker lyssnar.

Jag har skickat detta till ett antal dagstidningar runt om i landet. Jag har förstås ingen möjlighet att bevaka dem, så om ni skulle se det publicerat någonstans kan ni väl meddela mig?

Uppdatering 7 maj: Insändaren har publicerats i Eskilstuna-Kuriren, Sydsvenskan och Borås Tidning (samt också i Katrineholms-Kuriren, men jag kan inte länka dit, eftersom jag måste vara prenumerant för att komma åt den i nätupplagan). (Också i Norrländska Socialdemokraten och i Folket, men det är sak samma där: jag kan läsa den i papperstidningen men kommer inte åt den på nätet.)

Däremot har Expressen tackat nej, varav vi kan dra slutsatsen att Expressen dignar mer under skattesänkningarna än under skatterna.

Uppdatering 9 maj: Jag sökte på nätet och fann att insändaren också kommit in i Gefle Dagblad.

Uppdatering 10 maj: I dagens Eskilstuna-Kuriren publicerades en insändare av ”En gammal sosse som undrar” som undrade över varför ingen sjunger Internationalens text första maj. Tyvärr finns insändaren bara i papperstidningen, inte på nätet. Hur som helst skrev jag ett svar:

Det är nog inte så underligt att man inte sjunger Internationalen, när den innehåller raden ”Vi under skatter digna ner”. När Internationalen översattes till svenska år 1902 var det totala skattetrycket strax under 10%, och under den långa socialdemokratiska hegemonin steg det till strax över 50%. Alliansen har sedan lyckats pressa ner det några ynka procent, något som dagens socialdemokrater opponerar sig emot.

10% var säkert rätt mycket redan 1902, speciellt då för arbetarna. Men hur mycket vi än dignade under skattetrycket då, så måste vi ju digna så mycket mer idag, när det är nästan femdubbelt så högt.

(Ja, jag vet att jag skrev om det här häromdagen.)

(Uppgifter om skattetryckets utveckling hittar ni på Ekonomifakta.)

Vad har politikerna emot de fattiga?

Anders Borg har aviserat en smärre höjning av skatten på alkohol och tobak och en höjning av bilaccisen med 200 kronor. Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion menar att detta är alldeles för litet. Jag har en kommentar till denna ledare, som jag här omarbetat till en kort insändare:

Det slår aldrig fel, oavsett vilket av blocken som sitter vid makten: det kommer alltid en höjning av alkohol- och tobaksskatten, av fordonsaccisen och av bensinskatten och skatten på elektricitet. Dessa s.k. punktskatter drabbar alltid dem hårdast som sämst kan betala dem – detta är en fråga om enkel matematik.[1] De rika kan röka Havannacigarrer och dricka årgångsviner utan att det gräver några djupare hål i deras plånböcker, medan de fattiga får nöja sig med det billigaste rödtjutet, och rentav kan vara hänvisade till att plocka fimpar på gatan, ifall röksuget blir för starkt. De rika har också råd med bensinslukande limousiner och kanske rentav jetplan, medan de fattiga för försöka skaffa sig en begagnad bil eller hålla sig till cykeln eller apostlahästarna. Till de rika räknar jag förstås de politiker som beslutar om vilka skatter vi ska betala, och som också bestämmer vilka löner, pensioner och andra förmåner de ska bevilja sig själva.[2] Vad är det egentligen politikerna har emot de fattiga? Har de det inte svårt nog ändå, utan att behandlas som plundringsobjekt av staten?

Hade jag velat skriva en längre debattartikel och räknat med att få den publicerad, skulle jag också tagit upp inflationen, som ju är en dold skatt som drabbar de fattiga betydligt värre än de rika. (Jag hoppas att ni alla känner till Richard Cantillons och Ludwig von Mises analyser av hur inflation fungerar.) Jag skulle också ha visat att alla skatter – speciellt då skatterna på de rika, de som har kapital nog att föra det ekonomiska framåtskridandet framåt – i slutändan måste drabba värre, ju fattigare man är. Om detta har jag skrivit i bloggposten Liberala Partiets skatteprogram (och säkert nämnt det någon annanstans också).

Uppdatering 25 februari: Stefan Karlssons kommentar nedan inspirerade mig till ytterligare en insändare:

De fattiga ska hålla sig nyktra!

(Uppföljare till tidigare insändare om punktskatter.)

Alkoholskatten grundar sig som bekant på mängden alkohol i drycken. Detta innebär att en fattigpensionär betalar betydligt högre skatt i procent räknat på sitt rödtjut eller sin halva Renat är de rika knösarna betalar för sina årgångsviner och sin Napoleonkonjak.

Anders Borg brukar försvara de höga alkoholskatterna med att vi ska arbeta i stället för att supa. Är vår finansminister inte medveten om att själva definitionen på en pensionär är att han/hon inte har något jobb att gå till?

Om någon av mina insändare blir publicerad står förstås skrivet i stjärnorna. Men dagens horoskop i samma tidning säger i varje fall att om jag bara tror på mig själv är mycket vunnet. Däremot inget om att jag måste hålla mig nykter!

Uppdatering 28 februari: Min första insändare publicerades i dagens Eskilstuna-Kuriren.

Uppdatering 4 mars: Och min andra insändare kom in idag.


[1]) Aritmetisk exkursion: Säg att en pensionär får ut 10 000 kronor i månaden efter skatt (det finns de som får ännu mindre, men 10 000 är en behändig siffra att laborera med) och att han röker ett paket cigaretter om dagen à 50 kronor paketet (lite snålt tilltaget, men det är återigen en bekväm siffra att laborera med), vilket alltså betyder 1500 kronor/månad. Säg också att han avstår från det rena råsupandet och nöjer sig med två starköl om dagen på den lokala puben, vilket i runda slängar blir 80 kronor/dag eller 2400 kronor/månad. Det betyder alltså att han har 6900 kronor kvar till mat, hyra, telefon, TV, internetuppkoppling och alla andra moderna bekvämligheter som blivit livsnödvändiga. Längre semesterresor är inte att tänka på.

Exakt hur mycket en riksdagsman har kvar att röra sig med efter det att den fiktiva skatten dragits av har jag inte lyckats komma underfund med, men jag tror att det i runda slängar är 40 000 kronor/månad. Med samma rök- och ölvanor som vår pensionär ovan skulle han alltså ha 36 900 kronor kvar, och därmed har han också råd med en eller annan Havannacigarr och en eller annan butelj av ett lite finare årgångsvin; han kan gå på betydligt fler teaterföreställningar och konserter än vad en fattigpensionär kan; och säkert har han också råd med en större och dyrare lägenhet (utöver övernattningslägenheten som skattebetalarna betalar åt honom). Semesterresor har han säkert också råd med, utöver alla de resor han måste göra i tjänsten och får traktamente för.

Ministerlöner är förstås ännu mycket högre. Reinfeldt får 78 000 kronor per månad efter den fiktiva skatten, vilket ger honom 74 100 kronor kvar till Havannacigarrer och annat, Övriga ministrar får ca 65 000, och det blir förstås något färre Havannacigarrer och något billigare årgångsviner. Kanske lite kortare och mindre lyxiga semesterresor också.

Och direktörslöner inom det privata näringslivet kan förstås vara ännu mycket högre. Men om deras löner har jag ju faktiskt översatt George Reismans öppna brev till en omåttligt rik direktör. Må de njuta av sina Havannacigarrer och årgångsviner, och må de ta långa och välförtjänta semestrar!

Liknande uträkningar kan säkert göras vad gäller bilaccis och bensin- och elskatt.

[2]) Jag tror förresten inte heller att Eskilstuna-Kurirens ledarskribenter är direkt utfattiga.

Liberala Partiets skatteprogram

Liberala Partiet har kallat till extrakongress 17 november för att diskutera det senaste förslaget till partiprogram. Jag har inte hunnit läsa igenom alltihop, men jag har synpunkter på skattepolitiken.

1. Kapitalskatten

Så här står det i programförslaget:

På kort sikt vill Liberala Partiet […] införa en enhetlig kapitalskatt på 25%. [Idag är den 30%.]

Och:

På medellång sikt vill Liberala Partiet […] införa ett sparskatteavdrag som skulle göra alla privatpersoners kapitalinkomster upp till 50 000 SEK skattefria. Det skulle skattebefria sparande för flertalet svenskar och därmed göra sparande mer attraktivt än det är idag.

Men på sikt är just kapitalskatten den mest destruktiva av alla skatter och borde därför avskaffas, och det med en gång.

Till att börja med är det teoretiska underlaget för denna skatt ingenting annat än Karl Marx utsugningsteori, som säger att alla kapitalvinster sugits ut ur arbetarna och därför rätteligen borde tas ifrån kapitalisterna och återföras till arbetarna. Om den teorin är riktig, borde kapitalskatten vara 100%. Att ge tillbaka en ynka fjärdedel till de utsugna arbetarna vore i så fall en eländig halvmesyr.

Men att denna teori är fullständigt felaktig och bakvänd, det har ju George Reisman visat i sin uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, som jag själv har gjort mig besväret att översätta till svenska, så att ingen svensk längre kan ignorera eller evadera den. Låt mig rekapitulera huvudpunkterna:

  • Vinster är inget avdrag från löner; tvärtom är löner ett avdrag från vinster.
  • Innan det fanns kapitalister och företagare i världen var människor hänvisade till att hanka sig fram på de ytterligt små vinster de kunde göra genom att sälja sina egna produkter – vinster som de ofta inte ens kunde överleva på.
  • Sedan kom kapitalister och företagare och skapade lönearbete, vilket gjorde det möjligt att i stället överleva som löntagare.
  • I och med att kapitalister ackumulerade mer och mer kapital, kunde allt fler ta lönearbete.
  • Samtidigt ledde detta till att produktionskapaciteten stadigt ökades, så att det fanns fler och fler varor till allt billigare priser, vilket innebar att löntagarnas reallöner stadigt blev högre och högre.
  • Kapitalackumulationen ledde också till att allt mer kunde investeras i kapitalvaror, som maskiner, vilket i sin tur ledde till ännu mer produktion av konsumtionsvaror, vilket ledde till att reallönerna ökade ännu mer. Dessutom ledde den till att mer och mer kunde investeras i kapitalvaror för att tillverka ännu fler kapitalvaror, vilket givetvis hade samma effekt.

Det borde vara uppenbart att kapitalskatter inte åstadkommer något annat än en minskning av dessa välgörande effekter. Det blir färre arbetstillfällen, och det blir färre konsumtionsvaror, och höjningen av reallönerna hämmas. Om kapitalskatten vore 100%, så som impliceras av utsugningsteorin, skulle det förstås innebära katastrof; människorna skulle drivas tillbaka till de förkapitalistiska förhållanden där de nätt och jämt kunde överleva, om ens det. En kapitalskatt på 25% är förstås bara fjärdedelen så illa – men är inte det illa nog?

Samma invändning måste riktas på förslaget att ”på medellång sikt” införa ett skatteavdrag på kapitalinkomster upp till 50 000 SEK. Bra för många sparare, givetvis – men det är ju ändå så att de som sparar och återinvesterar mest är de som också mest driver den ekonomiska utvecklingen framåt; så varför sätta någon gräns alls? Eller om det är alltför svårt att vinna gehör för i dagens förtvivlade läge, varför inte sätta gränsen vid 500 000 SEK, eller 5 miljoner?

Så om Liberala Partiet vill vara ett laissez-faire-liberalt parti och inte bara ytterligare ett marxistparti bland alla andra, borde partiet förespråka en enhetlig kapitalskatt på exakt 0%. Går detta inte att genomföra i dagens förtvivlade läge (där ingen människa begriper vad det är för fel på utsugningsteorin), så ha åtminstone ett program för stadig minskning av kapitalskatten, till den landar på dessa 0%.

Den invändning partiet säkert kommer att möta (som en ren ryggmärgsreaktion) är att ett sådant förslag bara skulle ”gagna de rika”. Men har man förstått vad Reisman skriver (eller min kortfattade sammanfattning ovan), då förstår man också att de fattiga gagnas ännu mer än de rika av att företagare och kapitalister får verka fritt och inte straffbeskattas för det goda de åstadkommer.

2. Punktskatter

Det skulle ta lite tid innan det blir märkbart att avskaffandet av kapitalskatten gagnar de fattiga. En reform som direkt skulle gagna de fattiga vore att avskaffa alla punktskatter.

Det kan ju inte vara svårt att förstå att punktskatterna på alkohol och tobak mest drabbar dem som minst har råd att betala dem. De rika (antingen de blivit rika på hederligt företagande eller genom att ge sig in i politiken) kan köpa dyra årgångsviner och röka Havannacigarrer utan att det egentligen märks i deras plånböcker; fattig- och lägre mellanpensionärer (och merparten av det arbetande folket) är hänvisade till att dricka rödtjut; och somliga fattigpensionärer är rentav hänvisade till att plocka fimpar på gatan (vilket de ju också bara kan göra när det är uppehållsväder).

Samma sak gäller naturligtvis energiskatter, d.v.s. skatter på sådant som elektricitet, bensin och andra bränslen. De rika (återigen oavsett om de blivit rika genom hederligt företagande eller som politiker) kan förbruka hur mycket el som helst och åka runt i bränsleslukande bilar eller jetplan, utan att det märks så där väldigt mycket i deras plånböcker; det är de fattiga som måste snåla och hushålla och se till att de inte bosätter sig ute i glesbygden, där de är beroende av sina bilar (som ju dessutom är fordonsbeskattade).

Men att avskaffa eller ens sänka dessa punktskatter finns inte på något politiskt partis agenda. Tvärtom föreslås nya punktskatter – köttskatt, för att få oss att bli vegetarianer eller veganer, och fetskatt för att få oss att hålla vikten. (Säkert som amen i kyrkan kommer man så småningom också att föreslå skatt på kolhydrater, eftersom man numera kommit fram till att kolhydrater är en värre bov än fett, när det gäller övervikt.)

Och att förklara för de fattiga att punktskatterna drabbar just dem är enklare än att förklara att avskaffande av kapitalskatter på lite sikt gagnar också dem.

3. Skattefrihet för offentliganställda

Den skatt som offentliganställda (inklusive då politikerna, om vi undantar fritidspolitiker) påstås betala är en ren fiktion; den finns bara som en siffra på löne- eller pensionsbeskedet men har ingen som helst reell existens. (Jag har visat detta i min uppsats Skattefrihet för offentliganställda och i min bloggpost Politikerna tycker det är häftig att låtsas betala skatt.) Om de här fiktiva skatterna togs bort skulle det inte göra någon annan skillnad än att människor skulle bli medvetna om det faktum att politiker och andra offentliganställda utgör ett skattefrälse – och då skulle de börja fundera på allvar om de anser att de offentliganställda verkligen är värda sin skattefria lön. Det kanske kan ge upphov till en skatterevolt.

Min motion:

Jag föreslår alltså

  • att Liberala Partiet, i stället för en enhetlig kapitalskatt på 25% (punkt 2-3-1 i partiprogrammet) förespråkar en enhetlig kapitalskatt på 0%.
  • att Liberala Partiet förespråkar avskaffande av alla punktskatter.
  • att Liberala Partiet förespråkar avskaffande av de fiktiva skatter som idag påstås betalas av offentliganställda.

Uppdatering 4 december: Ursprungligen föreslog jag också att partiet på lång sikt skulle verka för frivillig beskattning i enlighet med Ayn Rands förslag i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd; men jag upptäckte att det redan finns med i partiprogrammet:

Det långsiktiga målet för Liberala partiet är att få ner skattesatsen till noll procent. Statens kärnverksamhet ska istället finansieras på frivillig väg. Denna förändring kan dock inte ske över en natt, utan kommer att ta tid att genomföra.

Min motion blev förresten avslagen. Det är bara att ta nya tag och se till att mina förslag kommer in i partiprogrammet i god tid innan LP passerar 4%-spärren!